SEDNARE AFDELNINGEN
O, när randas den gyllne dag,
Då, för sorger och mödor fri,
Mig besöker en trofast vän?
Stagnelius.
I gudars namn, hör upp mitt tålamod att pröfva!
Hvad förbehållsamhet, som min förtviflan gör?
…
O, himmel, hör jag rätt – månn' örat mig bedrager?
Adlerbeth.
12
Sorgen
Nära tvenne månader hade förflutit efter den märkliga dag, på hvilken Nanny bortgifvit den första kyssen och Magda erhållit den kärkomna underrättelsen om Jon Jonssons ankomst.
Också stod glädjen högt i taket, då alla Ragnars skatter väl blifvit lefvererade i hennes vård: hon ansåg att allt dermed var bestäldt.
Men hur bedrog hon sig ej, den stackars Magda!
Det fans en person, den Magda med sin köld ständigt förolämpat, och som, då han led det nederlag vi bevittnat, i afskedstunden gaf henne en blick, hvilken på henne gjorde samma verkan som om hon trampat på en orm – det var också på ett slags orm i menniskohamn hon hade trampat.
Hon skulle snart få känna det fördröjda stynget.
Ännu aldrig hade man hört omtalas något beslag i gamle Lönners hus: de varor, hvarmed han fordom handlade, togos helt enkelt hos köpmännen i Göteborg. Men på sednare tiden var förhållandet annorlunda: den driftige Ragnar fann bättre uträkning vid att sjelf hemföra bidragen till den lilla handeln, och dermed hade han fortfarit år från år.
Men – säger ordspråket – krukan går så länge till vattnet, att hon en gång måste gå sönder… Och det gjorde hon verkligen. Likväl hade tullbevakningen minsta delen i denna olycka … ja, förmodligen skulle ingen medlem af detta slags polis någonsin hafva drömt om ett besök i den lilla strand-dalen, derest icke en bestämd påpekning, att icke säga hotelse om angifning, föranledt ett sådant.
Tyvärr visade sig nu att tullkammarens helgdgifvande stämpel saknades på både garn-bundtarna, duk-packan och allt det öfriga, af hvilken anledning de arma sågo sig icke blott beröfvade sina varor, utan äfven hotade med böter, som öfverstego deras krafter.
Vid allt detta var dock förfärligast att den lilla familjens unge, starke beskyddare – han, som snart skulle hafva redt allt – i samma dagar afseglat till Brasilien.
Magda och Nanny greto, endast då de voro ensamma eller i sällskap med hvarandra: för gubben dolde de sina suckar, ty hans lif skulle ej förtyngas. Ack, det var tungt nog ändå! Det lilla välstånd, som man påräknat, var ju nu för lång tid förloradt.
Gamle Lönner såg sina döttrars hemliga smärta och sade för sig sjelf: "Stackars barn, I anen ej det värsta!" Men han, som tänkte på att den obetydliga handeln gick i hans namn, han anade det.
"Vi ha haft så mycken lycka, lugn och trefnad alltsedan Ragnars giftermål, att vi väl få finna oss, mina barn, om det någon dag bär emot – menniskan är icke skapad för en ständig medgång."
Så uppmuntrade han dem. Men de smålogo sorgset och fördubblade sina arbetskrafter: det var så mycket man nu måste ersätta, så mycket man borde företaga, för att lindra bekymren.
Bland alla var likväl Calle den outtröttligaste.
Han, som med så stor tjenstaktighet låtit grannarne förfoga öfver sig, han, som gått hand ur hand, hade numera knappt tid att sticka foten utom dalens område. Han var allting och gjorde allting, så att man icke mer behöfde gifva penningar eller föda för något slags dagsverke vid det lilla gårdsbruket, och detta i trots deraf att han en tid bortåt känt sig ganska kraslig till helsan, den han föga vårdade sig om, utan gick våt eller torr, hur det föll sig. Men allt ondt glömdes vid ett vänligt ögonkast, en förtrolig nick af Magda.
Och sade hon nu: "Du arbetar ihjäl dig, min Calle!" då föll Calle i ett högt skratt, och blef sedan så stark att han trodde sig vara en jätte.
När han så stökat undan det nödigaste hemmavid, hittade han slutligen på att lemna dalen, men ej mera för att blifva barnpiga, utan för att låta leja sig till utarbete; och då han vid hemkomsten lade dags-penningen på Magdas väfstol, kunde man ibland se huru någonting "klart" skimrade på den smutsiga sedellappen. Det var en glädjetår.
Magda sade ej något. Hon vågade ej mer berömma honom: hon hade sett hvad verkan det hade. Men sedan pingstliljorna och syrenerna tagit slut, kom turen till "träd-rosorna", tulpanerna och lavendeln, och hur trött än Magda om aftonen var, satte hon dock med egen hand en ny qvast i Calles mugg.
Sent omsider, eller rättare alltför snart – efter sju veckors rättegång – föll domen angående det i beslag tagna godset, och som herr Lönner ej kunde erlägga de ådömda och för den värnlösa familjen ganska betydliga böterna, inmanades han i häkte.
På denna dag, på denna förtvillans dag, var det ingen som egde mod mer än gamle Lönner sjelf.
Han hade insett hvem som i hemlighet dref spelet, men han kände ingen fruktan: han var en gudfruktig man, och visste dessutom att Magda skulle göra allt i verlden för att få upplånt den erforderliga summan.
Tyvärr hade Magda redan, gubben ovetande, pantsatt det lilla silfret för att betala några små skulder, som hon åsamkat sig på våren.
Vi skola icke närmare skildra det ögonblick, då gubben steg i båten – häradshäktet, dit han tills vidare fördes, låg snedt öfver viken. Både Magda och Nanny ville nödvändigt följa med till andra stranden, men han afböjde det med en så allvarlig ton att de ej vågade motsäga honom.
Det var rörande att se de båda unga qvinnornas ifriga och omfattande omsorger midt under deras dödande ångest. Ingenting glömdes till gubbens beqvämlighet, och då kronorättaren slutligen med någon otålighet lät skjuta ut farkosten, hängde ännu de arma varelserna snyftande fast vid relingen för att tillhviska far att de om några dagar skulle besöka honom.
Ändtligen var den bittra stunden förbi, båten redan långt ute, men så länge en skymt syntes af gubbens hvita fladdrande hår, stodo qvinnorna och de snyftande barnen qvar på stranden.
Calle hade dem alla ovetande förut gifvit sig öfver till andra sidan. Der mötte han fadern och lemnade honom helt triumferande en tio-riksdalerssedel – det var en omätlig skatt, och Calle hade förskaffat sig den genom försäljning af sin enda egendom, silfverklockan, den han ärft efter mor, som sjelf sagt att Calle skulle ha den.
Då han om aftonen återkom hem, sade han blott:
"Det skall ingen nöd gå på far: han kan i arresten må som perla i gull, ty det var en beskedlig herreman som erbjöd sig att låna honom tio riksdaler."
Hur välsignades ej denne herreman af Magda och Nanny! Men hur stor trösten än var, så var den likväl blott ögonblicklig. Hvad skulle de göra, hvad upphitta i denna nöd? Deras fattiga grannar hade inga kontanter – de rika skulle fordra säkerhet.
Nanny tittade ofta med orolig hjertklappning nedåt vägen till den minnesrika källan. Om blott hennes vän återkomme – han skulle nog veta något råd.
* * * * *
Tre dagar hade nu förflutit efter gubbens afresa, och många voro de planer som rört sig i Magdas hufvud; men den enda, som hade utsigt att lyckas, var just den hon ej kunde förmå sig att tillgripa.
Nog var hon öfvertygad att patronen på Almvik ville tjena henne, men han skulle göra det blott alltför gerna, för att sedan låta henne känna att hon stode i skuld hos honom.
"Men", frågade hon sig i ångestfull villrådighet, "hvilket är rättast, antingen att jag underkastar mig det, eller låter far sitta qvar i arresten och sucka efter luft och frihet, det enda goda som han begär, stackars gamle man?.. Hvad", öfverlade hon vidare, "skulle Ragnar sjelf råda till? Han älskar gubben som sin ögonsten, men han älskar mig som sitt eget hjertblod – och om han kunde inbilla sig att patron … store min gud, sådant allarm det då blefve… Men åter att icke kunna hjelpa far … nej, det står jag aldrig ut med!"
Och ingen hade den bedröfvade Magda att rådföra sig med. Hvilka råd skulle väl den stackars Calle kunna ge? Och med Nanny, som ju var bara barnet, kom Magda sig ej före att tala i en så brydsam angelägenhet.
Hon hade gjort ett försök hos prosten i församlingen, men ehuru han visade mycket deltagande, var det dock omöjligt att få låna penningar af honom, ty han var lika snål som rik. Och nu kunde Magda likväl ej längre uppskjuta det utlofvade besöket hos far.
Hela den lilla slägten skulle ge sig af på denna pilgrimsfärd, för hvilken de kärleksfullaste tillredelser gjordes i matsäcksväg.
Magda bakade pannkakor och Nanny rån, och om någonsin ett småleende stal sig öfver de unga svägerskornas läppar, så var det då båda träffades af samma tanke: hoppet att den lilla välfägnaden skulle smaka far.
Ändtligen var stunden inne för inskeppningen. Till och med lill-Kerstin och Karo skulle vara med, för att få en skymt af husbonden. Barnen stampade af glädje – de tänkte blott på rodden öfver de gungande vågorna.
Magda hade plockat ned allt, men hennes hjerta var så tungt, att det hotade brista: hon kom ju utan hopp.
Nanny, som hela morgonstunden gjort våld på sina känslor, syntes nu, när de skulle stiga i båten nära att svimma. Hon tänkte sig sin gamle älskade far lidande och förfallen och ändå med ett jobs-leende på läpparna färdig att trösta dera, hvilka kommo endast för att efter ett par timmar åter öfvergifva honom … öfvergifva honom åt ensamheten, hopplösheten, tystnaden.
Det arma veka barnet led redan på förhand det nya afskedets marter.
"Det är aldrig värdt att du följer med, mitt barn!" sade Magda i moderlig och resolverad ton… "Gå in tillbaka du!"
"Ja, jag tror nästan att jag blir tvungen till det" … (hennes häftiga darrning förrådde hennes svaghet)… "Helsa honom … låt honom veta" … (nu ändtligen frambröts de qväfda snyftningarna) … "att det ej är af kallsinnighet som…"
"Tyst, tyst, din stackare – jag vet nog hvad jag har att säga… Gud vare med dig… Se så … der har du nyckeln … lås väl igen stugan om dig… Tag årorna, Calle!"
13
En förvisning och ett återseende
Just som Magdas båt passerade Almviks-stranden, syntes på denna strand tvenne personer promenera fram och åter.
Den ena var patronessan, och den andra Gottlieb, nyss på stund hemkommen från sin långa trefliga vandring i norska fjällen.
Då båten sköt om udden, der de samtalande stodo, utbrast Gottlieb, vid det han ifrigt och vänligt helsade på den lilla familjen:
"Kors, hvart skola de alla ta vägen – de sågo så bedröfvade ut!"
"Bedröfvade", upprepade patronessan – "du kan tacka Gud att du slapp dela det patraskets bedröfvelse!"
"Men ifall de ha någon sorg, vet jag sannerligen icke hvad som skulle hindra mig att dela den!"
Moster Ulrique-Eugenie skakade missnöjd på hufvudet.
"Du har just att berömma dig af din stadighet i godt förstånd! Jag visar dig hela vådan af att råka i förhållande till sådant folk, jag skickar dig bort, jag…"
"Ursäkta", afbröt Gottlieb, nu en smula retad, "jag skickades icke bort: jag företog en vandring, som jag sjelf beslutat, och återkommer sådan jag for, med hjertat alltid färdigt att dela andras bekymmer."
"Så gå då och dela din tiggarfamiljs bekymmer – du är väl stadd vid kassa förmodar jag, eftersom du talar så liberalt?"
"Men hvad har då händt?"
"Jo, det att gubben lagt sig i maskopi med sonen om insmugling af varor … nå, man har tagit dem i beslag, och när gamle pappa, i hvars namn denna tvåstyfvers-rörelse drifves, icke kunde betala plikten, har man fört honom i häkte, der han väl nu som bäst väntar på att du kommer och löser ut honom."
"Och derpå skall han icke vänta förgäfves! Jag har väl arrangerat värre än så."
"Aha, du börjar tala ur myndig ton – du förvånar mig i sanning!"
"Och likväl om någon har skäl att yttra förvåning, så är det jag."
"Åh, jag måtte säga!"
"Jag kommer till slägtingar, hvilka först visa mig en innerlig välvilja, och hela min själ vändes till dem – ty det är ett behof för mig att vara tacksam – men ett tu tre ändras allt, och jag behandlas som en skolpojke, hvilken man ej vågar låta ta ett enda steg, af fruktan att han skall begå någon dårskap. Vid denna art af förmynderskap är jag ej van, och som det icke ligger i min natur att underkasta mig det, ber jag moster Ulrika icke försöka ett inflytande, som – taget så – alltid blir fåfängt!"
"Du glömmer, stackars tok, att jag, som är rik och har inflytande, kunnat i många afsenden jemna din väg?"
"Det glömmer jag visst icke, och jag hade varit alltför lycklig, om jag förmått bibehålla mig i moster Ulrikas ynnest – men på bekostnad af min tanke- och handlingsfrihet önskar jag ingenting."
"Du går då åter till dalen – till mamsell Nanny?"
"Utan tvifvel! Hon behöfver mig, och jag längtar efter henne."
"Således älskar du alltjemt den der unga flickan?"
"Jag vet icke om jag älskade henne, när jag gick, men det vet jag att hennes bild ständigt gjort mig sällskap på resan och att jag genast skall återse henne…"
"… för att säga henne den der galenskapen?"
"Ah nej, det vore ovärdigt, då jag ej kan säga henne något mer."
"Nå, himlen vare lof, du inser då att det är omöjligt!"
"Hvilket?"
"Att gifta dig med henne."
"Omöjligt anser jag det visst icke, men som det är osäkert huruvida jag, när jag en gång blir i tillfälle att gifta mig, önskar göra Nanny till min hustru, så blir bäst för bådas vår skull att stanna vid vänskapen."
"Hör på, Gottlieb lille: stundom talar du så klokt, att det kanske lönar mödan att göra dig ett förslag!"
"Nåväl?"
"Efter hvad jag anar, är det blott medlidande som drager dig till flickan. Om jag nu lofvar dig att betala gubbens böter, om jag vidare lofvar dig att dra försorg om Nannys framtid – och du vet att jag icke bryter mitt ord – vill du då förbinda dig att aldrig återse henne?"
"Nej, alldeles icke … hon skulle djupt bedröfvas öfver ett så skamligt handligssätt å min sida!"
"Halsstarrige yngling, du tvingar mig då att säga det pligten mot din mor, min syster, hindrar mig från att längre se dig på Almvik – jag vill icke ha skuld i dina felsteg."
"Om några dagar", svarade Gottlieb, utan att visa minsta förtrytelse, "har jag hvilat ut efter min vandring och är då beredd att hörsamma den gifna befallningen."
"Godt", mumlade patronessan, i det hon helt uppbragt aflägsnade sig – "du får svida för detta en annan gång"…
Utan att spilla mycken tid på reflexioner öfver det samtal han haft, fortsatte Gottlieb vägen till dalen.
Han hade ej sett Nanny i båten, och hans hjerta klappade så häftigt att han sjelf förvånades, då han, efter att vid källan förgäfves ha sökt den unga flickan, vandrade upp till huset, framför hvars stängda dörr han stannade.
"Månne hon kan vara sjuk", frågade han sig sjelf, "eftersom hon icke följt med de andra? Nej, i det fallet skulle de väl icke ha lemnat henne ensam."
Han klappade på, men måste förnya slagen, innan han hörde matta steg nalkas inifrån.
"Hvem är det?"
"Jag, Nanny!"
Ett utrop af glädje och häpnad följde.
Derefter frånsköts rigeln, och Nanny visade sig med kinder så hvita som hvita rosor. Hon bar sin enda högtidsdrägt, en svart orleans-klädning, som, derigenom att den gick ända upp i halsen, visade lifvets rundning och smidighet till hela dess fördel.
Utan ett ord, öfverväldigad af alla sina känslor, kastade hon sig i Gottliebs armar … och aldrig hade en renare och innerligare omfamning varit erbjuden och besvarad.
Med grannlaga ömhet tryckte Gottlieb den andra kyssen på Nannys läppar; och sedan han några ögonblick betraktat henne, sade han sakta:
"Stackars Nanny, stackars barn, du har åtminstone en vän i din smärta!"
"Gottlieb vet då…"
Hon drog sig rodnande ur hans armar: hon hade ej tänkt på att hennes helsning var emot bruket.
"Ja, jag vet era bekymmer, och var säker att jag, under de dagar jag ännu är här, icke skall ge mig någon ro innan jag ser din far fri och hemma!"
"Ack, min gud, min gud, om det vore möjligt!"
Hon ihopknäppte händerna och höjde ögonen mot den vän, på hvilken hon trodde.
"Det skall bli möjligt, Nanny, jag ger dig mitt ord derpå – och om jag varit här, så hade det icke händt."
"Så har jag också tänkt; en röst har sagt mig: Blott han kommer, blir det godt!"
"Tack för detta förtroende – det blir mig ljuft att minnas."
"Minnas – herrn reser då snart igen?"
"Om en vecka."
Ännu en gång ihopknäppte Nanny sina händer. Denna åtbörd jemte den tårade blicken var mera begriplig än ord.
"Du skall då sakna mig, Nanny?"
"Alltid!"
"Och kanske skall du just för denna saknads skull önska att vi aldrig sett hvarandra?"
"Nej, visst icke: denna saknad blir för mig ett vida lyckligare lif än det jag förut haft, än det jag möjligen utan den kunnat få."
"Men säg", återtog Gottlieb, afbrytande detta farliga ämne, "hvarför har ej din svägerska vändt sig till patron på Almvik?"
"Åh, till honom vänder sig aldrig Magda – förr hvad som helst."
"Huru så?"
"Jag vet icke om jag bör säga det… Både pappa och Magda hålla mig för ett barn. Men jag förstår ändå att patron förföljt Magda med oredliga känslor … och ifall jag kunde tro på Calle…"
"Hvad då?" frågade Gottlieb ifrigt.
"… så skulle hela vår olycka vara en tillställning och en hämd af patron för det att Magda en gång bestämdt nekade att … att … sälja en kyss åt honom."
"Huru – ville han köpa en kyss?"
"Ja, mot Calles frihet." Nanny berättade nu hela händelsen före och efter jagten, sådan som Calle förtäljt den.
Sedan Gottlieb en stund grubblat öfver och sammanlagt de meddelade omständigheterna, kom han verkligen till samma öfvertygelse som Calle, och han såg i detta Nannys förtroende en utväg för sin egen plan till gamle Lönners befrielse. Emellertid frågade han blott om patronen icke sedermera hörts af.
"Jag har märkt honom smyga omkring här flera gånger. Kanske har han tänkt att få träffa Magda ensam – men det har ej lyckats … och aldrig skulle hon för Ragnars skull våga att ta emot någon hjelp, äfven om patron erbjöde den"…
Vid återkomsten till Almvik erfor Gottlieb att hans värde farbror – som han visste vara bortrest helt tidigt på morgonen – icke vore att hemvänta före aftonen.
I denna tillfällighet såg Gottlieb i början ingenting annat än en motgång, den der några timmar fördröjde hans operationer; men snart föll det honom in att kanske just denna resa kunde stå i samband med patronens hemlighetsfulla kärleksvandringar. Den aftonen, då han öfverraskade Magda för att draga vinst af Calles stöld, hade han ju också rest bort – naturligtvis af den orsak att, om han vore hemma, det icke fölle sig så lätt att komma ut, vid denna tid då patronessan alltid var vaksam.
Ju mer Gottlieb öfvertänkte denna omständighet, desto sannolikare förekom den honom, ty hade farbror Fabian verkligen sin hand med i detta utsäde, så var det ock beräknadt på hans egen fördel – och utan tvifvel var stunden nu inne att efterse skörden.
"Ack", mumlade Gottlieb, "om jag vore så lycklig att få honom i mitt våld! Andras gissningar och misstankar äro väl också medel, hvarmed hans feghet kan uppskrämmas, då jag visar honom hans hustru i bakgrunden, men att med egna ögon träffa honom stadd på olofliga vägar, det vore detsamma som att ha den stackars gubben Lönner åter hemma i stugan."
14
Fången
Medan detta tilldrog sig på denna sidan viken, hade Magdas båt uppnått den andra, och man lagade sig just i ordning att lägga till vid den långt utskjutande bryggan – ja, Calle hade redan fäste med båtshaken – då, vid det båten vickade till, en af de sina gossarna, som krånglat upp på relingen, med ett högt skri föll i sjön.
Den unga modern, alltid lugn och besinningsfull, besvarade ej barnets rop med att ställa sig sjelf och skrika, hon svimmade ej heller, utan hoppade hastigt som tanken efter i vattnet, och då Calle vände sig om, hade hon redan fått tag i gossen och lyfte honom upp öfver sig.
Alltsammans gick i ett ögonblick och utan bråk.
"Calle, tag emot pilten!" sade hon med en ton, som var sig fullkomligt lik.
Men Calle var sig ej lik han. Efter att bokstafligen ha slängt upp gossen på bryggan, yttrade han helt darrande:
"Du kunde icke vänta på mig – liksom han sjunkit i första taget, kan tro!"
"Seså, icke skall du gräla på mig! Jag blef bara lite våt – det var alltihop!" Och härmed klättrade hon lätt som en ekorre uppför bryggans stolpar.
"Hur skall du nu bli torr!" frågade Calle buttert.
"Ah, det är lätt – jag går in till mor Larsson och lånar mig en kjortel, medan jag går upp till far … arresten ligger ju straxt bredvid … skorna, strumporna och hela habiten hinner nog torka tills vi komma igen."
Calle svarade ingenting. Han var missnöjd för det Magda icke låtit honom tjena sig – emellertid gick han förut, att bereda far på besöket.
Och Magda fördröjde sig minsann icke hos mor Larsson: så snart hon fått på sig det erforderliga, skyndade hon i den lätta bonddrägten, hvilken väl klädde henne, efter Calle och Kerstin, som också redan gifvit sig å väg med barnen…
* * * * *
Häradshäktet, som blifvit inredt i en gammal slotts-ruin, hade redan utifrån ett obeskrifligen dystert utseende. Hjertat hopdrogs vid åsynen af denna fallande storhet, som nu låg der mörk och öfvergifven, ett hotande tecken för de förbigående.
Men ännu mera dystert och hotande såg det ut inom murarna, der den förvittrade rappningen ständigt tycktes färdig att ramla ned. Den kalla fukten föll i droppar från taket, hvars sekelstjocka mögel längesedan begrafvit de fordna arabeskerna och målningarna; och i stället för de stora messingskronorna, som en gång hängde ned i sina kedjor, hängde der nu krona vid krona af spindelnät, en hel koloni spindlar, lifnärande sig af de atomer, som dunstade omkring i den multnande boningen. Och utom spindlarna, rottorna och då och då någon stackars fånge fans intet lefvande lif inom dessa rum. Men ofvanpå det yttre taket bodde en svärm kajor, som, väl behandlade af fångarne, vant sig att titta in i deras glugg för att få några brödsmulor.
Gamle Lönner hade redan gjort sig bekant med dem, och under det han suckande afvaktade sina barns besök, gladdes han åt kajornas.
Då Magda ankom, fann hon genom Calles förberedelse vägen öppen till det rum hon sökte.
Gubben, som syntes rörd, men undergifven, satt på sängkanten med ett af barnen på hvartdera knät. Calle stod framför honom och gaf besked om allt, som passerat der hemma.
Men den vemodiga rörelse, som visat sig på hans ansigte vid åsynen af sonen och de små, öfvergick i en målande glädje, då han fick se sin sonhustrus blida drag. Hans armar darrade, då de omslöto henne, och hans hjerta blef helt vekt, då hon kärleksrikt beskref deras saknad och bedröfvelse och huru Nanny, af fruktan för skilsmessan, varit nära att förlora sansen, då hon skulle stiga i båten.
"Du gjorde mycket rätt som ej lät henne följa med", sade gubben, "och blott vi kunna finna någon utväg, innan höstkylan gör slut på mina krafter, så skall nog…"
"Utväg måste finnas, far! Jag tänker att i veckan ge mig af till staden med gullstjernan och två af fåren, och se'n tar jag väl lärftsräckan, som skulle blifvit skjortor åt Ragnar – när det ena kommer ihop med det andra, så…"
"Men om du säljer kon, kära dotter, hur går det då för de här?" Han klappade barnen, som lekte med hans långa hvita lockar.
"Åh, grannarna låna oss mjölk, och vi betala igen, då vi till hösten, när Ragnar kommer hem, kunna köpa en ny ko."
"Det är icke värdt, barn! Vi få fundera på annat sätt."
"Jag tänkte också på en tanke!" utbrast nu Calle och klef fram ett stort steg – han hade dragit sig tillbaka, då Magda kom.
"Hvad tänker då du på, min stackars gosse?"
"Jo, far, jag mins att Ragnar talat om att folk i England – de äro så påhittiga i det landet – skaffa sig pengar genom att låna på sig sjelfva. Han kallade det ändå … hur var det nu igen"… Calle ref sig eftertänksamt i pannan.
"… lifassurans, menar du väl?"
"Ackurat det, far … och han sade att man också här i Sverige kan få pengar från England mot sådan slags säkerhet. Nå, om vi nu finge tag i någon, som förstode det och ville göra sig besvär med skrifningen, så skulle jag gerna sätta ut mitt lif till qvittering – se'n, begriper far, vore jag detsamma som kontanta pengar, hvar jag sattes i pant."
"Min beskedlige Calle, du menar mycket väl – men det går icke så till som du i din enfald tänker."
"Ah, det var fasligt illa det … annars hade far fått hela summan, när jag dött."
"Jag hoppas väl att sjelf ha slutat innan dess – du är ung du!"
"Ja, visst är jag ung till åren, men då jag härom sistens – det var ändå en fredagsqväll – gick hem öfver kyrkogården, hörde jag rätt öfver kyrkan en röst, och på den litar jag…"
"Herre gud, så du kan hitta på!" inföll Magda, i det hon för första gången med häpnad betraktade Calles infallna kinder… "Hvad sade då den rösten?"
"Calle, Calle", sade den, och så ropade det tre gånger, "Calle, du lefver inte länge!"
"Ditt hufvud är svagt, min son," yttrade fadern, "och det kommer deraf att du hela långa tiden bortåt arbetat öfver mensklig förmåga. När kroppen får hvila – och det måste du ge den – blir du bättre… Men låt mig ändå veta hvad du tänkte om det du trodde dig höra?"
"Jag tänkte ingenting jag, utan jag bara svarade igen: Månn' det – nå, det skall dertill!"
"Men med sådan vidskepelse gör du far ledsen!" återtog Magda.
"Ledsen – åh, det vet jag visst … skulle han bli ledsen för det att vår herre Christ i sin nåd ville hålla mig till godo? Det vore väl snarare högtid att glädja sig åt … en slipper ifrån så många sorgligheter, när en kommer i svarta mullen."
"Men om du tänker på det, blir du sjelf sorgsen till mods och kan aldrig mer skratta."
"Kan jag icke det!" svarade Calle, och liksom hela den melankoliska sinnesstämningen genom ett trollslag försvunnit, började han skratta af hjertans grund, och detta utan allt bemödande; det var så roligt, tyckte han, att Magda ville höra honom skratta – han glömde dervid bort både lifassuransen och rösten öfver kyrktaket.
Sedan Calle kommit i det lynnet, tog han ej vidare del i öfverläggningarna. Men efter ett par timmar hade Magda uttömt icke blott den lilla korgens innehåll, hon hade äfven uttömt alla de tillgångar hon egde i mod och förhoppningar – och nu var afskedet inne. Calle gick förut att ställa båten klar.
"Om fyra dagar senast är jag åter här," sade svärdottern, i det hennes tårar föllo på gubbens hand, "och då, så sant jag vill att Ragnar i all sin tid håller mig kär, medför jag något tröstens ord!"
"Godt, min älskade dotter, Ragnar skall få veta allt hvad du gör för hans gamle far… Och helsa nu Nanny, stackars lilla kräk, att jag förbjuder henne komma hit, ty hon blott upprör mig."
En stund härefter gnisslade de tunga riglarna så att det gaf genljud i den öde ruinen… Fången var ensam.
Men ännu en gång skulle han få höra de kära rösterna.
Väl utkommen, erinrade sig Magda med ett slags förfärande beklämning att "lillen" icke blifvit välsignad af farfar: han hade alldeles förgätits under afskedets oro, men då det ej var tänkbart att det kunde stanna härvid, ställde sig Magda utanför gallergluggen och ropade:
"Far, far, var så god och titta ut, så får jag räcka upp lille Sven!"
I samma ögonblick visade sig den gamles silfverhvita hufvud, och nu tog Magda gossen från lill-Kerstin och sträckte honom på sina armar upp till farfar.
Och nu var allt bestäldt.
Den sista blicken vexlades… Magda och barnen försvunno.