TOPPO
Det där är en argbigga af den rätta sorten.
RISTO
Hon har en riktig björngalla.
KERTTU
Ja, björngalla, och naglarna ä’ tio liar. Kom bara hit, så —
RISTO
Tror du att jag är rädd för dig ändå? Jo, pytt också. Jag sluter dig i min famn, innan du vet ordet af.
KERTTU
Låt mig vara, eller jag trollar dig hufvudstupa i en lergrop, så att du skall vända ut och in på ögonen.
RISTO
Inte kan du trolla, Kerttu lill.
Tar fatt i hennes lifbälte
KERTTU
rifver sig lös och kastar potatis på honom
Där skall du få, där, där och där —
RISTO
Åhå, kära barn. Tror du dig kunna rå på en duktig karl med potatis till vapen?
Försöker åter att ta fatt i henne
KERTTU
tar sand ifrån marken och kastar rakt i ögonen på honom
Än nu – än nu då – ?
RISTO
Låt bli, för böfveln i våld. Tusan, om hon har förderfvat ögonen på mig.
KERTTU
Fick du ändtligen nog?
TOPPO
Nåå, Risto, kunde du också bli stukad?
RISTO
Låt bli att drifva gäck. Det här är allvarsamt.
KERTTU
Kantänka, om de nu också skulle svida en stund. Du kan då komma ihåg att hädanefter låta mig vara i fred.
TOPPO
Du kunde ha lydt mig och blifvit qvar på krogen.
RISTO
Hjelp, godt folk. Fins det ingen, som har en droppe vatten eller mjölk?
Folk samlas rundt omkring honom. Kerttu sätter sig på kanten af sin kärra
EN KLOK GUMMA
Hvad har kommit åt ögonen?
RISTO
Flickan där kastade dem fulla af sand och mull.
GUMMAN
Hvilken flicka?
KERTTU
Jag.
EN RÖST UR FOLKHOPEN
Tatterska, hedning.
EN ANNAN
Du skulle förtjena stryk, din slyna.
GUMMAN
Sätt dig där på kärran, så får jag se på dem litet bättre.
Kerttu stiger upp och ger plats
RISTO
Åh, de bränner som eld.
GUMMAN
Är det underligt? Gode Gud, det flyter ju renaste blod ifrån dem. Men gnid dem inte så, stackars man. Aj, aj, aj. De kommer aldrig i verlden att duga mer, de där ögonen.
TOPPO
Åhå? Skulle det verkligen ha gått så galet?
GUMMAN
Karlen stackare blir ohjelpligt blind. Sanna mina ord.
KERTTU
Blind. Blir han blind? Ni ljuger.
EN RÖST UR FOLKHOPEN
Det vet nog Badstu’-Anna bäst. Hon är en skicklig ögondoktor, hon.
KERTTU
Inte kan synen gå bort för så litet.
GUMMAN
Kom och se sjelf, ögonen ä’ ju som riktiga blodkulor.
RISTO
Är du nu belåten, Kerttu? Aj, satan, hvad de svider.
KERTTU
Dryp något i dem.
GUMMAN
Hvad skulle man kunna drypa i dem?
KERTTU
Droppar – eller lägg salva på dem. Kan ni inte råda till någonting?
GUMMAN
Jo bevars, om det blott funnes pengar.
KERTTU
Det skall fås. Det skall jag skaffa om det också vore från månen.
Tar från sitt bröst en penningpung
Se där, tag det där så länge. Skicka någon till apoteket. Till det nya apoteket här i närheten. Fort, fort. Jag skall under tiden skaffa mera pengar. – Vill ingen köpa potatis?
Gumman hviskar några ord till en pojke, som därefter beger sig af
Spring, pojke, spring allt hvad du förmår.
RISTO
Smärtan blir värre och värre. Nog lär jag mista mina stackars ögon.
KERTTU
Ängslas inte ännu. Låt oss vänta. Snart kommer pojken med droppar. Kanske det hjelper om du får mycket droppar, riktigt mycket.
Springer till fonden, hvarest några herrar stå, rökande cigaretter
EN RÖST UR FOLKHOPEN
Nu är flickslinkan rädd, skall jag säga.
EN ANNAN
Jo, det kan du tro. Men man kan också bli det för mindre.
KERTTU
Gode herrar, ger ni mig pengar, om jag dansar för er en underskön zigenardans?
FÖRSTE HERRN
Tusan till vacker flicka.
ANDRE HERRN
En zigenerska, tror jag.
KERTTU
Ger ni mig pengar?
FÖRSTE HERRN
Så innerligt hon ber, den sötungen.
TREDJE HERRN
Nej, men se på de ögonen.
FJERDE HERRN
Charmanta.
KERTTU
Gode herrar, får jag dansa för er?
FÖRSTE HERRN
Vi låter henne dansa.
ANDRE HERRN
Ja, ja, naturligtvis.
TREDJE HERRN
Ypperligt.
FJERDE HERRN
Dansa, dansa, du vackra flicka. Vi ska ge pengar. En vacker flicka får alltid mycket pengar.
KERTTU
kastar kärran ur vägen
Gif plats och sjung.
Folkhopen sjunger. Kerttu dansar
„Qvällen är härlig.
Trefligt att hoppa få.
Tonerna sköna
Locka till dans också.
Skåda nu alla
Som ögon fått.
För er jag dansar
Och sjunger blott.
Jag hoppar, och jag sjunger, jag,
Jag hoppar, och jag sjunger, jag.“
Svart är mitt hår, ja,
Vacker min växt också.
Fattig dock går jag.
Ödet det ville så.
Dansar om dagen
Med sång och skratt,
Gråter och suckar
Hvarenda natt.
Jag gråta får hvarenda natt,
Men nu blott dans och sång och skratt.“
Samlar in pengar i sitt förkläde, hvarefter hon ger dem till Risto
Ridån faller
TREDJE AKTEN
En skogstrakt. Till höger en hölada. Månsken
KERTTU
kommer från höger
Bort härifrån, långt bort. Dit, där månen inte skiner och solen inte lyser. Eller dit ner i sjöbotten, så djupt i gyttjan, att inte ens vågorna kunna återfinna den försvunna. Hvad gör jag i verlden? Här fins ingen plats för mig. Inte en enda menniska skall sakna eller begråta mig. Hvarför, o Gud, skapade du en så eländig varelse, som inte är till glädje för någon och som ingen, ingen, ingen älskar?
Kastar sig ned vid foten af ett träd till venster och utbrister i bitter gråt. – Från venster kommer en zigenarflock, Helka främst, Hagert, Ilona och deras båda barn efteråt
HELKA
Hör, kom hit. Här är en lada. Där får vi ett förträffligt nattläger. På höet där ska vi ligga bättre än på fjäderbolster.
ILONA
Mor, ser du, där ligger någon under trädet.
HELKA
Sannerligen är det inte en menniska. Hej, hvem där?
KERTTU
Ett jordkryp, en grafmask, fiskmat.
HELKA
Gud förbarme sig, då är du ju nästan eländigare än vi. Hvarifrån är du, stackare?
KERTTU
Hvarifrån jag är? Ja, det skulle jag säga, om jag visste det. Har den försvarslösa väl en hydda? Har den fullkomligt värnlösa något hägn? Anden har sitt varma skjul och alfågeln sitt trygga bo, men den vanlottade har blott vildmarken till hem och skogsdungen eller åkerrenen till fristad.
ILONA
afsides till Hagert:
Hör du, Hagert, hvad hon säger? Hon är ju lika hemlös som vi.
HAGERT
Var stilla. Tror du att hon ändock skulle vilja följa med oss?
HELKA
Du ser ännu mycket ung ut och likväl är du redan så olycklig. Har du ingen i verlden som kan ta vård om dig? Föräldrar, slägtingar eller åtminstone bekanta?
KERTTU
Ingen. Min mor vandrar på okända stigar; min far hvilar under torfvan på kyrkogården. Jag har inga andra bekanta än himmelens väder och vind, ingen kärare vän än fältets friska vårluft. Men hvad gör det? De skymfar en inte för sitt nöjes skull. De bedrar inte så fegt som menniskorna.
HELKA
Sant, mitt barn, sant.
KERTTU
Hädanefter går jag inte heller mer till de trakter där menniskor vistas, ty jag passar inte bland dem. Det är godt att vara ensam. Då är man ingen i vägen. Då fins det ingen som hånar en, ingen, hvars ögon man kan förderfva.
ILONA
O Hagert, det gör mig så ondt om den olyckliga.
HAGERT
Stilla nu, när mor talar till henne.
HELKA
Hvad är ditt namn, stackars flicka?
KERTTU
Kerttu.
HELKA
Kerttu? Hör du, Hagert, hennes namn är Kerttu. Än ditt slägtnamn, ditt slägtnamn, barn?
KERTTU
Väänönen.
HELKA
Från Tuusniemi?
KERTTU
Ja, min far var därifrån.
HELKA
Och din mor, barn, hvem var din mor?
KERTTU
Det sägs att hon var af er stam. Det sägs att hon lemnade min far medan jag ännu bara var ett lindebarn. Sedan dess har man inte hört något af henne.
HELKA
Kom hit, barn, bort från trädets skugga hit i månskenet, att jag måtte få se dina ögon. Åh, himmelska fader, du är ju min egen Aili, helt och hållet hennes lefvande afbild. Hagert, se på de här ögonen, den här pannan, det här håret. Sannerligen för Gud, du är mitt eget kött och blod. Kom i min famn, barn, kom i din mormors famn.
HAGERT
Var helsad, Kerttu, här ser du din morbror.
ILONA
Och här hans hustru. Nu är du inte mera ensam, Kerttu. Du har slägtingar och vänner.
KERTTU
Jag slägtingar och vänner? Är det möjligt? Än min mor, hvar är hon?
HELKA
I jordens sköte, barn. I dödens sömn ha hennes ögon varit slutna redan sexton år. Din mor fick slita mycket ondt, Kerttu, under det hon trampade lifvets stig. Alla sina skarpaste vindar lät himmelens Herre fara fram öfver hennes hufvud.
KERTTU
Min stackars mor.
HELKA
Hon öfvergaf sin stam, ser du, Kerttu, försköt sin egen slägt, och därför drabbade straffet henne. Hon trodde sig få skydd och en bättre lefnadsställning när hon skilde sig från oss, men först då börjades de bittra bekymren för den arma. I sin mans hus var hon lik ett lam i en vargflock. Hon hatades för sin slägts skull, förtrycktes och förföljdes, tills hon med barnet i sin famn flydde tillbaka till oss. Men de vilddjuren jagade efter henne och slet dig från hennes bröst, och från den stunden hade din mor inte mer en frisk dag. Sorg och saknad förtärde hennes hjerta och förde slutligen den olyckliga från lifvets qval till dödens lugna tjäll.
KERTTU
sakta gråtande:
Lycklig hon.
HELKA
Långa år ha svunnit hän sedan dess, och ännu vandrar vi alljemt omkring i verlden. Men först nu förde vår väg oss tillbaka till dessa förhatliga trakter. Hvilken underbar tillfällighet är det väl som fört oss tillsammans? Nu följer du hädanefter med oss, eller hur, mitt barn?
HAGERT
Naturligtvis, Kerttu. Tänk inte heller på annat.
ILONA
Vi förblir tillsammans ända till döden. Inte sant, Kerttu?
HELKA
Och fast vi inte har gods eller gårdar i vår ägo, så ha vi i dess ställe den gyldene friheten. Hvad fattas väl oss, då vi genomströfvar kärr och länder, då vi i skogarna lyssnar till gökens galande eller sträcker ut oss i solskenet på de bärrika markerna? Härberge finner vi på landsvägen eller på tufvorna, och som en värmande härd öfver allt ha vi kärlek och endrägt. Nej, ehvad man än bjöde mig, detta lif ville jag inte byta bort, inte mot en konungs spira.
KERTTU
Mormor, jag följer er. O, nu dagas ett nytt lif. Och dessa barn? Ä’ de era? Kom i min famn, ni små, kom. Jag håller så mycket af er, så riktigt, riktigt mycket. Får kusin alltid bära er i sin famn på färderna och sköta och vårda er? Säg, får hon?
BARNEN
Ja, ja.
KERTTU
Och dessemellan ska vi leka blindbock och kurra gömma och sista paret ut. Och så skall kusin också lära er att dansa. Åh, vi ska få så roligt, så rysligt roligt. Men fryser du inte, stackars liten, då du är så bar om halsen? Se här skall du få se. Nu skall kusin knyta en halsduk om dig. Se så, nu blir barnet snart varmt. Hvad heter du, min lilla unge?
FLICKAN
Ilona, liksom mor.
KERTTU
Jaså, du heter som mor. Och du, min lilla gosse, du heter väl som far?
GOSSEN
Nej, jag har mitt eget namn: Herman Gabriel.
KERTTU
Vi ska säkert bli goda vänner, Herman. Tror du inte det?
HERMAN
Jo, det tror jag. Och jag kan redan laga potatislåda, men det kan inte Ilona. Hur skulle också flickorna kunna förstå sig på sådant?
KERTTU
Så-å – potatislåda —
Lösgör sig från barnen och stiger upp orolig
Hur kunde jag glömma det. Mormor, du är ju gammal och erfaren. Du känner säkert många läkemedel. Skulle du inte kunna laga en sådan salva för ögonen, som hindrar en från att bli blind. Jag kastade i dag sand i ögonen på en karl, och man säger att han kommer att bli blind af det. Tänk dig, blind, blind för hela lifvet. Och jag, eländiga, gjorde honom så olycklig. Mormor, om det är dig möjligt, så bota hans ögon. Annars får jag aldrig ro mera.
HELKA
Hvarför kastade du sand i hans ögon, barn?
KERTTU
Därför att jag är så ondsint, mormor. Jag hatade honom alldeles ursinnigt och ville störta honom i förderfvet. Hade jag haft ett vapen, så skulle jag säkert ha dödat honom. Jag är så häftig och har ett så förfärligt lynne.
HELKA
Och hvarför hatade du honom, Kerttu?
KERTTU
Hvarför jag hatade honom? Ja, hvarför? Säkert endast derför att jag förut älskade honom så gränslöst.
HELKA
Har han bedragit dig?
KERTTU
Fråga inte om allting, mormor.
HELKA
Har han bedragit dig, Kerttu? Jag vill veta det.
KERTTU
Och om han också skulle ha gjort det, hvad mer? Kan man klandra honom för att han öfvergaf zigenarflickan, när han hade tillfälle att få en bättre? Alla andra skulle ha gjort på samma sätt.
HELKA
För visso, det är ju deras sed. Det är inte någon synd, om en man förför en ringa flicka och gör henne olycklig. Tusentals ha gjort det utan att någon räknat dem det till last. De ha hvarken fått bota för det eller kommit i fängelse. O, ni kristne, hurudana ä’ ni? Skrymtare, skenhelige, ingenting annat. Nog låtsas de vara fromma, när de sitter så andäktiga i kyrkan och lyssnar till prestens tråkiga predikan, men, pass på bara, knappt ha de vändt ryggen till kyrkan, förr än ulfven sticker fram under fårakläderna. De lär ett; de lefver ett annat. Det är dagens klara sanning. Och låt mig inte vara annat än en zigenerska, men det säger jag: Jag vämjes vid dessa menniskor.
HAGERT
Skär likväl inte alla öfver en kam, mor. Det fins äfven goda ibland dem.
HELKA
Jag har inte sett några, hur mycket jag än har vandrat omkring i verlden. De ä’ likadana allesammans. Den ena är inte bättre än den andra. Och oss föraktar de dessutom; de anser oss sämre än hundar. De säger att deras Gud har förbannat oss och dömt oss till evig landsflykt. Och ändå skulle vi gå i deras kyrkor och tjena deras Gud? Jo, visst också. – Hur var det? Du ville att jag skulle hjelpa den där karlen, som har bedragit dig? Laga en salva till hans ögon?
KERTTU
Ja, mormor, om du bara på något sätt kan göra det.
HELKA
Nog skulle jag kunna, men jag vill inte. Hör du, jag vill inte. Jag skulle hellre laga en sådan salva åt honom, som skulle röfva äfven den sista ljusstrålen från hans ögon. Ja, det skulle jag, vid Gud, ha lust till.
KERTTU
Du skulle kunna bota hans ögon, och du vill inte? Vill du inte ens, om jag säger dig att jag måste ta lifvet af mig, ifall han blir blind?
HELKA
Hvilken galenskap. Du skulle ta lifvet af dig för den mannens skull, som har bedragit dig? Du skulle ömma så för dessa vilddjur som jagade din mor till döds och som förbannar din stam? Nej, så vanvettig kan inte min dotterdotter vara. Det får du mig inte att tro.
KERTTU
Mormor, kort och godt: Botar du hans ögon eller ej?
HELKA
Nej. Om han också för evigt skulle komma att vandra i mörker, nej. Inte då heller, nej.
ILONA
lindar sin arm kring Kerttus hals
Kerttu, tala inte mer nu med mormor om den saken. Vänta tills hennes sinne veknat.
HELKA
Hvad är det du hviskar, Ilona? Gå in i ladan där med dina barn och lägg er allesammans att sofva i höet. Du också, Kerttu. Eller afkyl först ditt sinne härute, om du så vill. Men tala inte mer ett ord till mig om den där karlen. Kom ihåg det.
Går in i ladan efter de andra
KERTTU
Farväl, mormor. Farväl allesammans. Mig ser ni inte mera. Bättre att vara på sjöbotten till rof för fiskarna än tillsammans med sådana hårdhjertade slägtingar.
Ämnar gå
RISTO
från höger
Nå, hej. Där fick jag verkligen fatt i dig. Jag gissade just att det inte var värdt att söka dig nå’n ann’stans än vid Niittyläs hölada.
KERTTU
Hur är det med dina ögon, Risto? Blir du verkligen blind?
RISTO
Jag fruktar det värsta. Jag kan inte se synnerligen mycket, isynnerhet inte med det här ena ögat.
KERTTU
Men droppar och salvor? Kan inte de hjelpa?
RISTO
Fan heller. Det började bara att svida dubbelt värre.
KERTTU
lutar hufvudet mot Ristos axel
Hvarför hämnas du inte på mig, Risto? Du skulle ta din knif och stöta den i mitt bröst.
RISTO
Hvad skulle det tjena till. Skulle ögonen bli bättre af det?
KERTTU
Om jag åtminstone på något sätt kunde göra det godt igen Risto?
RISTO
Skulle du verkligen allvarsamt vilja det, Kerttu? Sant att säga, så var det i det hoppet jag kom efter dig hit.
KERTTU
Om jag skulle vilja? Och det frågar du? Jag skulle vilja ge mitt lif, om jag kunde skaffa dig din syn igen.
RISTO
Det är omöjligt. Men du skulle ju på annat sätt kunna gagna mig.
KERTTU
Risto, nu vet jag. Du kan inte längre sjelf förtjena ditt uppehälle om du blir blind. Men jag skall arbeta och försörja dig. Och jag kan arbeta, det skall du få se. Ingen har så mycket krafter som jag. Så galen jag var. Jag ville kasta mig i sjön, emedan jag var så förbittrad på mig sjelf och mitt lif. Jag kom ju inte att tänka på att jag kunde vara dig till hjelp och nytta.
RISTO
Det skulle du verkligen kunna. Men en qvinnas arbete betalas så dåligt. Man kommer inte långt med de inkomsterna.
KERTTU
Ja, så vet jag ett annat råd. Jag färdas på marknaderna och dansar och sjunger. Och något ännu bättre, på värdshusen och caféerna. Åh, jag skall nog finna på råd. Mins du, så mycket pengar jag fick i dag af de där herrarna på torget?
RISTO
Ja, det är ingen dum idé. Jag tänkte också på någonting ditåt.
KERTTU
Du skall lefva som en grefve hädanefter, Risto. Litet emellanåt skall jag föra pengar till dig. Och då blir du ju glad för hvar gång. Inte sant, Risto?
RISTO
Det tror jag, det. När jag får pengar.
KERTTU
Hvad jag är för en toka. Jag gråter och skrattar på samma gång. Jag känner mig så lätt och glad nu, fast tårarna ändå tränger sig i ögonen. Så besynnerligt, att jag inte genast tänkte på, på hvad sätt jag skulle kunna något försona min olycksaliga handling.
RISTO
Du är i alla fall riktigt vacker, Kerttu. Och ett så’nt underligt lynne du har. Så häftig och ondsint som du var i morse, och nu är du så mild och god. Hvart tog din vrede vägen, då det inte mer fins ett spår qvar af den?
KERTTU
Den smälte som vax i elden; den försvann som dagg på heden. Tänk inte mera på det, Risto. Jag skäms ju sjelf öfver min dumhet.
RISTO
Men vet du hvad, Kerttu?
KERTTU
Låt höra.
RISTO
Tag mig med dig, så färdas vi tillsammans från marknad till marknad och samlar pengar som gräs.
KERTTU
Tillsammans? Du och jag?
RISTO
Ja, just vi båda. Jag känner ju ändå bättre till herrarnas samlingsplatser och så’nt där, ser du. Du får aldrig reda på dem, om inte jag kommer med för att råda och leda dig.
KERTTU
Men hur kan du göra det, om du blir blind?
RISTO
Åh, kanske jag inte blir det heller. Ja, jag menar naturligtvis. Kanske jag inte blir riktigt alldeles stockblind, förstår du.
KERTTU
Än Johanna?
RISTO
Får bli här och föda sig sjelf. Det går ingen nöd på henne. Hon får så mycket arbete hon nå’nsin vill ha.
KERTTU
Ja, men —
RISTO
Hon saknar inte mig. Var inte rädd för det. Hon tackar till, om hon slipper mig.
KERTTU
Dig, sin man? Hur är det möjligt?
RISTO
Tro det om du vill, men så är det. Nå, hvad funderar du på? Ska vi bege oss i väg tillsammans?
KERTTU
Om jag skulle fråga mormor.
RISTO
Mormor?
KERTTU
Ja, mormor och morbror, som sofver därinne i ladan. I deras sällskap måste vi i alla fall komma att vandra.
RISTO
Fan besitta. Är det folk därinne i ladan? Låt oss då tala sakta. Kom och låt oss sätta oss där under trädet, Kerttu, så får vi prata – där litet längre bort.
KERTTU
Hvarför just där? Här är ju lika bra.
RISTO
Nej, kom med dit, så skall jag hviska något i örat på dig. Nå – hvad tvekar du för?
KERTTU
Jag vet inte. Det är redan natt nu och där är så mörkt.
RISTO
Seså, var inte barnslig nu, utan kom bara.
Fattar Kerttu i handen och vill draga henne med sig
HELKA
ropar från ladan:
Kerttu. Hej, Kerttu. Är du därute?
KERTTU
drar undan handen
Släpp mig. Mormor ropar. Och gå genast din väg, Risto. Gå, gå, att inte mormor får se dig.
RISTO
griper fatt i henne på nytt
St, stilla. Låt oss vänta en stund. Hon kommer säkert inte hit.
HELKA
Kerttu, hvar är du?
KERTTU
Släpp mig, Risto. Jag är viss på att hon kommer. Om ett par dar skall du få bud ifrån mig. Farväl till dess.
RISTO
Är det riktigt säkert?
KERTTU
Du kan lita på det. – Nu kommer hon.
RISTO
Adjö då så länge.
Går
HELKA
ser ut genom ladudörren
Hvarför dröjer du därute så länge? Kom nu och lägg dig att sofva.
KERTTU
Mormor, hör. Älskar du mig, om också aldrig så litet?
HELKA
Hvad nu, barn? Hvarför frågar du det så häftigt? Visst älskar jag dig. Du tillhör ju vår egen förtryckta stam, och du är ju mitt eget kött och blod. Ja, visst älskar jag dig.
KERTTU
Då upptar du också min vän som din egen ibland er och anser honom liksom mig tillhöra vår slägt. Gör du det, mormor?
HELKA
Menar du den mannen, som bedrog dig?
KERTTU
Han gör det inte mer.
HELKA
Och om jag inte skulle gå in på att ta honom med oss, hvad se’n, Kerttu?
KERTTU
Då vandrar vi våra egna vägar.
HELKA
Barn, barn, du är blind, men inte den mannen du kallar din vän. Kom nu in i ladan från den här nattkölden. Det är inte helsosamt att vaka om nätterna i ensamhet, Kerttu. Din mor hade den vanan, och det lindrade inte hennes hjertesorg.
KERTTU
Svara mig först: Samtycker du eller ej?
HELKA
Jag måste väl. Det hjelper ju inte med mindre.
KERTTU
Tack, mormor.
HELKA
Men kom också ihåg: Om han ännu en gång bedrar dig, så dödar jag honom.
KERTTU
Om han ännu engång bedrar mig, så skall inte du döda honom, utan jag.