Dag från dag väntade Leonna på lägenhet att resa till Rönnbacka, men föräldrarnes flyttning till Grönskog upptog både hästar och folk, och hon måste beväpna sig med tålamod.
En dag berättade hennes far som alldeles säkert, att kapten Lurhjelm med första öppet vatten ärnade resa till Lübeck, och taga sin brorsdotter med sig dit. Denna nyhet var för Leonna, som ett åskväder midt i vintren. Hon hade hört att en sådan resa varit påtänkt det föregående året, men nu —
Leonna, som dessa veckor, glömsk af sin väns varningar, lefvat i fantasins drömverld, hade i tankarne njutit så många nöjen med Ottilia denna instundande sommar. Medan onkeln vore borta, skulle Ottilia vara på Grönskog; medtagande böcker och arbete, skulle de då vandra hand i hand omkring i de vackra nejderna, för att sedan sätta sig under trädens gröna hvalf och: «vid bäckens sorl och aspens susning, få lemna sig åt den berusning, som väcks af sympathi och skaldens tjusningsgåfva» och kanske, så hviskade en blyg anande stämma, skall en tredje person någon gång deltaga i denna njutning.
Nu voro med ens alla dessa sköna hägringar – foster af en liflig inbillning, – bortjagade af verklighetens nordanvind.
Helt oförmodadt erhöll man på Grönskog besök af unga Nordenskans. Leonna var högst nyfiken att få veta anledningen, ty hon kände honom nog, för att begripa, det sådant ej skedde utan giltig orsak. Det var ju endast några veckor, sedan han var der på begrafningen.
Han skulle resa tillbaka morgonen derpå. Leonna bad att få åtfölja honom till Rönnbacka, som låg invid vägen. Fadren gaf sitt bifall, och Petter kunde så mycket mindre neka, som han fått löfte om häst för hemresan; likväl sade han ganska bestämdt, att hon skulle vara i ordning på klockslaget fem, eljest reste han ifrån henne.
Han hade förut betingat sig hästen till klockan åtta.
«Hvad kan vara orsaken till denna Petters brådska nu,» tänkte Leonna. «Kanhända vill han betaga mig all håg att följa med honom en annan gång. Nå den är visst icke stor, och vore det ej för Ottilias skull, så» —
Leonna vågade ej tillsluta sina ögon hela natten, af farhåga att försofva sig, och på bestämdt klockslag satt hon jemte brodren i slädan.
Måhända ha sällan – o att vi kunde säga aldrig – tvenne syskon som så sällan träffades, haft mindre att säga hvarandra, än dessa båda. Ett uthållande yrväder gjorde resan ännu otrefligare, men var tillika ett godt skäl, hvarföre de kunde sitta insvepta och tysta, när den ena var lika litet hågad för meddelande som den andra.
Det var redan mörkt när de kommo fram till Rönnbacka. Man sökte öfvertala Petter att stanna qvar öfver natten, då ovädret alltjemt fortfor, och sammanpackade snön i stora drifvor; men förgäfves. Denna hans envishet väckte så mycket större förundran, som han ej ville uppge det minsta skäl för sin otidiga oro.
En konturteckning af Petter Nordenskans
Egensinnighet och öfversittaranda utmärkte Petters pojkår och första bedrifter som yngling. Ämnad till militär af fadren, trodde denne det vara nog att sonen genomgick en kurs i hvad man den tiden benämnde storskola; ett tvång som Petters högmodsanda ej ville fördraga, ty som adelsman trodde han sig ej behöfva tråka med boken i hand.
Föga tåld af fru Igeldorf, skänkte hon likväl Petter ackordsumma till en fänrikssyssla vid ett landtregemente; men aldrig van att kufva sitt sinne, var han öfvermodig bland sina likar, pojkaktigt sträng mot de underordnade; detta ådrog honom tilltal och näpst af sina förmän. Man gaf honom med nöje det afsked han begärde.
Nordenskans, högeligen missnöjd med sin herr son, lagade snart att han blef antagen som skrifvare vid ett aflägset bruk. Alltför högmodig att deltaga i bruksfolkets samqväm, (bättre grannar funnos der endast på långt afstånd) blef tiden honom ofta lång. Bruksinspektoren, en gammal hederligtsinnad man, erbjöd honom de böcker hans gamla bokskåp innehöll.
Hvad brydde Petter sig om bibel och postillor! åt dem egnade han ingen blick. Utom böcker, som rörde bruksvettenskapen – och dem tröttnade han snart vid – befanns der ett fragment af «Sköne Banise,» ett råttätet exemplar af «Helicon, eller kärleks- och sorgeqväden» af Lucidor den olycklige; några gamla sagor, och ett par då moderna röfvarhistorier m. m.
Petter var ingenting mindre än poetisk och romanesk. Han bevärdigade de förstnämnde knappt med ett ögonkast, och genomögnade blott de sednare. Ännu fanns der en hylla med gamla latinska och grekiska auctorer i tjocka pergaments- och kalfskinnsband. Hvilket herrligt fynd hade icke detta varit för våra fornforskare nu! men ty värr försåldes de efter inspektorens död till en apothekare, och användes till omslag på salfvor och plåster. Huru ha icke tiderna ändrat sig!
Bland dessa vördnadsvärde gamla, hade en nyare bok, inbunden i plumpt pappband, förirrat sig. Det var Carl 12: tes lefverne af Voltaire. Detta arbete blef hans enda lektyr; han genomläste det med stigande intresse; Carl var en hjelte, värdig att vara Petter Nordenskans' mönster. Nu ångrade han att han öfvergifvit militärståndet, den enda bana, hvarpå han, efter dåvarande tänkesätt, som obemedlad adelsman, kunde utmärka sig genom den själskraft och bestämda karakter, han hädanefter ville ådagalägga. Det kunde väl ännu låta sig göra, men ackordsumman felades. Kort derpå bröt kriget ut mot ryssarne. Både hans far och fru Igeldorf hade varit beredvilliga att lemna Petter penningar, ifall de under sådana omständigheter varit nödvändiga, men – besynnerligt nog, hade all lust för krigsyrket med ens försvunnit.
Likväl var det långt under hans värdighet att vara bruksskrifvare, med utsigt att efterträda inspektorn. Petter liknade häruti så många andra: ju mindre sannt menniskovärde de äga, desto högre uppskatta de sin egen personlighet, sitt namn, eller sin rikedom – gåfvor som de ej gifvit sig sjelfva – men aldrig veta de rätt uppskatta sin samhällsställning, ty då sökte de att genom kunskaper vinna förädling, för att äfven i denna krets gagna staten och sina medmenniskor. Nu deremot är lönen bevekelsegrunden, och titeln målet för deras sträfvande. Egenkärleken tror sig fylla hvarje högre plats.
Att begynna med, erhöll Petter en liten syssla i Lovisa, med förmån att kallas sikter; det är så vi göra hans bekantskap. De ord, Carl 12:te som gosse skref under en teckning af staden Riga,2 blefvo på sitt vis Petters valspråk. Om han i ögonblickets lidelse beslöt något och uttalade det i ord, så måste han sedan genomdrifva det, endast för att bevisa orubbligheten i sin karakter.
Den nyssförflutna hösten blef han först bekant i Smittska huset. Snart råkade han, efter hvad läsaren redan vet af Ottilias bref, i tvist med Karlowitsch, och visade sig sedermera alltid som dennes oförsonlige fiende. Misstänksam som alla små själar, trodde han att löjtnanten friade till Maria Smitt; ty han missförstod, hvad som endast var en belefvad ung mans artighet mot sin värdinna; och många skäl förefunnos, hvarföre denne utmärkte den yngre systern framför den äldre.
Lifvad af aggets ärelystnad – ty hos en man med Petters sinnelag kommer kärleken ej i fråga – ville han uttränga den förmenta älskaren, hvilket äfven ej blef honom synnerligen svårt, när denne icke gjorde honom platsen stridig, och Maria i Petter ansåg sig ha funnit den, hvars principer bäst öfverensstämde med hennes egna. Huruvida denna slags sympathi, gjorde dem lyckliga i äkta ståndet, skall framtiden bäst utvisa.
Att flickans far gynnade Petter och bragte saken till snart afgörande, inses lätt af det förutsagda, då Smitts faderliga omsorg hufvudsakligen endast bestod deruti, att få sina döttrar bortgifta; misstog han sig om medlen, må man ej beskylla honom för bristande välmening, men väl för brist på urskillning att bereda dem en framtid, oberoende af ödets vexlingar.
Hvar och en annan än den, som liknade den inbilske och sjelfkäre Petter, borde likväl något undrat öfver den lätthet, hvarmed han segrade öfver en rival, som ingalunda var att förakta. Feodor Karlowitsch var väl icke långt hunnen på sin tjenstebana, men han var ung ännu och afhållen af sina förmän, älskad och aktad af såväl kamrater som underlydande. Hans vackra utseende, hans städade väsende och lätta umgängesgåfvor, samt några sällskapstalanger, gjorde honom eftersökt i den bättre societeten. Men detta hvarken såg eller erkände Petter Nordenskans, tack vare egenkärleken, den «vänder synen» eller rättare sagdt, förgyller endast sig sjelf. Petter trodde sig lik Caesar, endast behöfva komma, se och segra. Att denna hans framgång ej syntes oroa hans förmente rival, förargade honom visserligen något, men han ansåg det vara förställning, och njöt af sin inbillade triumf.
När allt var afgjordt, och den sinnesretning, hvari han befunnit sig, småningom hunnit lägga sig, insåg Petter nog, att han tagit ett för sin framtid obetänksamt steg, då han, sjelf medellös, så brådstörtadt lierat sig med ett hus, hvars omständigheter enligt allmänna ryktet icke voro de bästa. Det kunde lätt hända, att han sedan fick dragas med en gammal af sig kommen svärfader, van vid fråsseri och vällefnad, med en oförsörjd svägerska, som ju närmare han lärde känna henne, blef desto förhatligare i hans ögon; men det som var gjordt kunde ej ändras, utan att frångå den karakter han ansåg för sin. Petter, lik andra före och efter honom, förtretades icke på sig sjelf, utan fastmera på alla andra, som insett allt detta förut.
Han hade genast blifvit varse, det mamsellerna Smitt ej gjorde något fördelaktigt intryck på hans slägtingar, när de nyårsaftonen första gången sammanträffade på Hertola, men derom brydde han sig föga, ty han var just då i jäsnings-perioden. Sin fars underdånige son hade Petter aldrig varit, och den inskränkta styfmodren föraktade han; Leonna var, oaktadt all sin älskvärdhet, en nagel i hans öga, för det betydliga arf hon skulle erhålla efter sin mormor. Det testamente som fru Igeldorf låtit uppsätta, endast till förmån för dotterns egna bröstarfvingar, och de öfverenskommelser hon först träffat med hans far, och hvarpå äfven denne ingått, härledde sig, enligt Petters förmodan, endast af ovilja för honom sjelf, och häruti hade han ej misstagit sig.
För att undvika hvarje invändning mot sin tilltänkta förening med Marie, undvek han att tala vid fadren ända till det sista afgörande ögonblicket; då skedde det i närvaro af andra. När hans far sedan i enrum frågade, om han äfven besinnat, hvad det ville säga, att som ung tjensteman med ringa lön gifta sig med en flicka, hvars fader satt i skuld öfver öronen, svarade sonen kallt: «Det är icke alla, som vilja låta stufva upp sig till anseende, genom hustruns förmögenhet, och gå i ledband.» – Fadren teg.
Heddas prat, och några af Marie framkastade ord, läto Petter förmoda, att den honom förhatlige Karlowitsch gjort något intryck på hans halfsyster, samt att densamme sökt göra bekantskap med hans far; han blef dervid eld och låga. För att upptäcka sammanhanget, reste han hufvudstupa till Grönskog, men för fadren uppgaf han likväl ett annat ändamål för sin ankomst. I hopp att erhålla länsmanssysslan i denna socken, sade han sig vilja höra sig efter om rum i kyrkbyn, och kom nu för att rådgöra om allt detta med fadren.
Petters uppförande var ovanligt inställsamt. Fadren erbjöd honom sin förra boning, med undantag af de båda vindsrummen, som skulle stå för hans egen räkning. Petter syntes dermed vara ganska belåten. Äfven i anseende till Karlowitsch blef han lugnad: hans far hade knappt gifvit akt på denna person och försäkrade ganska bestämdt, att Leonna endast denna enda gång sett honom. Icke nöjd dermed framkastade Petter under måltiden några bittra anmärkningar öfver denne unge officers inbilskhet och lättsinne. Leonna syntes höra det med fullkomligen likgiltig uppsyn, och när han direkte vände sig till henne med den anmärkningen, att man likväl måste medgifva att löjtnanten dansade ganska bra; svarade hon enkelt: «Visst gör han det, men efter mitt tycke dansar Schalinsky mycket bättre.»
Petter var icke den, som förstod ett flickhjertas mysterier, utan reste bort, tillfreds med hvad han hört och sett.
Leonna hade fått bifall hemifrån, att vara hos Ottilia ända till deras afresa, som kanhända först inträffade i slutet af Maj. Tanken på en längre skilsmessa droppade väl malört i flickornas glädjebägare, dock hoppades de på framtiden – nästa höst kanhända – och njöto af det närvarande. Det var långt till Maj ännu, men icke desto mindre syntes tiden hafva vingar, ty dagarne försvunno under både nöjsamma och nyttiga sysselsättningar.
Väderleken hade en tid bortåt varit ruskig och obehaglig, regn och snöslagg ena dagen, skarp blåst med yrväder den andra, och föret derefter. Men i medlet af Mars månad syntes himlen, på en gång klarnad, fattat det beslut, att skänka nordboarne en liten sträng eftervinter, med solskensdagar och klara månskensnätter. Onkel Ludvig reste då till Borgå för att se om sitt fartyg; hans brorson Otto skulle följa med. Gossen hade fört med sig en helsning från sin styfmor till Ottilia, att denna med första skulle göra ett besök på Rönnbacka. Ottilia smålog och ansåg det vara ord utan mening, ty den goda frun kom aldrig oftare dit, än hon var bjuden, och det inträffade sällan nog.
Desto mera öfverraskade blefvo våra unga vänner, när dagen efter onkelns bortresa, tvänne slädar körde in på gården, ur den första steg fru Lurhjelm med artigt biträde af sin körsven kapten Markoff, från den andra hoppade Hedda Smitt, och dess cavalier servant var – hennes bordsgranne från nyårsaftonen: den rödbrusiga handels-bokhållaren.
De inträffade vid middags-timmen, men anrättningen var icke bestämd för ett sådant sällskap. Sedan derföre fru Palman litet fundersam skjutit sin hvita mössa från ett öra till det andra, snodde hon mellan visthuset och köket, der det hackades, bultades och stektes; mortelstöten och vispeln var i flitig rörelse. Under tiden tog Ottilia fram duktyg och annat tillbehör, och om en timme var allt i bästa ordning.
«Hennes nåd» visade sig ganska beställsam att biträda Ottilia med dukningen och derunder framtog hon vinglas från skänken, och ordnade dem på bordet; vin måste således äfven fram, lyckligtvis fanns något hemma, hvilket ej alltid är händelsen på landet. Frun skänkte uti så långt det räckte och gästerna syntes snart vara som hemmastadde.
Leonna gjorde en fråga efter Marie.
«Hon mår förträffligt» svarade systern. «Nog hade hon gerna kommit med ut till landet, men då pappa icke hade tid, och Petter ej ville komma med oss, blef hon hemma, men det brydde jag mig icke om, utan så snart jag hörde att kusin Mollberg ärnade fara till Hertola, beslöt jag att resa med, nota bene, om han ville ha mig med sig i släden» – härvid kastade hon en skälmaktig blick på sin granne och fortfor sedan. – «Han var så artig att icke säga nej, och så bar det af. Nog var släden så rymlig att Marie kunnat vara med, men när man är fästmö, måste man vara så försigtig, kan tänka!»
«Det skadar ju icke att alltid vara så,» anmärkte Ottilia.
«Det var bättre som bättre var,» sade herr Mollberg skrattande, «vi två sutto beqvämare. Mamsell Marie är utomdess så «jäkeln» till snarsticken.»
«Är herrskapet inte «kusiner» numera?» frågade hennes nåd.
«Hon gjorde mig så sällan den äran,» svarade han, «och på senare tider aldrig; och vill hon sätta sig på sina höga hästar, så kan också jag taga min Matts ur skolan, ha, ha, ha, ha» —
I likstämmighet med detta prof, fortfor konversationen tills man druckit kaffe. Ottilia sökte sedan roa sina obudna och föga välkomna gäster med musik; men utom Leonna syntes endast Markoff vara intresserad deraf. Sedan hon upphört att spela, satte han sig till pianot, och sjöng några muntra ryska sånger, säkert ur någon opera, ty han beledsagade dem med liflig mimik.
En «aftonvard» framsattes, thé fördes omkring, sällskapet gjorde heder åt alltsammans, men ingen syntes tänka på hemresan.
Efter en rådplägning mellan husets fruntimmer, ute i kökskammaren, gick fru Palman att höra sig före hos «hennes nåd.»
Med en förlägenhet, som låg i ämnets natur, frågade hon, om de fremmande herrarne ville äta qvällsvard innan de reste bort.
Fru Lurhjelm såg på henne med stora ögon, sedan sade hon: «å kors bevars! herrarne följa ju med oss, och så oartiga är ni väl icke, att ni vill köra ut oss i mörka natten heller!»
«Jag ber om ursäkt,» var fru Palmans svar. «Hennes nåd och mamsell Smitt kunna visst dröja, så länge de behaga, men vi ha svårt att herbergera dessa herrar, då kapten sjelf är frånvarande; och ingen fara är det med mörkret,» tillade hon, «det är ju det grannaste månsken man vill se.»
Det var hvad man kallar «att slå hufvudet på spiken;» men hennes nåd låtsade ej höra anmärkningen, utan svarade: «Nå det passar ju bra då, när svågers kammare är ledig?»
«Den har ej varit eldad på tvänne dagar,» invände gumman litet förlägen.
«Hvad betyder det? Låt sätta på ett par brasor i tid, går det icke an det?» frågade hon Ottilia, som närmat sig fruarna, för att erfara resultatet af beskickningen.
«Hvarför icke, söta mor! om det icke låg så mycket papper och böcker framme. Onkel kunde väl ingalunda förmoda, att någon fremmande ville begagna rummet under hans frånvaro.»
«Nå ingalunda skulle våra gossar stjäla hans papper,» sade frun med illa doldt missnöje. «Men det må vara! De kunna ju äfven ligga här i salen. Låt sätta stolar emot soffan, eller bädda åt dem på golfvet, icke ä de så nogräknade.»
«Söta mor glömmer, att min kammare, som jag och Leonna gerna lemnat till söta mors och Heddas disposition, ej har någon annan utgång, än genom salen, emedan bokskåpet står för den dörr, som för till fru Palmans rum.»
«Det betyder ju ingenting,» menade frun skrattande, «desto tryggare sofva vi, när vi ha ett par raska ungersvenner till hedersvakt utanför.»
Hennes nåds anordningar verkställdes. Inne hos fru Palman i kökskammarn bäddades för Ottilia och Leonna. Dylika bestyr, så vanliga på landet – isynnerhet den tiden, när finska gästfriheten äfven bland ståndspersoner ännu var oberoende af lyxens öfverflödiga och konstlade behofver – uträttas med nöje för den välkomne gästen, men i motsatt fall gå de trögt nog.
Långt inpå natten hördes hennes nåd och Hedda prata och skratta tillsammans, desto mera senfärdiga voro de morgonen derpå. Närmare middagen reste de likväl af till våra vänners obeskrifliga glädje.
När Ludvig kom hem veckan derpå, omtaltes genast detta besök.
«Fruntimren kände förmodligen att Leonna var här, och kommo af nyfikenhet för att se hvad ni hade för er» sade han, «men jag har visst aldrig gifvit dessa herrar någon anledning att komma hit, utan skrifver det helt och hållet på damernas räkning. Kapten Markoff lemnar jag i sitt okända värde, emedan jag ej förstår hans språk; men herr Mollberg, fruktar jag, liknar allt för mycket sin namne i Fredmans epistlar, för att vara ett passande sällskap för unga fruntimmer.»
«I mitt tycke är han vedervärdig,» försäkrade Leonna.
«Min goda aldrabästa onkel!» bad Ottilia, «gör vid tillfälle Hedda Smitt några allvarliga föreställningar, huru litet passande det är för henne att fara så der allena, med en sådan person som denne Mollberg.»
«Det gör jag icke, Ottilia lilla!» svarade han leende. «Det enda jag vunne på den saken, vore att hon inbillade sig, det jag vore kär i henne, och derföre svartsjuk på Mollberg.»
«Gud bevare!» utbrast Leonna ifrigt. «Huru kan onkel hysa en så dålig tanke om henne, eller någon af vårt kön? Hvilken ung och oerfaren flicka skulle ej med tacksamhet taga emot en varning gifven af välmening, utan att lemna ett sådant bevis på dumhet och inbilskhet.»
«Var öfvertygad, goda Leonna,» svarade Ludvig, och såg med en vacker blick på den af ifver rodnande flickan, «att ingen kan hysa bättre tankar om edert kön i allmänhet, än jag, och i synnerhet när jag har framför mig ett par så hjertans goda, oskyldiga och förnuftiga flickor som j båda ären. Men sannerligen det fordras stor menniskokännedom för att inse att Hedda Smitt är lika tanklös, som lättsinnig och inbilsk. Fortfar hon så, gör hon sig ej allenast till ett åtlöje för andra, utan äfven olycklig.»
«Ack det är derföre hon bör varnas!»
«Vi få allt se, Ottilia lilla! Emedlertid är jag ganska nöjd, att du på en tid kommer ifrån detta umgänge, ehuru jag vis-à-vis dig icke är rädd för smitta.» Han måste le öfver ordleken.
«Men om mig stackars barn säger onkel ingenting; jag som måste vara i granskapet med smittan!» sade Leonna halft sorgsen, halft skämtande.
«Bönen, samt goda och dygdiga grundsatser, äro de bästa förvarings-medel mot hvarje själsepidemi», genmälte Ludvig med vänligt allvar. «Lyd tillika mitt vänskapsfulla råd: gif dem aldrig något förtroende, vore det än aldrig så obetydligt; var för öfrigt försigtig, undvik ett oftare umgänge med dem, när det låter göra sig, utan att stöta dem eller deras fördomar. Detta råd gäller i allmänhet för menniskor af olika bildning och sinnelag; men i synnerhet när det gäller Leonna och mamsellerna Smitt.»
«Onkel måtte väl aldrig anse Marie vara lika dålig som hennes syster?» frågade Leonna.
«Hvarken är hon så tanklös eller lättsinnig, som Hedda,» svarade han, «hennes sätt att vara är stolt till och med frånstötande ibland, men i hennes uppenbara ogillande af systerns koketteri, ligger ingen delikatess, ingen syskonkärlek; ty då sökte hon genom godhet afråda henne från detta fel och, genom ömhet, afvända andras uppmärksamhet derifrån. Men i hennes egen sökta enkelhet i toaletten, hennes tillbakadragenhet, ligger äfven en slags behagsjuka, den att utmärka sig framför andra unga flickor. Och då Hedda, huru många fel hon äfven har, likväl kan ega hvad man kallar godt hjerta; en, ehuru flyktig, medkänsla för andras väl och ve, fruktar jag hos Maria en egoism, som förtager alla ömmare känslor. – Detta är likväl blott en förmodan, långt ifrån visshet, men i alla fall fägnar det mig att Leonna, i anseende till sin enskilta förmögenhet, aldrig bör komma i beroende af sin bror och svägerska.»
Afbrytande detta mindre behagliga samtalsämne, berättade han dem sina små reseäfventyr, och aftonen gick fort och nöjsamt som vanligt. Men Leonna behöll ett djupt intryck af hvad hon hört.