För evigt och för alltid

KAPITEL TRE

Emily såg när Trevor marscherade bort i massan av människor.

Så snart han var borta vände Daniel sig till Emily med ett ansikte djupt av oro. "Är du okej?"

Emily kunde inte hjälpa sig själv. Hon sjönk ihop mot hans breda bröst och pressade in ansiktet i hans skjorta. "Vad ska jag göra?" flämtade hon. "Skatterna kommer att förstöra min verksamhet innan den ens börjat."

”Verkligen inte,” sade Daniel. ”Jag kommer inte låta det hända. Trevor Mann visade aldrig något intresse för din egendom förrän du dykte upp och förvandlade den till något eftertraktat. Han är bara avundsjuk på hur mycket bättre ditt hus är än hans.”

Emily försökte skratta åt hans skämt men kunde bara få fram ett harklande. Tanken på att lämna Daniel och flytta tillbaka till New York helt misslyckad tyngde ner henne.

"Men han har rätt," sade Emily. "Denna B&B kommer aldrig att fungera."

"Säg inte så," sade Daniel. ”Allt kommer att lösa sig. Jag tror på dig."

"Gör du?" sade Emily. "För jag tror knappt på mig själv."

"Tja, kanske är det dags att börja."

Emily tittade upp i Daniels ögon. Hans allvarliga uttryck fick henne att känna att hon verkligen kunde det.

"Du," sade Daniel med busiga ögon. "Jag har något jag vill visa dig."

Daniel verkade inte avskräckt av hennes trumpenhet. Han grep hennes hand, drog henne genom folkmassan och ledde henne i riktning mot marinan. Tillsammans gick de ner till bryggorna.

”Ta-da!” utropade Daniel och gestikulerande till den vackert restaurerade båten som guppade i vattnet.

Förra gången Emily såg båten hade den varit knappt sjövärdig. Nu glittrade den som ny.

"Jag kan inte tro det," stammade hon. "Har du fixat båten?"

Daniel nickade. ”Japp. Jag har lagt ner mycket svett och tårar på den.”

"Jag kan se det," sade Emily.

Hon kom ihåg hur Daniel hade berättat för henne att han hade nått någon form av mental barriär när det kom till att återställa båten, att han inte visste varför men han kände att han inte kunde arbeta med den. Att se den nu gjorde Emily bortom stolt, inte bara på grund av hur vackert han hade återställt den utan för att han hade lyckats arbeta igenom de problem som hade hållit honom tillbaka. Hon svarade på hans leende och kände ett sting av lycka inuti sig.

Men samtidigt kände hon en sorg, för här var ännu en form av transport som kunde ta honom bort från henne. Från hans långa motorcykelturer uppe i klipporna, till sina resor till närliggande städer i sin bil, var Daniel alltid på väg någonstans. Att han ville se världen, utforska, var så uppenbart för henne. Hon visste att Daniel förr eller senare skulle behöva lämna Sunset Harbour. Huruvida hon skulle lämna med honom när tiden kom var något Emily ännu inte hade tänkt ut.

Daniel gav henne en lätt knuff. "Jag borde säga tack."

"Varför?" sade Emily.

"För motorn."

Det hade varit Emily som hade köpt honom den nya motorn, som ett tack för all den hjälp han hade gett henne med att göra hennes B&B redo, liksom ett försök att uppmuntra honom att återställa båten.

"Inga problem," sade Emily och undrade nu om gåvan skulle slå tillbaka på henne. Om Daniels längtan att lämna skulle antändas nu när båten var restaurerad.

"Så," sade Daniel och gestikulerande mot båten, "som ett tack, tycker jag att du borde följa med mig på båtens första resa."

"Jaha..." sade Emily, skrämd över förslaget. “Vill du åka på en båttur? Nu?” Hon menade inte att låta så chockad.

"Såvida du inte vill", sade Daniel och kliade sig besvärat i nacken. "Jag tänkte bara att vi kunde ha en dejt."

"Ja, visst," sade Emily.

Daniel hoppade ner i båten och räckte ut handen. Emily tog den och tillät honom att leda henne ner. Båten gungade under henne och fick henne att vingla.

Daniel fick igång motorn och tog ut båten ur hamnen. De korsade det glittrande havet. Emily tog djupa andetag av havsluften och såg på när Daniel styrde dem över vattnet. Han såg ut att känna sig hemma i båten, precis som hans motorcykel verkade det bli en förlängning av han själv. Daniel var den typen av man som ständigt var i rörelse, och när hon tittade på honom nu såg Emily hur levande och lycklig han blev när han var ute på äventyr.

Tanken gjorde henne ännu mer melankolisk. Daniels önskan att utforska världen var mer än bara en dröm; det var en nödvändighet. Det fanns inte en chans att han skulle kunna stanna kvar i Sunset Harbor länge till. Hon hade inte bestämt för hur länge hon skulle stanna heller. Kanske var deras förhållande dömt till döden. Kanske skulle det bara bli en flyktig sak, ett perfekt ögonblick fångat i tid. Tanken fick Emilys mage vända sig av förtvivlan.

"Vad är det som är fel?" frågade Daniel. "Du är inte sjösjuk eller?"

"Kanske lite," ljög Emily.

"Tja, vi är nästan framme," tillade han och pekade framåt.

Emily tittade upp och såg att de var på väg mot en liten ö som inte hade mer än ett par träd och en övergiven fyr. Emily satte sig upp, plötsligt förvånad.

"HERREGUD!” utbrast hon.

"Vad är det?" frågade Daniel med panik i sin ton.

"Min pappa hade en målning av denna ö i vårt hus i New York!"

"Är du säker på det?"

"Hundra procent! Jag kan inte tro det. Jag insåg aldrig att det var en målning av en riktig plats.”

Daniels ögon blev större. Han verkade lika förvånad över slumpen som Emily var.

Hennes bekymmer försvann av den oväntade överraskningen. Emily tog av sina sneakers och strumpor. Hon väntade knappt på att båten skulle komma i land innan hon hoppade ut. Vågorna svallade upp mot hennes hud. Vattnet var kallt men hon kände det knappt. Hon sprang över vattnet på den våta sandstranden och sedan lite längre. Hon stannade och höll upp händerna för att skapa en rektangel med utrymme mellan fingrarna och tummen och stängde ett öga. Hon manövrerade sig själv så att fyren var till höger, solen bredvid den och det stora havet som sträckte sig bort på andra sidan. Det var det. Den exakta vinkeln på målningen som hade varit i hennes familjs hem!

Det förvånade inte Emily att hennes pappa skulle äga en sådan målning. Han var besatt av antikviteter - inklusive konstverk - men det som överraskade Emily var det faktum att målningen hade varit i hennes familjs hem. Hennes mamma hade alltid varit väldigt bra med att skilja på deras Sunset Harbour-liv och deras New York-liv, som om hon bara kunde underhålla sin mans dumma hobbyer i två veckor om året. Så länge det inte syntes, inte trängde sig in på något sätt i hennes helt rena, prydliga hem, var det okej. Så hur i hela friden hade han lyckats få henne att gå med på att sätta upp målningen av fyren i familjens hem? Kanske för att det kamouflerades som en imaginär plats hade hon aldrig insett att målningen faktiskt skildrade en del av Sunset Harbour? Emily log för sig själv och undrade om hennes far faktiskt varit så listig.

"Du," sade Daniel och drog henne tillbaka till ögonblicket. Hon vände sig om för att se honom dra fram en korg över den våta sanden mot henne. "Du sprang iväg!"

”Förlåt,” svarade Emily och rusade fram för att hjälpa honom att bära den. ”Vad är det i den här saken? Den väger ett ton.”

Tillsammans tog de upp korgen på stranden och Daniel tog loss de spännen som höll fast locket. Han tog bort en rutig filt och lade den över sanden.

”Min dam,” sade han.

Emily skrattade och satte sig på filten. Daniel började ta fram olika livsmedel från korgen, inklusive ost och frukt, sedan en stor flaska champagne och två kristallglas.

”Champagne!” utbrast Emily. "Vad firar vi?"

Daniel ryckte på axlarna. “Inget särskilt. Tänkte bara att vi skulle fira din första gäst.”

”Påminn mig inte,” sade Emily med en suck.

Daniel smällde iväg champagnens kork och hällde upp i båda glasen.

"Till Mr. Kapowski."

Emily skålade sitt glas mot hans och hennes läppar fastade i ett leende. "Mr. Kapowski.” Hon tog en sipp och lät bubblorna poppa på tungan.

"Du känner dig fortfarande inte säker på allt, eller hur?" sade Daniel.

Emily ryckte till, ögonen fokuserade på vätskan i glaset. Hon svirade runt glaset och såg bubblorna virvla runt innan de stillades igen. ”Jag har bara inte så mycket förtroende för mig själv,” sade hon slutligen med en stor suck. "Jag har aldrig riktigt uppnått någonting tidigare."

"Ditt jobb i New York då?"

"Jag menar, ingenting jag någonsin har velat."

Daniel höjde ögonbrynen. ”Men jag då?”

Emily kunde inte låta bli att le. "Jag ser inte på dig som en sådan prestation..."

"Du borde göra det," sade han retsamt. ”En stoisk kille som jag. Det är inte så att jag är den enklaste killen att snacka med i hela världen.”

Emily skrattade och planterade sedan en lång, överdådig kyss på hans läppar.

"Vad var det för?" sade han när hon drog sig bort.

”Ett tack. För det här!” Hon nickade mot den lilla picknicken som låg framdukad framför dem. "För att vara här."

Daniel tycktes tveka och Emily insåg varför: att vara här var inte något som Daniel någonsin skulle kunna förbinda sig till. Att resa var i hans blod. Vid någon tidpunkt måste han ge sig av.

Vad är det med henne? Hon hade inte heller planerat att stanna kvar i Sunset Harbour. Hon hade redan varit här sex månader – det är en låg tid att vara borta från New York, borta från sitt hem och sina vänner. Och ändå, med solnedgången i fjärran som kastade orange och rosa strålar upp på himlen, kunde hon inte tänka på någon annanstans hon hellre skulle vilja vara. I detta exakta ögonblick, just nu, var allt perfekt. Hon kände att hon bodde i paradiset. Hon kanske verkligen kunde göra Sunset Harbour till sitt hem. Kanske skulle Daniel vilja bosätta sig med henne. Det fanns inget sätt att veta om framtiden; hon måste bara ta varje dag som den kom. Åtminstone kunde hon stanna här tills hennes pengar tog slut. Om hon lägger in tillräckligt hårt arbete, gjorde sin B&B vinstdrivande, kanske den dagen inte kommer på länge.

”Vad tänker du på?” frågade Daniel.

”Framtiden, antar jag,” svarade Emily.

”Ah,” svarade Daniel och tittade ner på sina knän.

"Inte ett bra samtalstema?" frågade Emily.

Daniel ryckte på axlarna. ”Inte alltid. Är det inte bättre bara att njuta av ögonblicket?”

Emily var inte säker på hur hon skulle tolka det uttalandet. Var det ett bevis på hans önskan att lämna denna plats? Om framtiden inte var ett bra samtalstema, var det för att han hade visioner om framtida hjärtekrossanden?

”Jag antar det,” sade hon tyst. ”Men ibland är det omöjligt att inte tänka framåt. Det är okej att planera också, tycker du inte det? ” Hon försökte försiktigt knuffa till Daniel, för att få honom att ge lite information, vad som helst som kunde få henne att känna sig stabilare i deras förhållande.

”Inte riktigt,” sade han. ”Jag försöker verkligen att hålla mitt sinne i nuet. Inte oroa mig om framtiden. Inte tänka på det förflutna.”

Emily gillade inte tanken på att han skulle oroa sig för deras framtid, och var tvungen att hindra sig själv från att kräva att veta exakt vad som fanns att oroa sig för. Istället frågade hon: "Finns det mycket att tänka på?"

Daniel hade inte avslöjat särskilt mycket om sitt förflutna. Hon visste att han hade förflyttat sig mycket, att hans föräldrar skilde sig och hans pappa drack, att han sa att det var tack vare hans egen pappa som han hade en framtid.

"Ja," sade Daniel. "En hel del."

Och sedan blev han tyst igen. Emily ville att han skulle ge mer men hon såg att han inte kunde det. Hon undrade om han visste hur mycket hon önskade att han skulle öppna upp sig för henne.

Men med Daniel handlade det om tålamod. Han skulle tala när han var redo, om han någonsin blev redo.

Och om den dagen någonsin kom, hoppades hon att hon fortfarande skulle vara redo för att lyssna.

KAPITEL FYRA

Nästa morgon vaknade Emily tidigt, fast besluten att inte missa frukostskiftet igen. Prick klockan sju hörde hon ljudet från gästens sovrumsdörr som öppnades och stängdes mjukt, sedan ljudet av Mr. Kapowskis fotspår när han steg nedför trappan. Emily gick ut där hon hade sölat i korridoren och ställde sig längst ner på trappan och tittade upp på honom.

”God morgon, Mr. Kapowski,” sade hon med självförtroende och ett trevligt leende.

Herr Kapowski blev skrämd.

"Oh. God morgon. Du är vaken."

"Ja," sade Emily och bibehöll sin självsäkra ton, även om hon kände sig allt annat än det. ”Jag ville be om ursäkt för igår, för att jag inte hade tillgång till frukost. Sov du okej? ” Hon noterade de mörka ringarna runt hans ögon.

Mr. Kapowski tvekade ett ögonblick. Han lade nervöst ner händerna i fickorna på sin skrynkliga kostym.

”Um… nej, faktiskt,” svarade han äntligen.

"Å nej," sade Emily bekymrat. "Inte på grund av sovrummet, hoppas jag?"

Herr Kapowski verkade besvärad och kliade sig i nacken som om han hade mer att säga men inte visste hur han skulle säga det.

"Faktiskt," lyckades han slutligen få fram, "kudden var ganska klumpig."

”Jag är så ledsen för det,” sade Emily frustrerad över sig själv för att hon inte provat den.

"Och um... handdukarna kliade."

”Är de?” sade Emily oroligt. "Kan vi sätta oss ner i matsalen," sade hon och kämpade för att hålla paniken borta från hennes röst, "och låt mig veta dina bekymmer."

Hon ledde honom in i den stora matsalen och öppnade upp gardinerna. Det bleka morgonljuset sken in i rummet och visade upp hennes nya liljor hon fått från Raj. Ytan på det långa bordet i mahogny glittrade. Emily älskade detta rum; det var så överdådigt, så snyggt och utsmyckat. Det hade varit det perfekta rummet för att visa upp hennes fars antika porslin, och de förvarades i ett utställningsfodral gjord av samma djupa mahognyträ som bordet.

"Sådär ja," sade hon och hennes ton förblev ljus och lätt. "Så, vill du berätta för mig om ditt rum så att vi kan fixa det?"

Herr Kapowski såg obekväm ut, som om han verkligen inte ville prata.

”Det är ingenting egentligen. Bara kudden och handdukarna. Och kanske var madrassen väldigt fast och um... lite på den tunna sidan.”

Emily nickade och agerade som om hans ord inte påverkade henne någonting.

"Men egentligen är det bra," tilllade Kapowski. "Jag vaknar lätt bara."

"Tja, okej," sade Emily och insåg att det var en sämre åtgärd att tvinga honom att tala än att lämna honom missnöjd med sitt rum. "Tja, vad kan jag ge dig till frukost?"

"Ägg och bacon, om det inte är för mycket besvär," sade Kapowski. ”Stekt. Och rostat bröd. Med svamp. Och tomater.”

"Inga problem," sade Emily och oroade sig för att hon inte hade alla ingredienserna som han hade nämnt.

Emily skyndade sig in i köket och väckte omedelbart Mogsy och Rain. Båda hundarna började gnälla efter frukost, men hon ignorerade deras gnäll när hon sprang fram till kylen och kontrollerade vad som fanns. Hon var lättad över att se att hon hade bacon, även om det inte fanns några svampar eller tomater. Åtminstone fanns det bröd i brödfacket, ett överskott som Karen från butiken hade tappat runt häromdagen, och ägg hon kunde tacka Lola och Lolly för.

Emily rusade ut genom bakdörren över det daggiga gräset till kycklinghuset. De tippade båda huvudet åt sidan vid ljudet av hennes närmande fotspår och förväntade sig att hon skulle förse dem med färsk majs.

"Inte ännu, små hönor," sade hon. "Herr. Kapowski kommer först.”

De hackade sin frustration över henne när Emily rusade över till där de lägger sina ägg.

"Du måste skoja med mig," mumlade hon när hon tittade in för att upptäcka att ingenting var där. Hon tittade ner på hönsen med händerna på höfterna. "Av alla dagar ni två inte lägger ägg, valde ni idag!"

Sedan kom hon ihåg alla pocherade ägg hon hade gjort igår. Hon måste ha använt minst fem! Hon kastade upp händerna i luften. Varför gjorde Daniel mig orolig över att pochera ägg? tänkte hon frustrerat.

Emily gick in igen, besviken över att hon inte skulle kunna tillhandahålla den frukost som Mr. Kapowski ville ha idag heller, och började steka bacon. Oavsett om det berodde på hennes ångest eller hennes brist på erfarenhet, verkade Emily oförmögen att utföra ens de enklaste uppgifterna. Hon spillde kaffe, lämnade kvar baconet på stekpannan för länge så att kanterna var skarpa och svarta. Den nya brödrosten - en ersättning för den som exploderade och förstörde köket - verkade ha mycket känsligare inställningar än den sista, och hon lyckades också bränna brödet.

När hon tittade på vad hon hade producerat, frukosten på tallriken, var Emily mindre än nöjd. Hon kunde inte servera detta. Hon gick till tvättstugan och skrapade ner det i hundarnas matskålar. Nu hade hon i alla fall matat hundarna.

Tillbaka i köket försökte Emily ännu en gång att skapa den måltid som Mr. Kapowski hade beställt. Den här gången gick det bättre. Baconet blev inte bränt. Brödet blev inte bränt. Hon hoppades bara att han skulle förlåta henne för de saknade ingredienserna.

Hon tittade på klockan och såg att det hade gått nästan trettio minuter, och hennes hjärta rusade.

Hon sprang tillbaka in i rummet.

”Sådär, Mr. Kapowski,” sade Emily och gick in i matsalen med frukostbrickan. "Jag är så ledsen för att du fick."

Hon insåg när hon närmade sig bordet att Mr. Kapowski hade somnat. Osäker på om han skulle bli lättad eller irriterad, satte Emily ner tallriken och gick tyst ut ur rummet.

Mr. Kapowskis vaknade plötsligt. "Ah," sade han och tittade ner på tallriken. ”Frukost. Tack.”

”Tyvärr hade jag varken ägg, tomater eller svamp idag,” sade hon.

Mr. Kapowski såg besviken ut.

Emily gick ut i korridoren och tog några djupa andetag. Morgonen hade varit otroligt intensiv, med tanke på hur mycket pengar hon skulle tjäna för sin ansträngning. Om hon ville upprätthålla verksamheten måste hon bli lite effektivare. Hon behövde också en beredskapsplan om Lola och Lolly skulle ha fler dagar utan ägg.

Just då kom han ut från matsalen. Det hade gått mindre än en minut sedan hon hade gett hans mat.

"Är allt som det ska?" frågade Emily. "Behöver du något?"

Återigen verkade Mr. Kapowski motvillig att prata.

"Um... maten är lite kall."

"Åh," sade Emily och fick panik. "Här, låt mig värma upp den åt dig."

"Det är faktiskt okej," sade Kapowski. "Jag måste verkligen komma iväg."

"Okej," sade Emily och kände sig tom. "Har du något trevligt planerat för dagen?" Hon försökte låta som en B&B-värd snarare än en flicka med panik, även om hon kände sig mer som den senare.

”Åh nej, jag menade att jag måste komma hem,” korrigerade Mr. Kapowski.

"Menar du att du checkar ut?" Frågade Emily förvånat.

Hon kände en kall kyla spridas i kroppen.

"Men du hade ju bokat för tre nätter."

Mr. Kapowski såg besvärad ut.

”Jag, um, behöver bara komma tillbaka. Jag betalar dock för allt.”

Han verkade ha bråttom med att åka iväg och till och med när Emily föreslog att ta bort kostnaden för de två frukostarna som han inte hade ätit insisterade han på att han bara skulle betala räkningen i sin helhet och åka på en gång. När Emily stod vid dörren och såg honom köra iväg, kände hon sig som ett fullständigt misslyckande.

Hon visste inte hur länge hon stod där och beklagade katastrofen som hade varit hennes allra första gäst, men hon blev medveten av ljudet från sin mobiltelefon som ringde. Tack vare den fruktansvärda mottagningen som hon hade i det gamla huset, kunde Emily bara få täckning vid ytterdörren. Hon hade ett speciellt hallbord bara för sin telefon - en vacker antik möbel som hon hade tagit från ett av de avstängda sovrummen i sitt B&B. Hon gick över dit för att se vem det var som ringde.

Det fanns inte många bra alternativ. Hennes mamma hade inte kontaktat henne sedan det känslomässiga telefonsamtalet när de diskuterade sanningen om Charlottes död och närmare bestämt Emilys roll - eller brist på - den. Amy hade inte heller haft kontakt med henne sedan hennes kavalleriska försök att ”rädda” Emily från sitt nya liv, även om de hade blivit sams sedan dess. Ben, Emilys ex, hade ringt flera gånger sedan hon hade lämnat honom, men Emily hade inte besvarat ett enda av hans samtal och nu tycktes dem minska.

Hon samlade sig när hon tittade ner på skärmen. Namnet som blinkade på skärmen överraskade henne. Det var Jayne, en gammal skolvän från New York. Hon hade känt Jayne sedan hon var liten, och under åren hade de utvecklat den typ av vänskap där månader kunde gå innan de pratade, men när de träffades var det som om det inte hade gått någon tid alls. Jayne hade antagligen hört från Amy, eller via djungeltelegrafen, om Emilys nya liv och ringde för att prata om den plötsliga förändringen hon hade gjort.

Emily svarade på samtalet.

”Em?” sade Jayne med en ojämn röst och snabba andetag. ”Jag stötte precis på Amy under min jogg. Hon sade att du har lämnat New York!"

Emily blinkade, hon var inte van vid det snabba sättet att prata som alla hennes New York-vänner delade. Idén om att jogga medan man hade ett telefonsamtal var främmande för Emily nu.

"Ja, det var ett tag sedan nu faktiskt," sade hon.

"Hur länge sedan var det vi pratade?" frågade Jayne medan ljudet från hennes löpande fotsteg hördes i bakgrunden.

Emilys röst var liten och ursäktande. "Um, tja, cirka sex månader."

"Jösses, jag måste ringa dig oftare!" flämtade Jayne.

Emily kunde höra bakgrundstrafiken, tutande bilar, ljudet av Jaynes sneakers när hon sprang längs en trottoar. Det framkallade en mycket bekant bild i Emilys sinne. Hon hade varit den personen för bara några månader sedan, alltid upptagen, aldrig vilande, mobiltelefon fast vid örat.

"Så vad är det nya skvallret?" sade Jayne. "Berätta allt. Jag antar att Ben inte finns med bilden längre?”

Jayne, som alla Emilys vänner och familj, hade aldrig gillat Ben. De hade sett vad Emily hade varit blind för i sju år - att han inte var rätt för henne.

"Han är verkligen ur bilden," svarade Emily.

"Och finns det någon ny i bilden?" frågade Jayne.

"Kanske det." sade Emily blygt. "Men det är nytt och fortfarande lite ostabilt så jag vill helst inte prata om det."

"Men jag vill veta allt!" ropade Jayne. ”Åh, vänta lite. Jag får ett samtal.”

Emily väntade medan linjen blev tyst. Några ögonblick senare fyllde ljuden från en New York City-morgon hennes öron igen när Jayne återanslutit sig.

”Förlåt gumman,” sade hon, ”Jag var tvungen att ta det. Jobbsaker. Så, Amy sa att du har en B&B där eller något?”

"Japp," svarade Emily. Hon kände sig lite spänd när hon pratade om sin B&B, eftersom Amy hade varit så tydlig med att det var en dum idé, för att inte tala om att hela övergången i Emilys liv var dåligt genomtänkt.

"Har du några tillgängliga rum just nu?" frågade Jayne.

Emily blev förvånad. Hon hade inte förväntat sig en sådan fråga. "Ja," sade hon och tänkte på Mr. Kapowskis nu övergivna rum. "Varför?"

"Jag vill komma!" utbrast Jayne. ”Det är ju Memorial Day-helgen. Och jag behöver desperat komma ut ur staden. Kan jag boka det?”

Emily tvekade. "Du behöver inte göra det, du vet. Du kan bara komma och stanna som gäst. ”

"Glöm det," svarade Jayne. ”Jag vill ha full behandling. Färska handdukar varje morgon. Bacon och ägg till frukost. Jag vill se dig in action.”

Emily skrattade. Av alla människor hon talat med om sitt nya företag var Jayne den mest stödjande.

”Tja, låt mig boka dig officiellt då,” sade Emily. “Hur lång kommer din vistelse vara?”

"Jag vet inte, en vecka?"

"Fantastiskt", sade Emily medan en liten boll av glädje rullade runt i magen. "Och när kommer du att anlända?"

"I morgon," sade Jayne. ”Runt tio.”

Bollen av glädje blev ännu större. "Okej, vänta ett ögonblick medan jag skriver in dig."

Lite vimmelkantig av spänningen, lade Emily ner sin telefon och rusade över till datorn i receptionen, där hon skrev in uppgifterna i rumsboknings-programmet och skrev in Jaynes detaljer. Hon kände sig stolt över sig själv för att tekniskt sett ha fyllt sin B&B varje dag sedan den hade öppnat, även om den bara hade ett rum att fylla, och öppnat för två dagar sedan...

Hon rusade tillbaka till sin telefon och tog upp den. "Okej, nu är du bokad i en vecka."

"Mycket bra," sade Jayne. "Du lät väldigt professionell."

"Tack," svarade Emily blygt. ”Jag försöker fortfarande få grepp om allt. Min sista gäst var en katastrof. ”

"Du kan berätta allt om det imorgon," sade Jayne. "Jag måste nog gå nu. Jag påbörjar min tionde kilometer så jag måste spara på syret. Vi ses i morgon!”

"Jag kan inte vänta," svarade Emily.

Samtalet avslutades och Emily log mot sig själv. Hon hade inte insett hur mycket hon saknade sin gamla vän förrän hon hade talat med henne. Att se Jayne imorgon skulle vara ett underbart motgift mot katastrofen som hade varit Mr. Kapowski.