Lovisa hemkom en dag förr, än hon var väntad. Walter var då icke tillstädes, och i glädjen öfver dottrens ankomst, glömde föräldrarna att nämna något om honom. Väl hade Lovisa förut blifvit underrättad om att gossarna fått en ny informator, men hon hade endast tänkt sig en ny Brummerus; ett föremål för hennes och brödernes skämt.
Intagen af hufvudstadens nöjen och förströelser, hade bortresan derifrån och skillsmessan från de qvarblifvande ungdomsvännerna kostat Lovisa många bittra tårar, men nu tog likväl hemmet, med alla dess barndomsminnen, ut sin rätt, och sedan hon omfamnat sina föräldrar, vänligt hälsat på tjenstefolket, – bröderne voro icke hemma – skyndade hon ned i trädgården, för att der se sig omkring, egnande en bekant blick åt hvart träd, hvarje buske, tills hon kom till den grind, som förde åt parken. Hennes förr omnämda favoritställe var en grupp af träd, som bildade en rundel, platsen inom den hade hon sjelf låtit rödja. Dagen före sin bortresa till Åbo hade hon på detta ställe begrafvit en tam grönsiska och planterat en törnrostelning, som hon ymnigt fuktat både med vatten och tårar öfver sin älsklings död. Vid åsynen af den i sin högsta flor stående provinse-roshäcken, erinrade hon sig den lilla telning hon planterat, och gick nu för att se, om den frodades. Blommor väntade hon ej att få se, ty dertill var platsen för mycket skuggrik.
Redan på något afstånd såg hon något hvitt skymta fram; nyfiken gick hon närmare och såg… en slags pelare eller obelisk, hvitmålad, med ett förgyllt klot i toppen, från hvilket utgick en spira, som betydligt höjde sig öfver trädens toppar. – Hvem i all verlden har rest ett sådant äreminne öfver min lilla Pippi? var flickans första tanke, sedan besåg hon det närmare, och fann öfverallt inslagna spikar, hvilkas ändamål hon likväl icke kunde utgrunda. Äfven hängde, ungefär på midten af obelisken, ett löst fyrkantigt stycke; varsamt lyfte hon upp det och fann det vara ett sammanklistradt papper, som dolde en öppning, i form af ett hjerta, ungefär en aln i diameter. Det inre af obelisken tycktes vara svärtadt med kimrök. En egen, underlig känsla intog den förut så glada och merendels lättsinniga flickan. Det förekom henne alldeles, som vore detta en grafvård, hvars enda emblem bestod af ett dystert och glädjetomt hjerta.
Vid någon lugnare eftertanke insåg hon snart att detta monument var ämnadt för någon tillställning och ännu endast halffärdigt; men huru utforma detta. Sina föräldrar ville hon icke fråga, hon beslöt derföre att gå till Lotta, öfverraska sin fordna lekkamrat, och utforska hvad denna kunde veta. Lovisa skyndade alts tillbaka genom trädgården, skickade en tjensteflicka för att säga till hemma hvart hon gått, och följde sedan med snabba steg den gångstig, som förde till det såkallade "Dragontorpet".
Lottas mor, som varit amma åt Lovisa, blef utom sig af glädje, vid åsynen af sitt kära skötebarn. När Lovisa frågade efter Lotta, ropade hustrun efter sitt yngsta barn, en åttaårig gosse, och bad honom genast skynda till lillåkern efter sin syster; gossen sprang och modren gjorde emellertid många frågor om hufvudstaden, och hvad Lovisa tyckte om att vara der, och om det icke var rätt skönt att nu få komma hem.
– Så roligt som jag hade der sista vintern, får jag visst aldrig mera, småsuckade Lovisa, vid hågkomsten af dess balnöjen, – men nog gladde det mig att få återse pappa och mamma jemte bröderna; hvad de måtte vuxit på dessa trenne åren! Ju närmare det led på tiden, desto otåligare blef jag; man ville påstå att jag magrade sista veckorna.
– Det har min Lotta äfven gjort; men dertill är hennes förfaseliga trägenhet skulden, ty hon sitter halfva nätterna uppe, och stiger opp i daggläntningen, för att sy åt grannflickorna, och som det är för mörkt i stugan, sitter hon ut på backen med sitt arbete, tills tiden blir att gå på utarbete. Hon har nu fått göra dagsverken för mig, som varit sjuklig hela tiden.
Gossen stack nu in sitt linfärgade, lockiga hufvud genom dörren, och sade Lotta vara i antågande. Lovisa, som redan länge tyckt det vara qvaft i stugan, gick nu ut, och mötte sin fordna lekkamrat i den af solen upplysta förstugan. De båda flickorna hade mycket förändrat sig på dessa trenne åren. Lovisa var, vid sin bortresa till pensionen, en gänglig, mager flicka, med nästan hvitt hår; det lilla späda ansigtet, utan att vara fult, var likväl icke behagligt, och de himmelsblå ögonen hade ett något enfaldigt uttryck; nu förhöll det sig annorlunda: hennes former, ehuru ännu späda, hade erhållit en behaglig rundning; håret hade mörknat till det skönaste cendré, och vårdadt af skicklig hand, låg det en vacker fläta omkring hennes hufvud, och å ömse sidor om den svanhvita halsen ringlade sig en fyllig, glänsande lock. Glädje strålade ur de klara förgätmigej ögonen; men de uttryckte äfven någon förvåning, ja nästan afund, öfver Lottas förändrade utseende och sätt.
Lotta var två är äldre än Lovisa: hon hade, i likhet med många andra, länge hållit sig liten och knubbig, och sådan hade Lovisa ännu alltid tänkt sig henne, men hon hade på en gång skjutit i vårten, och kunde nu kallas lång, utomdess hade skuldrorna sänkt sig, lifvet smalnat, och vårdad, ehuru ganska tarflig klädsel, visade en vacker vårt. Hennes mörka hår var flätadt med omsorg och hängde i en lång och bred fläta utåt ryggen; men de fordom så lifliga mörkblå ögonen, hade nu ett nästan svårmodigt uttryck. Båda flickorna stodo således förskönade midt emot hvarandra; men verkningen af denna ömsesidiga upptäckt var olika.
Lovisa slog sina händer tillsammans, och ropade okonstladt:
– Hvad du har vuxit och blifvit vacker, kära Lotta! Du ser alldeles ut som en jungfru från staden.
Lotta rodnade först, men bleknade sedan häftigt och kastade, utan att yttra ett ord till välkomst, en forskande blick genom förstugudörrn, der hon stod. Förundrad öfver detta oväntade mottagande, lutade sig Lovisa utom dörrn, för att se hvad som så kunde upptaga Lottas tankar, och blef då varse en bättre klädd mansperson, som, stödjande sig mot väggen, syntes vänta på någon. Nu, då han såg sig bemärkt, steg han ledigt fram, och Lotta, liksom sansad efter en stark sinnesrörelse, sade i häftig, förebrående ton:
– Hvarföre sade icke magistern, att mamseln Lovisa var hemkommen?
– Emedan jag varit okunnig derom, svarade Walter, i det han, efter den tidens sed att helsa, kysste den rodnande Lovisas hand, och bad henne vara välkommen till hemmet. – Hvilket vackert ställe, fortfor han sedan, – nu skall prostgården och dess omgifning förekomma mig likt ett Eden.
Den tonvigt Walter gaf ordet nu, undgick icke Lovisa. Med den sinnighet, som förvärfvas i sällskapslifvet, svarade hon:
– Det är sannt att belägenheten och nejderna nu äro vackra, men hösten är i antågande och beröfvar dem snart sin skönhet, och sedan skall magister Walter nog sakna Åbo.
– Derpå tviflar jag. För det närvarande skådar jag endast våren i sin blomstring, sade Walter med uttrycksfull blick, men nästan hviskande, ty Lotta, inkallad af modren i stugan, nalkades dem åter.
– Huru länge har prostgården fått fägna sig af magister Walters besök? frågade Lovisa, och lagade sig till art vandra hemåt.
– Är det möjligt att mamsell Bryller är okunnig om att jag, sedan första Maj, är en af dess invånare? frågade han.
– Derom har man icke nämnt ett ord, det är mig således en verkelig surprise.
Lotta följde dem hem på Lovisas anmodan. Vandrande utmed gångstigen genom småskogen, plockade Walter några doftande Linnéer, bjöd dem åt Lovisa, och sade:
– Det vill förefalla mig, som om surprisen icke varit mamsell Bryller synnerlig angenäm…
– Huru kan herr Walter falla på en sådan förmodan? frågade Lovisa muntert – Tvärtom är jag förtjust att här finna en bekant för att språka med. En bekant, som deltagit i de nöjen man njuter i den stora verlden. Mig anar det, att det sistförslutna året varit den gladaste tiden i mitt lif.
– Huru kan den charmanta, den firade mamsell Bryller tänka så?
– Emedan pappa och mamma visst icke mera låta mig resa till Åbo, och här hemma är allt så enformigt.
– Det kan icke dröja länge innan någon inställer sig, som får större rättighet att bestämma mamsells nöjen.
– Magistern menar säkert onkel och tant, inföll Lovisa med en rodnad, som nogsamt upplyste den skarpsynte, att hon förstått hans mening – och Nora till på köpet, som vill engagera mig vid sin så länge påtänkta sällskapsteater.
– Hon fortfar således med denna wurm?
– Ack! jag har ju måst köpa och hämta med mig diverse teaterpjeser; det skall bli roligt att se hvilken hon väljer.
Under dylikt skämt och prat nalkades de prostgården. Lovisa kunde icke få Lotta öfvertalad att stanna qvar; hon klagade öfver hufvudvärk och återvände hem. Lovisa hade genom mötet med Walter glömt ändamålet med sitt besök, och sedermera, omgifven af sina anhöriga, var det så mycket annat att fråga, berätta och visa, att synen i parken försvann ur hennes minne. Likväl kom den för henne om natten, och i drömmen ansåg hon den äfven för en grafvård.
* * * * *
Följande dagen, den 26 Augusti, samlades slägten och de närmare bekanta hos prosten Bryllers till middagen, för att fira dottrens hemkomst och dess namnsdag. På eftermiddagen skulle ortens ungdom samlas på ett utsatt ställe och på bestämdt klockslag öfverraska Lovisa med deras ankomst, samt sedan tillbringa aftonen med dans. Walter var den som arrangerade alltsammans.
Lovisa förundrade sig storligen, när hennes mor nödvändigt ville se henne klädd i hennes vackraste danskostym. Visst tyckte Lovisa att det var litet löjligt att få styra ut sig hemma, och dertill på landet, men gjorde likväl sin mor till villjes. I hvit, skir klädning, ljusröd flors tunik, och en krans af törnrosor på det sköna håret, syntes hon vid sitt inträde till de redan församlade middagsgästerna, som sjelfva ungdomens gudinna, kostymerad för en modern bal.
Walter var blott öga. Här, i denna omgifning, utan medtäflarinnor, tillhörde priset henne odeladt och obestridt. Under det han med vanlig lätthet och sjelfbelåtenhet underhöll samtalet och klingade med den ena och den andra vid bordet, egnades dock hans tankar och blickar endast Lovisa, denna Hebe, som, oaktadt hon ej skänkte uti vinet, likväl genom sin närvaro förvandlade det i nektar; men i sin förtjusning blef han icke varse att tvenne mörka ögon följde alla hans rörelser, liksom spionerande hvarje intryck åsynen af dagens drottning gjorde hos den uppeldade unge mannen.
Det var Lotta som äfven nu passade upp vid bordet. När Lovisa inträdde i rummet, hade en nära stående person hört Lotta uppge ett svagt rop af beundran och öfverraskning, men kort derpå hade hon bleknat så, att prostinnan med egen hand räckt henne ett glas vatten, och deltagande frågat om hon var sjuk. "Det är bra nu igen," hade Lotta svarat, men aflägsnat sig; dock återvände hon snart till sina göromål.
Vid måltidens slut försvann Walter, på mammas manande vink satte sig Lovisa vid det nya, nyligen inköpta fortepiano. Hon hade genomspelt några musikstycken, då hennes far jemte baronen och några andra herrar, sittande vid ett fönster med ut sigt åt trädgården, på en gång blefvo varse, att en stor mångfärgad flagga höjde sig och svajade öfver träden i parken.
– Ha! hvad är detta? Hvad vill det såga? Hvad skall det betyda? Ack, säkert ett påhitt af den fyndige Walter! Låtom oss alla gå att se! – hördes från alla håll, och under dylika utrop kom snart hela sällskapet på fötter, och vandrade truppvist genom trädgården till parken; men med klappande hjerta nalkades Lovisa ett ställe, som, efter hvad vi redan veta, så mycket inverkat på hennes fantasi, ehuru hon undvikit att göra några förfrågningar.
Ehuru skuggrikt stället var denna tid på dagen, var det likväl tillräckligt ljust för att kunna se de vackra kransar af törnrosor och blåklint, som i smakfulla sektioner lindade sig omkring obelisken, ända upp till toppen. Fyra hvitklädda flickor, ibland dem Lotta, afsjöngo, när sällskapet hunnit samla sig, några verser, tillegnade Lovisa. Då försvann på en gång det förlänge Lovisa förut anmärkt, och nu syntes hjertat, samt inom detsamma namnet Lovisa i transparent, på dess mörka botten.
Det hela var vackert och erhöll ett odeladt och äfven högljudt bifall; men Lovisa syntes tankspridd, och svarade Lotta, som stående henne närmast sakta frågade, hvad hon tyckte om tillställningen.
– Det är alltsammans ganska vackert; men när jag, utan att någon visste af det, i går såg det halffärdigt, förekom det mig som en grafvård, och jag kan ej göra mig fri frän detta intryck.
– Ack, den som der finge hvila! suckade Lotta.
– Är du då redan så trött vid lifvet, kära Lotta? frågade en af de andra flickorna, som hört dessa ord. – Hvad skall du icke vara när allt är förbi. Flickan menade dansen denna afton, hvarvid äfven de fingo vara närvarande, kanske deltaga, om lyckan gynnade dem; – men Lotta såg på henne med en högst besynnerlig uppsyn och skyndade bort.
Hvarje mindre behagligt intryck försvann när hon, som var dagens drottning, tillika med de öfriga inträdde i salen, der ungdomen redan var samlad. På ett af Walter gifvet tecken begynte musiken en polska, och alla flöto en stor ring kring Lovisa, som med Walter dansade inuti ringen. Men snart svängde man sig i andra danser, och en mängd konfusioner framlockade ett illa doldt leende på den unga flickans läppar, då hon inom sig och under prat med Walter gjorde sina anmärkningar om denna och hufvudstadens danssocieté.
Dansen fortfor, till mångas nöje, till andras obelåtenhet; här, som annorstädes, var det mera godt om damer än kavaljerer, hvad de dansande beträffar, icke derföre, att de gifta herrarne ansågo sig vara för gamla eller styfbenta, tvärtom; baron, ryttmästarn jemte länsmannen och tvenne för detta svenska militärer, alla män närmare femtiotalet, voro de ifrigaste, men af de unga syntes några vara för blyga och försagde, emedan de icke ännu lärt sig dansa, och ortens dandyer: ett par bröder von U., nyss inskrifne vid ryska militären, ett par ingenörer jemte Walter och Marenius, fjeskade endast omkring några utvalda, och således blefvo de andra mindre bemärkta flickorna uran dansörer.
Lotta, med klockarens och kyrkovårdens begge döttrar, innehade den anspråkslösaste platsen i rummet, det vill säga nära dörrn; hvad Lotta tänkte, visste ingen, men de andra stötte hvaran i sidan hvarje gång "unge magistern" med en fulländad dansörs skicklighet och behag, förde Lovisa i den hvirflande vallsen, eller kadriljens invecklade turer.
Obemärkt af de andra, aflägsnade sig Lotta, och med ett "det är qväfvande varmt" trängde hon sig genom den i förfstugan gapande folkhopen, tills hon kom på den folktoma stora trappan, der hon satte sig så afsides som möjligt, med handen stödd mot den brännande pannan.
Trappan var omgifven af löfrika träd, och hon dold i deras skugga; hedanföre på gården stod en gungplanka, der tvenne personer suto i förtroligt samtal och njöto af den vackra Augustinatten. Det var prosten och hans svåger baron Y. Samtalet fördes halfhögt, och tanklöst hörde Lotta blott i början ett och annat ord, men snart väcktes hon genom ett ofta upprepat namn, och nu lyssnade hon med spänd uppmärksamhet till det som följde.
Det var baronen, nu som alltid förande högsta ordet, hvilken fortfor:
– Som jag sagt, vi kunna aldrig göra ett bättre val, och du gör rätt att uppmuntra den unge mannen; med hans praktiska kunskaper och qvicka hufvud går han långt och kan bli biskop med tiden…
– Bror vill väl ändå icke, att jag skall bjuda ut min enda dotter heller! invände den andra.
– Det skall icke behöfvas, den vore blind, som icke ser att Walter är pinkär l flickan.
Lotta uppgaf en dof suck.
– Hvad var det, inföll prosten. – Mån tro någon kan höra oss?
– Var icke rädd, folket är upptaget af dansen eller musiken, det var endast en vindflägt, som rörde löfven.
Prosten sade något som Lotta ej kunde uppfatta och fortfor sedan:
– Äfven förmodar jag att den unge mannen ej har någon kallelse till det andeliga ståndet.
– Bah, den kommer nog. Jag skall tala vid Marenius, han förstår nog den saken, och kan känna honom på pulsen, och allt skall gå bra. Han predikar ju så att man med nöje kan höra på honom, och sjelf har du sagt, att du ej kunde önska dig en skickligare Vikarius, ifall du ville slå dig på ro. – Utomdess må du vara säker om, att den gunstig herrn icke gifvit mig anledning att proponera honom informators-befattningen här i huset, om icke han spekulerar på Lovisa och survivancen, och flickan tycks ingalunda vara honom obenägen. Vore han 10 är äldre, uppgjorde jag en annan plan. Nora är, som…
– Hör på godt folk, ljöd fröken Noras gälla stämma i förstugan, har någon af eder sett till Baron? Kort derpå trädde hon ut på trappan med en annan dam, och fortfor: – Jag söker min svåger, som haft den artigheten att engagera mig till nästa dans.
– Uff! pustade baronen. Nu måste jag åter upp och tröska, och är dock helt styf i lederna af nattkylan.
Det var långt lidet på natten. Många af gästerna hade redan begifvit sig bort; men dansen var allt ännu liflig. Då föllo Walters ögon på Lotta och hennes vänner, som nu fingo sig en och annan dans; Lotta var ovanligt blek. En känsla af medlidande tycktes röra sig hos Walter, och synbart förlägen bjöd han upp henne till walls. Hon rodnade starkt och syntes villrådig; likväl följde hon slutligen med.
Efter tvenne hvarf om salen ville Walter upphöra, men icke så Lotta, och då hon vallsade ganska bra och musiken fortfor, höllo de ut en stund. Slutligen fattade prostinnan Lotta i klädningen och ropade: "Vallsa då icke lifvet ur er begge två!"
Lotta drog djupt efter andan, lade handen på det klappande hjertat och sade: "förlät, – det var den sista dansen"…
Lotta försvann, och när de andra flickorna, något derefter, med en kyss på prostinnans klädningsfoll, ödmjukt tackat för hedern och välfägnaden, och sedan sågo sig om efter Lotta, sades det, att Lotta ensam begifvit sig bort en stund förut.
* * * * *
Några dagar sednare passerades eftermiddagen hos Baron Y. på Holmsjögård. Sällskapet var talrikt, och roade sig i den vackra trädgården. Omkring några krusbärsbuskar stodo fröknarna S. jemte Nora och några andra ogifta damer och pratade, under det de läto bären smaka sig. Ett stycke från dem, likväl få långt, att deras temligen högljudda prat icke kunde höras, var en kastgunga, der en yngre upplaga af båda könen var samlad. Gungan, med afdelning för två personer, var nu upptagen af Lovisa, som satt och Walter, som stod och kallade.
Alltid lika intagen af sina teaterprojekter, anmärkte fröken Nora, att ingen passade bättre än dessa två till de båda älskande i Kotzebue's "Brodertvist" som nu var på förslag.
– Hvilken roll ämnar du välja sjelf? frågade den yngre fröken S., – du må väl inte tänka bli gamla Griponia heller!
– Hvarföre icke det, det kommer ju blott an på, om man spelar sin roll väl, menade Nora, – och gammal blir man nog genom ett och annat streck i ansigtet.
– Fy döden! utropade en af de andra damerna, som… sagt i parentes… säg bäst ut af dem allesammans. – Just derföre, att man skall smeta till sig i syna, undanber jag mig alltsammans. Äfven anser jag denna pjes vara alldeles opassande, med dess många karlroller och att klä ut sig i karlkläder! Nej, jag tackar, derpå går jag icke in.
– Få teaterstycken äro så passande som denna, försäkrade Nora, – ämnet är allvarsamt och moraliskt, och utom den burleska scenen emellan fru Griponia och advokaten uteslutes allt anstötligt. Hvad kostymen angår, uppträder en af de gamla herrarna i nattrock, den andra i syrtut, matrosen spelas af Marenius, och advokaten af August Bryller.
– Och hvem af oss, menar du väl, vill åtaga sig de gamla gubbarna? Låt
Walter spela den ena och fendrik U – den andra.
– Det går icke an, svarade Nora, då skulle väl hela familjen U. vara närvarande som åskådare och det önskar ju ingen af oss, eller huru? Och hvem skulle då i Walters ställe bli älskare?
– Å den rollen kunde jag kanske få lust till, sade den unga damen, som förut talat om obehagligheten att – smeta till sig.
– Men då måste du ju äfven måla dig, anmärkte den äldre fröken S., och jag tviflar att mamsell Bryller blir nöjd med en sådan älskare, – det ser ingalunda så ut, tillade hon litet försmädligt.
Denna anmärkning kom dem alla att se mot kastgungan. Lovisa hade stigit upp, stödjande sig mot mellanstolpen. Walter höll sin vänstra arm omkring hennes lif och kastade gungan med en sådan kraft och skicklighet, att den gick till halfcirkeln. – Fröken S. fortfor:
– Den som så låter famna om sig, är visst icke nöjd med en utklädd älskare; – och jag begriper icke huru baron tillåter ett så eget uppförande af denna Walter; hans far skall, efter hvad jag hört, vara någon slags källarmästare eller dylikt.
Ingen svarade på denna frökens anmärkning. Walter och Lovisa lemnade rum åt ett annat par, och Lovisa, som blef varse den nyss omtalade gruppen, skyndade dit och blef mottagen med stor vänskap och hjertlighet.
Nora föreslog då på skämt ett ombyte af älskarerollen. Lovisa antog förslaget med nöje, och ville göra det till alfvare.
– Ser du, hviskade den yngre fröken S. till sin syster – nu var återigen din bitterhet på orätt ställe.
Walter vandrade för att svalka sig i en af sidoallleerna, der genmöttes han af Marenius, och båda togo vägen till en liten skogspark, för att ohörde få språka bort en stund; efter ett och annat likgiltigt prat frågade Marenius:
– Nå, Walter, får man snart gratulera dig?
– Hvartill?
– Till en vacker och rik brud, och survivance l pastoratet efter svärfar.
– Oändeligt gerna till det första, om det bara låter göra sig, men till det sednare har jag ingen lust.
– Den kommer väl också med tiden, och dig hindrar ingenting. – Philosophie magister är du, en omtyckt talare på predikstolen, och nu erbjuder sig ett ypperligt tillfälle, som hundra andra i ditt ställe skulle taga emot med uppräckta händer, icke kan du vara rädd för hvad du ännu behöfver lära! Engång för alla, säg mig uppriktigt, hvad har du emot detta stånd?
– Mycket, och litet, allt huru man vill taga det, men låtom oss lemna det derhän, ty närmare hvarken kan eller vill jag ej för dig utreda mina åsigter af saken. Ett skäl kan jag likväl gifva dig: min förkärlek till poesi och litteratur.
– Du skämtar, huru många andeliga män äro icke utmärkta litteratörer.
En Franzén, en Wallin, en Tegnér…
– Ja, om jag kunde följa deras fotspår…
– Och bli biskop, menar du? Du syftar högt! men hvem vet, du är ung och har gynnare…
– Hvarföre vill du söka öfvertala mig att blifva prest? frågade Walter med forskande blick.
– Af vänskap och till din egen fördel. Alla apparencer äre ju äfven gynnande; du är omtyckt i församlingen, och prosten önskar dig till sin adjunkt. Hvar och en kan se att du tycker om Lovisa, och att hon snart, om icke redan, besvarar din kärlek. Detta ser hennes slägt, och tiger, – den som tiger, samtycker; hvad önskar du mer? Vore jag icke din vän, kunde jag nästan afundas dig, om en sådan känsla ägde rum i min själ. – Du har rätt, och likväl… Jag vill tänka närmare på saken.
– Gör så, och låt mig veta ditt beslut, sade Marenius och aflägsnade sig för att gå baronen till mötes, som syntes på något afstånd.
Walter blef stående några ögonblick, och såg efter den bortgående. – Du kunde afundas mig! o, visste du huru mycket jag afundas din egen sinnesfrid och lättro!