För att fullständigare belysa, huru skadligt det är, att man förbjuder uttalandet af vissa åsikter därför, att man själf förkastat dem, torde det vara önskvärdt, att vi tillämpa vårt resonnemang på några konkreta fall; och jag väljer då framför andra dem, som ära minst gynnsamma för mig – det vill säga sådana, i hvilka skälen mot yttrandefrihet både med afseende på sanningen och nyttan anses starkast. Antag, att den åsikt, man anfallit, är tron på Gud och ett lif efter detta, eller någon af de allmänt antagna moraliska grundsatserna. Att strida på ett sådant område innebär en stor fördel för en obillig motståndare; ty han skall säkert säga (och mången, som icke önskar vara obillig, skall säga det inom sig): "är det dessa läror, som ni icke anser tillräckligt vissa för att ställas under lagens skydd? Är tron på Gud en sådan mening, att ni påstår att man gör anspråk på ofelbarhet, om man känner sig viss därpå?" Men må det tillåtas mig att anmärka, att det icke är det, att man känner sig viss på en mening (den må nu vara hvilken som hälst), som jag kallar ett anspråk på ofelbarhet, utan att man företar sig att afgöra frågan för andra, utan att tillåta dem att höra, hvad som kan sägas från motsatta sidan. Ett sådant tilltag ogillar och bestrider jag lika bestämt, om det också gjordes till föremål för mina hemligaste öfvertygelser. Huru säkert än någon må vara öfvertygad icke blott om falskheten utan om de farliga konsekvenserna af en åsikt – icke blott om de farliga konsekvenserna utan (för att nyttja uttryck, hvilka jag äljes ogillar) om åsiktens osedlighet och gudlöshet, så tillskrifver han sig likväl ofelbarhet, i fall han vid förfäktandet af denna sin enskilda åsikt, vore den än understödd af hans fäderneslands och hans samtidas allmänna omdöme, hindrar motståndaren att försvara sin mening. Och det är så långt ifrån, att detta anspråk på ofelbarhet är mindre förkastligt eller mindre farligt därför, att åsikten kallas omoralisk eller gudlös, att det fastmera i detta fall varder allra mäst ödesdigert. Ty det är just i sådana fall, som människorna i förflutna tider hafva begått dessa förfärliga misstag, hvilka uppväcka eftervärldens förvåning och afsky. Det är i sådana fall, där vi uti historien finna minnesvärda exempel på, att lagens arm har användts för att utrota de bäste män och de ädlaste åsikter; med en beklagansvärd framgång hvad personerna beträffar, ehuru några af åsikterna liksom på hån hafva upplefvat att bli åberopade till försvar för ett liknande förfarande mot sådana personer, som afvika från dem eller från den antagna tolkningen af dem.
Man kan knappast för ofta erinra om, att det en gång fanns en man vid namn Sokrates, hvilken råkade i en minnesvärd kollision med den lagliga myndigheten och den då rådande, allmänna opinionen. Denne man, som var född på en tid och i ett land, som öfverflödade af stora personligheter, har af dem, hvilka bäst kände både honom och hans tid, blifvit framstäld för oss såsom den ädlaste människa, som då lefde; och vi veta, att han var hufvudet och förebilden för alla följande sedelärare, upphofsmannen till så väl Platos höga ingifvelser som Aristoteles' skarpsinniga "utilitarism"4, hvilka utgöra de båda källådrorna till såväl etisk som hvarje annan filosofi. Denne erkände mästare för alla de utmärkte tänkare, som sedan lefvat – hvars rykte ännu växer efter mer än två tusen år och fullt ut uppväger alla öfriga namn, som gjorde hans fädernestad ryktbar – denne man blef dödad af sina landsmän, sedan han blifvit lagligen dömd för gudlöshet och osedlighet. För gudlöshet, emedan han förnekade de gudar, som erkändes af staten; hans åklagare försäkrade till och med, att han icke trodde på några gudar alls. För osedlighet, därför att han genom sin lära och undervisning "förförde ungdomen". Dessa anklagelser fann domstolen grundade (och det är all anledning att tro, att den menade ärligt), och dömde den man, som sannolikt gjort sig mer förtjänt om mänskligheten än någon annan af sina samtida, att aflifvas såsom en förbrytare.
Låtom oss öfvergå från detta exempel på laglig orättvisa till det enda, hvars omnämnande efter domen öfver Sokrates icke skulle bilda en antiklimax5; till den händelse, som ägde rum på Golgata för mer än aderton hundrade år sedan. Den man, som på dem, hvilka bevittnade hans lefnad och lära, gjorde ett sådant intryck af sedlig storhet, att aderton följande århundraden hafva vördat honom såsom den allsmäktige i egen person, blef skymfligt förd till döden – hvarför? För hädelse! Människorna icke blott misskände sin välgörare; de togo honom för raka motsatsen till hvad han var, och behandlade honom såsom hade han just varit ett sådant vidunder af gudlöshet, som de nu själfva anses för på grund af sitt handlingssätt mot honom. De känslor, hvarmed människorna nu betrakta dessa beklagansvärda domar (i synnerhet den senare), göra dem ytterst orättvisa i sitt omdöme om deras olycklige upphofsmän. Dessa voro, efter allt hvad man vet, icke dåliga människor, icke sämre än människor i allmänhet äro, snarare tvärtom. De vore män, som i fullt mått eller något därutöfver innehade sin tids och sitt folks religiösa, moraliska och patriotiska känslor: just det slags människor, hvilka i alla tider, vår egen inbegripen, hafva hvarje utsikt att genomvandra sin lefnad tadelfria och aktade. Öfversteprästen, som ref sönder sina kläder, då han hörde de ord uttalas, hvilka enligt hans folks uppfattning inneburo den värsta förbrytelse, var efter all sannolikhet fullkomligt lika uppriktig i sin fasa och afsky, som hela samlingen af vördade och fromme män nu äro i sina religiösa och moraliska känslor. Många af dem, som nu rysa öfver hans handlingssätt, skulle hafva gjort alldeles som han, om de lefvat på hans tid och varit födde judar. – De rättrogne kristne, som hysa den föreställningen, att de som stenade de första martyrerna till döds, måste hafva varit sämre människor än de själfva äro, borde komma ihåg, att en af dessa förföljare var – Paulus.
Låtom oss tillägga ännu ett exempel, det mäst slående af alla, så framt ett felsteg är ägnat att göra större intryck, i samma mån som den person, som begått det, är vis och ädel. Om någonsin en regent haft anledning att anse sig såsom den bäste och mäst upplyste af sina samtida, så var det den romerske kejsaren Marcus Aurelius Antonius. Oinskränkt härskare öfver hela den civiliserade världen ådagalade han genom hela sitt lif icke blott den mäst obefläckade rättrådighet utan äfven, hvad mindre kunde väntas af hans stoiska6 uppfostran, det ömmaste hjärta. De få felgrepp, som tillskrifvas honom, betraktas alla såsom beroende på en för långt drifven efterlåtenhet, och hans skrifter, den antika andens högsta etiska produkter, afvika knappast märkbart om ens något från det, som är mäst egendomligt för Kristi läror. Denne man, som var en bättre kristen i allt utom i ordets dogmatiska betydelse, än snart sagt hvar och en af de till namnet kristne härskare, som regerade efter honom, förföljde kristendomen. Ehuru han stod på höjden af sin tids utveckling och hade ett klart ofjättrat förstånd och en karaktär, som kom honom att af sig själf i sina skrifter upptaga det kristna idealet, kunde han likväl icke inse, att kristendomen var ett godt och icke ett ondt för den värld, mot hvilken han kände sig hafva så stora plikter. Han visste, att det dåvarande samhället befann sig uti ett beklagansvärdt tillstånd. Men han insåg också, eller trodde sig inse, att sådant det nu var, hölls det tillsamman och hindrades från förfall genom tron på och vördnaden för de antagna gudarna. Han ansåg det som sin plikt såsom härskare att skydda samhället från att falla sönder, och han kunde icke förstå, genom hvilka nya band det skulle kunna sammanhållas, om de gamla söndersletes. Den nya religionen syftade ögonskenligen att upplösa dessa band. För så vidt det således icke var hans plikt att antaga denna religion, ansåg han det vara sin skyldighet att undertrycka den, och då de kristnas gudalära icke syntes honom sann eller af gudomligt ursprung, då denna besynnerliga historia om en korsfäst gud icke föreföll honom trovärdig, och då han icke kunde förutse, att ett system, som uppgaf sig helt och hållet hvila på en grund, hvilken tycktes honom så fullkomligt otrolig, skulle varda det medel till återupprättelse, som det i alla händelser sedan har visat sig vara, så understödde denne, den mildaste och älskvärdaste af filosofer och härskare, förföljelserna mot de kristna i den allvarliga öfvertygelsen, att han därvid uppfyllde en helig plikt. Detta synes mig vara en af de mäst tragiska företeelser i hela historien. Det är bittert att tänka, huru helt olika världens kristendom skulle hafva gestaltat sig, om den kristna tron hade blifvit antagen till statsreligion under Marcus Aurelius' hägn i stället för under Konstantins. Men det skulle vara lika orättvist mot honom som stridande mot sanningen att förneka, att icke Marcus Aurelius, när han straffade kristendomens predikande, hade på sin sida hvartenda ett af de skäl, som kunna anföras till försvar för straffandet af kristendomsfiendtliga läror. Ingen kristen är fastare öfvertygad om, att ateismen är en falsk och samhällsupplösande lära, än Marcus Aurelius var öfvertygad om, att så var fallet med kristendomen; han, som af alla, hvilka då lefde, torde hafva varit den, som bäst kunde bedöma den samma. Så framt icke någon af dem, som gilla, att förkunnandet af åsikter belägges med straff, vill smickra sig med, att han är visare och bättre än Marcus Aurelius – att han djupare inträngt i sin tids visdom och på förståndets vägnar är mera öfverlägsen sina samtida, att han är allvarligare uti sitt sökande efter sanningen och mera uppriktigt hängifven den sanning han funnit, så må han afstå från att för sig och allmänheten i förening göra samma anspråk på ofelbarhet, som den store Antonius gjorde med så ödesdigra följder.
Då religionsfrihetens motståndare inse omöjligheten af att med några som hälst skäl, hvilka icke på samma gång skulle rättfärdigat Marcus Antonius, försvara användandet af straff för undertryckande af irreligiösa läror, medgifva de stundom, när de hårdt angripas, riktigheten af denna konsekvens, och säga med d: r Johnson, att kristendomens förföljare voro i sin fulla rätt; att förföljelse är ett eldprof, som sanningen bör genomgå och alltid lyckligt genomgår, enär lagliga straff i längden äro maktlösa emot sanningen, ehuru de understundom på ett välgörande sätt äro värksamma emot skadliga villfarelser. Denna metod att försvara religiös ofördragsamhet är tillräckligt märklig för att icke böra lämnas utan afseende.
En teori, som yrkar, att sanningen med rätta må förföljas, därför att förföljelse icke förmår göra den någon skada, kan icke beskyllas för uppsåtlig fientlighet mot antagandet af nya sanningar; men desto mer förkastligt är dess sätt att behandla de personer, hvilka mänskligheten har att tacka för dessa sanningar. Att upptäcka för världen något, som är af stor vikt och hvarom man förut var okunnig, att ådagalägga, att man har tagit miste i någon lifsfråga i andligt eller materielt afseende, är väl den största tjänst, som en människa öfver hufvud kan göra sina medbröder; och i vissa fall, såsom i fråga om de första kristna eller reformatorerna, är den enligt dem, hvilka tänka som d: r Johnson, att anse såsom den kostligaste gåfva, som kunde tilldelas människorna. Men att upphofsmännen till så storartade välgärningar vedergäldes med martyrskap, att deras lön blef att behandlas som de gröfsta brottslingar, det var enligt denna åsikt icke en beklagansvärd villfarelse och olycka, för hvilken mänskligheten borde kläda sig i säck och aska, utan sakernas normala och rätta ordning. Den som förkunnar en ny sanning, borde i enlighet med denna åsikt behandlas på samma sätt, som vid lokrernas7 lagstiftning framställaren af ett nytt lagförslag, hvilken måste stå med en snara om halsen, för att kunna ögonblickligen strypas, om folkförsamlingen efter att hafva hört hans skäl, icke genast på stället antog hans förslag. Människor, som försvara detta sätt att behandla sina välgörare, kunna icke antagas sätta stort värde på själfva välgärningen. Och jag tror, att denna uppfattning endast förekommer bland det slags personer, hvilka anse, att nya sanningar må hafva varit önskvärda förr i världen, men att vi numera hafva nog af dem.
Men i själfva värket är det talesättet, att sanningen alltid triumferar öfver förföljelsen, en af dessa angenäma villfarelser, hvilka den ene upprepar efter den andre, tills de slutligen öfvergå till ordspråk, men som motsägas af all erfarenhet. Historien öfverflödar af exempel på, att sanningen blifvit undertryckt genom förföljelse. Om den också icke kan undertryckas för evigt, så kan den likväl tillbakahållas under århundraden. Så t. ex. för att endast tala om religiösa åsikter, frambröt reformationen åtminstone tjugu gånger före Luther, men blef undertryckt. Arnold af Brescia blef undertryckt. Fra Dolcino blef undertryckt, Savonarola blef undertryckt. Albigenserna blefvo undertryckta. Likaså waldenserna, lollarderna och hussiterna. Och äfven efter Luthers tid hade förföljelsen framgång, hvarhälst man fullföljde den. I Spanien, Italien, Flandern, Österrike blef protestantismen utrotad; och det är mycket sannolikt, att den skulle hafva rönt samma öde i England, om drottning Maria hade fått lefva eller drottning Elisabet dött. Förföljelsen har alltid segrat, utom där kättarnas parti varit för starkt för att kunna med tillräcklig kraft förföljas. Ingen förnuftig person lär kunna draga i tvifvel, att kristendomen skulle hafva kunnat utrotas i det romerska väldet. Den utbredde sig och blef härskande, emedan förföljelserna endast voro tillfälliga, endast varade under korta tider, hvilka omväxlade med långa mellanrum, under hvilka kristendomen nästan ostört fick utbreda sig. Det är ett slags maklig känslosamhet att tro, att sanningen, blott emedan den är sanning, har en inneboende kraft att betvinga fängelse och bål, som lögnen saknar. Människorna äro ofta lika nitiska i lögnens försvar som i sanningens, och påläggandet af tillräckligt stränga lagliga eller sociala straff skall i allmänhet vara nog för att häjda bådas utbredande. Den värkliga fördel, som sanningen äger, består däruti, att om en åsikt är sann, så kan den undertryckas en, två eller många gånger, men under tidernas lopp skall det i allmänhet finnas personer, som upptäcka den på nytt, tills slutligen dess återuppträdande infaller under en tiderymd, då den genom gynnsamma omständigheter undgår förföljelse så länge, att den hinner göra tillräckliga framsteg för att kunna motstå alla kommande försök att undertrycka den.
Man skall må hända säga, att de, som framställa nya åsikter, nu mera icke dömas till döden: vi äro icke som våra fäder, hvilka dräpte profeterna, vi till och med uppresa grafvårdar åt dem. Ja, det är visserligen sant, att vi icke längre döma kättare till döden, och att det straffmått, som nutidens tänkesätt möjligen skulle medgifva äfven mot de mäst fördärfliga åsikter, icke är tillräckligt för att utrota dem. Men låtom oss icke smickra oss med, att vi därför äro fria ens från den skamfläcken att förföljelser af detta slag kunna anställas med lagens tillhjälp. Ännu kvarstå i lagen straff för vissa åsikter eller åtminstone för deras uttalande8; och ännu i vår tid är deras tillämpande icke så utan exempel9, att det på minsta sätt är otroligt, att de en dag kunna återupplifvas till sin fulla kraft. Vid sommartinget år 1857 i grefskapet Cornwall i England blef en olycklig man, som var känd för ett oförvitligt lefnadssätt, dömd till 21 månaders fängelse för det han yttrat och på en port skrifvit några ord, som angrepo kristendomen. Inom en månad därefter blefvo vid Old Bailey två personer vid två särskilda tillfällen förvägrade att vara jurymän och den ene af dem förolämpad af domaren och en af advokaterna, emedan de ärligt förklarade, att de icke hade någon religiös tro; och en tredje, en utländing förvägrades på samma grund rättvisa gent emot en tjuf. Detta skedde i kraft af den lagbestämmelsen, att ingen person må tillåtas vittna inför domstol, som ej bekänner sig tro på en gud (en gud hvilken som hälst är tillfyllest) och ett lif efter detta; hvilket är detsamma som att förklara sådana personer stående utom lagen och uteslutna från domstolarnas skydd. Icke nog med att de själfva kunna plundras och mördas, om inga andra eller endast med dem liktänkande äro närvarande; utan äfven andra personer kunna utsättas för det samma, i fall bevisningen beror på de förras vittnesmål. Detta stadgande är grundat på den förutsättningen, att en ed är utan betydelse, då den aflägges af en person, som ej tror på ett kommande lif. Men en dylik uppfattning bevisar mycken obekantskap med historien – ty det är ett historiskt faktum, att i alla tider funnits ett stort antal fritänkare, som utmärkt sig genom rättskaffenhet och redlighet – och den kan icke gillas af någon, som har den minsta aning om, hur många bland de personer, hvilka åtnjuta största anseende i världen såväl för sina dygder som för sina talanger, äro kända åtminstone af sina närmaste såsom fritänkare. Stadgandet tillintetgör sig dessutom själft och upprifver sin egen grundval. Under föregifvande af, att ateister måste vara lögnare, gillar det nämligen sådana ateisters vittnesbörd, som äro villiga att ljuga, och förkastar deras, som hällre än att uttala en osanning trotsa det tadel, som åtföljer det offentliga bekännandet af en föraktad tro. Ett lagstadgande, hvilket sålunda motsäger sig själft, kan endast vidmakthållas såsom ett uttryck af hat, en kvarlefva af förföljelse; en förföljelse, som därtill har den egendomligheten att just det, hvarigenom man utsätter sig för den samma (nämligen att man vill vara sann och ärlig), tydligt bevisar, att man icke förtjänar den. Såväl lagbestämmelsen som den grundsats, hvarpå den hvilar, är knappt mindre förnärmande för de rättrogne än för fritänkarne. Ty om den som ej tror på ett lif efter detta, nödvändigt är en lögnare, så följer däraf, att de, hvilka tro därpå, endast af fruktan för helvetet afhållas från lögn (om de äljes afhållas därifrån). Vi vilja icke göra denna lags upphofsmän och försvarare den orättvisan att förmoda, att deras uppfattning om kristlig dygd är hämtad ur deras eget medvetande.