I hvilken grad lärosatser, som i sig själfva voro ägnade att göra det djupaste intryck på själen, kunna begrafvas däri såsom döda trosartiklar utan att förvärkligas i föreställning, känsla eller förstånd, därpå har man ett exempel uti det sätt, på hvilket flertalet bekännare nu omfatta kristendomens läror. Med kristendomen förstår jag här detsamma, som alla kyrkor och sekter mena därmed, nämligen de läror och grundsatser, som innehållas i Nya Testamentet. Dessa betraktas såsom heliga och antagas såsom lagar af alla, hvilka bekänna sig till kristendomen. Och likväl är det knappt för mycket att påstå, att icke en kristen af tusende inrättar eller bedömer sitt handlingssätt efter dessa lagar. Den måttstock han rättar sig efter, är hans nations, hans klass', hans sekts vanor. Han har således å ena sidan en samling af etiska grundsatser, hvilka han tror hafva blifvit honom förlänade af en ofelbar visdom, såsom regler för hans lefverne, och å den andra sidan en mängd alldagliga meningar och vanor, hvilka till en viss grad öfverensstämma med somliga af dessa grundsatser, i mindre grad med andra och rent af stå i strid med ännu andra af dem, och hvilka på det hela taget utgöra en sammanjämkning af den kristna trosläran med det världsliga lifvets inträssen och ingifvelser. Den förra ägnar han sin hyllning, de senare sin värkliga lydnad. Alla kristne tro, att de fattiga och låga och de, som lida förföljelse af världen, äro saliga; att det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga, än för en rik man att inkomma i himmelriket; att de icke skola döma, på det att de icke må varda dömde; att de skola alls intet svärja; att de skola älska sin nästa så som sig själfva; att om någon tager deras mantel, skola de gifva honom kjorteln med; att de icke skola sörja för morgondagen; att om de vilja varda fullkomliga, så skola de sälja allt det de äga och gifva åt de fattiga. Och de hyckla icke när de säga, att de tro dessa saker. De tro dem värkligen så, som människorna tro allt, som de städse hört berömmas och aldrig motsägas. Men är det fråga om den lefvande tro, som bestämmer vårt handlingssätt, så tro de på dem jämt upp så mycket, som det är brukligt att handla efter dem. Satserna sådana de stå där äro tjänliga att slå motståndare med; och det förstås, att de om möjligt framställas såsom skäl för hvad hälst personer göra, som de anse berömligt. Men om någon ville påminna dessa människor om, att samma satser fordra en oändlighet af saker, som de aldrig ens tänkt på att göra, så skulle han därpå ingenting annat vinna än att bli räknad bland dessa föga omtyckta personer, hvilka lägga an på att vara bättre än annat folk. Trossatserna hafva intet inflytande på vanliga bekännare, äro icke en makt i deras själar. Man har af gammal vana en viss vördnad för ljudet af dem, men ingen känsla, som kan göra dem lefvande i sinnet. Och när det gäller handling, ser man sig omkring efter A eller B för att erfara, huru långt man bör gå uti att lyda Kristus.
Vi kunna vara förvissade om, att förhållandet bland de första kristne icke var sådant utan helt annorlunda. Hade det varit så, skulle kristendomen aldrig hafva uppväxt från en obetydlig sekt bland de föraktade judarna till det romerska väldets religion. När deras fiender sade: "se, hur de kristna älska hvarandra" (en anmärkning, som sannolikt ingen skulle göra numera), hade dessa säkerligen en mycket lifligare känsla af hvad deras tro innebar, än de någonsin sedan haft. Och detta är sannolikt hufvudorsaken därtill, att kristendomen nu gör så små framsteg i att utsträcka sitt område och ännu efter aderton århundraden nästan uteslutande är inskränkt till europeerna och deras afkomlingar. Och bland de strängt religiösa, hvilka hafva mycket allvar med sina läror och fästa mycket större betydelse vid dem, än folk i allmänhet gör, händer det vanligen, att den del af deras troslära, som sålunda är jämförelsevis lefvande för deras sinnen, är den, som förskrifver sig från Luther, Calvin eller Knox eller någon annan sådan person, som står deras egen karaktär mycket närmare. Hvad Kristus lärt har däremot endast en passiv tillvaro i deras sinnen, och åstadkommer knappast någon annan värkan än den, som blotta åhörandet af så kärleksfulla och milda ord medför. Det finnes utan tvifvel många skäl, hvarför de läror, som äro utmärkande för en sekt, bibehålla mera lifaktighet än de, som äro gemensamma för alla sekter, och hvarför religionslärarna göra sig större möda att hålla de förras betydelse vid lif. Men en orsak är för visso den, att dessa utmärkande läror äro omtvistade och oftare måste försvaras mot uppenbara vedersakare. När ingen fiende längre är inom synhåll, inslumra både lärare och lärjungar på sin post.
Det samma gäller i allmänhet taget om alla traditionela läror – sådana, som innehålla vishets- och lefnadsregler, lika väl som moral och religion. I hvarje språk och litteratur finnas en mängd allmänna satser om lifvet, både om hvad det är, och hur man däri bör uppföra sig; satser som hvar och en känner till, hvar och en upprepar eller åhör med bifall och hvilka betraktas som erkända sanningar, men hvilkas betydelse de fläste först då lära inse, när erfarenheten (och vanligen en smärtsam erfarenhet) gjort dem till en värklighet för dem. Huru ofta händer det icke, att smärtan af någon oförutsedd olycka eller missräkning kommer en person att uti sitt minne återkalla något ordspråk eller allmänt talesätt, som han känt sedan barndomen och hvars mening skulle hafva bevarat honom från denna olycka, om han någonsin förut hade förstått den så, som han nu gör. Härtill finnas visserligen andra orsaker än frånvaron af meningsutbyte: många sanningars mening kan icke till fullo förstås, förr än personlig erfarenhet gjort den till vår egendom. Men äfven dessas mening skulle hafva blifvit mycket bättre insedd och det som blifvit insett, mycket djupare inpräglats i själen, om människor vore vana vid att höra skäl uppställas för och emot en sak af personer, som förstå den. Människornas olyckliga böjelse att upphöra att tänka öfver det, som de icke längre tvifla på, är orsaken till hälften af deras misstag. En samtida författare uttrycker sig ganska träffande, då han talar om "en afgjord åsikts djupa sömn".
Huru? torde någon fråga, är då frånvaron af enstämmighet ett oeftergifligt villkor för sann kunskap? Är det nödvändigt, att en del af människosläktet skall framhärda i villfarelse, för att andra skola sättas i stånd att uppnå sanningen? Måste en troslära upphöra att vara värklig och lefvande, så snart den blifvit allmänt antagen, och är aldrig en sats fullkomligt insedd och förstådd, så framt icke något tvifvel därpå kvarstår? Så snart människorna enhälligt antagit en sanning, måste då denna sanning gå under i deras inre? Man har hittills trott, att upplysningens högsta mål och skönaste resultat skulle vara att mer och mer ena människorna i kännedomen om alla viktiga sanningar; – skall då upplysningen räcka blott så länge, som den ännu icke fullbordat sitt värk? Skola stridens frukter gå förlorade, så snart segern blifvit fullständigt vunnen?
Jag påstår icke något sådant. Under mänsklighetens framåtskridande skall antalet af de lärosatser, hvilka icke längre omtvistas eller betviflas, ständigt tillväxa; och människosläktets lycka skulle nästan kunna mätas efter antalet och vikten af de sanningar, som nått den punkt, att de lämnas oantastade. Att i den ena punkten efter den andra hvarje allvarlig strid upphör, är ett nödvändigt skede uti en menings stadgande; ett stadgande, som är lika välgörande om meningen är sann, som farligt och olycksbringande om den är falsk. Men ehuru denna gradvisa förminskning af meningsskiljaktighetens område är nödvändig i detta ords båda bemärkelser, i det den är på en gång oundviklig och oundgänglig, så äro vi därför icke tvungna att antaga, att alla dess följder måste vara välgörande. Förlusten af ett så viktigt hjälpmedel till en värklig och lefvande uppfattning af sanningen, som det, hvilket ligger i nödvändigheten af att ständigt vara redo att förklara den för och försvara den mot vedersakare, är visserligen icke tillräcklig att uppväga vinsten af dess allmänna erkännande; men är dock ett icke obetydligt afdrag från denna vinst. Där man icke längre äger denna fördel, vore det enligt min åsikt önskvärdt, att människosläktets lärare försökte att skaffa en ersättning därför, att de vidtoge någon anordning för att göra frågans svårigheter lika klara och lefvande för lärjungens medvetande, som om de framkastades emot honom af någon för hans omvändelse ifrande kämpe för den motsatta åsikten.
Men i stället för att söka utfinna nya metoder för detta ändamål, hafva de låtit de metoder gå förlorade, som man fordom ägde. Den sokratiska dialektiken, på hvilken vi hafva ett så storartadt exempel uti Platos dialoger, var en metod af detta slag. Den var egentligen en negativ diskussion om filosofiens och lifvets stora frågor, som med fulländad skicklighet var inrättad i det syfte att öfvertyga hvem som hälst, som endast tillägnat sig den härskande meningens allmänna talesätt, att han icke förstod saken, att han hittills icke fäst någon bestämd mening vid de läror, han bekände; på det att han, när han blef varse sin okunnighet, skulle finna den väg, hvarpå han kunde ernå en fast öfvertygelse, grundad på en klar uppfattning af såväl lärornas mening som af bevisen för dem. Disputationerna i medeltidens skolor hade ett något liknande ändamål. De åsyftade, att man skulle kunna försäkra sig om, att lärjungen förstode sin egen mening och (såsom en nödvändig förutsättning härför) den motsatta åsikten och sålunda kunna försvara den förra och vederlägga den senare. Dessa disputationer hade emellertid det obotliga felet, att de grundsatser, till hvilka man vädjade, voro hämtade från auktoriteter, icke ur förnuftet; och äfven såsom öfning för förståndet voro de i hvarje afseende underlägsna den mäktiga dialektik, som utbildade förståndet hos Sokrates' lärjungar. Men den modärna bildningen har båda slagen att tacka för vida mer än man vanligen är böjd att medgifva; och den nuvarande uppfostringsmetoden har intet, som i minsta mån ersätter någondera. En person, som erhåller all sin undervisning af lärare eller ur böcker, undgår kanske frestelsen att låta sig nöja med det, som han sålunda fått inpluggat, men han nödgas icke att höra båda parterna. I följd häraf är det företrädet att känna båda sidornas åsikter äfven bland tänkare långt ifrån allmän. Och den svagaste delen af det, som hvar och en säger till försvar för sina åsikter, är den, hvarmed han afser att bemöta invändningar. Det är en vana nu för tiden att tala föraktligt om negativ kritik – d. v. s. den, som uppvisar bristerna i teorier och missförhållanden i det praktiska lifvet, utan att framställa positiva sanningar. En sådan negativ kritik skulle visserligen vara torftig nog såsom slutresultat; men såsom ett medel att uppnå positiv kunskap eller en öfvertygelse, som är värd detta namn, kan den icke skattas för högt. Och till dess människorna åter systematiskt öfvas i en sådan negativ kritik, skall det finnas blott ett fåtal stora tänkare och öfverhufvud taget en låg intellektuel ståndpunkt inom alla forskningsgrenar utom matematik och naturvetenskap. I inga andra ämnen förtjänar någons meningar namnet kunskap, så vida han icke, antingen förmådd därtill af andra eller själfmant, genomgått samma andliga process, som skulle hafva varit oundviklig, i fall han hade utkämpat en meningsstrid med värkliga motståndare. Huru oförnuftigt är det då icke att, när det af sig själft erbjudes oss, lämna å sido det, som är så oersättligt och så svårt att åstadkomma i fall det saknas. Om det således finnes personer, hvilka bestrida en härskande åsikt, eller skulle göra det, om det tillätes dem af lagen och allmänna meningen, så böra vi tacka dem därför, uppmärksamt lyssna till dem, och glädja oss öfver, att någon vill göra för oss, hvad vi annars själfva med mycket större besvär borde söka åstadkomma, om vi fäste någon vikt vid fastheten och lifaktigheten af vår öfvertygelse.