UNG-JOEL
Det vet nog en och var hur märkvärdigt det kan vara med tankar. Det är, som om de av en osynlig hand såddes ut över jorden. Och där kan man gå och tycka, att man har funnit något sällsynt och skönt, och är stolt och glad, tills man märker, att detsamma har vuxit upp samtidigt i hundratals andra hjärnor.
Så var det med kyrkoherde Rhånges tanke om livets helighet. Han var ingalunda den ende, som hade funnit den. —
Det var juni månad, den årets tid, då man i Bohuslän eller kanske, rättare sagt, i kusttrakterna och skärgården i Bohuslän väntade främmande.
Stor brådska hade rått överallt för att bli i ordning för deras mottagande. Man hade målat sina hus och sina båtar, fejat i sina rum, pyntat i sina planteringar, eldat upp sina badhus och rensat sina bassänger, men nu började också järnvägstågen anlända, fullpackade av gäster från landets alla hörn. Nu kommo krymplingar och utarbetade, lasstals med barn och lasstals med åldringar, de, som ville ha ro, och de, som ville ha förströelse. Nu var det, som om hela Sverige skulle vara på väg till de kala skären och det vresiga västerhavet.
Men alla de gäster, som man hade berett sig att få mottaga, väntade man österifrån, från landsidan. Västerifrån, från havet, väntades inga främmande. För deras mottagande hade man inte gjort några tillrustningar. Från det hållet hade det inte kommit några förebud eller några beställningar.
Och när det nu i alla fall kom gäster västerifrån, då kunde inte deras mottagande bli detsamma, som skänktes dem, som kommo från land. Genom dem uppstod jämmer och förvirring och dysterhet, men ingen glädje.
Då en vecka var gången av juni månad år 1916, måste Sven Elversson för de där gästernas skull göra en resa ner till Applum. Hans bror, Ung-Joel, som de senaste åren hade varit sjöman och gått i fraktfart på Holland, hade kommit hem till Knapefjord, sjuk och besynnerlig efter att ha stött på en del av dem ute på havet, medan de ännu befunno sig på resa, och han hade sagt till sin unga hustru, att hon måste laga så, att han fick tala med sin bror.
Då Sven Elversson kom till Ung-Joel, fann han honom gående fram och tillbaka i den lilla kammaren innanför köket, där det unga paret hade ställt in alla sina fina möbler, och som ju annars aldrig begagnades. Han var blek och trött, men inte precis sjuk. Ögonen voro rödkantade och sågo ut att kunna falla igen av sömnlust, men han gav sig inte ro varken att sitta eller ligga.
»Hur står det till med dig, Ung-Joel?» frågade Sven Elversson.
Ung-Joel varken svarade på frågan eller låtsade om på annat sätt, att han hade märkt brodern. Han fortsatte oförtrutet sin vandring och slog emellanåt ut i luften med båda armarna.
»Se, det är det värsta med måsarna,» sade han.
»Om det bara funnes någon möjlighet att förmå honom att sova,» viskade hustrun, »men han törs inte lägga sig, han törs inte sluta ögonen. Han bara går och går.»
»Se, det är det värsta med måsarna,» sade Ung-Joel och slog än en gång ut med armarna.
»Ung-Joel,» sade Sven Elversson och försökte tala med honom om något gammalt för att rycka honom bort från det, som nu plågade honom, »kommer du ihåg när du och Najadfolket kom ut till Grimön för att tvinga mig att äta orm?»
Och verkligen stannade inte Ung-Joel mitt i sin vandring.
»Är du där, Sven?» sade han, och tårarna började rinna ur de trötta ögonen. »Det var väl, att du kom, så att jag fick be dig om förlåtelse, innan jag blir tokig.»
»Inte ska du tala på det sättet,» sade Sven Elversson.
Men nu började Ung-Joel berätta, hurusom han en av dagarna efter det stora Nordsjöslaget hade passerat Skagen och då hade sett de dödas härskaror flyta omkring på havsytan.
De hade inte legat utsträckta i vattnet, utan de hade hållits i upprätt ställning av sina korkvästar. Deras huvuden hade varit upplyfta ovan vattnet, så att man hade kunnat urskilja anletsdrag och uttryck.
Och Ung-Joel berättade, att ångaren hade gått fram i timtal genom tusenden och åter tusenden av döda. Hela havet hade varit betäckt av dem.
Han skildrade för brodern många fasans syner, som han hade sett, men det, som tycktes värst ha gripit honom, var, att alla de döda hade fått sina ögon uthackade av de otaliga skaror av måsar, som kretsade över dem.
»Vet du hur det gick med andre styrman?» sade Joel. »När han hade stått och sett på eländet en stund, så slöt han sina ögon och sprang över bord och blev borta för oss för alltid. Han visste, att han kunde inte stå ut med livet, sedan han hade sett detta. Och jag önskar, att jag hade gjort som han.»
»Nej, tänk inte så, Joel!» sade Sven Elversson.
»Jag har fått allt det förskräckliga så fast in i ögonen,» sade Joel, »att jag ser alltsamman; för mig, bara jag för en sekund sluter ögonlocken. Jag törs inte lägga mig, utan jag måste hålla mig uppe natt och dag, för att ögonen inte ska falla igen på mig.»
»Du får lov att försöka tänka på annat,» sade Sven Elversson, »du har ju hustru och barn.»
»Jag ska säga dig vad vi gjorde,» sade Ung-Joel. »Vi tog fram ett par gevär, som fanns ombord, och vi började skjuta på måsarna. På det sättet fick vi någon att utgjuta vår vrede över, och jag tror, att det var det, som räddade oss.
»Men annars var det tokigt gjort av oss. För vad hade måsarna för skuld? Och vad betyder det, som göres mot de döda, mot det, som göres mot de levande? Det var detta, som jag ville säga till dig, Sven. När jag tänker på att människor far så fram mot varandra, att tiotusenden av unga karlar ligger utsträckta i havet, då vill jag bara gråta och skämmas.
»Och förut, Sven, vet jag, att jag många gånger har förhävt mig över dig och satt mig själv högre än dig. Men nu ber jag dig om förlåtelse för detta. Jag, som tyckte, att du och dina kamrater hade handlat så illa mot en död, jag har aldrig gjort något för att hjälpa en levande människa.»
»Jo visst har du det gjort, Joel,» sade brodern.
»Nej,» sade Joel gråtande och kom med detsamma och lade sig på knä bredvid en stoppad länstol, prydd med masstals av dukar, där Sven Elversson hade tagit plats. »Jag har aldrig hjälpt någon, inte föräldrarna och inte någon annan. Det är därför det ser så illa ut i världen.»
»Ja, men det kan bli bättre, Ung-Joel,» sade Sven Elversson och strök brodern milt över håret. »Du kan hjälpa till att göra det bättre.»
»Nej, nu är alltsammans förstört,» sade Ung-Joel. »Nu har jag fått den där synen in i ögonen. Nu måste jag bli tokig.»
Sven Elversson lade sin hand smekande över hans ögon.
»Försök nu, Joel!» sade han. »Inte ser du något svårt, när jag håller handen över dina ögon?»
»Nej,» sade Ung-Joel, »det ligger välsignelse över din hand, Sven, för du har hjälpt många människor.»
»Slut nu, ögonen, Joel!» sade Sven Elversson. »Och tänk på att hädanefter ska vi hjälpas åt i arbetet!»
Ung-Joel slöt ögonen, och nästan i samma ögonblick böjde han ner huvudet mot broderns knä och sov.
Det var för visso en märkvärdig dag, som Sven Elversson upplevde i Knapefjord. Det måtte ha förefallit honom, som om alla människor hade kommit ungefär på samma tankar som Ung-Joel.
Då brodern väl hade blivit bragt i säng och låg och sov sin sunda sömn, gjorde Sven Elversson en tur genom fiskeläget. Och när han hade vandrat ett stycke framåt på den sneda och hala stenmarken, mötte han hustrun till Hjelmfelt, som hade varit med bland besättningen på Najaden.
Så snart hon kände igen Sven Elversson, kom hon fram till honom, skakade hand och bad honom gå in till mannen och språka med honom. Strax i världskrigets början hade Hjelmfelt varit med om att bärga en mina, och det hade avlupit så, att han nu hade bara en arm och två halva ben i behåll.
»Och jag har sagt till mig själv,» sade hustrun, »att om jag någonsin råkade er, så skulle jag be er förlåta vad vi gjorde emot er. Jag har tänkt på dem, som sitter och lagar till sådana här minor. Om en av dem finge höra talas om er, så skulle han nog tycka, att han vore en fin karl, han, jämförd med er.»
»Ja, det kan nog hända,» sade Sven Elversson.
»Men jag säger nej!» utropade Hjelmfelts hustru med högröstad iver. »Tycker han, att det är orätt att handla illa med döda, så får han tänka på att det är tusen gånger värre att sätta ihop sådana djävulens redskap, som fördärvar de levande och gör en karl oförmögen att röra sig och dömer honom till livslångt elände. Sådant där har aldrig ni gjort. Ni ville bara hjälpa oss, ni.»
Sven Elversson följde med henne in till Hjelmfelt, satt en rundlig tid inne hos honom och hörde all hans jämmer, sedan fortsatte han sin vandring.
Den nästa gamla bekanta, som han råkade, var Julia Lamprecht. Hon också kom fram och började språka.
»Ni erbjöd er en gång att ta mig till hustru,» sade hon, »och jag svarade er, att jag inte ville gifta mig med en sådan som ni. Det har jag tänkt på många gånger, sedan det blev krig, och nu vill jag, att ni ska veta, att jag har ångrat vad jag sa. För vad angick det mig, vad ni hade gjort mot en, som var död? Men de, som är skuld till att alla stenarbetare i Bohuslän har blivit utan arbete och håller på att svälta ihjäl med hustru och barn, de syndar mot de levande, och det är värre.»
När Sven Elversson gick vidare uppåt gränden, kom en ung man, som han tyckte sig aldrig förr ha sett, fram emot honom.
»Ni känner nog inte igen mig,» sade karlen, »för jag var knappt vuxen, då ni flyttade från Grimön. Men jag var med om att springa efter er och ropa 'människoätare' förr i världen. Och det ville jag be om ursäkt för nu, då jag kom att råka er, för jag har börjat begripa, att det är värre att synda mot levande än mot döda. Jag har tjänstgjort som lots under kriget, och tre gånger har fartyg torpederats under mig, och alla tre gångerna har människoliv gått till spillo. Och jag har tänkt på er och undrat varför vi alla, som var så onda på er, är så tålmodiga nu. Det är, som om det skulle vara rätt nu, att människor far fram som vilddjur mot människor. Men så kan det väl inte vara.»
Då Sven Elversson hade skilts från lotsen, steg han upp till en bergkulle bakom fiskeläget och blickade länge utåt havet.
»Om det kunde ske genom min olycka,» sade han, »att människor komme att tänka på att en levande är oantastbar och inte får berövas sitt liv eller sättas ur stånd att bruka det, då hade ändå något gott vuxit upp ur mina plågors bittra sådd.»
DRIVGARNSFISKE
Några dagar senare, då Ung-Joel hade fått sova ut och var nästan återställd, kom Sven Elversson en eftermiddag ner till Knapefjords hamn, och där såg han motorjakten Najaden ligga på sin vanliga plats. Olaus från Fårön och Corfitzson och de andra, som han kände från fordom, voro ombord och de, likasom hela Knapefjords fiskeflotta, skulle just bege sig på drivgarnsfiske långt ut i Kattegatt. Och det kom en lust över Sven Elversson att följa med dem och tillbringa en natt på havet.
Olaus såg ut, som om han skulle ha haft lust att säga nej, men svarade ja, därför att han inte hade något att skylla på. Och så snart som man hade hunnit skaffa en omgång oljekläder till Sven Elversson, lade man ut och hade bättre väder, än det för det mesta hade varit denna sommar, och kunde hoppas på god fångst. Men Sven Elversson märkte snart, att alla ombord voro i misshumör. De talade ovänligt till varandra och till honom. När han frågade dem hur makrillfisket hade utfallit förut på sommaren, svuro de och sade, att sämre yrke än att vara fiskare det gavs inte.
De kommo ut till fiskeplatsen, och de fingo den väldiga noten utlagd i havet, utan att ett vänligt ord hade hörts, och på samma sätt blev det sedan under skaffningen i kabyssen. Under natten satt Sven Elversson uppe på däck, och vakterna avlöste varandra, men ingen av dem begagnade sig av tillfället att få en pratstund med honom, utan de gingo förbittrade och sura och tysta fram och tillbaka på däck.
Sven Elversson kände sig förstämd och nedtryckt av all denna ovänlighet, men han hoppades, att humöret ombord skulle bättra sig, när morgonen kom och det blev tid att bärga in garnen. Något bättre blev det ju också, när motorn hade kommit i gång och man hade fångat in notens båda ändar och började hala in.
Olaus och Corfitzson stodo i vattenporten och halade, de andra skulle ta emot noten och lossa fisken ur maskorna. Och alltsom noten nu kom in, så fylld av grann makrill, att den blänkte som en regnbåge, lyste det upp i ansiktena.
»Ni ska få se, att de inte har haft någe hos oss att göra i natt,» sade Corfitzson.
»Vill du bara tiga!» röt Olaus och svor åt honom. »Ska du påminna dem? De passar nog på ändå. Känn på den här!»
Han lyfte noten ett stycke ovan vattnet, och nu sågo allihop mittibland den blänkande makrillen något stort och mörkt. Det blev dödstyst ombord, och i nästa sekund följde liket av en människa med garnen upp på däck.
En ung karl, som hade kommit ombord efter Hjelmfelt, försökte lösgöra den döde, men då hördes kort och kallt från skepparen:
»Låt vara! Här kommer en till!»
Och strax därpå nytt kommando:
»Låt dem vara! Här kommer fler!»
I detsamma lyfte Olaus och Corfitzson ombord en förfärlig massa: två sammanslingrade lik.
Och när notens sista maskor voro inbärgade, då låg i skeppsrummet en väldig hög av lik, av bruna garnmaskor och av makrill. Fisken, som ännu inte var död, ryckte och sprattlade, så att den ohyggliga högen såg ut att ha liv.
När liken lyftes ombord, kom Sven Elversson i sådan upprördhet, att han började gråta. Han strök undan tårarna med baksidan av handen, men de kommo igen. Han stampade med foten, men de kommo igen. Han måste lämna arbetet vid noten och gå och ställa sig längst borta i aktern.
Där stod han, ända tills noten var inhalad, och motorn sattes igång för hemfärden. Den tysta besättningen, alltjämt lika ovillig, lika vresig, lika missbelåten, hade åter börjat genomgå garnen för att plocka bort fiskar och musslor och lösgöra det främmande.
»Allt, som är i noten, ska över bord!» befallde Olaus.
Då Sven Elversson hörde befallningen, gick han fram till de andra. Tårarna strömmade, men det brydde han sig inte om. Han ställde sig bredvid besättningen och tog del i det förfärliga arbetet.
Man kom till en av de döda. Sven Elversson lyfte upp honom, medan de andra lösgjorde några garnmaskor, som hade slingrat sig om hans uniformsknappar. Det var en äldre man med sjömansskägg under hakan. Det var någon, som uttalade en förmodan, att han var en engelsman. Då han var fri, började Sven Elversson släpa upp honom på däck.
»Allt, som är i noten, ska över bord!» sade skepparen och böjde sig fram efter den döde.
Men Sven Elversson höll emot.
»Vill du inte låta den här få vila i vigd jord, Olaus?» sade han.
Olaus svarade inte direkt på frågan.
»Det är bäst, att vi får eländet bort från skutan,» sade han.
Sven Elversson bet ihop tänderna i kamp med gråten och sade med tämligen fast röst:
»Om du kastar den här i sjön, får du kasta mig med.»
Han var själv förvånad över att han talade så, men han kunde inte annorlunda. Han kände, att han skulle stå för sina ord.
Och de andra sågo också, att han menade vad han sade och aldrig med livet skulle släppa den döde ifrån sig.
Skepparen svor till och vände sig bort, men han sade inte direkt nej, och då förstod man, att han gav med sig.
Sven Elversson ville lyfta den döde upp ur rummet, men bördan var för tung för honom. Då kom den unga karlen, som var ny på båten, och gav honom en handräckning. De sträckte ut den döde invid relingen.
När nästa lik blev klargjort ur noten, var det inte tal om annat, än att det skulle läggas till det andra. Två karlar buro upp det till Sven Elversson. »Nu är det en tysk vi kommer med,» sade de.
Och till sin stora förvåning märkte Sven Elversson, att männen ombord med ens hade fått ett annat ansiktsuttryck, ett annat humör.
De hade hört upp att svära, de talade stilla och lugnt. De kände inte längre något hat till dessa skaror av döda, som kommo och togo ifrån dem deras bärgning.
De voro vana att visa de döda aktning och vördnad, det tillfredsställde något inom dem, att dessa drunknade krigare skulle få en ordentlig begravning.
Men också över Sven Elversson sänkte sig en besynnerlig ro. Hans själ kom till en vila, sådan som den inte hade njutit sedan hans olyckas första dag.
Han tyckte, att han hörde röster omkring sig, som tackade honom, därför att han hade hyst barmhärtighet med de kroppar, som en gång hade varit odödliga själars älskade boningar.
»Och nu har du avlyftat den börda, som vilade på dig,» sade rösterna. »På detta sätt var det, som det skulle ske. Nu är din skuld tagen ifrån dig. När du vågade livet för att rädda en död, då blev allt försonat.»
Hans hjärta klappade raskt och lätt, och han tänkte: »Om människor efter detta fördömer mig, betyder det ingenting, för i mitt inre känner jag, att jag har fullgjort och övervunnit.»
TALET OM LIVETS HELIGHET
Sven Elversson, hans mor, Thala, hans bror, Ung-Joel, och dennes hustru stodo jämte många andra på den lilla begravningsplatsen utanför Applums kyrka.
Det var den dagen, då de döda krigare, som hade bärgats in till Applum efter det stora Nordsjöslaget, skulle sänkas i jorden. En vid grav var uppkastad för inte mindre än sjutton kistor. Så stor likfärd hade aldrig förr varit skådad i den socknen, och man torde väl våga säga, att en så stor människomassa, som den, som nu fyllde kyrkogården, inte heller förr hade varit sedd där.
Inte på åtta års tid hade Sven Elversson kommit så nära en kyrka som nu i dag. Det var inte utan, att han hade tvekat att övervara begravningen, men hans mor, som hade rest ner till Applum för att se till Ung-Joel, hade förmått honom att följa med.
»Å, seså!» sade hon. »Jag vill lika lite som du gå in i Applums kyrka, men i dag är det ju vardag, så att det kan alls inte bli tal om något sådant. Och efter allt, som du har strävat, för att de där stackarna skulle få vila i vigd jord, ska du väl inte överge dem vid sista vägskälet.»
Det var verkligen sant det hon sade. Under den sista veckan, alltsedan fisketuren med Najaden, hade Sven Elversson och hans bror Joel farit omkring mellan kobbar och skär i en liten lätt segelbåt och spanat efter ilandflutna drunknade. Några hade också kommit in från andra håll, men de två bröderna hade fört inte mindre än åtta döda fram till Applums stenbrygga.
»Dessutom,» sade mor Thala, »måtte du väl märka, att folk betraktar dig på helt annat sätt än förr i världen.»
Detta var nog det skälet, som tog mest. Kriget, dess vederstygglighet, alla de många olyckor, som drabbade fiskarbefolkningen, hade kommit människorna att se mildare på Sven Elversson och hans förbrytelse. Man lade nu mer än förr märke till hans strävan för att hjälpa och upprätta.
»Det är i alla fall en god människa,» sade man. »Han försöker hjälpa dem, som har det svårt. Det viktigaste av allt är ändå att ta vård om de levande.»
När man nu hörde, att just Sven Elversson ansträngde sig, för att så många som möjligt av de arma sjömännen skulle få vila i vigd jord, tyckte man sig förstå vad som drev honom därtill, men de flesta ansågo nog detta vara en överflödsgärning.
Men så var det visst inte för honom själv. Han gick varje dag till detta arbete med ett slags hänförelse. Han fann därigenom för varje timme ökad frid, ökad sinnesro. Han kände en lätthet i sinnet, en glädje, som inte tog sig några uttryck, men vars återsken lyste på hans panna.
Inte kärlekslycka, inte den ädlaste handling, intet erkännande ord hade kunnat skänka honom den inre trygghet, som han hade erfarit, alltsedan han på Najaden tog den engelske matrosen i sitt skydd.
Det var inte möjligt för honom att förstå hur detta kom sig, för det hade ju inte varit något stort hjältedåd han hade utövat. Faran, att Olaus kunde kasta honom över bord samtidigt med den döde, hade inte varit stor. Men han kände, att den stora förändringen hade inträffat med honom, att han efter detta vågade känna sig lycklig. Först nu började han tänka på att framtiden skulle bjuda honom dagar och år av sällhet.
Det fanns nu en styrka hos honom, som han inte hade anat. Han behövde nästan aldrig sova. Hans hjärta arbetade så lätt, så obehindrat, att det kändes som en lycka att vara till.
»Ack, förr i världen var jag en bra stor stackare,» tänkte han. »Varje andetag var mig en ansträngning. Jag har inte vetat vad det var att leva.»
Att människor voro vänligare mot honom än förr, ökade naturligtvis på hans lycka, men han trodde på samma gång, att deras hatfullhet inte numera skulle ha kommit honom att känna sig olycklig. Han var frigjord, försonad.
Dagen efter begravningen skulle han resa till Hånger. – »Jag kommer hem till Sigrun som en ny människa,» tänkte han. Just för hennes skull hade hans frigörelse så stort värde för honom. Vilken fullkomlig lycka var det inte, som väntade dem!
Där han stod på kyrkogården och följde med begravningsakten, tänkte han med stor rörelse på dessa män, som hade gett sina liv för sitt land, men hans glädje lämnade honom inte fördenskull. Han såg, att den förre kyrkoherden i Applum, Edvard Rhånge, också hade infunnit sig till denna de dödas fest. Han erfor ett ögonblicks fruktan och obehag, men bara ett enda. Hjärtat fortfor att klappa med samma förunderliga lätthet.
»Den där mannen är min vän,» tänkte han. »Vem har gett mig en större gåva än han?»
Sedan jordfästningen hade försiggått och den sista psalmversen hade förklingat, steg Rhånge fram till graven för att tala.
Då Sven Elversson nu såg honom upphöjd över mängden, kände han för denne man, vars väsende fordom hade verkat frånstötande på honom, en obeskrivlig sympati. Det präktiga huvudet var ju egentligen sig likt, men dragen voro tunnare, mer förandligade. – »Vilken härlig människa!» tänkte Sven Elversson. »Han bär den försakande kärlekens stämpel i sitt ansikte.»
Medan kyrkoherde Rhånge med några inledande ord hälsade sina gamla församlingsbor, var det någon, som ryckte Sven Elversson i rockärmen för att få hälsa.
Han vände sig om och blev varse Lotta Hedman, som stod där blek, med brinnande ögon och håret så uppstudsigt, att det tycktes vilja lyfta hatten av huvudet.
»Nej, jag har inte kommit i sällskap med kyrkoherden,» viskade Lotta till svar på hans fråga. »Han har redan varit här några dagar. Jag har kommit ensam. Jag har blivit 'kallad'.»
Idetsamma sade talaren ett par ord, som drogo till sig all Sven Elverssons uppmärksamhet.
»Här, vid randen av denna vida grav,» sade han, »ville jag tala med er, mina gamla församlingsbor, om dödens helighet och om livets.
Och jag vågar väl då säga, att det inte finns någon här ibland oss, som inte alltsedan sina unga år är genomträngd av dödens helighet. Om någon syndade mot dödens oantastlighet och helighet, skulle han bli plågad av det strängaste straff.
Det fanns en gång här i Applum en man, som hette Sven Elversson. Hans förbrytelse var den, att han hade brutit mot dödens helighet. Och vi tyckte, att vi inte hade en föraktligare varelse ibland oss. Det finns kanske fler än en av er nu här närvarande, som var med i kyrkan den dagen, då hans förbrytelse blev bekantgjord från predikstolen, och som minns hur han såg ut, då han smög sig bort, förödmjukad och eländig. Fler än en har kanske varit med om att kasta till honom ett glåpord. Han var en man, som nästan inbjöd till sådant. När man såg hur han smålog lika tålmodigt åt vad man än gjorde honom och märkte hur han gick ur vägen och gjorde sig liten, tyckte man just, att det var en plikt att lite grand öka på hans förnedring.
På det där sättet fick vi honom också att flytta bort ifrån Applum. Och jag får väl tro, att det inte har varit stor saknad efter honom. För se, till allt annat fanns det något inställsamt hos karlen. När det var något svårt, som måste göras, och som vi andra drog oss för, då var det han, som höll sig framme. Han ville locka oss att ge honom heder och anseende tillbaka. Men för oss var det omöjligt. Vi tyckte, att han var under Guds dom.
Och så, som om han skulle vara under Guds dom, har nu den mannen vandrat sitt liv fram. Alltid lika ödmjuk och alltid rädd att gå någon i vägen. Och han har hållit sig till sådana, som inte har varit så nogräknade som vi, till landsvägsfolket, som drar land och rike omkring, och till barn, som inte har förstånd på vad som är orätt och rätt. Och vi tyckte inte, att det där var så särdeles märkvärdigt, för någon skulle han väl ha att umgås med. Och då vi hörde talas om att det ena efter det andra av gatans barn hade kommit i goda hem genom hans hjälp, eller att landsvägens luffare hade börjat arbeta, så tänkte vi inte heller så mycket på det, för vi visste, att den där karlen hade sin särskilda mening med allt sådant. Han höll alltid på med detsamma, att återvinna heder och anseende. Det var ständigt nya försök, och jag tror nästan, att han tröttade oss.
För vad kunde vi göra för honom? Han hade inte brutit mot någon av oss. Han hade inte syndat så, att han kunde försona sitt brott med straff. Han hade brutit mot det, som var en helig sed, och vi hade inte förmåga att förlåta honom. Vi hade till och med trott oss märka, att Gud dömde honom, såsom vi gjorde.
Och medan han strävade med att hjälpa människor fram i livet, så tänker jag mig, att Döden stod bakom hans stol och hångrinade åt honom, för han visste, att han hade honom i sin makt, han var hans fånge och kunde inte undslippa. Vem fanns det, som kunde ha makt att befria honom?»
Sven Elversson märkte, att mor Thala stod och grät. Han genomlevde själv under Rhånges ord alla sina försök att återvinna heder och anseende, men han grät inte. Han stod med klara ögon och frimodig hållning och såg in i talarens ansikte.
»Men nu, i dessa yttersta tider,» sade kyrkoherden, »har det timat, att Döden har fått än större makt än någonsin förut. Han härskar över oss och förtrycker oss. Han bärgar in sina skördar före tiden. Han tar våld och grymhet i sin tjänst. Han släpper lös brottet och oseden. Det finns inte den ogärning, som han inte låter ske på jorden, och det syns inte något slut på hans herravälde.
Och nu, då vi lider under Dödens hårda tyranni, nu börjar vi fråga oss: finns det verkligen inte på jorden något, som är mäktigt nog att ta upp kampen med Döden?
Och på jorden, det vet vi, finns det endast en enda, som vill stå Döden emot, och som är hans ständiga och trogna fiende, och hans namn är Livet.
Och mittunder detta krig, medan det sker sådant, som att tiotusental av människor vräkes i havet, såsom om det ingenting vore, och andra tiotusental föres bort i fångenskap, såsom vore det bara något att yvas över, och andra tiotusental slaktas framför kanonmynningar, såsom vore det en lovvärd handling, och andra tiotusental drives bort från sina hem, såsom vore det bara sed och bruk, under detta tror jag dock, att det hos oss växer upp en större kärlek för livet, än vi förut har kunnat hysa.
Ty livet, det har ju varit den tarvliga tjänarinnan, som har gjort alla till lags, och som ingenting har begärt för egen räkning. Livet, det har varit vardagskosten, som man knappast tänkte på att man förtärde. Livet är ingenting högtidligt, som målas av på tavlor och går och spökar i skymningen. Livet har inte en gång en egen gestalt, varpå man kan känna igen det.
Nu tänker ni för er själva, att jag talar i fåvitsko,» sade talaren och vände blickarna ner mot sina åhörare, »därför, att livet är ju ändå det, som vi alla älskar högst av allt. Men, vänner, det är inte nog med kärlek. Livet, vill jag säga, är såsom det illa uppfostrade barnet. Det kan vara uppfostrat mer med kärlek än med förstånd, och det blir till en plåga och en skam, och man vet till sist inte hur man ska uthärda att äga det.
Eller ock, vänner, är livet som en ung hustru, som du för in i ditt hus och skänker all din kärlek, men detta är dock inte nog för henne. Du måste också omge henne med helighet och frid och ge henne sin rätt och visa henne godhet, annars kommer den unga hustrun att övergiva dig och lämna dig åt ensamhet och förtvivlan, därför att de vägar, på vilka du ledde henne, inte var de rätta.
Men,» avbröt sig talaren, »om detta skulle jag kunna tala med er, till dess dagen blir natt och natten blir dag igen, utan att komma till ett slut, och jag får inte fördenskull glömma det, som jag har fått i uppdrag att i dag kungöra för er.
Nu ska jag utgå därifrån, att under dessa år har livet börjat bli heligt och dyrbart, såsom det aldrig förr har varit. Och för varje eländets dag, som går, tilltar dess helighet.
Och fördenskull börjar vi också att med större kärlek vända oss mot dem, som är livets sanna tjänare, som vill bevara det högt och gott, och ge sitt beskydd åt de levande.
Då jag nu här i Applum har hört många människor säga, att de ångrar det förakt, som de var med om att pålägga Sven Elversson, då tror jag, att det beror därpå, att de har börjat förstå livets höghet och helighet. De förstår, att det är ett gott verk att rädda gatans barn och landsvägens luffare. De förstår, att livet är större än döden.
Och nu, du livets trogne tjänare, Sven Elversson, kan jag säga dig, att vi, dina forna församlingsbor, vi ser inte mer skamfläcken, som var fäst vid dig. Vi ångrar, att vi någonsin såg den. Vi ångrar det lidande, som vi har vållat dig.»
Kyrkoherden slog ut med handen och vände sig mot den stora skaran av åhörare.
»Är det inte sant, att jag talar i hela denna församlings namn?» sade han.
Det var ingen, som motsade honom. Många hade tårar i ögonen.
Sven Elversson stod lugn med samma inre glädje brinnande i sinnet som förut. »Det är gott, att detta kommer,» sade han för sig själv. »Men det var dock inte det viktigaste. Det förnämsta var, att jag blev befriad från skuld i min själ, i mitt hjärta.»
»Jag är glad, att jag har kunnat säga detta å era vägnar,» fortsatte kyrkoherden. »Jag är glad, att ni har frikänt Sven Elversson i era hjärtan, innan han har blivit på annat rätt frikänd.»
Och nu började kyrkoherden berätta, att man hos flera av de ilanddrivna matroserna hade funnit plånböcker med ännu läsbara brev och anteckningar. Dessa hade man naturligtvis tillvaratagit för att så vitt möjligt överlämna dem till de dödas anhöriga. Men hos en engelsman, den förste döde, som hade bärgats på motorjakten Najaden, hade man träffat på ett brev, som bara var några få rader långt, utan adress och oavslutat, men som dock hade förefallit så märkligt, att man kallat ner honom, kyrkoherden, från Algeröd, för att han skulle säga sin mening om detsamma. Detta brev ville han nu läsa upp för sina åhörare i svensk översättning.