PRÄSTGÅRDEN
Det var en kväll i november, då dagarna voro korta och nätterna aldrig tycktes kunna ta ett slut.
I hela nejden runtom Algeröds prästgård rådde stillhet och vila och likaså på själva prästgården. Hästarna hade kommit hem från arbetet och voro inställda i stallet. Korna hade blivit mjölkade, och hönsen voro uppflugna på sina pinnar.
I brygghuset eller, rättare sagt, i den lilla kammaren innanför brygghuset satt i den stilla kvällen Lotta Hedman vid sina uträkningar. Hon hade bibeln framför sig och penna och bläck och papper och gjorde djupa forskningar i den kära Uppenbarelseboken.
I köket inne i stora byggningen hade elden fått slockna i spisen, och köksan och husjungfrun sutto vid symaskinen och försökte fundera ut hur de skulle få fason på ett blusliv, som hade kommit misslyckat från sömmerskan, och i drängstugan låg drängen och sträckte sig på en bänk och väntade på kvällsvarden.
Prästen själv satt i sitt arbetsrum, men inte vid skrivbordet, utan i en gungstol, som stod i ett hörn. Han hade lampa bredvid sig och läste i en tidning. När han lyfte ögonen, kunde han se in i nästa rum, där hans hustru hade slagit sig ner på en liten pall framför kakelugnen. Hon stödde hakan mot händerna och såg in i den brinnande brasan.
Bredvid Sigrun satt den sjuke häradshövdingen, som prästens hade tagit emot i inackordering för att få en liten hjälp i den tunga fattigdom, som hade lagt sig över dem, sedan de hade flyttat till det magra pastoratet uppe i bergstrakten. Det var en femtio års man, som just aldrig hade gjort annat än roat sig. Nu hade han blivit satt under förmyndare och blivit skickad upp i obygden för att hindras från att förstöra det lilla, som han ännu hade kvar av pengar och hälsa.
Man kunde märka, att häradshövdingen en gång hade haft ett litet slaganfall, för han var en smula sned i ansiktet och det vänstra ögonlocket släpade ner över ögat och ville inte gärna höja sig, men han var det oaktat en vacker karl med stram hållning. Han ägde mycken världsvana, hade gjort vidsträckta resor och var en underhållande och intelligent man.
Han hade dragit fram en länstol till brasan och berättade för Sigrun om hur det såg ut borta i det främmande, som hon aldrig hade sett och aldrig skulle få se, hon, som satt begraven i en liten fattig svensk prästgård.
Sigrun satt med sina egna tankar och oroliga önskningar och lät ordströmmen brusa fram över sig. Hon önskade, att hon hade kunnat följa med i berättelsen. Det skulle ha förstrött hennes egen ångestfulla längtan, men hon förmådde inte.
Prästen lyfte på huvudet alltibland och såg på dem från rummet, där han satt. Och när han lyssnade efter, kunde han höra, att det var tal om stora städer i de länder, där kriget nu rasade som värst. Och han tänkte, att Sigrun var bra tålig, som gitte höra på allt detta långa prat.
Ute i brygghuset hos Lotta Hedman hade lagårdspigan sköljt ur mjölkkärlen med varmt vatten, och sedan hon hade slutat arbetet och brygghuset inte mer skulle användas för den dagen, flyttade Lotta dit ut med sin lampa, sitt bord och sin bibel. Och för den stora svarta ugnen med de väldiga inmurade pannorna drog Lotta fram rosiga sitsförhängen, som skylde allt det svarta och nerrökta och kom brygghuset att se ut nästan som ett rum.
Hon hade en bekväm korgstol att sitta i, och ännu en sådan flyttade hon ut från sitt rum och ställde bredvid bordet. För Lotta var van, att Sigrun kom ut till henne och språkade bort en stund av de långa kvällarna. Ibland kom den inackorderade häradshövdingen dit ut och satt länge och lockade henne att tala om Sigrun, och ibland kom till och med prästen för att föra litet spektakel med henne och fråga henne om hon hade kommit på det klara med de sju inseglen och det ljuvliga tusenårsriket.
Lotta Hedman hade blivit erbjuden av prästfolket att stanna hos dem för att sköta höns och andra smådjur, men de hade sagt henne, att hon måste nöja sig med att bo i brygghuset. Hon hade tagit emot anbudet med glädje. Sigrun hade själv tapetserat och satt upp gardiner åt henne i brygghuskammaren och gett henne riktigt präktiga möbler. Lotta hade fått ner sina tillhörigheter från Stenbroträsk, hon hade sin egen mathållning, så att hon var oberoende av det andra gårdsfolket, och om kvällarna hade hon hela brygghuset till sitt förfogande. Då tyckte hon, att hon hade en hel salong att svänga sig i.
Ungefär samtidigt som Lotta flyttade från kammaren ut i brygghuset, lämnade drängen drängstugan och gick in i köket för att få någon att tala vid. Dit hade lagårdspigan också kommit. Och i köket började man nu prata om herrskapet och undra om inte kyrkoherden såg, att inackorderingen var kär i hans hustru.
»Han ska ju ha varit så svartsjuk om henne förut,» sade lagårdspigan, »att han flyttade upp till vår socken, för att hon inte skulle råka någon annan än honom. Men att häradshövdingen är kär i henne, bryr han sig inte om.»
»Han tycker väl inte, att det är lönt,» sade drängen. »En gammal, slagrörd karl!»
I förmaket vid brasan satt den sjuke häradshövdingen som förut. Men han talade inte mer, utan hade dragit sig upp i länstolen och satt tyst och funderade.
Han visste, att Sigrun inte hörde på vad han berättade för henne. Vad ämne skulle han välja, som skulle tvinga henne att lyssna?
Han hade talat med henne om livet ute i stora världen och om den roll de sköna kvinnorna spelade. Han hade talat om dem såsom de, som hade att försona en med tillvaron. Han sade, att männen blevo goda och ödmjuka, när de mötte skönheten, förkroppsligad i en ung kvinnas gestalt. Han hade sagt henne, att den, som ägde skönhetens gåva, borde anse det vara sin plikt att låta den verka helande, försonande, förbättrande ute bland människorna.
I själva verket visste han knappast om hon hade hört ett ord av vad han hade sagt.
Han hade lättare att dra hennes uppmärksamhet till sig, då mannen var närvarande. Då talade han aldrig med henne, utan endast med honom.
Och då trodde han, att han tvingade henne att göra jämförelser mellan den erfarne världsmannen och den enkle prästen, mellan en man, som hade upplevat viktiga händelser och råkat betydande människor, och en annan man, som begravde sig i en ödemark, som inte studerade, som inte gick framåt, som höll på att sjunka ner till en vanlig enkel bondkaplan.
Han visste, att prästen föraktade honom. Han blev ofta behandlad försmädligt och retsamt av honom. Han bar detta med stort tålamod, därför att han förstod, att ingenting satte mannen i sämre dager inför hustrun, än att han visade sig taktlös och utan finkänslighet.
Då häradshövdingen hade suttit tyst några minuter, började han, såsom det ju låg nära till hands mittunder världskriget, att tala om Röda korset, om dess upphovsman, om dess organisation, om tappra sjuksköterskors bragder under kriget.
Han märkte genast, att den sköna kvinnan bredvid honom blev uppmärksam, att hon ryckte sig lös från sina egna tankar och lyssnade.
I samma ögonblick, som inackorderingen började tala om Röda korset, hände sig, att Lotta Hedman lyfte ögonen från sin bibel. Hennes tankar voro oroliga, och hon kunde inte hålla dem samlade vid arbetet: – »Jag undrar om Sigrun inte mer tycker om sin man,» tänkte hon. »Hon talar nästan aldrig om honom. Tjänstfolket säger, att han plågar henne med svartsjuka. Men vad som är säkert, det är då, att därvidlag gör han henne orätt. Tycker hon inte om honom, så tycker hon inte heller om någon annan.»
Helt hastigt flög ett leende över Lottas bekymrade ansikte.
»Och den där gamla sjuka inackorderingen ska också försöka att göra sig till för henne!» tänkte hon. »Men det gör ingenting, för honom frågar ingen efter.»
»Det är visst en olycka att vara så vacker som Sigrun,» resonerade hon. »Du har det lugnare du, Lotta.»
Hon sänkte ögonen till bibeln och försökte att inte mer tänka på Sigrun. – »Det måtte väl aldrig ska hända henne något, eftersom jag är så orolig,» viskade hon för sig själv.
Kyrkoherden satt alltjämt i sitt rum och läste vid sin lampa. Han hade gång efter annan kastat en blick på de två vid brasan och med största likgiltighet och lugn sett dem sitta där, liksom de å sin sida utan minsta oro tänkte på att han satt så, att han kunde se dem. Men så med ens märkte han en förändring. Det var omöjligt att säga vari den bestod. Kanske att den talandes röst hade fått en högre och varmare klang, kanske att den unga hustrun hade ändrat sin hållning. Kyrkoherden lade undan tidningen, reste sig, och framåtböjd, med alla sinnen på spänn, stod han och gav akt på dem.
Den främmande mannen fortsatte med sitt tal om sjuksköterskor och barmhärtighetens arbete under kriget. Då han hade talat en stund, såg han, att en tår kom rullande utför den unga kvinnans kind och föll ner i hennes knä, låg där och blänkte en sekund och försvann, och sedan kom helt sakta tår på tår.
En lång stund fortsatte han att berätta utan att låtsas märka hennes rörelse, men plötsligen böjde han sig så långt fram, att han nära nog rörde vid henne.
»Så, att det är detta ni vill! Detta är det, som ni längtar efter,» sade han. »Ni ville vara med där ute.»
Hon knäppte båda sina händer och sträckte dem emot honom.
»Skulle jag inte längta dit av hela min själ?» bröt hon ut. »Är det inte förfärligt att gå här och må gott och ingenting göra?»
»Men ni skulle ju kunna slita er lös?»
»Det vore ju inte något orätt,» sade den unga kvinnan och höll upp sina sammanknäppta händer mot den hon talade med. »Kunde jag inte bli fri på bara en liten tid? Jag är ju ändå en människa. Jag måste någon enda gång få rå mig själv.»
Den sjuke mannen fattade om hennes händer och drog dem intill sig. – »Jo visst, ni har er rätt till livet, ni som vi andra.»
I detsamma hörde de steg bakom sig, sågo ett vilt ansikte i dörren till arbetsrummet och ropade båda högt i förfäran. Kyrkoherden kom rusande fram emot dem, så våldsamt upprörd, att det inte fanns möjlighet till någon förklaring.
Häradshövdingen tycktes alldeles förlora besinningen. Han kröp ihop i sin stol utan att röra sig, men Sigrun kastade sig emot mannen för att hejda honom.
»Skynda er, spring!» ropade hon i detsamma, och nu satte sig också den främmande i rörelse och sprang på dörren. Själv höll hon fast mannen ett ögonblick.
»Men, Edvard, vad är det? vad kommer det åt dig?» frågade hon.
Han svarade inte, utan slängde henne ifrån sig. Hon föll till golvet, stötte sig illa mot ett bordshörn och blev liggande, men utan att fråga efter henne störtade kyrkoherden vidare i den flyendes spår, ut i förstugan, utför trappan, bort över gården.
Lotta Hedman, som satt i brygghuset vid sin bibel, hörde plötsligen starka rop och slammer i dörrar och tramp av springande fötter. Hon reste sig skyndsamt, öppnade dörren till brygghuset och såg ut. Två män ilade förbi henne fram över gården och försvunno i nattmörkret.
Medan Lotta stod helt förfärad i brygghusdörren och lyssnade efter de bortdöende fotstegen, hade drängen och jungfrurna ute i köket, som också de hade hört slagen i dörrarna och de höga ropen, sprungit upp från sina platser. Och de fingo nu se prästfrun komma invacklande till dem, med hår och kläder i oordning och ett blödande sår vid tinningen. När de alla fyra skyndade fram till henne, slog hon otåligt ifrån sig med händerna.
»Bry er inte om mig!» sade hon. »Spring efter Edvard och den andre! Spring och ta reda på dem, så att de inte slår ihjäl varandra!»
Och när de fyra blevo stående stilla utan att i förvirringen göra vad hon befallde, så bröt hon ut i ett häftigt skrik.
»Stå inte och se på mig! Spring efter dem, så att de inte slår ihjäl varandra!»
Då gav sig drängen i väg ut genom dörren, och lagårdspigan, som var stark och stor, följde honom, men de andra två stannade i köket för att ta hand om matmodern.
De satte fram en stol och bådo henne, att hon skulle sätta sig ner, för hon stod och vacklade, som skulle köksgolvet ha gungat under henne.
Nu var det också slut på hennes krafter, och hon började klaga som ett barn.
»Hjälp mig ut till Lotta Hedman!» sade hon. »Hjälp mig ut till Lotta Hedman!»
De två tjänarinnorna togo henne då under armen och förde ut henne tvärsöver gården till brygghuset.
Och Lotta Hedman, som stod i brygghusdörren, såg dem komma gående, och hon skyndade emot Sigrun och förde henne fram till korgstolen, som hela kvällen hade stått och väntat för hennes räkning.
»Och jag har ingenting gjort, Lotta,» sade Sigrun. »Jag har ingenting orätt gjort. Vi satt bara och talade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
Med detsamma blev hon likblek och höll på att svimma, men Lotta stänkte vatten på henne, och då hämtade hon sig.
Lotta skyndade sig att tvätta hennes sår och såg, att det var varken djupt eller farligt, men det, som skrämde henne, det var, att Sigrun knappast tycktes vara fullt redig. Hon talade oupphörligen, och hon upprepade ständigt ett och detsamma. Och hennes röst var skrikande och hård och inte alls lik hennes vanliga mjuka stämma.
Det märktes, att hon försökte tala om för Lotta hur allt hade gått till, men hon kunde bara upprepa samma sak.
»Och jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
Hon darrade och ryste och såg från den ena till den andra med vitt uppspärrade, förskrämda ögon.
»Jag har ingenting ont gjort, Lotta. Vi satt bara och språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
»Ack, det vet jag så väl, Sigrun, att du ingenting ont har gjort,» sade Lotta och duade henne som i forna dagar.
»Du förstår, Lotta,» sade Sigrun på nytt. »Jag har ingenting…»
Lotta försökte avbryta henne.
»Jag är rädd för att du håller på att bli sjuk, Sigrun,» sade hon. »Vi ska be Malin, att hon bäddar åt dig, så att du får gå och lägga dig.»
Då Lotta sade detta, hejdades ordströmmen plötsligt.
»Nej, inte där! Jag går aldrig mer tillbaka till honom,» sade den sjuka helt kort och klart.
»Men, kära ängeln min!» sade Lotta. »Det menar du inte.»
»Jag vill lägga mig här, Lotta,» sade hon. »Jag vill ligga i din säng. Jag känner, att jag blir sjuk. Jag vill ligga på ett ställe, där jag känner mig trygg.»
Strax därpå började hon med sitt:
»Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
Hon såg på dem med sina vilda ögon, liksom undrade hon varför de inte med intresse följde med vad hon sade.
Lotta höll en låg överläggning med de båda tjänarinnorna. De förstodo inte annat, än att det var bäst att låta den uppskrämda hustrun få sin vilja fram. Husjungfrun skyndade in i stora byggningen och kom tillbaka med lakan, kuddar och täcken. Sigrun började nu hastigt kläda av sig. De hunno knappt få sängen i ordning, förrän hon var beredd att lägga sig.
Ännu medan hon steg i sängen, skrek hon ut, så att det borde ha hörts över hela gården: »Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
Då hon väl hade kommit ner under täcket, gav hon Lotta Hedman en befallning med sin vanliga röst.
»Du får inte gå och lägga dig, Lotta. Du ska sitta där ute vid bordet och läsa i din bibel. Och du ska inte låta någon i världen ta mig bort härifrån.»
Så blev det. Lotta satte sig vid sin bibel, och köksan och husjungfrun gingo in i huset för att se hur där stod till.
Strax därpå kom en av dem tillbaka och förklarade, att det inte hade skett något sådant, som man kunde ha fruktat. Den främmande hade kommit undan, kyrkoherden, hade under förföljandet störtat ner i ett dike, och man trodde, att han hade brutit ett ben. Det var illa nog, men ändå inte på långt när det värsta, som kunde ha hänt.
Sigrun höll ännu på att ropa ut sin förklaring, men då Lotta flera gånger hade berättat, att ingen strid hade ägt rum, så tycktes hon lugna sig och sjönk i sömn.
FÖRBEREDELSER
Människor, som på ett eller annat sätt ha fått kännedom om den beklagansvärda händelse, som någon vecka senare timade i Algeröds prästgård, vilja gärna kasta all skulden på Lotta Hedman.
»Om inte den unga prästfrun hade haft omkring sig en sådan där överspänd varelse, som förvred huvudet på henne med sina syner, skulle det inte ha skett någon olycka,» säga de.
Men detta är verkligen att göra Lotta Hedman orätt. Hon har aldrig i hela sitt liv, varit mer stilla, mer sansad än under denna tid. Hennes vänner i den andra världen lämnade henne i okunnighet, så att hon inte hade den ringaste aning om vad som förestod.
Man förstår ju, att den första natten, då hon satt och vakade över Sigrun, måste hon ha känt stor oro och ängslan. – »Hur ska detta sluta?» frågade hon sig gång på, gång. »Hur ska dessa två människor kunna börja att leva tillsammans på nytt? Sigrun är ju alldeles förskrämd, och han å sin sida måtte ha mist allt förnuft och farit fram som ett vilddjur.»
»Men det var ju i alla fall endast svartsjuka,» tröstade hon sig själv. »Och fastän Sigrun är lite rädd för honom, så märks det nog, att hon håller av honom. Bara kärleken finns kvar, så kan den säkert föra dem tillsammans igen.»
Framemot klockan ett på natten öppnade Sigrun ögonen, satte sig förvånad upp i sängen och såg på den ovana omgivningen. Hon tycktes litet förvirrad till en början, men sansade sig hastigt och sade till Lotta med fullkomligt lugn röst:
»Nu kan du gå och lägga dig, Lotta, men du ska inte släcka lampan, och du får inte ta av dig kläderna. Du måste vara till reds att försvara mig.»
Därpå sjönk hon ner på kudden och föll i sömn på nytt. – »Hon är rädd ännu, men hon var fullt redig,» tänkte Lotta Hedman. »Tack och lov! I morgon är hon kry igen.»
Hon gjorde, som hon hade blivit tillsagd, lade sig på en liten utdragssoffa och sov ända till sju, då hon steg upp för att gå till lagården och sköta om sina smådjur. Men då hon öppnade dörren, ropade Sigrun henne tillbaka.
Hon grät och darrade, därför att Lotta hade ämnat lämna henne. Återigen var hon djupt upprörd, och då Lotta sade henne, att kyrkoherden var skadad och inte kunde röra sig, var hon ur stånd att fatta detta.
Det blev för Lotta att ställa sig i fönstret och spana ut i det grå höstmörkret, tills lagårdspigan kom gående. Hon måste ropa in henne, säga, att prästfrun ännu var mycket sjuk och inte kunde lämnas ensam samt be henne överta Lottas sysslor för denna morgonen.
Av lagårdspigan fick hon höra nyheter. Häradshövdingen hade alls inte kommit tillbaka. Han hade tagit sin tillflykt till kyrkvärdens, som bodde ett stycke söder om prästgården. Där hade han stannat över natten, och nu på morgonen hade kyrkvärdens dräng kommit för att hämta hans saker.
Det vållade ingen sorg. Alla människor voro glada över att den mannen var borta från gården.
Och med prästen stod det verkligen illa till. Han trodde själv, att det ena benet var brutet. De hade telefonerat till doktorn, och han hade lovat komma fram på dagen.
»Så går det, när man inte far fram som folk,» sade lagårdspigan. »Vi visste ju allesamman, att inackorderingen var kär i frun, men en skulle väl vara tokig för att tro, att hon brydde sig om en sån där gammal sjukling.»
Lotta Hedman å sin sida var inte särdeles ledsen över det där benbrottet. Kyrkoherden skulle bli tvungen att hålla sig vid sängen, Sigrun skulle få tid på sig att övervinna sin förskräckelse. Lotta var färdig att anse det för en Guds nådefulla skickelse.
»Tack och lov!» suckade hon. »Nu går allt bra. De blir kanske lyckligare än förr, när detta är överståndet.»
Litet senare på morgonen kom kyrkvärdens pojke smygande med ett brev, men Lotta Hedman skickade honom tillbaka med brevet oöppnat.
Eljest var det en stilla och lugn dag. Sigrun steg inte upp, utan sov timme efter timme. Och det var inte bara hon, som sov. Hela gården tycktes ha försänkts i samma slummer som matmodern.
»Här är så tyst i dag, att en blir hemsk till mods,» sade köksan och husjungfrun, då de kommo ut i brygghuset för att fråga efter matmodern. »Det är, som om någon skulle ligga och dö.»
Kyrkoherden skickade efter Lotta för att få höra hur det stod till med hustrun. Och Lotta gick in till honom och sade, som sanningen var, att Sigrun bara låg och sov, att hon inte hade någon feber, och att det lilla krossåret i pannan inte var något att tala om.
Men då han föreslog, att Sigrun skulle flytta in i stora byggnaden, sade Lotta bestämt nej. Det var bäst, att Sigrun stannade, där hon nu var. Hon var så skälvande och uppskrämd.
»Hon är väl rädd för mig,» sade mannen.
Hans ansikte uttryckte ett stort lidande. Det var inte bara det avbrutna benet, som smärtade honom.
»Hon kommer tillbaka självmant, bara hon får igen krafterna,» sade Lotta hastigt.
Den sjuke suckade. »Hon kommer aldrig tillbaka till mig,» sade han, »aldrig till mig. Hon får aldrig mod att komma tillbaka.»
Lotta Hedman hade inte väntat, att hon skulle känna medlidande med den mannen, som hade rivit sönder hennes sköna ungdomsdrömmar. Men nu försökte hon i alla fall att trösta honom.
»Å, nog ska lyckan vända tillbaka till det här huset,» sade hon.
Hon hade verkligen ingen tanke på att skilja man och hustru. I stället gjorde hon allt, som i hennes makt stod, för att försona och återförena.
Då doktorn kom långt fram på dagen, sade han ungefär detsamma om Sigrun, som Lotta: att hon inte hade någon särskild sjukdom, att hon skulle bli bra, bara hon fick komma till ro. Hon hade fått sina nerver förstörda, och nu hade det kommit till något slags kris.
De skulle vara varsamma med henne. De fingo inte säga emot henne, hon skulle inte ansträngas. Man fick inte övertala henne att företa sig annat än det, som hon kände lust för.
»Jag kan inte rätt förstå mig på detta fallet,» sade doktorn. »För det kan förhålla sig på helt annat sätt. Det skulle vara möjligt, att fru Rhånge råkat ut för någon smitta, och att hon ligger med fröet inom sig till en sjukdom, som kommer att bryta ut hastigt och svårt. Men detta kan jag inte nu ge besked om.»
Längre fram fick Lotta mycken hjälp av dessa doktorns ord, som hade blivit hörda av flera på gården. Hon förvånade sig då över att de hade blivit sagda och trodde, att det hade skett på en högre tillskyndelse.
En hel vecka förgick på samma sätt. Varje dag kom ett smygande bud från gästen hos kyrkvärden och blev återsänt med oförrättat ärende. Varje dag kallades Lotta in till kyrkoherden för att avge sin rapport. Varje dag låg Sigrun och sov från morgon till kväll.
Då Lotta efteråt tänkte på detta sovande, sade hon till sig själv: »Det var något inom henne, som visste vad som förestod henne. Hon sov inte, därför att hon var matt och trött. Hon låg och samlade krafter.»
Även de stunder, då den unga frun var vaken, låg hon stilla och tyst.
Då drog hon samman ögonbrynen, och ibland nickade hon med huvudet, såsom sade hon ja till något, som hon föreslog sig själv. Lotta tänkte nog, att hon låg och gjorde upp sina framtidsplaner, men ännu så länge hade hon ingen kunskap om dem.
En dag bad Sigrun, att Lotta skulle gå in i prästgården och hämta sju hundra kronor, som hon hade liggande i en byrålåda. »Det är alltsammans mitt eget,» sade hon. »Jag har sparat ihop de pengar, som jag har fått från föräldrarna på mina födelsedagar. Du kan förstå, att jag är rädd om dem, och jag tycker, att det är ängsligt, att de ska ligga där inne i det tomma huset.»
Lotta tyckte, att detta var alldeles rätt, och gick efter pengarna.
En annan dag längtade Sigrun efter något att läsa, och Lotta hämtade en tidning. Hon låg en lång stund och läste annonser om ångbåtar och järnvägsturer. Sedan lade hon bladet ifrån sig. Lotta fäste sig inte vid detta, då det skedde. Efteråt kom hon ihåg det.
Under denna stillsamma vecka hade det blivit vinter på allvar. Det rådde inte någon vidare kyla, men det hade kommit så pass mycken snö, att marken var vit. Det hade till och med blivit slädföre.
Detta vita utanför fönstren, som påminde Sigrun om hembygden med dess långa vintrar, tycktes ha ett upplivande inflytande på henne. Samma dag, som den första snön kom, steg hon upp och klädde sig.
»Det var rätt, ängeln min,» sade Lotta Hedman. »Du kommer förr till krafter, om du försöker att sitta oppe lite. Nu tror jag säkert, att jag ska få dig frisk till jul.»
Den unga kvinnan hejdade sig mitt i påklädseln.
»Är det jul snart?» sade hon. »Jag hade glömt, att det ska bli jul.» Hon berördes tydligen obehagligt av att bli påmind om den stundande högtiden. Omöjligheten att under julen inte leva under hemmets tak tycktes ha slagit henne. »Om något ska göras, måste det ske före jul,» mumlade hon. »Jag får lov att vara färdig före jul.»
Lotta Hedman, som hörde orden, trodde, att det var fråga om någon julklapp, som måste vara färdig till julafton.
En kväll berättade Lotta Hedman för Sigrun om den mannen, som hon hade råkat på tåget. Hon beskrev hans utseende, hans milda, välljudande, röst, hans ödmjukhet. – »Han var mycke vänlig emot mig,» sade hon, »men just som jag fick en av mina syner, sprang han ifrån mig.»
»Vad var det för en syn?» frågade Sigrun.
»Det var något långt norrifrån,» sade Lotta. »Jag såg en ismark och ett svart tält och en lång släde.»
Sigrun låg tyst och försökte samla sina minnen.
»Vet du, Lotta, du är märkvärdig,» sade hon om en stund. »Det kan inte vara någon annan än Sven Elversson, som du har råkat på. Han såg sådan ut, som du beskriver, och det vore just likt honom att springa sin väg, då du började se något, som påminde om isfält och polarfärder.»
»Vem är Sven Elversson?» frågade Lotta.
Sigrun vaknade en smula ur sin slöhet och berättade för Lotta en del av Sven Elverssons historia.
»Jag skulle just önska, att jag visste var han nu finns,» sade hon till sist. »Han var en mycket god man, men mycket olycklig. Jag tror, att han kände sig så föraktad, så nertrampad, att han ansåg det tillhöra honom att åtaga sig saker, som andra höllo sig för goda att göra. En gång lät han stänga in sig i cellen hos en mördare för att locka honom att bekänna. Han gifte sig med en småskolelärarinna, som var en av de fulaste människor jag har sett. Det var väl också på grund av hans ödmjukhet. När vi bodde i Applum, talade alla människor om honom, men han flyttade därifrån före oss.»
Lotta Hedman påminde sig reskamratens milda röst och det stora förtroende han hade ingivit henne.
»Du kan vara viss om att Gud förehar något med den mannen,» sade hon. »Om jag bara hade haft reda på detta, då jag träffade honom!»
»Jag önskar, att jag visste var han vore att träffa,» sade Sigrun. »Alla eländiga och hjälplösa brukade vända sig till honom. Det har varit så tyst om honom, sedan han flyttade från Applum. Han har väl gömt sig undan på någon plats, där man inte känner till hans historia.»
Den kvällen, då de språkade om Sven Elversson, var Sigrun åter uppe och klädd. Hon hade till och med kommit ut i brygghuset. Lotta hade flyttat ut bord och korgstolar, den ofantliga ugnen doldes av de rosiga förhängena. Husjungfrun hade gjort i ordning en liten tebricka till Sigrun och Lotta. Man hade det så trevligt, som det gärna var möjligt.
Men då husan frågade om inte frun nu kände sig så stark, att hon kunde flytta in i stora byggningen, svarade Sigrun genast:
»Jag vet inte hur det går med mig, Malin. Jag tror, att jag håller på att bli riktigt sjuk. I kväll har jag ont både i hals och huvud. Jag har blivit röd över kroppen. Jag håller på att få någon utslagssjukdom.»
»Varför säger hon så?» tänkte Lotta. »Hon är alldeles frisk. Hon har alls inte något utslag.»
Men hon funderade ut, att hennes vän ville förebygga allt tal om att hon skulle fira julfesten i det egna hemmet. »Hur ska detta gå?» undrade Lotta med nyvaknad oro. »Ska hon aldrig komma ifrån förskräckelsen för mannen? Ack, det har alltid varit så med henne! Då hon en gång har blivit skrämd för någon, finns det ingen möjlighet att få henne lugn.»
»När man bara tänker på att hon, som är så ivrig att få sköta sjuka, inte går in i huset och vårdar honom, att hon knappt frågar efter om han är bättre! Det är riktigt dåliga tecken.»
Hon satt och betraktade sin vän. Sigrun föreföll så där matt och bortkommen, som folk brukar, då de ha legat till sängs några dagar.
»Vad är det för olycksöde, som följer henne?» tänkte Lotta. »Varför ska hon, som är ren och oskyldig, fin som den finaste och skön som den skönaste, sitta här i ett rum, som inte är stort bättre än ett uthus?»
Det gick verkligen inte bra ihop: den unga prästfruns förfinade skönhet och brygghusets nakna timmerväggar, grova brädgolv och sotiga tak.
»Sannerligen gör det mig inte ont om både honom och henne,» tänkte Lotta »Han har det inte heller för roligt, där han ligger på sitt plågoläger och längtar efter henne.»
Det låg sorgsenhet i luften. Om en stund såg Lotta, att hennes vän slog händerna för ansiktet och började vagga fram och tillbaka.
»Om jag vore död!» klagade hon. »Det vore det bästa. Om jag ändå kunde få dö!»
»Det blir ju för tungt och tråkigt för dig, Sigrun, att bo här ute i brygghuset,» sade Lotta hastigt. »I morgon tror jag att vi tar och flyttar in till dig.»
Sigrun for upp. Hennes ansikte blev gråblekt.
»Vad menar du? Vad är det du säger? Har han mutat dig?»
»Men, jag tror sannerligen, att du är alldeles förryckt, Sigrun.»
»Ja, det är så, Lotta. Jag är förryckt, jag är förstörd av skrämsel. Å, du vet inte hur jag har haft det.»
Hon började berätta. Inte mycket, men bara så, att den andra skulle förstå. »Hur ska jag kunna gå tillbaka till detta?» sade hon.
»Men det är ju ändå bara bevis på att han tycker om dig, Sigrun.»
»Jag tycker om honom,» sade Sigrun. »Jag har aldrig, aldrig, hör du, Lotta, varit otrogen mot honom med så mycket som en tanke, men han har aldrig litat på mig, och det gör mig ont. Det gör mig mer ont än något annat.»
Lotta Hedman sade något om att svartsjukan var sådant, som hörde ungdomen till. Den försvann av sig själv, då människorna blevo gamla tillräckligt.
»Nej,» sade Sigrun, »den försvinner inte hos honom. Den är ett arv, alla i hans släkt är på det sättet. Tror du inte, att han har lovat mig gång på gång att lägga bort den? Men vad har det hjälpt? Vi flyttade hit opp i ödemarken, för att han skulle få ro. Nu ser du hur mycke vi har vunnit på den saken.
»Du tror kanske, att jag inte har medlidande med honom? Ingen vet bättre än jag hur han plågas. Och han går tillbaka, Lotta, han predikar sämre, och han förlorar alla intressen. Det är förfärligt synd om honom.