* * * * *
I en rymlig berså sutto fruarna omkring ett bord, läskande sig med de utvaldaste bärsorter från trädgården. Talet föll på den för Lovisa tillställda surprisen i ekparken, och i anledning deraf nämnde prostinnan, att den såkallade "dragon Lotta," som deltagit i sången, nu vore ganska illa sjuk. Hon sade, efter att hafva arbetat hela dagen på åkern, vakat om natten, för att binda kransarna, andra dagen varit till biträde i köket och uppassningen vid bordet. – Nog såg jag att flickan ofta skiftade färg, fortfor den goda frun, – och varnade henne, att ej förkyla sig efter dansen. Utan att vänta på de andra flickorna sprang hon likväl hem, så tunnklädd hon var, men kom icke långt, ty kyrkovårdens döttrar funno henne sanslös liggande vid gångstigen, som går genom deras äng. Hon måste bäras hem; nu har hon stark feber och yrar beständigt, säger modren. Ännu har jag icke velat underrätta Lovisa om Lottas sjukdom, som kanhända är smittosam.
Sällskapet ökades genom baronen, som, åtföljd af Walter och några andra herrar, inträdde medan prostinnan ännu talade. – Stackars flicka! yttrade den förstnämnde deltagande, – redan i afton låter jag ett bud gå till doktor L. och glöm icke, Laura lilla, att höra efter Lotta. Hennes far var en bra karl, och tapper soldat, och miste sin arm i kriget mot ryssarna 1808… med denna underrättelse vände baronen sig till Walter, men denne hade aflägsnat sig.
– Vet du, Mauritz, sade friherrinnan till sin man samma afton, när de voro allena. Jag tror fullt och fast att Lottas sjukdom härrör af en dold passion för magister Walter.
– Ack, min lilla Laura, inbilla dig icke att en frisk och rask finsk landtflickas hufvud är uppfylld af alla dessa ack och o, som spökar i edra tankar, ni, som läsen "La Fontaines romaner", skämtade baronen och kysste sin fru, som suckade:
– Ack, de hårda känslolösa männerna!..
Många hade anmärkt, att Walter mot aftonen varit ur humör; Marenius förmodade att detta var en följd af deras samtal, ehuru han ej kunde utgrunda orsaken; Lovisa trodde att Nora redan underrättat honom om rollernas ombyte, och att hans missnöje härrörde deraf. Hon var smått harmsen på sig sjelf, som gått in på byte; att hon så snart gillat detta förslag, var blott en flyktig artighet mot fröken, och på det de andra flickorna ej måtte tro att Lovisa så oändeligt gerna ville ha Walter till älskare, hvilket de säkert eljest hade sagt.
Andra dagen var det postdag, det vill säga den dag, då härifrån afgick ett bud till närmaste postkontor, för att afhämta de bref, som tillhörde dem bland sockneboerne, hvilka förenat sig om denna inrättning, äfvensom att aflemna deras egna. Lovisa skref hela morgonen till en af sina förra pensionskamrater i Åbo, så väl för att uppfylla ett gifvet löfte, som af ett för unga flickor vanligt behof, att meddela sig åt någon vän.
Brefvet handlade om resan, festen och de bekantskaper hon förnyat med grannarna – allt under liflig saknad af hvad hon lemnat…
Postscriptum innehöll följande:
"Föreställ dig min öfverraskning, då jag här såg den gentile Walter, för hvilken ni alltid brydde mig så snöligt. Han är nu här hos oss såsom informator för mina bröder. Han, som alla ansågo för så rik och oberoende!.. Skratta du, och kalla mig egenkär åter, om du så vill, men jag tror att något ligger under denna tillställning. Huru många romaner och komedier utveckla ej sådana intriger?" … ... …
"Apropos af komedi och spektakler! Jag torde snart komma att uppträda som prima donna vid en liten sällskapsteater på Holmsjögård. Mera en annan gång, från din vän
Lovisa."
Samma dag var Walters tid så upptagen af skrifning för egen räkning och af disciplarnes undervisning, att han blott visade sig under middagen och som alla anmärkte, synbart förstämd.
På eftermiddagen vandrade han, för att besöka ryttmästaren, som var opasslig och ej varit med i gårdagens sällskap hos baronen.
Walters väg förde honom förbi Dragontorpet. Villrådig stannade han vid den gångstig, som förde till stugan. Då såg han Lottas mor komma utför den väg han lemnat, bärande en kruka med vatten, som hon hemtat från en aflägsen källa. Han inväntade henne, och frågade huru det nu stod till med hennes dotter.
– Dåligt, mycket dåligt, herr magister, svarade hon bedröfvad. – Hon yrar allt jemt, och klagar öfver en så brinnande törst, och fastän både prostinnan och i dag baronessan varit så hederliga och skickat henne så rara soppor, vill hon blott ha kallt vatten, från källan i Kyrkby ängen; derifrån kommer jag nu…
– Hvad säger hon då under sin yrsel? frågade Walter, icke utan att litet sväfva på målet.
– Ja, hvem kan få reda på sådant, menat magistern? Ofta ropar hon på mamsell Lovisa, ja till och med på magistern sjelf. Talar om blommor, kransar, hjertan och dylikt. Ibland vill hon ha papper, och säger att hon skall skrifva till mamsell Lovisa…
– För all del i verlden! låt henne icke få sin vilja fram, varnade Walter ifrigt. – Hon kunde under er frånvaro skicka någon med en sådan billet, uppfylld af galenskaper, till mamsell Lovisa, som ännu är okunnig om er dotters sjukdom. Man är högst ängslig, för att hon skall komma hit, då sjukdomen säkert är smittosam… Jag går nu till ryttmästarbostället, och träffar der, som jag tror, doktor L. I sådant fall, ber jag honom komma hit…
– Ack, han var här redan i morse, och skref ett långt recept, som Post-Ante tog med sig, då han for bort i middags. Doktorn säger det vara scharlakansfeber.
– Så mycket mer skall ni akta mamsell Lovisa ifrån att komma till er dotter, och nu Guds frid! Han gick, men vände snart åter om. – Ge ingalunda skrifdon åt Lotta, varnade han ännu en gång – ty så nyttig skrifkonsten är för en frisk, så farlig är den för en febersjuk menniska.
– Ja, nog har magister Brummerus haft besvär att lära Lotta både räkna och skrifva, men få nu se hvad nytta hon har af det? Jag tror aldrig hon kommer sig mer, sade modren och torkade bort tårarne med afvig hand.
– Misströsta ej! hon är ung och stark, sade Walter och gick – hvad han tänkte och önskade veta vi ej.
Postbudet återkom, och medförde nedanstående bref till Walter:
T – s 182..
'Min käre son!
När jag gillade ditt beslut, att på obestämd tid taga kondition hos prosten Bryller, var det min tanke, att snart kunna lämna dig en ansenlig penningremiss, för att kunna hjelpa dig framåt, på den bana du beslutar välja för framtiden. Orolig öfver ditt obeslutsamhet, tyckte jag du der kunde hafva tillräcklig tid och rådrum att besinna dig på detta val, utan att frestas till öfverflödiga utgifter, tills du uppnått den af dig sjelf bestämda åldern af 24 år, hvilket snart inträffar; men ett gammalt ordspråk säger att "menniskan spår, och Gud rår!" och så är det äfven här…
Jag har väl aldrig med tydliga ord talat med dig om mina affairer, men nog måste du, med din skarpsynthet, insett att dessa på långt när icke äro så goda, som man i allmänhet trott. Min kredit är i aftagande och flere f – bannade konsis… men hvarföre berätta dig saker, som du icke förstår? – Nog af, för att icke bli ruinerad, måste jag i det längsta behålla det yttre skenet, och alla apparencer äro klena. Jag har alltid förmodat, att du icke haft någon böjelse for prestståndet och äfven sjelf aldrig tänkt ditåt, men en sådan har dock alltid ett säkert brödstycke, och munläder felas dig icke…
Jag har låtit underrätta mig, att din principal är gammal och rik, och har en ung och vacker dotter. Det vore ju en god spekulation för dig!
Din mor ber dig äfven tänka på den saken'…
Detta bref bestämde Walters beslut, och några ord, framkastade till Marenius, som åter förde dem till baronen, voro tillräckliga att befordra planens framgång.
Att Lottas sjukdom länge ej kunde blifva någon hemlighet för Lovisa, inser man lätt; men frånvaron och förströelser hade hos henne afkylt barnavänskapens värma, och fruktan för smitta kom henne kanhända väl till pass, då hon under denna tid var intagen af nya tankar och känslor, likväl lät hon dagligen genom bud underrätta sig om Lottas tillstånd.
Ung, liflig och oerfaren, intagen af Walters förledande egenskaper, var hon smickrad af den uppoffring han gjorde för hennes skull; ty Walter hade med så mycken klokhet låtit påskina, att blott hans innerliga kärlek till henne var orsaken hvarföre han försakade att välja en annan bana, der hans kunskaper och relationer kunnat föra till en högre och utmärktare verkningskrets, så att han i utbyte, för sitt bifall till prostens önskan, erhöll löfte på dottrens hand, om han kunde vinna hennes hjerta. Hon egnade honom således nu den hängifvenhet och uteslutande dyrkan, som föremålet för den första kärleken alltid erhåller af det unga hjertat, när det finner sin känsla besvarad, och inbillade både sig sjelf och andra, att han redan i Åbo intresserat henne mer än någon annan.
Hvarföre och hvarigenom, det frågade ingen; de funno det så naturligt, att en ung man, med Walters utseende och behagliga verldsmannatakt, intagit en ung flicka.
Hade Lovisa, mer än andra flickor af hennes ålder och i de förhållanden hon vuxit upp, kunnat analysera sina bevekelsegrunder och känslor – med en uppriktig sjelfpröfning, då skulle denna ungefär varit så hår:
"I hemmet gjorde man allt, för att göra mig bortskämd och egenkär. Ingen var välkommen hos mamma, som icke förstod att fjäsa för mig, ifrån det jag lemnade vaggan. Onkel skämtade alltid öfver äldre flickor, sade att jag måste bli brud vid 15 år och talade oupphörligt om vackra och rika friare; skrattade åt sin frus åsigt om själens sympati, och att man kan vara förnöjd med litet, blott man njuter det med den man älskar. Han kallade det för idel romangriller…"
"Jag hade från barndomen lärt mig att högt uppskatta onkels omdömen; ty pappa, – det har jag nog blifvit varse – gör alltid som denne vill. Väl runkade pappa alltid missbelåtet på hufvudet, när onkel talade om pensions-resan, men den skedde likväl. Onkel spådde också alltid, att jag der skulle väcka uppseende, och föra hem en elegant fästman. Nå väl, det har jag äfven gjort, ty positift kom Walter för min skull hit."
"Hvem var väl mera omtalad och observerad af alla, än Walter? hvem klädde sig med mera smak? hvem dansade bättre? hvem arrangerade ett lustparti bättre, än han? Derföre var han äfven omtyckt af damerna, och afundad af sina kamrater. Visst var det ock några af de förra, som ville veta att han var vidlöftig och sjelfkär, men det var säkert derföre, att han ej brydde sig om dem."
"Ma-bonne hade tyckt så med, men snart blef han en af hennes favoriter och alltid bjuden på hennes små tillställningar; han gjorde deremellan visiter, och språkade då om poesi och dramatik, för hvilken hon svärmade. I början syntes han knappt märka mig, men på en gäng blef han uppmärksamheten sjelf, och alla, till och med Ma-bonne, brydde mig jemt för honom."
"Ack, om de nu visste att jag är hans fästmö, huru många af flickorna skulle lite då afundas mig! Så snart vi bli gifta, måste han föra mig till Åbo på en liten tid; vi göra då visiter hos våra bekanta."
"Hvilket uppseende jag skall väcka med min vackra man och valda toalette! Det är väl sant, att på visitkorten endast kommer att stå: pastor Walter med fru; – men onkel säger, att han nog går till Biskop, med tiden! Om han icke blir Biskop, kan han åtminstone bli prost eller Professor…"
Men Lovisa var icke tillvand att göra sig reda för det förflutne. Hon lefde i det ljufva närvarande, med ett ungdomligt sinne, med framtiden och dess nöjen i perspektiv. Ingen hade med allvar upplyst henne om hennes tillkommande pligter. "Vett och förstånd kommer nog med åren," var prostinnans favorit-term.
* * * * *
Lotta höll nu på att tillfriskna; hennes ungdom hade segrat öfver den häftiga sjukdomen, men den hade qvarlemnat bedröfliga spår. Hennes bröst hade lidit, håret lossnat, och tungsinthet hade lagt sig öfver hennes själ, som förundrade alla, till och med den erfarna läkaren.
Då all fara var förbi, besökte hon Lovisa, som rördes ända till tårar öfver att finna henne så förändrad. All den skönhet, som frapperat Lovisa vid åsynen af Lotta, då hon såg henne första gången efter sin hemkomst, var nu sin kos.
Gerna hade Lovisa meddelat Lotta nyheten om sin förlofning, men hon hade gifvit både Walter och sina föräldrar ett löfte att ej yppa det ännu så tidigt. Föreningen var utsatt till nästkommande första Maj, och Walter väntade blott på att prestvigas, för att med allvar egna sig åt de förrättningar som åtfölja lärarekallet. Emellertid hade han högeligen önskat att deras förbindelse skulle hållas hemlig, och då äfven föräldrarne tyckte det vara bäst, att den ej så tidigt blef ett samtalsämne för socknen, förstod Walter, i andras närvaro, så väl spela den fremmande, att ej engång husets betjening anade rätta förhållandet.
En morgon, i slutet af September, gick Lovisa åter för att se efter Lotta. Af modren, som hon mött på vägen, hade hon hört att Lotta haft en orolig och sömnlös natt, hvarföre modren fruktade för ett återfall af feber.
Då Lovisa inträdde i stugan, höll Lotta ett skrifvet papper i handen; det var de verser man sjungit på Lovisas namnsdag och som Walter hade skrifvit.
– Jag har så många gånger ärnat fråga mamsell, om obelisken ännu står qvar, sade Lotta.
– Redan andra dagen togs den bort, svarade Lovisa, – men kransarna hängdes på träden, till ett minne.
– Påminner mamsell Lovisa sig den önskan jag yttrade när vi stodo der?
– Det gör jag icke. Du måste komma mitt minne till hjelp.
– När mamsell sade, att tillställningen liknade en grafvård, önskade jag att få hvila der; vill mamsell, när jag är död, laga så, att jag får denna önskan uppfyld!
– Kära min flicka, tala ej så der besynnerligt, inföll modren, som nyss kommit in och hört dessa ord. – Nog blir du med Guds hjelp frisk och rask igen, och när du dör, sä må du väl få ligga i vigd jord, du som andra, och ej bli begrafven som ett kreatur i skogen.
Lotta teg, men smålog sorgset. Sedan modren gått ut, sade hon:
– Det är kanhända barnsligt af mig, men jag tycker att jag der skulle hvila så skönt…
Lovisa ansåg det vara bäst att gå in i den sinnessjuka flickans idéer, och sade vänligt:
– Du bör icke oroa din mor med att prata sådant, men om du dör förr än jag, och jag kan uppfylla din önskan, så gör jag det.
Lotta tog hennes hand, tryckte den hårdt och sade blott:
– Tack!
På hemvägen mötte Lovisa Walter, som sökte henne, för att med all försigtighet underrätta henne, att prosten, som om aftonen förut lagt sig frisk och munter, om natten blifvit rörd af slag. Lovisa hade, för att njuta af den vackra morgonen, gått ut så tidigt, att hon ej enligt sin vana helsat på sin far, som alltid låg länge om morgnarna.
Walter satte sig genast till häst, för att i flygande fart rida till deras läkare. Lovisa ilade till fadrens sjuksäng.
När läkaren kom, närmare afton, tröstade han de sörjande med den försäkran, att prostens lif denna gång var utan all fara, och att han hoppades att sjukdomen snart skulle ha en öfvergång, likväl förmodade han, att en länge vidhållande slapphet och ett häftande på målet blefve en säker följd af denna attack.
Denna händelse föranledde behofvet af en skicklig medhjelpare, o<h Walter påskyndade nu sin examen och prestordination så mycket som möjligt, hvarföre han ock genast reste till – .
Att Walter, under den tid han beredde sig till denna afgörande resa, märkbart förlorat sitt förra sällskapliga lynne och sällan lemnade sitt rum, ansågs för en naturlig följd af hans trägna studier; likväl fällde Lovisa mången tår af ledsnad, der han satt vid fadrens sida, för att roa honom med läsning i, för hennes barnsliga sinne, allt för allvarsamma ämnen, hvilka hon egnade så ringa uppmärksamhet, att hon äfven mången gång, af den numera af sjukdomen kinkig blifna gubben, erhöll förebråelser för tankspriddhet och ett för mycket verldsligt sinne. Lovisa trodde att hela verlden hade förändrat sig.
Hon hade icke varit på länge hos Lotta, som nu äfven var bättre, men, efter hvad hennes mor, som ofta var i prostgården, sade, ännu var utan krafter till att arbeta.
– Hon roar sig emellanåt med sin skriföfning, och syr ibland på några för länge sedan beställda prestkragar, sade gumman.
Den enda af sina fordna lekkamrater och bekanta Lotta numera gerna såg, var kyrkovårdens Elsa, som stundom kom till henne.
Ehuru förlofningen emellan Walter och prostmamselln ännu ej blifvit offentliggjort, kunde dock ingen förbjuda menniskorna att gissa och prata: här som annorstädes, förlofvade, ja, till och med lät man ofta ryktet förelysa folk, innan kontrahenterna kanhända ens tänkt på saken.
En inre aning, kanske äfven någon visshet, att Lotta tyckte om Walter, hade afhållit Elsa ifrån att meddela henne de rykten, som voro gängse, om en förlofning emellan honom och Lovisa. Elsa var sjelf brud, och finkänslig nog att finna, det en sådan nyhet skulle vara sårande; hon hade skickligt nog öfvertalt Lottas mor, att aldrig tala derom med sin dotter. Lottas mor var också icke någon som pratade i fävitsko. Hon var en af dessa tystlåtna, reflekterande qvinnor man ofta finner bland finska allmogen.
En afton efter Walters bortresa titt – gick Elsa åter till torpet; hon fann der före sig en grannqvinna, hvilken som en afgjord sak omtalade prostmamsellns förlofning och snara bröllop med magistern. Lotta satt blek och tyst, men hennes frågande blick sökte i vännens ansigte bekräftelse på hvad hon hörde. Elsa sade då, att detta endast var ett löst rykte, som förmodligen härrörde deraf, att herr Walter rest bort för att ta examen och låta prestviga sig, för att under prostens sjuklighet kunna sköta dennes syssla.
Lotta skrattade nästan hemskt, tyckte Elsa, men sade blott de orden: "vacker prest!"…
– Då blir säkert Elsa den första brud, som den nya presten kommer att läsa vigselorden öfver, menade grannqvinnan, som icke hört Lottas ord.
Lotta satt sedan tigande och dyster, tills Elsa skulle gå; då slog hon armarna om hennes hals och hviskade:
– Hans välsignelse ger ingen lycka! – Men jag skall be Gud för dig, att du blir en lycklig brud; bed du Honom också för mig, det kan behöfvas!..
Elsa gick, utan att veta hvad hon skulle tänka; det sannolikaste var att Lotta åter yrade, men tyvärr erhöll både hon och andra snart en förfärlig upplysning om Lottas ord.
Detta passerade om Thorsdags afton. Tidigt om Lördags morgonen kom Lottas mor till prostgården och frågade om hennes dotter var der, men fick ett nekande svar. Gråtande berättade hon då, att sedan hon och Lotta lagt sig om aftonen förut, hade den sednare åter stigit upp, och modren hade äfven i sömnyran hört att hon öppnat och tillslutit stugudörrn, men fäste sig icke vid detta, ty Lotta hade, den sednare tiden, ofta vankat orolig omkring i rummet. Men när hon sjelf helt bittida steg upp, för att börja baka och sätta eld i ugnen, då var Lottas bädd tom, och den yttre dörrn ostängd. Nu hade hon och lilla Janne fåfängt sökt henne ikring hemmet och hos de närmaste grannarna, men ingen hade sett henne. Modrens sista hopp hade varit att finna henne här, och hon vred nu sina händer i stum förtviflan.
Det blef en allmän uppståndelse. Prostinnan skickade ut folk, för att söka den saknade, men alla kommo med oförrättadt ärende tillbaka. Man måste beväpna sig med tålamod och afvakta tiden, menade alla.
Oaktadt sin kärlek för systern, och den ångest, hvari han såg modren vara, glömde lilla Janne bort icke sitt nya flarnskepp, som han lät segla i en liten grund vid af Holmsjön. Snart blef han varse något som stöt på vattnet och af vinden sakta fördes till stranden. Det var en vissnad krans af törnrosor och blåklint, och gossen igenkände den genast för densamma Lotta burit, då det stora kalaset var i prostgården. Häpen öfver att finna den här, tog han både krans och båt, för att skynda till modren, men upphanns på förvägen af vagnen från herrgården. Deruti satt baron och hans fru, som ämnade sig till prostgården; äfven de hade redan hört om Lottas försvinnande. Gossen, som de genast igenkände, tillfrågades om man fått reda på henne.
– Icke som jag vet, svarade han, – men här har jag hittat Lottas blomkrans i vattnet vid sjöstranden; nog har hon sjelf burit dit den, ty i aftons hängde den ännu på stuguväggen.
– Milde Gud, förbarma Dig! ropade baronessan och vred sina händer.
– Då har hon säkert gått och dränkt sig!..
Gossen började gråta. Kusken fick befallning att taga honom upp vid sin sida, och man skyndade till prostgården.
Der utbredde deras sannolika förmodan en allmän förskräckelse.
Folket sändes ut med båtar och ekstockar, för att eftersöka med noten; de funno ock mot afton den olyckliga flickans lik. Hon var klädd i samma hvita klädning, som hon burit den så ofta omtalta dagen, hvilken syntes hafva varit en vändpunkt i hennes lif.
Sedan man förgäfves försökt alla medel att återkalla Lotta till lifvet, fördes hon hem till torpet. Ännu en gång skulle hennes hvilosäng bäddas i modershemmet.
* * * * *
Holmsjögårds herrskapet intog som vanligt sin söndagsmiddag i prostgården, äfvenså Marenius, som predikat högmässan och dervid hållit ett varmt och uppbyggligt tal öfver den olyckliga händelsen.
Man beklagade modren, undrade hvad som kom åt flickan och talade slutligen om hennes begrafning. Enligt gammal sed borde hon i all tysthet få sitt hvilorum i det hörn af kyrkogården, som är bestämd för sjelfspillingar.
Icke utan en rysning erinrade Lovisa sig Lottas sista bön till henne, och sitt eget löfte, men framställde det likväl som sin egen önskan för de närvarande, sägande, att om det vore enligt med hvad kyrkolagen tillät, skulle det säkert vara långt mindre smärtande för modren, och äfven för Lottas bekanta, om hon begrafdes på ett ställe som icke ansågs för nesligt.
Prostinnan satte sig i början mycket emot förslaget, men då Lovisa tog henne afsides och förtrodde henne, att det varit Lottas allvarliga önskan, så verkade vidskepelsen mer än Lovisas böner och hennes svägerskas öfvertalande. Mången tror ännu i dag, att om ej den döende erhåller det hvilorum den önskat sig, finner den ingen ro i en annan graf.
Dagen derefter hemväntades Walter från sin resa. Lovisa, åtföljd af sina bröder, for honom en half mil till mötes med vagnen. När det första glada återseendet var förbi, och han intagit fjerde platsen i vagnen, underrättades han om hvad som händt under hans frånvaro. Den blekhet, som dervid betäckte hans ansigte, tillskref Lovisa hans deltagande öfver ett sådant olycksfall i allmänhet, och uppbjöd hela sin förmåga att muntra och förströ honom; hon lyckades omsider, i det hon talade om den högtidlighet, hvarifrån han nu kom.
De voro redan hemma, och modren närvarande, när Lovisa frågade, om han ville uppfylla en bön af henne. "Hvilken önskan skulle väl min dyrkade Lovisa kunna hafva, som jag icke ville uppfylla, om det står i mensklig förmåga," försäkrade han. Hon bad honom då inviga det omtalta stället i parken till graf åt Lotta, och jordsätta henne der.
Han studsade, – detta hade han icke förmodat. Hans löfte var likväl redan gifvet, och han bekräftade det med ett hastigt "Ja", men aflägsnade sig.
När Walter om afton som upp i sitt rum, såg han ett ljussken glimma mellan träden i den aflägsna parken. Det var dödgräfvarens lykta.
– Med denna förrättning skall jag således tillträda mitt ämbete, sade han för sig sjelf, med en ovillkorlig rysning. – Skall detta vara ett omen? Det är bara vidskepelse och inrotade fördomar, som den upplyste sätter sig öfver. Likväl är det lyckligt, att ingen synes ha någon aning om att jag är en omedelbar orsak till flickans död, – men hvad rår jag för det att den tokan tog allt för allvar, hvad jag sade henne, och hvad jag sagt så många andra förut. – Nå, vacker var hon, och älskade mig uppriktigt, som jag tror, och skulle icke Lovisa varit, så… hvem hvet huru allt nu varit. – Jag vore icke prest nu, icke bunden vid… Jag vore fri, och Lotta hade nog följt mig, ty hennes hjerta var för blodigt att trifvas här, och fåfäng var hon, som hvarje annan qvinna. I en stad hade hon icke fallit på den dårskapen att dränka sig. Hon skulle nog tröstat sig, – om jag blifvit henne otrogen, – och betalt lika med lika.