Mackenzie kände sig säker på att mördaren inte skulle slå till förrän på kvällen, och de andra höll med henne. Det gav dem ytterligare fyra timmar av dagsljus för att förbereda sig på vad de hoppades skulle bli ett framgångsrikt gripande. Även om något verkligen skulle hända innan mörkrets intrång, fanns det patrullbilar stationerade längs landsväg 411 som höll koll på om ett fordon körde in på grusvägen som ledde till platsen som mördaren hade förberett. Med tillskottet i form av en helikopter från delstatspolisen på väg för att assistera, kändes det som en seger redan innan solen gått ner.

Mackenzie befann i en av de omärkta bilarna på landsväg 411, lättad över att vara ensam. Nelson hade återvänt till stationen för att träffa en rådgivare från delstatspolisen, och gett henne tillåtelse att stanna kvar och hålla koll på platsen och brottsfallet. Hennes bil var parkerad två kilometer från grusvägen, delvis gömd från landsväg 411 genom att ha backats in mot ingången av vad som varit en gammal avskuren väg som bönder tog för att ta sig fram mellan majsfälten.

Hon hade suttit där i en kvart och den enda bil hon hade sett åka förbi var en polisbil som lämnade platsen och åkte tillbaka till stationen. Hon kände sig fortfarande säker på att det inte skulle ske någonting förrän sent på kvällen eller under natten, och hon visste att hon hade en utdragen väntan framför sig. Hon undrade om Nelson hade gett henne det här uppdraget för att få henne ur vägen eller om han såg det som att han gav henne en roll som skulle göra henne till huvudperson i händelseutvecklingen.

Med en suck tittade hon ut över den händelselösa sträckan som var landsväg 411. Hon plockade upp telefonen och stirrade på notifikationen om det missade samtalet från Ellington för en och en halv timme sedan. Hon gjorde sitt bästa för att inte tänka på händelserna från gårdagskvällen när hon hade gjort bort sig inför honom, medan hon tryckte på notifikationen. När hans nummer visades tryckte hon på det direkt, så att hon inte skulle hinna komma på andra tankar.

Han svarade på tredje signalen, och hon störde sig på hur fint det kändes att höra hans röst. "Ellington här", sa han.

"Det är Mackenzie White", sa hon. "Jag såg att du hade ringt."

"Åh, hej! Jag hörde att ni fått en lovande öppning."

"Det verkar så, men vi får se. Vi hittade nästa påle, redan upprest och redo."

"Jag hörde det. Hur känner du inför det?"

"Bra", sa hon.

"Du låter tveksam."

"Det verkar bara för bra för att vara sant. Det känns som att något saknas."

"Så kanske det är", sa Ellington. "Dina instinkter är rätt vassa. Jag ifrågasätter inte dem."

"Det gör vanligtvis inte jag heller."

En obekväm tystnad uppstod mellan dem och Mackenzie försökte komma på något annat att prata om. Han hade redan hört allt om den nya öppningen i fallet, så det var meningslöst att ta upp det igen. Det här är patetiskt, Mackenzie, tänkte hon.

"Så", sa Ellington och bröt tystnaden. "Jag tog mig friheten att arbeta fram en profil efter att jag fick höra om de religiösa sambanden. Chanserna är mycket goda att vi letar efter någon som har en historia av religion. Kanske en präst eller pastor, även om det historiskt sett pekar på en religiös uppfostran i ett strikt religiöst hem. Kanske gick han på en religiös privatskola. Jag tänker också att antingen hade han ingen mamma eller en mamma som inte var närvarande. Han var troligen utåtagerande som barn — inte på samma extrema sätt som vi ser nu, men en typisk bråkstake."

"Vad baseras allt det här på?" frågade hon. "Bara tidigare brottsfall?"

"Ja, mestadels", sa han. "Jag kan inte ta äran för de här insikterna alls. Men om jag ska vara ärlig, så är det en formel som stämmer ungefär i sjuttio procent av fallen."

"Okej, så om den här platsen inte blir lyckosam, så letar vi efter en av typ tusen möjliga misstänkta."

"Kanske inte så många. Baserad på min profilering, så skulle jag också anta att det här är en lokal förmåga. Om han kartlägger sin egen stad, som du har poängterat, så skulle jag säga att han har växt upp här. Och med det som grund så skulle jag ringa några samtal. Det finns en katolsk grundskola inom tio mil från Omaha. Det finns en till i delstaten, men jag tror att den som ligger närmast Omaha är bäst att satsa på."

"Det är fantastiskt", sa Mackenzie.

"Vad är fantastiskt?"

"Bara så där så har du smalnat av sökområdet och har till och med en potentiell källa till bakgrundsinformation."

"Tja, FBI brukar ju vara helt okej på att göra efterforskningar." Han skrattade lite åt sitt eget skämt, men när Mackenzie inte skrattade så slutade han tvärt.

"Tack, Ellington."

"Visst. En sak till innan vi lägger på bara."

"Vad är det?" frågade hon. Hon var nervös och hoppades att han inte skulle ta upp hennes pinsamma raggningsförsök kvällen före.

"När jag avrapporterade till min chef, så berättade jag för honom att du är fantastiskt och att jag försökte locka dig till den mörka sidan."

Hon kände sig smickrad.

"Den mörka sidan betyder FBI?"

"Precis. Han verkar i alla fall intresserad. Så om du någonsin skulle känna dig sugen på att dra dig åt vårt håll, så kan jag ge dig hans kontaktuppgifter. Det skulle kunna vara en konversation som är värd att ha."

Hon tänkte över det hela och även om hon ville säga något mer, om hur mycket hon uppskattade honom, så var "tack" allt hon lyckades svara. Hela idén verkade vara för drömlik. Så fantastiska saker brukade inte hända henne.

"Är du okej där borta?" frågade Ellington.

"Ja, jag är helt okej. Men jag måste avsluta nu. Den här saken håller på att närma sig slutet och jag måste fokusera."

"Det förstår jag. På dem nu."

Ett brett leende spred sig i hennes ansikte. Även om hon trott att han hade varit en karaktär som var för bra för att vara sann, så visade det sig att Ellington kunde vara precis lika töntig och bristfällig som alla andra.

Hon stängde ner samtalet och tittade ut på landsväg 411 igen. Det började krypa i kroppen på henne, som att hon slösade med sin tid genom att sitta där. Hon tog fram webbläsaren på telefonen, sökte efter lokala katolska grundskolor och upptäckte att Ellington hade varit mitt i prick med det han hittat.

Hon sparade adressen på telefonen och tog sedan fram Nelsons nummer. Han svarade efter fyra signaler och lät irriterad över att ha blivit avbruten i sitt rövslickeri av delstatspolisen.

"Vad händer White?"

"Jag vill följa upp en ledtråd, sir", sa hon. "Men det skulle kräva att jag lämnar 411 i två eller tre timmar."

"Absolut inte", sa Nelson. "Du är ansvarig för det här, så du måste stanna där. Det här är din show, White. Fundera inte ens på att låta det här glida dig ur händerna. Om vi inte har gripit den här killen imorgon, så kan vi snacka igen. Om det är en väldigt lovande ledtråd, kan vi skicka någon annan som får kolla upp det."

"Nej", sa Mackenzie. "Det är bara magkänsla."

"Okej", sa han. "Stanna där tills jag säger något annat."

Hon fick inte ens chansen att svara innan han lade på.

Hon tog fram adressen till den katolska skolan på sin GPS och sparade den. Sedan tittade hon åt höger där, en bit längre ner för landsväg 411, en ensam påle stod tom på ett majsfält, och väntade på ett offer.

Hon visste att hon borde stanna, följa order och sitta där i timmar utan att göra någonting.

Men medan hon satt där var det något som skavde i henne. Tänk om han mördade offren innan han tog ut dem till pålarna.

Om det var så, betydde det att en kvinna var fast någonstans, precis nu, och torterades. En kvinna som skulle dö medan Mackenzie bara satt där och väntade på att hennes döda kropp skulle dyka upp.

Hon stod inte ut med tanken.

Och tänk om den katolska skolan — den enda i området, den som perfekt passade in på profileringen från FBI — kunde ge henne ett namn? En identitet?

Det kunde leda dem till mördaren innan han kom hit. Det kunde kanske rädda nästa offer innan det var för sent.

Mackenzie satt där och väntade. Hon kände hur hon brann inombords och kunde höra nästa offer skrika i hennes huvud. Varje minut som passerade var plågsam.

Till slut trampade hon ner gaspedalen och svängde ut därifrån.

Hon tog fram Holy Cross på sin GPS.

Att trotsa en direkt order som den här kunde kosta henne både jobbet och hela hennes framtid.

Men hon hade inget val.

Hon hoppades bara att hon skulle hinna dit och tillbaka innan det var för sent.

KAPITEL TJUGOFEM

Idiot.

Ordet ekade i hans huvud när han passerade färdleden på motorväg 32 och landsväg 411.

Idiot.

Om han hade behövt något bevis för att Gud var på hans sida, hade han fått det i och med tajmingen av alltihop. Han hade var på väg mot platsen där det fjärde mordet skulle ske — det som skulle vara hans fjärde stad — när han såg polisbilen som åkte längs landsväg 411. När han fick syn på den fortsatte han bara rakt fram längs motorväg 32, med bultande hjärta.

Kanske var det bara en slump. Kanske polisen var ute och patrullerade rutinmässigt, på jakt efter fortkörare.

Eller så hade de hittat pålen. Han visste att de letade efter honom; han hade sett artiklarna om Åkermördaren i tidningarna men hade inte brytt sig om att läsa dem eller kolla på nyhetsklippen om hans arbete på tv. Han gjorde det inte för att få uppmärksamhet eller för att bli känd. Han gjorde det för att sprida Guds vrede, och för att lära världen om kärlek, barmhärtighet och renhet.

Detta skulle dock förstås inte polisen förstå. Och om de nu hittat platsen där den fjärde staden skulle resas, så kunde det betyda slutet för honom. Han skulle inte få möjligheten att slutföra sitt arbete och det skulle inte göra Gud nöjd.

Han skulle behöva flytta den fjärde platsen. Kanske det bara skulle vara bra för honom i slutändan. Kanske polisen skulle vara så upptagen med att försöka hitta honom på den här fjärde platsen att han skulle kunna slutföra sitt arbete någon annanstans utan att riskera att åka fast.

Han kom till en butik längs motorväg 32 och körde in med sin skåpbil på parkeringen. Han vände bilen mot vägkorsningen och körde tillbaka utan att ens kasta en blick mot landsväg 411.

Med sitt offer redan utvalt och förberett skulle han fortfarande hinna bygga sin fjärde stad ikväll, så som han hade planerat.

Han skulle återuppta sitt arbete någon annanstans.

Hon öppnade ögonen och kände direkt en blixt av huvudvärk. Hon kved och upptäckte att hennes röst lät konstig — nästan dov. Hon försökte lyfta sin hand mot munnen men insåg att det inte gick. Hon förstod att hon hade en munkavle av en tygtrasa, som var hårt knuten och skar in i hennes mungipor.

Hon blinkade snabbt och försökte göra sig av med smärtan i huvudet. Allt eftersom hennes ögon började fokusera och hon började vakna ur sin omtöcknade dimma, så förstod var hon befann sig. Hon var på ett trägolv täckt av smuts. Hennes armar var fastbundna bakom hennes rygg och hennes fotknölar var också fastbundna. Hon var avklädd till underkläderna.

Det var det här sista faktumet som fick henne att minnas. En man hade kommit från ingenstans igår natt när hon var på väg hem. Klocka var fyra och hon hade...gud, vad hade hon gjort?

Men den ljusrosa behån hon hade på sig gjorde det omöjligt att glömma vad hon hade gjort igår. Hon hade gjort sitt bästa för att övertyga sig själv om att en eskort var annorlunda än det som de där andra kvinnorna höll på med. Hon var mer stilfull, mer kontrollerad.

Men när allt kom omkring, så hade hon gjort samma sak som vad de andra kvinnorna gjorde. Hon hade fått frikostigt betalt (femtonhundra dollar för en och en halv timmes "arbete" var inte så illa) och efteråt hade hon inte mått så dåligt som hon hade trott att hon skulle göra.

Men sedan hade det kommit en man ur skuggorna. Han hade bara sagt hej och sedan lagt sin arm runt hennes hals. Hon hade känt en doft av något och sedan glidit in i medvetslöshet. Hon hade hört honom viska i hennes öra om offer och bittra vatten.

Och nu var hon här. Hon hade fortfarande sina trosor på sig och kände ingen smärta, så hon var ganska säker på att hon inte blivit våldtagen. Men hon var illa ute i vilket fall som helst.

Hon försökte ta sig upp på knäna, men varje gång hon var nära att lyckas gjorde hennes tätt hopbundna fotknölar att hon tippade omkull och slog ner i golvet igen. Hon låg där och grät. Hon försökte komma ihåg det sista mannen hade sagt till henne innan vad det nu var som han hade placerat under henne näsa hade fått henne att däcka.

Långsamt började det komma tillbaka till henne. Och förvånande nog gjorde galenskapen i det hela att hon snarare ville bryta ihop och ge upp, än att försöka ta sig ur situationen.

Var inte orolig, hade han sagt. Jag ska bygga en stad åt dig.

KAPITEL TJUGOSEX

Det tog Mackenzie lite mer än en timme att nå den katolska skolan Holy Cross, då hon kört i 140 kilometer i timmen hela vägen. Skoldagen var slut när hon kom fram. Hon skyndade sig upp för trapporna där hon fick hjälp av en receptionist, och det visade sig att hon lyckats få fatt på rektorn vid rätt tid på dagen.

Rektorn var en rund dam som uppfyllde samtliga stereotypa karaktärsdrag som Mackenzie hade om nunnor. Till en början var rektor Ruth-Anne Costello varm och inbjudande, men så fort Mackenzie kommit in på hennes kontor och satt sig framför hennes skrivbord, blev rektorn genast strikt och pratade med en brysk ton.

"Vi har hört surret om den här så kallade Åkermördaren", sa rektor Costello. "Är det därför du har kommit hit?"

"Det stämmer", sa Mackenzie. "Hur visste du det?"

En bister min uppenbarade sig på rektorns ansikte, men den var mer ilsken än bekymrad. Mackenzie tänkte att det var en min som gick att finna på det flesta medarbetare på en sådan här skola vilken dag som helst.

"Tja, de här stackars kvinnorna hängs upp på träpålar och pryglas, inte sant? Den religiösa symboliken går inte att ta miste på. Och så fort en mördare utför sina dåd efter vrickade och vilsna tolkningar av religionen, så är det alltid de privata religiösa skolorna som hamnar under lupp."

Mackenzie kunde bara nicka. Hon visste att detta var sant; hon hade sett det flera gånger sedan första året på högskolan, då hon började fokusera på att göra karriär inom polisyrket. Men hennes tystnad berodde också på faktumet att rektor Costello hade rätt: de religiösa undertonerna i Åkermördarens handlingar var uppenbara. Mackenzie hade själv känt det när de hade hittat den första kroppen. Så varför i hela fridens namn hade hon nonchalerat det?

För att jag var rädd att uttrycka det inför Nelson och Porter av rädsla för att ha fel att sedan omedelbart förlöjligas, tänkte hon.

Men nu hade hon chansen att rätta till det och hon tänkte inte sumpa det.

"Tja", sa Mackenzie, "vi har en väldigt specifik profil. Jag hoppades på att om jag kunde få prata med dig eller kanske någon som varit här länge, så skulle jag kanske kunna hitta en potentiellt misstänkt. Och även om jag inte skulle hitta en misstänkt, i alla fall någon som vet något om morden."

"Nåväl", sa Costello, "jag har varit här i trettiofem år. Jag var studiehandledare först och blev sedan rektor, vilket jag varit i nästan tjugo år nu."

Hon reste sig upp och gick till den vänstra sidan av kontoret där flera gammalmodiga arkivskåp stod uppradade längs väggen. "Du vet", sa Costello, "du är inte den första kriminalinspektören som kommer och snokar runt här när det skett ett brott som verkar ha religiösa influenser. Inte på långa vägar."

Costello drog ut fyra mappar från arkivskåpet och bar fram dem till skrivbordet. Hon släppte ner dem på skrivbordet med en kraft som tydligt visade att hon var irriterad. Mackenzie sträckte sig fram för att plocka upp dem men Costellos hand var redan på väg mot dem. Utan att titta på Mackenzie började Costello prata igen, och hennes knubbiga pekfinger knackade på var och en av mapparna.

"Den här", sa hon och pekade på den första mappen, är Michael Abner. När han gick i skolan här i början av sjuttiotalet, ofredade han en flicka på lekplatsen och togs på bar gärning när han onanerade på flickornas toalett i femte klass. Han dog dock 1984. En hemsk bilolycka, tror jag bestämt. Så han kan förstås inte vara misstänkt."

Med de orden flyttade Costello mappen från skrivbordet. Hon fortsatte sedan hastigt med att utesluta två andra mappar, eftersom en av dem hade dött fem år tidigare i lungcancer och den andra hade spenderat sitt liv i rullstol — uppenbarligen inte en person som kunde släpa träpålar till mordplatser.

"Den här sista", sa Costello, tillhör Barry Henderson. När han gick här på Holy Cross hamnade han i flera slagsmål, ett av dem slutade det med att två pojkar hamnade på akuten. När han kom tillbaka efter sin avstängning började han skicka snuskiga brev till lärarna, vilket kulminerade i att han försökte våldta bildläraren medan han sjöng sin mors favoritpsalm. Detta hände 1990. Jag måste tyvärr meddela dig att inte heller han kan vara den skyldige. Han har nämligen varit under rättspsykiatrisk vård under de tolv senaste åren."

Mackenzie såg till att memorera informationen och såg sedan hur Costello lade tillbaka mapparna i arkivskåpet. När hon stängde skåpet, gjorde hon det men en smäll som fick det att låta som att en liten bomb briserade inne på kontoret.

"Och dessa är de enda eleverna du haft under de senaste trettiofem åren som skulle kunna vara kapabla att utföra sådana dåd som Åkermördaren har gjort?"

"Det finns ingen möjlighet att veta det", sa Costello. "Med all respekt, vi håller inte ögonen på varje elev som potentiellt skulle kunna ha en kriminell framtid. Då skulle vi behöva detaljerade rapporter om varje barn som bryter mot minsta lilla regel. De fyra jag just visade dig var de mest extrema fallen, och jag har haft dem nära till hands under de senaste åren för att det besparar mig mycket tid när polisen kommer hit. Särskilt när de har kommit på vad det tycker är en passande gärningsmannaprofil. De vill alltid skuldbelägga religionen för brott som de inte kan lösa själva."

"Det finns ingen skuldbeläggning här", sa Mackenzie.

"Det klart att det finns", sa Costello. "Säg mig, inspektören. Har du kommit hit för att helt enkelt få ett namn på en misstänkt eller för att få svar på vilken sorts religiös doktrin som gjort denne så skruvad att den nu utför dessa fruktansvärda handlingar?"

"Jag bryr mig inte om hur informationen kommer fram", fräste Mackenzie. "Jag måste bara få reda på vem som mördar de här kvinnorna. Varför är sekundärt just nu."

Mackenzie började känna sig som en idiot för att hon hade åkt till Holy Cross. Vad hade hon förväntat sig? En lätt och behändig lösning? En tidigare elev som matchade Ellingtons gärningsmannaprofil till punkt och pricka?

"Tack för att du tog dig tid, fru Costello", sa hon dämpat. Hon reste sig och gick mot dörren. När hennes hand greppade dörrhandtaget, stoppade rektor Costello henne.

"Varför tror du att det är så, inspektör White?"

"Vadå?"

"Varför letar rättsväsendet efter svar från religionen när de inte kan lösa vad de tror är brottsfall med religiösa motiv?

"Det är bara så att det stämmer in på profilen i de flesta fall", sa Mackenzie.

"Gör det?" frågade Costello. "Eller är det för att människan inte kan acceptera ondskan för vad den verkligen är? Och eftersom vi inte kan acceptera den, så måste vi hitta något lika ogripbart att skylla ondskan på?"

Hon fick en fråga på läpparna och den smet ut innan hon kunde hejda sig.

"Vad är ondska, fru Costello? Hur ser ondska ut?

Rektor Costello log tunt. Det var ett leende som antydde någon slags mörk kunskap.

"Ondska ser ut som dig. Den ser ut som mig. Vi lever i en fallen värld, inspektören. Ondska finns överallt."

Dörrhandtaget under Mackenzies hand kändes plötsligt kallt. Hon nickade och lämnade kontoret utan att vända sig om och titta på rektor Costello för att säga adjö.

Medan hon tog sig ut genom Holy Cross labyrintartade korridorer, vibrerade hennes mobiltelefon i fickan. Hon tog fram den och såg Nelsons namn och nummer på displayen. Hon kände sig nedslagen. Mördaren, tänkte hon. Han dök upp när jag var borta och Nelson kommer vara ursinnig på mig.

Hon svarade på samtalet med en klump av rädsla i magen. "Hallå, kommissarien".

"White", sa han. "Var är du?"

"På den katolska grundskolan Holy Cross", sa hon. "Jag följer upp Ellingtons profilering."

Nelson var tyst en stund medan han funderade på det hela. "Vi kan gå igenom varför i helvete du trotsar min order och ödslar tid på att åka dit, senare", sa han. "Men just nu behöver jag att du svänger förbi stationen på vägen tillbaka."

"Men landsväg 411 då?" frågade hon. "Jag skulle vilja åka tillbaka dit innan rusningstrafiken."

"Ännu en anledning till att du inte borde ödsla tid på att följa upp Ellingtons ledtrådar. Kom hit nu bara."

"Är allt okej?" frågade hon.

Men Nelson hade redan avslutat samtalet och lämnat Mackenzie kvar att lyssna på ljudet av en död telefonlinje.