Endast en gång kommer folksången nära nog upp till den högre humorn. Det sker, när den drifver sitt skämt in på ett fält, der man knappast skulle väntat sig det. Då sir Richard at the Lee för Robin Hood förtäljt sina bekymmersamma omständigheter, frågade denne, om han icke egde några vänner, hvilka ville gå i borgen för honom. "De hafva alla öfvergifvit mig, svarade riddaren, om icke Han som dog på korset vill hjelpa mig." – "Bort med slikt prat, genmälte Robin: tror du jag vill hafva vår Herre, Petrus, Paulus eller någon af dem till löftesmän? Du bör skaffa dig en bättre borgen." – "Sanfärdeligen, sade riddaren, jag vet af ingen annan, om ej Guds moder sjelf, ty hon har alltid stått mig bi." Då utropade Robin: "Sir Richard, du kunde genomsöka hela England och funne dock aldrig en bättre säkerhet för ditt lån." På sätt och vis missräknade han sig icke heller; ty den utsatta betalningsdagen uppbringar Little John och hans kumpaner, som i vanlig ordning posta vid landsvägen, en munk med ett praktfullt följe af femtiotvå män och sju packhästar. Det är öfvermunskänken i S: t Marys kloster, som är på väg till London, för att genom mutor söka tillvinna klostret sir Richards egendom. "Se här, tvifla aldrig mera på den goda jungfrun, sade Little John till Robin, som denna morgon varit mycket bekymrad för sitt lån; ofelbart hemtar denne munk betalningen, eftersom han är från hennes kloster." Munken protesterar och svär en sorgsen ed, att han aldrig hört talas om den borgesförbindelsen. Fribytaren förebrår honom hans syndiga tal; "alltid har ju vår Herre varit känd som en rättskaffens man, och likaså hans milda fru moder. Huru mycket medför du?" Åter bedyrar munken, att han icke har mer än tjugu mark. "Om så är, vill jag icke hafva en penny; men har du mera, skall du mista det; ty jag gillar icke, att du förskingrar andras penningar." När munkens kassa uppräknas, befinnes deri åttahundrade pund, eller dubbelt mera än fribytaren lånat sir Richard. "Hvad sade jag dig, munk, utbrast Robin, vår fru är den pålitligaste qvinna i kristenheten och den bästa borgen i hela England. Min helsning till den ädla jungfrun, att om Robin Hood kan vara henne till tjenst, skall hon i honom finna en vän, och om hon har behof af silfver och guld, skall hon erhålla tre gånger mera än hon behöfver."
Det tyckes, som skulle folksången icke hysa synnerlig aktning för religionen, då han talar ur denna ton. Vi hafva dock sett, att Robin Hood ingalunda är en gudlös man, utan tvertom mycket from och nitisk i sin tro. Men han kan det oaktadt mycket väl skämta med kulten och försätta den snikne munken, som är kultens yttre tillbehör, uti en rätt komisk ställning till densamma, utan att träda sin religiösa känsla för när. Men detta kan han endast derigenom, att hans religiösa känsla icke är ängslig och bunden af kulten, såsom hans känsla var bunden i förhållande till naturen. Den äkta medeltidskristne, som väl kunde yr draga omkring i en rasande burlesk åsne- eller narrfest, skulle likväl icke kunnat skämta såsom han. Man finner här symtomer som förebåda reformationen; de Wicklefitiska lärorna hade begynt lossa på de gamla bandena och gifva kulten i händerna på folket, då förhållandet dittills varit det omvända.
Å andra sidan slår folksången icke sällan öfver i det burleska. I denna riktning utbildar den en figur vid sidan af höfdingen uti hans trogne vän och sekund-chef, Little John. Denne är en engelsk Eulenspiegel, men med mycket ädlare hållning; han är icke lössläppt, fast han älskar upptåg, han är tapper på samma gång som förslagen, han är frikostig och hjelpsam som hans herre, om han ock icke eger dennes lyftning.
A more merry man than J am one
Lyves not in cristianté,
säger han om sig sjelf. Ingen förstår så som han, att spela spratt på spratt åt sheriffen. Han ger sig i dennes tjenst och passar på tillfälle, då hans herre är ute på jagt, att tillställa ett grundligt kalas på ölet och vinet i källaren, sedan han derförinnan slagit hofmästaren sönder och samman, kämpar ett envige med kocken i köket, hvilket slutas dermed att de stridande försonte räcka hvarandra handen och kocken följer Little John till Sherwood, medtagande allt sheriffens silfver. Ditkommen besinnar han sig på ett än djerfvare företag, hastar att uppsöka sheriffen och narrar denne med berättelsen om en stor och präktig grönfärgad hjort med sextio-greniga horn, att följa honom till Robin Hood, der hans hjerta vill brista, då han ser sin kock i fribytarhöfdingens tjenst, sitt silfverförråd uppdukadt under den lummiga linden och sluteligen sig sjelf i friskyttarnes våld. Ej heller förstår någon bättre än Little John att uppbringa de förbifarande och obligera dem att spisa med hans herre, och när sedan packningen skall undersökas, är det han som uppräknar penningarna i sin utbredda mantel. I sitt sätt att tala har han en blandning af tokrolighet och käck oförskämdhet, i det han aldrig ger en sak sitt rätta utseende eller namn. När han för Robin Hood presenterar sheriffens kock med det röfvade silfret, säger han visst icke: se här, mästare, denne har jag tubbat och detta har jag tagit; han säger sirligt: "Den bålde sheriffen helsar dig rätt mycket och sänder dig sin kock, sina silfverkärl och trehundra pund." Och när han uppbringar öfvermunskänken från S: t Marys kloster, tilltalar han honom strängeligen: "Drabbe olyckan din kala hjessa under hattbandet, att du sålänge låtit min herre vänta på dig med middagen." Sången tillåter sig ungefär samma skämt med honom sjelf, då han kallar honom Little John, ehuru han är af en jättelik växt.
Sådan är väsendtligen andan och tonen, hvilken femtonde seklets folksång inlagt i fribytarlifvet. Det återstår oss ännu att taga i betraktande formen, hvari den klädt detta ämne.
I öfverensstämmelse med realismen i den engelska folksångens lynne, är den äkta balladen en enkel konstlös berättelse. Då vi i svensk öfversättning ega den förträffligaste af dem alla, Chevy-jagten, om hvilken redan sir Philip Sidney förklarade, att den inverkade mäktigare på hans hjerta än klangen af en trumpet, må denna tjena som förebild. Grefve Percy har svurit en ed, att i tvenne runda dagar jaga hjortar på Chiviats berg, till trots för riddar Douglas och hans män. Detta leder till en strid "on the debatable ground", i hvilken de begge höfdingarne falla och månge af deras män. Större är icke det ämne, hvaraf minstrelen frambringar en af de herrligaste sånger någon folklitteratur har att uppvisa. Och hvilken är den konst han härvid använder? I plananläggning och disposition så godt som ingen. Han berättar den enkla händelsen troget såsom den tilldragit sig. På samma sätt består Robin Hood-sången af en samling enkla tilldragelser, af hvilka enhvar ursprungligen utgjort ett litet epos för sig, med ytterst enkel uppränning. Så skildrar en sång t.ex. Robin Hoods möte med riddaren, sir Richard at the Lee. Fribytaren står i den gröna skogen, han vill icke dinera innan någon förbifarande hemtats honom till bordssällskap, männerne utsändas med bestämda förhållningsordres, de uppfånga riddaren, man spisar, samtal uppstår om riddarens olyckliga belägenhet, fribytaren hjelper honom och begåfvar honom rikligen med skänker, hvarefter de åtskiljas. Detta ämne behandlar sången sålunda, att han efter en kort ingress, deri åhörarne manas till uppmärksamhet och hjelten introduceras 36, direkte öppnar ämnet med att motivera hjeltarnes företag i ett samtal, ock derefter fortgår, upptagande endast hvad sir Walter Scott kallar "the leading circumstances of the incident". Är sångaren nödsakad omfatta tvenne händelser i samma ballad, indelar han den helst i fyttes eller underafdelningar, af hvilka hvarje oftast hade sin skilda melodi; en sådan afdelning företog han sig dock stundom, i händelse sången blef för lång, blott för hvilans skuld. Dock händer äfven, att han sammanför tvenne händelser i en sång, och gör då sin öfvergång helt konstlöst, såsom i fjerde sången af lityll Geste:
Now lete we that monke be styll,
And speke we of that knyght.
Samma behandlingssätt använder sången vid de öfriga sägnerna: Little Johns puts med sheriffen, öfvermunskänkens vidrigheter i Sherwood, sheriffens hämd, Robin Hoods förbund med sir Richard och slutligen Robin Hood och konungen. Jemte sägnen om Robin Hoods ofärd i S: t Marys kyrka samt huruledes han befriar enkans tre söner, utgöra dessa berättelser allt hvad af femtonde seklets tradition om Robin Hood finnes öfrigt. Utan tvifvel hafva de alla från början utgjort sjelfständiga ballader, såsom fallet ännu är med de tvenne sistnämnda; hvaremot de föregående små epopeerna, sannolikt kort förr än de af Wynkyn de Worde utgåfvos, sammanförts till en cykel under namn af the Lityll Geste of Robin Hood. Denna sammanställning är icke folkets verk; ty det inre sammanhang och den fullständiga ömsesidiga motivering, som sålunda gifvits sångerna, röjer ett konstnärligt tillgörande.
Sir Walter Scott, som visserligen bör förstå saken, säger att poetens konst hufvudsakligen beror på förmågan att "förkroppsliga och i detalj framställa omständigheter, hvilka existera endast i hans egen fantasi";37 denna framställningsförmåga kallar han den höga skapelsekraft, hvilken gifvit poeterne deras namn af poietes, maker, sceop, och vi kunna tillägga seppä. Detta blir isynnerhet fallet med folksången. Vid denna ytterliga enkelhet i plananläggning och disposition vore det förbi med allt intresse för densamma, om ej dess konst hvilade på sjelfva framställningen. I sjelfva verket är det dock svårt vid all slags poesi, att göra denna åtskilnad mellan uppfinning och framställning, men framförallt vid folkpoesin, hvilken mer än den konstnärliga har tycke af en naturprodukt, der ingen eftertänkande konstnär vårdat sig om vexten, och derföre ej heller någon åtskilnad kunnat uppstå mellan grundtanke och form.
Af denna fullständigare identitet kan man sluta, att framställningssättet måste vara likaså enkelt, realistiskt och på saken gående, som dispositionen. Liksom i den sednare endast händelsens hufvudmomenter upptagas, användas här endast väsendtliga drag, som kunna bidraga till bildens förtydligande. Härvid understödes folksången af den skärpa i åskådningen, som är hvarje väldanadt naturbarn egen. När han tecknar den sorgbundne sir Richards person, heter det:
All dreri then was his semblaunte,
And lityll was his pryde,
Hys one fote in the sterope stode,
That other waved besyde;
och man måste medgifva, att han lyckas, genom att anföra blott de tvenne omständigheterna med anletets och fötternas hållning, återgifva en fullkomlig triste-figura-bild. Då Robin Hood och konungen, hvilka med alla sina män klädt sig i Lincoln-grönt, tillsammans återvända till Nottingham, förskräcktes stadens innevånare vid den tanken, att konungen var slagen och fribytarskaran på väg att öfverfalla dem.
Full hastly they began to fle,
Both yeomen and knaves,
And olde wyves that myght evyll goo,
They hypped on their staves.
Denna sinnlighet tränger sig fram ända i ord och talesätt, vid valet af hvilka hon, som en instinkt, leder folkskalden på rätt. Alltid heter det om fribytarne, då de inställa sig på höfdingens kallelse, att de komma "tripping over the lee", hoppande öfver tufvorna på fältet, eller "prycking on a row", trampande i rad efter hvarandra, såsom nödvändigt är för en skara, då den vandrar mellan träden.
Men utom denna sinnlighet finnes en annan omständighet, som åt folksångens uttryckssätt ger en gripande kraft. För vår del åtminstone fattas vi städse vid dessa ålderdomliga uttryck af en underbar känsla deraf, att de gått öfver talrika generationers läppar, hvarföre det icke är en individs utan seklers känslor, som i och genom dem uttala sig. Tillägger folksången ett epithet eller faller den ett omdöme, såsom då den skottska balladen om clanerna Elliott och Armstrong upprepadt säger: "They were a gallant cumpanie"; eller då i Chevy-jagten om de fallne lorderne säges:
Two better captayns wear not in Christianté,
Then that day slain wear ther;
så är det icke en enskildts flygtiga tycke, det är hela nationens ovanskeliga kärlek och beundran deri uttalas: och då i den sednare hjeltedikten sångens medkänsla för Wetharryngton yttrar sig i dessa enkla ord:
For Wetharryngton my harte was wo,
That ever he slayne shulde be,
For when both his leggis wear hewyne in to,
Yet he knyled and fought on hys kne,
är det liksom sympatin hos alla de slägten, genom hvilka sången passerat, skulle gjutit sig i de konstlösa uttryckena, och deraf denna trohjertade tillförsigt strömmat in, som i förening med det enkla och omedvetna, ger all traditionel sång ett så egendomligt vemodigt behag. Detta är beslägtadt med poesin uti allt ålderdomligt i talesätt, plägseder och bruk. Dertill vinna den traditionella sångens enskildta uttryck, åtminstone de väsendtligare, genom denna bearbetning under flere generationer en afrundning och precision, som endast den store skalden genom mycken omsorg är i stånd att vinna; hvad som ursprungligen funnits öfverlopps har bortfallit, och hvad som erfordrats till bildens klarhet har tillagts; liksom de rullande stenarne i en fors under vågornas ständiga bearbetning blifva glatta och afrundade.
Jemte naturlusten, hvilken likaledes afsätter sig uti uttryckena, utgör denna i framställningen inneboende medkänsla det lyriska elementet i folksången; hos de mera heroiska balladerna till tonen elegisk, i Robin Hood-sången deremot, i öfverensstämmelse med grundtonen i dikten, skämtsam och munter. Föröfrigt framträder detta lyriska element på mångfaldigt sätt, dels i enkla talesätt och attributer såsom "good yemàn", "Robin Hood and his merry meynè" o.s.v., dels i direkta omdömen, men mest dock i skildringen sjelf, eller ur de handlande personernes mun. Med hvilken stolthet tecknar icke sången sin hjelte, då han inträder i S: t Marys kyrka och knäfaller framför korset:
All that euer were the churche within
Beheld wel Robyne Hode;
huru skämtsam är icke hennes ton, då hon skildrar det sätt hvarpå Robin Hood och hans män utöfvade sin frikostighet emot sir Richard at the Lee, och huru lifligt deltar hon icke i fribytarens samqväm med konungen, då de skjuta till måls och kindpusta hvarandra. Stundom vinner dock känslan än mera terräng och inträder i sjelfva handlingen, såsom vid framställningen af fribytarnes trofasta inbördes vänskap vid det tillfälle, då sheriffen under målskjutningen oförmodadt öfverfaller dem, hvarvid Little John såras i sitt knä och med sin vanliga hurtighet besvär Robin Hood, vid den tillgifvenhet han för honom hyser och vid alla tjenster han bevisat honom, att draga sitt svärd och taga hans lif, på det han icke måtte falla i sheriffens hand. "Det ville jag ej för allt guld, som finnes i det glada England", svarade höfdingen, hvarpå Much, mjölnaresonen, sägande: "Gud förbjude Lytell Johan, att du skulle öfvergifva oss", tog honom på sin rygg och bar honom väl en mil, under det han allt emellanåt stadnade för att skjuta emot fienden. Samma känslofullhet visar sig ock, då höfdingen och hans vän på vägen till S: t Marys kyrka åtskiljts i full ovänskap, men Little John sedan, då Robin råkat i fångenskap, glömmande allt agg, sätter sitt lif på spel och öfverlistar både konungen och sheriffen för att befria sin herre. – Alldeles samma sätt att uttrycka sig begagnar äfven naturlusten; dels enkla ofta återkommande uttryck, hänförande sig till den gröna skogen, de qvittrande fåglarne, den vackra våren, dels direkta skildringar och utbrott, dels. äfven så, att den stundom inträder som motiv för handlingen, såsom den gången, då Robin Hood i den vackra pingstmorgonen under inflytande af den herrliga naturen kände ett så djupt behof att uppsöka sin frälsare. Den naturskildring, hvari sången vid detta tillfälle utbryter, är den längsta vi erinra oss hafva sett i någon folksång. Ty den utförda skildringen tillhör icke det omedelbara utbrottet, utan framgår ur en viss afsigtlighet och ur målningsbegäret. Förnämligast användas de korta enkla uttryckena, hvilka endast sällan förekomma meningslöst, såsom fallet är med den svenska folksångens: "för fågel och så ljuf" "förr än dagen dagas upp under östan", "grönan ö", "rosendelund", o. dyl. För liknelsen deremot har balladen intet sinne.
Genom denna lyrik, hvilken dock hufvudsakligen ligger endast i ämnets yttre omklädnad, gestalta sig de små epopeerna till sånger; den episka anläggningen får en lyrisk framställning, versen danar sig till stanzer, och den muntra andan i sångerna klingar ut i lustiga melodier. Af sådana har D: r Rimbault gjort en talrik samling, dels ur manuskripter, dels från folkets läppar. De äro merändels olika för skilda ballader, då deremot metern städse förblir en och densamma, som engelska folket utkorat till en stående meter för sina sånger. Såväl Percy som Warton vill i detta versslag skåda en itudelad alexandrin. Huru härmed än må förhålla sig, är dock visst att balladmetern icke eger någon frändskap med det anglosaxiska fornnordiska meterslaget, likalitet som i framställningen återfinnas spår af de gamla metaforerna och liknelserna; utan antingen är den en ny skapelse, eller ock tillhör den, liksom sjelfva namnet ballad, det myckna folket upptog af fremlingarne och de lärde.
Naturligtvis är språket i dessa gamla sånger ålderdomligt, accentuationen vacklande, ordens betydelse antiqverad och satsbygnaden styf. Men allt detta bidrar blott att för en modern läsare stärka den ålderdomliga trohjertade tonen, som ligger i sjelfva uttryckssättet. Folksången uppstår och lefver som en skogens blyga blomma, utan skötsel och ans, nästan omedveten om sin tillvaro, och kan derföre föga veta om sin klädsel. Så har ock händt, att många uttryck förblifvit stående, der den ursprungliga meningen förändrat sig till en annan, och fortfarit att, liksom vissnade partier i en frisk löfbeklädnad, ehuru meningslösa, ingå i dikten. Minstrelerne, hvilka betraktade dessa uttryck såsom samfäldt egendom, hade äfven goda skäl att icke bortkasta detta den traditionella sången caput mortuum. De behöfde dem för sig sjelfva, för att låta eftertanken ila till det som skulle sägas, och de behöfde dem för att gifva åhörarne rum att besinna sig på det sagda. I Robin Hood-sången, synnerligast lytell Geste, förekomma de dock sparsamt, hvarjemte de ofta återkommande uttryckena der hafva en viss betydelse, antingen de uttrycka den godmodiga stämningen och naturkänslan, eller bidraga till att lokalisera, eller ock underhjelpa öfvergångarne. I detta sednare hänseende spela de en vigtig roll i balladens framställningssätt.
Den öfvervägande sinnlighet, hvilken åt framställningen i balladen ger sådan åskådlighet, medgifver i dess ställe icke åt folksången en reflektionsförmåga, som är erforderlig för diktens utveckling och framåtskridande. Sången sönderfaller derföre i en rad af små bilder, mellan hvilka han med svårighet finner öfvergången. Äro dessa bilder nära befryndade, gör han sig icke heller något besvär med öfvergången, utan ställer dem bredvid hvarandra med ett "then", eller med att upprepa i den sednare några ord ur den föregående. I annat fall hjelper han sig med någon af de stereotypa fraserna. När han till exempel skall förflytta scenen till S: t Marys kloster, sker det utan all förberedelse sålunda:
The abbot sayd to his covent,
There he stode on grounde, etc.
hvarvid den sednare meningslösa strofen dock tjenar att framhålla abbotens figur och låta åhöraren verkställa öfverflyttningen.
Ett annat sätt att framföra berättelsen är samtalet. Oförmågan hos det odisciplinerade sinnet att i reflexionen sammanfatta ett förhållande är orsaken, hvarföre obildade personer i sitt tal städse anföra andras eller äfven egna yttranden in extenso, inledande dem med ett "han sade", "och så sade den", "jag sade", o.s.v. Af samma oförmåga att referera, eller med egna ord återgifva de uppträdande personernes meningar, kommer det sig, att i folksången en så betydande del utgöres af dialog. Detta bidrar väsendtligen att öka åskådligheten, men följden blir ock talrika upprepningar af det sagda, såsom till exempel alltid när ett budskap skall aflemnas. Sålunda ingår ock i balladen på sätt och vis ett dramatiskt element, och vi skola i det följande se, att Robin Hood-sången icke stod fjärran från tiljorna.