Sålunda fortsatte sig fribyteriet oafbrutet ifrån eröfringen genom hela tolfte århundradet, oaktadt all den stränghet man använde till dess utrotande. Ännu 1195 utfärdade erkebiskop Hubert, som var Richard Lejonhjertas stor-justitiarie, det påbud till alla innevånare i England: "att de hvarken skulle sjelfve lefva som tjufvar och röfvare, ej heller emottaga och hjelpa sådane i någonting, utan använda all sin förmåga att gripa och öfverlemna dem till sheriffen, eller åtminstone för honom angifva deras vistelseorter, äfvensom att, när uppbåd blifvit gjordt till förföljande af fribytarne och röfvarne eller dem som desse undanstucko, enhvar skulle redoboget häruti deltaga af alla sina krafter." Detta påbud är en hel historia öfver fribyteriet i slutet af tolfte seklet. Sherifferne läto utgå kallelse till skallgång, såsom hade fribytarne varit vilda djur, hvilka jagades med hue and crye, som talesättet lydde, från en trakt till en annan; "ty ifrån den stund, heter det i de normandiska lagarne från Richard Lejonhjertas tid, en man är fågelfri förklarad, är han att anses som en varg – gerit caput lupinum – , så att han ostraffadt af enhvar kan dödas".14 Men man ser ock af stor-justitiariens skrifvelse, på hvems sida, sheriffens eller fribytarens, folket var böjdt att ställa sig, det tycktes honom icke vara synnerligt att lita på, han ber det sjelf icke deltaga i det straffvärda lefvernet, han förmanar det att icke gifva de förföljde skydd och understöd, han uppmanar det att vara behjelpligt till deras utrotande. För att kunna hafva någon visshet härom, anser han sig nödsakad tillgripa en utomordentlig åtgärd, han låter hvarje man aflägga ed på att efterlefva dessa hans förmaningar. "Men, fortfar Roger de Hoveden,15 som förtäljer om denna åtgärd, många fribytare varnades och undflydde efterspaningarna." Då dessa åtgärder icke hjelpte, tillgrepos andra. Man anstälde fester, för att locka de fågelfrie i snaran, man gaf dem lejdebref, liksom man gifvit Hereward, eller man utsatte pris på deras hufvuden, stundom ock med framgång, ty skattkammarrullorna för sjunde året af Richards regering förtälja, att han utanordnat två mark åt Thomas från Prestwude, för det denne hemtat honom fribytaren William af Ellefords hufvud till Westminster.16
Detta är hvad historien vet berätta. Låtom oss nu, enligt folktraditionen,17 lokalisera och gifva individualitet åt hennes berättelser. Scenen är i Shirewood, det gamla tillhållet för fribytare. Kanske har sheriffen i Nottingham just erhållit konungens befallning, att med "hue and crye", lefvande eller döde, fånga de fredlöse och deras djerfva anförare, Robin Hood. Han lär dock veta för väl huru oåtkomlig denne är i sina skogar. Alltnog, han väljer att utlysa en stor målskjutning, välberäknande att Robin Hood icke skulle utebli. Denne kommer och vinner priset, men likväl misslyckas sheriffens plan i grund. Ty Robin Hood, som äfvenledes för väl känner den falske sheriffens funder, har med sig hela sin styrka bland det församlade folket. Under det de med säkra skott fälla sheriffens män, draga de sig i god ordning tillbaka. Förgäfves uppbådar denne hela grefskapet. Han beger sig till London att för konungen beklaga sin motgång. "Med förlof, herre konung, Robin Hood och hans djerfva band trotsar eder, han ernar inom kort spela herre öfver hela nordlandet." Då bjuder konungen honom samla alla bågskyttar i provinsen; han vill sjelf infinna sig och leda jagten. Så sker. Konungen kommer med ett praktfullt följe af riddare, han anställer förhör bland menigheten i landskapet, och skallgången begynner. Ifrån Nottingham går jagten till Lancasshire, från Lancasshire till Yorkshire, och åter till Nottingham. Men förgäfves. När konungen är i Plomton park, är Robin Hood i Barnesdale. Har konungen hunnit till Barnesdale, är Robin Hood åter i Sherwood. Men öfverallt, der konungen tillförene under sina jagtfärder varit van att skåda hjordar af rådjur, finner han nu knapt en och annan af sina behornade gunstlingar vid lif. Ty Robin Hood icke blott gäckar konungen, han sårar ännu dertill djupt hans kärleksfulla omvårdnad om skogarnes villebråd; hvarhelst han framsmyger utmed dalsänkningar och flodbäddar, slår han konungens djur och gör sig glada dagar;18 hvaröfver konungen blir "wonder wroth", och svär vid treenigheten: "Gifve Gud jag hade Robin Hood i mina händer!"
Är icke folksången här, i sitt förhållande till historien, såsom en gren ur samma rot? Den sednare tecknar det allmänna förhållandet, den förra detaljerar tilldragelser och karakterer i detsamma. Man må icke låta missleda sig af hvad traditionen vidare förtäljer. Sedan konungen fåfängt uppehållit sig ett halft år i Nottingham utan att få sigte på fribytarne, föreslås honom som en ofelbar utväg, att med några af sitt följe kläda sig i munkdrägt och vandra genom Sherwood. Han antar förslaget och lyckas utan svårighet. Robin Hood fångar honom och för honom med sitt följe in i skogen. Den förklädde konungen utger sig för ett sändebud, som inbjuder fribytaren att komma till Nottingham, och framtar det kungliga inseglet till ett lejdetecken. Vid åsynen häraf böjer Robin Hood sitt knä och utbrister: "Välkommen, munk, för ditt budskap, välkommet är mig min herres insegel; ty ingen man i verlden älskar jag så högt som konungen." De sätta sig att spisa, och efter måltiden begynna lekar och målskjutning. Hvarje bom skall straffas med en örfil; sådan är fribytarnes plägsed. Äfven Robin Hood skjuter fel och öfverlemnar åt den förklädde konungen att gifva straffet. På styrkan i hans arm känner han konungen och böjer genast knä, och alla fribytarne med honom. "Nåd, min herre konung, för din godhet och din mildhet, åt mig och alla mina män", så beder fribytaren, hvarefter de samteligen i all vänskap och endrägt återvända till Nottingham, fribytarne för att ingå i konungens tjenst.
Efter hetsjagten skulle man kanske väntat sig ett annat möte. Man skulle icke af de vilde fågelfrie männerne väntat sig en sådan artighet och loyalitet. "Kan denne Robin Hood, som är så trogen emot konungen, vara en Anglosaxare i full resning emot eröfringens följder?" frågar sig M. Étienne. Ofelbart skulle ock Hereward och hans kamrater Alfrik, Leofwin, Torkill, Siward och Siward den röde, behandlat Wilhelm Eröfraren på annat sätt, om lyckan fört honom i deras händer. Namnen säga det redan. Men tiderna äro något förändrade. Guillaume longue-barbe, då han med Londons borgerskap reste sig emot styrelsen, baronerne och prelaterne, uppförde sig i förhållande till konungen icke annorlunda än hjelten i folksången. Han reste öfver hafvet till Richards läger, och böjande knä samt höjande högra handen, begärde han frid och beskydd för Londons fattiga invånare.19 I hela hans opposition, såväl som i den, hvilken borgerskapet i förening med baronerne företogo emot Guillaume Longchamp, röjer sig en början till den loyala hållning, hvilken städse utmärkt engelska folket, den, som så egendomligt karakteriserar Wat Tylers resning emot Richard II, då sextiotusen till det yttersta drifne landtmän i sträng ordning och nästan obeväpnade, tågade till London för att begära rättvisa, och den, som ger en prägel äfven åt det beryktade långa parlamentet, intills Carl I öfverskridit gränserna för allt menskligt tålamod. I konungamakten låg redan på denna tid för det anglosaxiska folket icke mera betydelsen af usurpation. Tidigare än någon annan del af det normandiska väsendet hade hon erhållit karakteren af legitim, tillfölje af konungarnes upprepade politik, att ansluta sig till folket såsom ett stöd emot vasallerne. Och denna loyalitetskänsla hos folket delade fribytarne lika väl, som de delade folkets känslor och intressen i öfrigt.
I sjelfva verket måste fribytarens sympatier och antipatier hafva undergått en väsendtlig förändring under århundradet från Hereward till Robin Hood. Liksom folket sjelft hatade han numera de rike och mäktige, icke så mycket derföre att de voro af fremmande stam, utan derföre att de förtryckte och orättfärdigt behandlade de lägre och de fattige. Liksom Guillaume longue-barbe tar han de sednares parti emot de förre, och har deremot att af dem påräkna all slags hjelp och handräckning i sin kamp emot auktoriteterna. Om detta vänskapliga förhållande till de lägre klasserna sågo vi en antydning i erkebiskop Huberts påbud. Om samma förhållande vittna sångerna mångfaldt. Af det goda han plundrar från de rike och prelaterne, ger han frikostigt åt fattiga enkor eller åt förföljde, af gälder nedtryckte yeomän, och der nöden ar stor, sätter han icke i fråga att våga äfven lif och blod, för att rädda dem från galgen och fängelset. Se här den maxim Robin Hood sjelf förkunnar för sina män, då han från Barnesdale utsänder dem för att posta vid landsvägen. Little John frågar honom:
"Mästare, säg oss hvart vi skole gå och huru vi skole förhålla oss; hvar vi skole taga och hvar vi skole gifva, hvar vi skole röfva och hvar vi skole bulta och binda."
"Så skolen J förhålla eder, svarar Robin, att J väl tillsen det J icke gören någon husbonde skada, som brukar marken med sin plog, ej heller någon good yeoman, som besöker skogens gröna lunder, ej heller den riddare och sqvire, som är en rättskaffens man; men desse biskopar och desse erkebiskopar, dem skolen J bulta och binda, och hållen Nottinghams bålde sheriff i godt minne."
Den är ingen vanlig riddare af landsvägen, som talar ett sådant språk. Man kan icke gerna så misstaga sig, att man skulle förblanda honom med någon Rinaldo eller Astolfo, men väl kan man ställa honom sida vid sida med Skottarnes William Wallace, eller med kämparne under grekiska frihetskriget; blott med den skilnad, att han icke, liksom de och liksom hans egna föregångare, mera kunde hafva till uppgift folkens nationella återupprättelse, utan blott att kämpa för sig och sina följeslagares frihet samt, så långt hans pil kunde nå, för att värna de mindre och förtryckte emot de mäktiges öfvervåld.
Att han med folket delade gemensamma känslor och intressen är oförnekeligt. "Den som hjelper en god yeoman som är i nöd, hans vän vill jag vara", säger han åt sir Richard at the Lee, en sqvire, med hvilken han stod i off- och defensiv allians. Men, invänder man, han utsträckor sin vänskap för långt. Det är icke öfverensstämmande med förhållandena i tolfte seklet, att en anglosaxisk fribytare skulle stå på vänskaplig fot med riddare och sqvirer, hvilka uppenbarligen tillhörde den herrskando, af folket hatade stammen. Vi tro dock, att äfven häri sångens hjelte kan försvara sin härkomst från Richard Lejonhjertas tidehvarf. Sedan engång nationalhatet förvandlats till ett hat emot de förtryckande och rike, funnos bland Normanderne en icke fåtalig klass, hvilken lyckans vexlingar bragt i samma armod, som drabbat infödingarne, och hvilken dermed, sedan den hvarken hade magt att skada eller anledning att förakta desse, undandrogs deras fiendskap; under det å andra sidan idoghet och någon gång slumpen höjt anglosaxiska familjer till välstånd, åtminstone till samma nivå som de förre. Här uppstod nu, på den gräns der de begge stammarne med deras olika förmögenhetsvilkor möttes, en klass af frie män med gemensamhet i seder och språk, alstrad af deras dagliga beröring och af gemensamheten i intressen. Det är denna klass en gammal författare från Henrik II: s tid afser, då han försäkrar att nationerna voro så blandade, att man den tiden knapt kunde skilja, hvem som vore af anglosaxisk, hvem af normandisk börd; ty han tillägger genast, att han icke talar om trälarne och de lifegne, utan blott om de frie, som odlade sin egen jord.20 Denna klass, som med tiden blef allt talrikare, bar ock ett namn, hvilket antydde dess blandade ursprung. Den kallades, med ett tillägg af anglosaxisk ändelse till ett normandiskt ord, franklings, det är, ättlingar af de frie (franci tenentes l. liberi homines,21), och omfattade såväl knight'en och sqvire'n af medelmåttigare lefnadsvilkor, som den oadelige landtmannen. Dess språk var den lingua rustica, som uppstått af nödvändigheten för fremlingarne att på något sätt meddela sig med de besegrade, och som hufvudsakligen bestod af anglosaxiskt element – ty anglosaxiska folket bevisar i allt, att assimilationskraften fanns på dess sida – med hvilket nya ord och talesätt ifrån fransyskan blifvit införlifvade. Det bästa beviset på tillvaron af en sådan klass afger litteraturen. Layamons öfversättning af Brut d'Angleterre, romanen om Childe Horne, m.fl. normandiska fabelkrönikor, öfversatta till denna lingua rustica, vittna att en klass måste hafva funnits, för hvilken det chevalereska lifvet icke var fremmande, ehuru den fordrade att höra minstrelen sjunga derom på det nya blandspråket.
Till denna klass af landtbrukare och borgare, som i många fall är svår att till sina gränsor bestämma, stod fribytaren sjelffallet i samma vänskapsförhållande som till det lägre folket, eftersom deras seder och bruk, deras känslor och intressen voro gemensamma. Se här hvad sången derom förtäljer. När engång fribytarne återvände från posteringen vid landsvägen, medförde de en "good knyght", hvars bekymrade och sorgbundna utseende väckte deras synnerliga medlidande. Sedan de spisat rundeligen, spörjer honom Robin, om han är en riddare som lefver af plundring – knyght of forse – eller en ockrare, om han lefvat sin tid i vällust och förstört sina egodelar i oregerlighet och kif. "O, intet af allt detta", svarar riddaren och förtäljer huru han nödgats pantsätta sitt gods hos munkarne i S: t Marys kloster, hvilka nu med våld och orätt söka beröfva honom detsamma. I sin förtviflan har riddaren beslutit att taga korset och begifva sig till det Heliga Landet. Då Robin Hood erfar detta, befaller han Little John att uppräkna åt riddaren den erforderliga summan, hvartill han ännu lägger a rich lyveray af Lincoln-grönt tyg, en häst och till på köpet Little John sjelf som page. Riddaren hastar glad i hågen till S: t Marys kloster, der abboten som bäst är i öfverläggning med "the hye justice", huru de skola slå under sig riddarens gods. Han betalar sin skuld, och när han sedan tänker på Barnesdale, på Robin Hood, Scathelock och Much mjölnaresonen, välsignade han dem som de bästa männer han någonsin träffat, och när han möter sin hustru, manar han henne att bedja för Robin Hood, som hjelpt dem ur deras nöd. Men han får ock anledning att i handling bevisa sin vänskap, ty vid det tillfället, då sheriffen listeligen öfverfaller fribytarne under målskjutningen, draga de sig tillbaka inom sir Richards kastell, hvilket ock förgäfves af sheriffen belägras. Sålunda träder riddaren i öppet förbund med de fågelfrie; och detta förbund skulle stå sheriffen dyrt. Ty då han, läggande sig i bakhåll, lyckats fånga riddaren, hastar dennes maka till Sherwood och underrättar Robin Hood om hans fara. Utom sig af vrede springer fribytaren upp; han svär vid treenigheten att befria sin förbundne, sammanblåser sitt band och företager en öppen storm emot Nottingham, med den framgång att staden intages och sheriffen faller för Robin Hoods aldrig felande pil, hvarefter riddaren följer dem till skogarna, genom hvilkas kärr och mossor han beledsagar bandet under jagten, som konungen kort derpå begynner.
Helt annat blir mottagandet och behandlingssättet, om det är en prelat, som drar vägen fram genom Sherwood. Då stiger Robin Hood eller hans män plötsligt midt på vägen, fattar hästens tyglar och säger: "Sir abbot, med förlof, ni måste bida en stund; vi äro yeomän af denna skogen – yeoman of the forrest är den stolta titel de helst gifva sig sjelfva – som bo under de grönskande träden och lefva af vår konungs villebråd; annan lott hafva vi icke. Men J hafven kyrkor och räntor och guld till öfverlopps; gifven oss i den heliga Barmhertighetens namn något af ert öfverflöd." Fribytarne äro aldrig vid bättre lynne, än då de på detta sätt lyckats uppbringa någon fat-hedid monke. Också hafva de icke några bittrare fiender än de andlige, med undantag måhända af sheriffen i Nottingham, med hvilken de sjelffallet lågo i fejd på lif och död. En munk förråder deras höfding, då han knäfallit i S: t Marys kyrka i Nottingham, för att engång få åhöra en mässa; i ett nunnekloster bringas han slutligen om lifvet, då han derstädes sökt bot under en febersjukdom. Man måste väl, såsom M. Étienne vill, tillskrifva en del af denna ovänskap åt Lollardernas hat under fjortonde och femtonde århundradet; men den söker dock uppenbarligen sitt ursprung från tidigare datum, alltfrån eröfringens fasor, under hvilka det normandiska presterskapet i obarmhertighet, vildhet och rofgirighet på intet sätt stod efter de verldslige krigarne. Redan då sårades folkets fromma känsla i sina rötter, deras prester afsattes och öfverlemnades åt elände, klostrena tömdes och fyldes med band af munkar, hvilka följt eröfrarhären i spåren, de högre anglosaxiske prelaterne ledo martyrdöden eller dogo i fengelser och landsflykt, ja de vördade nationalhelgonen hånades, deras ben kringströddes och kulten förbjöds. Detta normandiska kleresi, som sålunda inträdt i sina embeten, fortsatte som det begynte. Der betjenter och qvacksalfvare bekläddes med mitran och herdestafven, var det naturligt nog att prelaterne icke sällan stodo främst i att plåga det arma folket. Denna fiendtlighet emot prelaterne och det doterade kleresiet i gemen erhöll ny näring i folkets sinne vid konungens strid med erkebiskop Becket, hvarvid det förra beredvilligt deltog i förföljelsen emot det blifvande helgonet, hvilket åter genast af det lägre presterskapet och folket omfattades som deras man. Vid den tid Robin Hood-sången tog sin upprinnelse, hade fiendtligheten erhållit ett nytt föremål i Guillaume Longchamps personlighet, hvilken hos folket ådrog sig ett hat, som var stort nog att hinna till både för honom och det stånd han tillhörde.
Vi hafva sålunda sökt visa, att den ställning, hvari sången försätter fribytaren till konungen, auktoriteterna, folket och de andlige, i det närmaste motsvarar hvad historien om denna ställning intygar. Endast i afseende å hans förhållande till baronerne bär femtonde århundradets folksång intet vittnesbörd. Måhända kan detta dock så förklaras, att det vänskapligare förhållande, i hvilket högadeln trädde till folket under deras gemensamma opposition emot konungamakten, kommit erinringarna om deras fordna fiendskap att bortfalla ur sången. Ännu återstå likväl tvenne drag ur sången, hvilka lifligt erinra om tolfte seklet.
En omständighet, hvilken länge och kraftigt underhöll fribyteriet, var hårdheten och orättvisan i de blodiga jagtlagarne. Anglosaxaren var af gammalt en skicklig jägare, som med sina nät och hundar samt det korta jagtspjutet förstod att tillgodogöra det rika villebrådet i skogarne. Sedan han genom eröfringen blifvit plundrad på sin jord och genom ständiga utpressningar på dess afkastning, återstod i många delar af landet endast jagten och fisket hvarmed han kunde bärga lifvet. Men äfven denna källa skulle för honom stängas. Wilhelm Eröfraren förbehöll sig af eröfringsbytet uteslutande eganderätt till alla skogar med deras villebråd, "och utfärdade lagar, säger Anglosaxon Chronicle, hvilka bjödo att enhvar som dödade en hjort eller hind, skulle mista sina ögon; äfvenså för dödandet af ett vildsvin; ja, äfven harorna skulle gå fria; ty konung Wilhelm älskade de vilda djuren som om han varit deras fader".22 Denna sällsamma passion, som beherrskade honom och alla medlemmarne af hans hus, utestängde tillochmed den normandiska adeln från deras älsklingsnöje, under det den beröfvade en ansenlig del af folket dess enda återstående näring. Följden af sådana lagar blefvo ständiga öfverträdelser och ständiga förföljelser. Så berättar Eadmer, som skref sina Historiae i början af tolfte seklet, att vid ett shiregemot icke mindre än femtio anglosaxare stäldes till rätta för brottet att hafva jagat i de kungliga skogarne, samt dödat, fångat och ätit konungens hjortar, såsom anklagelsen lydde. Då icke några vittnen funnos, ålade dem de normandiske domarne att undergå jernbörd. Men då vid den tredje dagen deras händer befunnos oskadade och domen förtäldes för konungen, bespottade han densamma och fälde sin egen dom, utan afseende derpå.23 Ett sådant handhafvande af de grymma lagarne förde invånarne att i hopar sälla sig till de fågelfrie, hvilka öppet trotsade förtryckarne och gjorde sig glada dagar af det besparade villebrådet. Här lärde de sig äfven att utbyta sina fordna jagtvapen emot bågen, hvars tysta och och snabba pil gjorde jagten möjlig äfven utan hundar – tillochmed vallhundarne stympades för den arme landtbrukaren, för att icke kunna användas till jagt – och utan att väcka uppmärksamhet hos forestiers och regardeurs, eller rangers, såsom han på sitt språk kallade de ströfvande kungliga väktarne. Detta var anledningen till bruket af bågen, hvilken innan kort utträngde äfven stridsyxan, och hvars användning blef så allmän och stor, att bågskjutning intill krutets uppfinning utgjorde på engång en nationalförlustelse och, sedan den sega idegranen begynte spännas af fria armar, ett nationalvapen, som mer än en gång drog segern till Englands fanor. Af samma skäl utbredde sig begagnandet af den gröna drägten af ett groft, i Lincoln förfärdigadt tyg, genom hvars färg fribytarne lättare kunde försticka sig mellan träden, liksom Högskottarne antogo den brokiga randningen på sina plaider för att lättare framsmyga bland ljungen på hedarne.24
Om dessa fiendtligheter angående skogarnes behornade innevånare, å ena sidan förda med båge och pilar, å den andra med rep och svärd, och om det hat som deraf alstrats i folkets sinne, vittna sångerna på många sätt. Näst nöjet af att fånga en prelat och genomsöka packningen på hans somerses, är för fribytaren nöjet att falla konungens villebråd. Med hvarje pil, som fäller ett rådjur eller vildsvin, tycker han sig hämnas alla orättvisor, alla förföljelser, jagtlagarne ådragit folket. Vi hafva sett honom med gamman föröda de kungliga älsklingarne, under det han sjelf flydde som en jagad kronhjort undan konungen. Men sången förtäljer ock, att han verksamt uppträdde, för att ur förtryckarnes händer rycka dem, hvilka, i likhet med ofvanomtaldte femtio anglosaxare, anklagades för det som just utgjorde hans älsklingsnöje. En dag, då han vandrat ut på äfventyr, möter han en gammal qvinna badande i tårar. Han känner henne väl, hon har i nödens stund bistått honom, kanske någon gång, när bandet varit nära att förskingras af sheriffens milis, och han frågar henne deltagande hvaröfver hon sörjer. Ack, hon är nära på bragt till förtviflan, ty hennes trenne söner skola den dagen gå till döden i Nottingham, och ingen hjelp står att vänta. "Och hvad är deras brott, frågar fribytarchefen, hafva de antändt byar, mördat Herrans tjenare och våldfört jungfrur, eller hafva de tubbat andras hustrur?" – "O! intet af allt detta, gaf gumman till svar, de hafva blott brukat sina långa bågar till att fälla konungens röda villebråd." – "Vid min själ, utbrast då Robin Hood, det är i en lycklig stund vi träffats; ty jag har icke glömt, huru du en gång rikligen undfägnat mig med mat och dryck." Derpå hastade han till Nottingham, blåste i sitt horn, hvarvid ögonblickligen hundratio fribytare "kommo sättandes alla i rad", och med deras tillhjelp befriade han de dömde, och upphängde sheriffen i sin egen galge. – Hvad hindrar, att icke desse trenne lifdömde kunde vara någre af de femtio, om hvilka Eadmer förtäljer, och hvilka enligt konungens dom då skulle föras till galgen?
Vore detta så, hade vi här en erinring af äldre datum än Richard Lejonhjertas tid, som i traditionen öfverförts på Robin Hood-ämnet. M. Étienne har påpekat ett drag af än äldre datum. Robin Hood möter en sommardag sir Guy of Gisborne, en käck och vapenför yeoman, hvilken med ed förbundit sig åt Nottinghams sheriff, att uppsöka fribytaren, fäkta med honom, besegra och slå den fruktansvärde mannen. Robin Hood är icke den som undandrager sig en ärlig strid. De fäkta och sir Guy faller. Då framtar fribytaren en lång Irlands-knif, afskär dermed den fallnes hufvud och sargar anletet ända till oigenkännelighet, så att "det icke fanns någon af qvinna buren, som kunnat säga hvems anletet varit." Sedan sticker han det på spetsen af sin båge och vandrar till sheriffen. – "Synes det icke, frågar härvid M. Étienne, som återfunne man i detta drag jag vet icke hvilket oredigt minne af lagen om anglaiserie?" Under eröfringens jäsningstillstånd, då ännu hatet i de underkufvades sinnen gaf sig luft i handlingar af blodig hämd, inträffade icke sällan, att enskildte Normander på skogsstigar och ute i bygderna befunnos mördade af någon okänd hand. För att stäfja detta, upplifvade Wilhelm Eröfroren i sista året af sin regering en gammal anglosaxisk lag, hvarigenom redan konung Ina sökt förebygga stråtröfveriet, af innehåll att, såframt folket i ett härad icke förmådde tillrättaskaffa mördaren, skulle häradet lösa sig genom att erlägga en del af vaeret. Naturligtvis gälde nu denna lag blott i händelse den mördade var en Normand. För att då befria sig från nödvändigheten, att förråda gerningsmannen eller betala böterne, vanstälde invånarne genast det funna liket till oigenkännelighet. Men de normandiske domarne, som voro oöfverträffeliga i att tolka lagarne till de besegrades nackdel, påfunno nu proceduren att förklara hvarje anträffadt lik för normandiskt, med mindre häradsboerne kunde, med tvenne mäns och tvenne qvinnors ed, intyga att det varit en Anglosaxare. Detta kallades "demonstration de Angleserie". "Om nu detta vanställande af Guys hufvud, så sluter M. Étienne, vore en sväfvande erinring af hvad man en gång verkeligen gjorde för att undslippa den normandiska lagen, vore då icke detta ett märkeligt prof på poetisk omgestaltning genom traditionen?"
Vi hafva nu hunnit slutet af vår sammanställning mellan historien och sången. Om vi ock icke kunnat bevisa allt, hafva vi dock uppvisat något. Hvad som alls icke låter bevisa sig, är en personlig beröring mellan riddarekonungen och fribytaren. Men är vår föregående framställning sann, så finnes dem emellan en gemensamhet i karaktersdrag och omständigheter, som utgör ett långt djupare berättigande för Ivanhoes skald till den sammanställning han gjort utan att vara dertill bemyndigad af historien. Huru nära historiens intyg i sjelfva verket kommer hvad poeten fritt tillåtit sig antaga, och huru nära Richard Lejonhjerta i tiden och rummet kom Robin Hood, må följande uppgifter bestyrka. De äro hemtade både från Roger de Hoveden och från ett gammalt manuskript, som upphittats i Nottinghams slott. När konung Richard efter sin återkomst från det Heliga Landet intagit Nottinghams fäste, företog han en jagt i Sherwood. Skogen behagade honom mycket, så att han med ifver fortsatte jagten efter en stor och präktig kronhjort, hvilken han förföljde med ens ifrån Sherwood till Barnesdale i Yorkshire. Men då den äfven härifrån undflydde honom, utfärdade han i Tickhill en kungörelse, att ingen person månde fördrista sig döda, skada eller jaga sagde hjort, utan borde den i frid få återvända till skogen igen; hvarföre denne hjort efteråt kallades "den proklamerade kungshjorten". Är det icke, som skådade man i denne flyende kronhjort fribytarekonungen sjelf, der han jagas från trakt till trakt? – och hvarföre kan icke denna urkundernas berättelse vara en förtäckt allegorisk skildring af de bägge konungarnes sammanträffande? – man finge då i krönikorna samma berättelse, som traditionen utarbetat till sången om konungen och fribytaren. Äfven sången låter konungen komma till Nottingham, för att underkufva upproriska undersåter, derpå företaga sig en jagt från ena provinsen till den andra, och omsider allting slutas med en försoning, hvarvid den förföljde blir upptagen till en konungens man. Det förundransvärda är, att ej, vid så mycken likhet, någon klyftig engelsk uttolkare af Robin Hoods dunkla personlighet, kommit på det infallet att, tvertom, förklara Robin Hood för en anthropomorphism af den proklamerade kungshjorten.