Riley tänkte så snabbt hon bara kunde. Vad kunde hon berätta för honom? Att hans fru förmodligen levde, men att hon antagligen precis nu höll på att både torteras och förnedras? Och att hon skulle skäras upprepade gånger med kniv, det skulle bara fortsätta och fortsätta, tills det att Cindy blev antingen räddad eller dödad, vilket som än kom först?

Riley öppnade munnen för att säga något, men inga ord kom ut. Beverly lutade sig fram och la en hand på Rileys arm. Specialistens ansikte var fortfarande varmt och vänligt, men fingrarna höll ett fast grepp.

Beverly pratade mycket långsamt, som att hon förklarade något för ett barn.

”Jag kan inte hitta kvittot” sa hon. ”Det är inte här.”

Riley förstod att Beverly menade väl. Hennes blick sa dock att intervjun hade gått för långt och att det var dags för Riley och Bill att gå.

”Jag tar över nu” sa Beverly i en knappt hörbar viskning.

Riley viskade tillbaka till henne ”Tack. Förlåt.”

Beverly log och nickade sympatiskt.

Nathaniel satt med ansiktet begravt i händerna. Han tittade inte ens upp på Riley när hon och Bill ställde sig upp för att gå.

De lämnade lägenheten och gick tillbaka ner för trappan till gatan. De båda klev in i Rileys bil men hon startade inte motorn. Hon kände sina egna tårar komma.

Jag vet inte vart jag är påväg, tänkte hon. Jag vet inte vad jag ska göra.

Det tycktes vara det icke självvalda mantrat i hennes liv just nu.

”Det är dockor, Bill” sa hon. Hon försökte förklara sin nya teori så mycket för honom som det gick. ”Det har definitivt något att göra med dockor. Minns du vad Roy Geraty berättade för oss i Belding?”

Bill tänkte. ”Han sa att hans första fru Margaret inte tyckte om dockor. De gjorde henne ledsen, sa han. Han sa att de ibland fick henne att gråta.”

”Ja, för att hon inte kunde få egna barn” sa Riley. ”Men han sa något annat. Han sa att hon hade vänner och släktingar som hade egna barn. Han sa att hon alltid var tvungen att gå till babyshowers, och att hjälpa till med födelsedagsfester. ”

Riley kunde se på Bills uttryck att han började förstå nu.

”Så hon var ibland tvungen att köpa dockor” sa han. ”Även om de gjorde henne ledsen.”

Riley slog handen i ratten.

”Alla de här kvinnorna köpte dockor” sa hon. ”Han såg dem köpa dockor. Och han såg dem köpa dockorna på samma ställe, i samma butik.”

Bill nickade. ”Vi måste hitta den affären” sa han.

”Helt rätt” sa Riley. ”Någonstans i vårat över tusen kvadratkilometer stora område så finns det en dockaffär som alla kidnappade kvinnorna besökte. Och han åkte också dit. Om vi kan hitta den så kanske – och bara kanske – vi kan hitta honom.”

I det ögonblicket ringde Bills mobiltelefon.

”Hallå?” sa han. ”Ja, agent Walder, det här är Jeffreys.”

Riley höll tillbaka ett stön. Hon undrade vilken typ av besvär Walder skulle ställa till med nu.

Hon såg Bill tappa hakan av överraskning.

”Åh fan,” sa han. ”Helvete. Okej. Okej. Vi kommer.”

Bill avslutade samtalet och stirrade på Riley, mållöst i några sekunder.

”Walder och de där småglinen han drar runt på” sa han. ”De har arresterat honom.”

Kapitel 19

Riley och Bill anlände till beteendeanalysenheten för att träffa Walder som väntade på dem vid dörren.

”Vi har honom” sa Walder och tog med dem in i byggnaden. ”Vi har killen.”

Riley kunde höra både upprymdhet och lättnad i hans röst.

”Men… hur?” krävde hon.

”Agent Paige, du har underskattat Huang och Creighton” sa Walder. ”Efter att du stack iväg så berättade receptionisten för dem om en otrevlig kille som nyligen hade hängt runt på kliniken. Hans namn är Darrell Gumm. Kvinnliga patienter hade lämnat in klagomål. Han var alltid för nära dem, sa de, och han respekterade dem inte när de försökte avlägsna sig. Han sa också några ganska märkliga saker till dem. Och en eller två gånger tog han sig faktiskt in på damtoaletten.”

Riley tänkte över detta, kontrollerade det mot sina egna antaganden om förövaren. Det kan vara han, tänkte hon. Hon började känna sig upphätsad.

Bill frågade Walder ”Ringde ingen på kliniken polisen om Gumm?”

”De lät deras egen säkerhetspersonal hantera det. Vakten uppmanade Gumm att hålla sig borta. På den typen av kliniker så får de in skummisar lite då och då. Men Huang och Creighton var lyhörda och insåg att det kanske låg något mer i det. De insåg att han lät som den killen vi letar efter. De fick hans adress från receptionisten, och vi körde bort till hans lägenhet.”

”Hur vet du att det är han?” frågade Riley.

”Han erkände” sa Walder snabbt. ”Vi har ett erkännande från honom.”

Riley började känna en lättnad själv. ”Och Cindy MacKinnon?” frågade hon. ”Var är hon?”

”Vi jobbar på det” sa Walder.

Rileys lättnad bleknade. ”Vad menar du ’jobbar på det’?” frågade hon.

”Vi har fältagenter som söker igenom området. Vi tror inte att han kan ha tagit henne särskilt långt. Hur som helst så kommer han snart avslöja det. Han är väldigt pratglad.”

Måtte det vara han, tänkte Riley. Och måtte Cindy MacKinnon vara vid liv. De kunde inte förlora ännu en oskyldig kvinna till detta vidriga monster. Visst hade han varit lite oberäknelig tidigare, men hon borde inte vara död ännu. Han hade inte haft nöjet att tortera henne än.

Bill frågade Walder ”Var är den misstänkte nu?”

Walder ledde vägen. ”Vi har honom i förhör” sa han. ”Kom. Jag är på väg dit nu.”

Walder fyllde i de nödvändiga uppgifterna när de gick igenom det omfattande komplexet till byggnaden där alla misstänkta hölls.

”När vi visade våra brickor” sa Walder grymt ”så bjöd han oss att komma in och att känna oss som hemma. Självförtroende.”

Riley tyckte det lät rätt. Om Darren Gumm verkligen var gärningsmannen så var kanske agenterna precis den upplösning som han hade hoppats på. Kanske hade planen alltid varit att åka fast, efter att ha gäckat polisen i två år. Kanske var berömmelse den belöning han hade hoppats på redan från början – och mycket mer än bara femton minuters berömmelse.

Problemet var att Riley visste att han fortfarande kunde använda sitt senaste offer för att reta dem. Det var mycket möjligt att han var den sortens person.

”Ni skulle ha sett hans lägenhet” fortsatte Walder. ”En smutsig liten enrumshåla med en utfällbar soffa och ett litet badrum som stank något fruktansvärt. Och på väggarna, absolut överallt, hade han nyhetsklipp om angrepp och våldtäkt och mord från hela landet. Inget tecken på en dator, teknologi verkar inte vara hans grej, men jag måste säga att han har en analog databas med dokumenterad psykopatisk kriminalitet som många polisavdelningar skulle avundas.”

”Och låt mig gissa” flikade Bill in. ”Han hade massor att säga om morden han har begått – mer eller mindre all information som gjorts offentligt om dem under de två åren.”

”Det hade han sannerligen” sa Walder. ”Creighton och Huang frågade honom några frågor, och han agerade hur misstänksamt som helst. Till slut frågade Huang vad han visste om Cindy MacKinnon och han körde fast. Det var uppenbart att han visste vem vi menade. Vi hade tillräckligt för att arrestera honom. Och han erkände nästan så snart vi fick hit honom.”

I det ögonblicket ledde Walder Riley och Bill till ett litet rum med ett envägs-fönster som tillät de på utsidan att titta in i ett förhörsrum.

Förhöret var redan igång. På ena sidan av bordet satt agent Emily Creighton. Agent Craig Huang gick runt på golvet bakom henne. Riley trodde att de två unga agenterna faktiskt såg bättre ut än vad de hade gjort tidigare. På andra sidan bordet satt Darrell Gumm. Hans handleder var fängslade vid bordet.

Riley blev omedelbart avskräckt av honom. Han var en liten paddliknande man, någonstans runt trettio, medelmåttig kroppsbyggnad och lite småtjock. Men han såg tillräckligt stark ut för att vara ett trovärdigt fysiskt hot, speciellt för försvarslösa kvinnor som blev överraskade. Hans panna sluttade skarpt bakåt, vilket fick hans skalle ser ut att som den tillhörde någon sedan länge utdöd människoapa. Hans haka var allt utom obefintlig. I helhet passade han verkligen Rileys förväntningar. Och hans bekännelse tycktes klargöra saker.

”Var är hon?” skrek Creighton mot Gumm.

Riley kunde höra på den otåliga tonen i Creightons röst att hon redan hade ställt frågan många gånger.

”Var är vem?” frågade Gumm i en hög och obehaglig röst. Hans ansiktsuttryck avspeglade förakt och likgiltighet.

”Sluta spela dum” sa Huang kraftigt.

”Jag behöver inte säga något utan en advokat närvarande, eller hur?” sa Gumm.

Creighton nickade. ”Vi har redan berättat det för dig. Vi tar hit en advokat när du ber om en. Du fortsätter att säga att du inte vill ha en. Det är också din rättighet. Du kan avstå från din rätt till en advokat. Har du ändrat dig?”

Gumm lutade på huvudet och tittade på taket med ett hånfullt litet leende.

”Låt mig tänka på saken. Nej, det tror jag inte. Inte än, iallafall.”

Huang lutade sig över bordet mot honom och försökte se utmanande ut.

”Jag frågar dig för sista gången” sa han. ”Var gömde du bilen?”

Gumm ryckte på axlarna. ”Och jag säger för sista gången vilken bil? Jag äger inte någon bil. Fan, jag har inte ens körkort.”

Med en låg röst informerade Walder Riley och Bill ”Den sista biten är sann. Inget körkort, ingen röstregistrering, inga kreditkort, inget alls. Han existerar i princip inte. Inte konstigt att bilen inte hade någon registreringsskylt. Han stal den förmodligen. Men han kan inte ha kört den långt på så kort tid. Den måste vara någonstans i närheten av hans lägenhet. ”

Agent Creighton stirrade på Gumm nu.

”Du tycker att det här är roligt, eller hur?” sa hon. ”Du har en stackars kvinna bunden någonstans. Du har erkänt så mycket redan. Hon vill inte dö, och jag vet att hon är hungrig och törstig. Hur länge kommer du låta henne lida? Är du verkligen villig att låta henne dö så? ”

Gumm smålog.

”Är det här den delen när ni börjar knuffa och kasta runt mig? Visar vem som bestämmer” frågade han. ”Eller är det här när ni säger att ni kan få mig att prata utan att lämna några synliga märken?”

Riley hade försökt hålla sig tyst, men hon kunde inte hålla sig längre.

”De frågar inte rätt frågor” sa hon.

Hon steg förbi Walder och in genom dörren som ledde in i förhörsrummet.

”Vänta, agent Paige” befallde Walder.

Hon ignorerade honom och stormade in i rummet. Hon rusade mot bordet, satte båda händerna på det och lutade sig skrämmande mot Gumm.

”Berätta för mig, Darrell” väste hon. ”Gillar du dockor?”

För första gången så visade Darrells ansikte ett spår av livfullhet.

”Vem fan är du?” frågade han Riley.

”Jag är någon du inte vill ljuga för” sa Riley. ”Gillar du dockor?”

Darrells ögon flackade runt i rummet.

”Jag vet inte” sa han. ”Dockor? De är söta, antar jag.”

”Åh, du tycker att de är mer än söta, eller hur?” sa Riley. ”Du var den där typen av pojke när du var liten – den typ som tyckte om att leka med dockor, den typen som alla retade.”

Darrell vände sig mot spegeln i rummet, den som var ett fönster sedd från andra sidan.

”Jag vet att ni är där bakom” ropade han. ”Kan någon få bort den här galna kvinnan från mig?”

Riley gick runt bordet, knuffade Huang åt sidan och ställde sig bredvid Gumm. Sen tittade hon honom rakt i ansiktet. Han lutade sig tillbaka och försökte fly från hennes intensiva blick. Men hon skulle minsann inte ge honom så mycket som en chans att andas. Deras ansikten var bara några centimeter ifrån varandra.

”Och du gillar fortfarande dockor, eller hur?” väste Riley och slog knytnäven i bordet. ”Små flickdockor. Du gillar att ta av dem kläderna. Du gillar att se dem nakna. Vad tycker du om att göra med dem när de är nakna?”

Darrells ögon vidgades.

Riley höll ögonen på honom en lång stund. Hon tvekade och försökte läsa hans uttryck noggrant. Var det förakt eller avsky som sänkte hans mun så kraftigt?

Hon öppnade munnen för att fråga mer, men dörren till förhörsrummet slogs upp bakom henne. Hon hörde Walters stränga röst.

”Agent Paige, ut härifrån. Nu.”

”Ge mig bara en minut” sa hon.

”Nu!”

Riley stod en stund över Gumm i tystnad. Nu såg han bara förvirrad ut. Hon tittade och såg att Huang och Creighton stirrade på henne i vantro. Då vände hon sig om och följde Walder ut i det angränsande rummet.

”Vad i helvete handlade det där om?” krävde Walder. Du fiskar. Du vill inte att fallet ska lösas. Det är löst. Släpp det. Allt vi behöver göra nu är att hitta offret.”

Riley stönade högt.

”Jag tror att du har fel” sa hon. ”Den här killen reagerar inte på dockor på det sätt som mördaren skulle göra. Jag behöver mer tid för att vara säker.”

Walder stirrade på henne en stund och skakade sedan på huvudet.

”Det här har verkligen inte varit din dag, har det, agent Paige?” sa han. ”Jag skulle nästan säga att du inte har varit på topp sedan du tog dig an fallet. Eller jo, du hade rätt om en sak. Gumm verkar inte ha haft någon anknytning till senatorn, varken politisk eller personlig. Tja, det spelar knappast någon roll. Jag är säker på att senatorn kommer att vara nöjd med att vi har fått fast hans dotters mördare”

Riley kämpade med sina egna känslor.

”Agent Walder, jag respekterar dig oerhö—” började hon.

Walder avbröt. ”Och det är ditt problem, agent Paige. Din respekt gentemot mig har varit kraftigt bristfällig. Jag är trött på din ovilja att följa order. Oroa dig inte, jag kommer inte att skriva en negativ rapport. Du har gjort ett bra jobb tidigare och jag ger dig cred för det. Du är säkert fortfarande traumatiserad från allt du gick igenom. Men du kan gå hem nu. Vi hanterar det här.”

Sedan klappade Walder Bill på axeln.

”Jag skulle vilja att du stannar, agent Jeffreys” sa han.

Bill harklade sig. ”Om hon går så går jag” sa han bestämt.

Bill ledde Riley ut i korridoren. Walder gick ut ur rummet för att se dem gå. Efter endast några steg så blev Riley plötsligt tvärsäker. Den misstänktes ansikte hade visat avsky, hon var säker på det nu. Hennes frågor om nakna dockor hade inte varit upphetsande för honom. De hade bara varit förvirrande.

Hela Riley skakade. Hon och Bill fortsatte på väg ut ur byggnaden.

”Det är inte han” sa hon mjukt till Bill. ”Jag är säker på det.”

Bill tittade tillbaka, chockad, och hon stannade till och tittade honom rakt i ögonen.

”Hon finns fortfarande där ute” la hon till. ”Och de har ingen aning om var hon är.”

*

Långt efter att mörkret hade fallit så gick Riley fortfarande runt där hemma och funderade på fallet och vad hon skulle göra härnäst. Hon hade till och med skickat e-postmeddelanden och textmeddelanden i ett försök att varna de på byrån om att Walder hade tagit fel man.

Hon hade kört Bill hem och hon hade blivit sen med att plocka upp April igen. Riley var tacksam att April inte hade ställt till med krångel den här gången. April var fortfarande nere efter incidenten med marijuanan natten innan, och hon hade varit ganska lugn när de satt där tillsammans och åt middag.

Midnatt kom och gick och Riley kände som om hennes tankar sprang runt i cirklar. Hon kom ingenstans. Hon behövde någon att prata med, någon att bolla idéer med. Hon funderade på att ringa Bill. Han hade nog inget emot att bli uppringd så sent.

Men nej, hon behövde någon annan – någon med insikter som inte var lätta att komma fram till själv, någon vars åsikter hon hade lärt sig att lita på tack vare tidigare erfarenheter.

Äntligen insåg hon vem denna någon var.

Hon ringde ett nummer på mobiltelefonen men blev rädd när hon möttes av ett förinspelat meddelande.

”Du har nått Michael Nevins nummer. Vänligen lämna ett meddelande efter pipet.”

Riley tog ett djupt andetag och sa ”Mike, kan vi prata? Om du är där, snälla svara. Det är verkligen en nödsituation.”

Ingen svarade. Hon var inte förvånad över att han inte var tillgänglig. Han arbetade ofta nästan dygnet runt. Hon hade bara hoppats att just ikväll inte var en sådan kväll.

Slutligen sa hon ”Jag jobbar med ett riktigt jävligt fall, och jag tror kanske att du är den enda som kan hjälpa mig. Jag kommer till ditt kontor i morgon. Jag hoppas att det är okej. Som jag sa så är det en nödsituation.”

Hon avslutade samtalet. Det fanns inget mer hon kunde göra just nu. Hon hoppades bara att hon skulle lyckas få några timmars sömn.

Kapitel 20

Stolen var bekväm och omgivningen var elegant, men den mjuka belysningen i Mike Nevins kontor gjorde ingenting för att göra Riley på bättre humör. Cindy saknades fortfarande. Bara Gud visste vad som hänt med henne, och var hon var nu. Blev hon torterad? Så som Riley hade blivit?

Agenterna som sökte igenom närliggande områden hade fortfarande inte hittat henne, inte ens efter tjugofyra timmar. Det kom inte som någon överraskning för Riley. Hon visste att de letade i fel område. Problemet var att varken hon eller någon annan hade några ledtrådar som kunde leda dem rätt. Hon ville inte undra hur långt bort mördaren hade tagit henne – eller om hon fortfarande levde.

”Vi kommer förlora henne, Mike” sa Riley. ”För varje minut som går, genomlider hon mer smärta. Hon kommer närmare döden.”

”Vad gör dig så säker på att de har fel man?” frågade den rättsmedicinska psykiatern Michael Nevins henne.

Nevins var en noggrann person, han var stilig och bar en dyr skjorta med en väst utanpå. Riley tyckte om honom mer på grund av det. Hon tyckte han var uppfriskande på något sätt. De hade träffats för första gången för ett tiotal år sedan, när han var konsult på ett högprofilerat FBI-fall som hon arbetade med. Hans kontor låg i Washington så de träffades inte särskilt ofta. Men genom åren så hade de samarbetat en del, och hans erfarenhet och instinkt hade ofta hjälpt Riley att gräva sig djupare in i diverse våldsbrottslingars ondskefulla sinnen. Hon hade kört dit för att träffa honom direkt på morgonen.

”Jag vet inte var jag ska börja” svarade Riley med en skakning.

”Ta din tid” sa han.

Hon smuttade på en kopp av det goda teet han hade gett henne.

”Jag träffade honom” sa hon. ”Jag frågade honom några frågor, men Walder lät mig inte spendera tillräckligt med tid där.”

”Och han passar inte din profil?”

”Mike, den här Darrell Gumm-killen är en wannabe” fortsatte hon. ”Han har någon slags fanboy-fantasi om psykopater. Han vill vara en. Han vill bli känd för det. Men han har inte vad som krävs. Han är udda, men han är inte en mördare. Det är just det han får göra nu – leva ut sin fantasi. Det är hans dröm som går i uppfyllelse.”

Mike klappade sig själv på hakan i eftertänksamhet. ”Och du tror inte att den verkliga mördaren vill ha berömmelse?”

Hon sa ”Han kanske är intresserad av berömmelse, och han kanske vill ha det, men det är inte det som får honom att fortsätta. Han drivs av något annat, något mer personligt. Offren representerar något för honom, och det de står för har på något sätt orsakat honom smärta. Hans val av offer är inte slumpmässigt.”

”Hur menar du?

Riley skakade på huvudet. Hon önskade att hon kunde uttrycka sig bättre än vad hon kunde.

”Det har något att göra med dockor, Mike. Killen är besatt av dem. Och dockor har något att göra med hur han förhåller sig till kvinnorna. ”

Sen suckade hon. Vid det här laget övertygade hon knappt ens sig själv. Och ändå var hon säker på att det var rätt spår.

Mike var tyst ett ögonblick. Sen sa han ”Jag vet att du är duktig på att förstå hur ondska fungerar. Jag har alltid litat på dina instinkter. Men om du har rätt, då har den här killen de har arresterat lyckats lurat alla andra, och FBI-agenter är ju inte direkt lättlurade.”

”Men några av dem är det” sa Riley. ”Jag kan inte sluta tänka på kvinnan som försvann igår. Jag tänker på vad hon kanske genomlider just nu.” Det var dags att berätta varför hon var där. ”Mike, kan inte du prata med Darrell Gumm? Du skulle genomskåda honom på en sekund.”

Mike såg chockad ut. ”De har inte ringt mig angående det här. ”Jag kollade på fallet i morse och jag fick veta att Dr Ralston intervjuade honom igår. Tydligen håller han med om att Gumm är mördaren. Han fick även Gumm att skriva under en skriftlig bekännelse. Fallet är löst och avslutat för byråns del. Det återstår bara att hitta kvinnan. De är säkra på att de kan få Gumm att prata.”

Riley himlade trött med ögonen.

”Men Ralston är en mes” sa hon. ”Han är Walders lilla kelgris. Han drar den slutsats Walder vill att han ska dra.”

Mike sa ingenting. Han log bara mot Riley. Riley var ganska säker på att Mike föraktade Ralston i samma grad som hon själv gjorde. Men han var för professionell för att erkänna det.

”Jag kan verkligen inte räkna ut det här” sa Riley. ”Kan du åtminstone läsa filerna och säga vad du tror?”

Mike verkade tänka ordentligt. Sen sa han ”Låt oss prata lite om dig istället. Hur länge har du varit tillbaka på jobbet?”

Riley var tvungen att tänka på det. Hon hade dragits rätt in i fallet, men det kanske inte hade gått så lång tid egentligen.

”Runt en vecka” sa hon.

Han lutade oroligt på huvudet. ”Du pressar dig själv väldigt hårt. Det gör du alltid.”

”Under den tiden så har mannen dödat en och tagit en annan. Jag skulle ha fortsatt jobba med fallet för 6 månader sedan. Jag borde aldrig ha släppt det.”

”Du blev avbruten.”

Hon visste att han hänvisade till hennes egen fångst och tortyr. Hon hade tillbringat timmar med att beskriva det för Mike och han hade hjälpt henne igenom det.

”Jag är tillbaka nu. Och en annan kvinna är i trubbel.”

”Vem jobbar du med nu?”

”Bill Jeffreys igen. Han är fantastisk men hans fantasi är inte lika aktiv som min. Han har inte heller kommit fram till någonting ”

”Hur fungerar det för dig? Att vara med Jeffreys varje dag?”

”Bra. Varför skulle det inte göra det? ”

Mike tittade tyst på henne en stund och lutade sig mot henne med ett uttryck av oro.

”Jag menar, är du säker på att du tänker klart? Är du säker på att du är med i spelet? Jag antar vad jag frågar är – vilken brottsling är du verkligen efter?”

Riley blängde, lite förvånad över hur han plötsligt bytte ämne.

”Vad menar du, vad då vilken?” frågade hon.

”Den nya, eller den gamla?”

En tystnad föll mellan dem.

”Jag tror att du kanske är här för att prata om dig” sa Mike mjukt. ”Jag vet att du alltid har haft svårt att tro på att Peterson dog i den explosionen.”

Riley visste inte vad hon skulle säga. Hon hade inte förväntat sig det här; Hon hade inte väntat sig att allt skulle vändas mot henne.

”Det är ju inte poängen,” sade Riley.

”Hur ligger det till med din medicin, Riley?” frågade Mike.

Återigen lät hon bli att svara. Hon hade inte tagit sina lugnande tabletter på flera dagar. Hon ville inte störa sin koncentration.

”Jag är inte säker på att jag uppskattar den här konversationen” sa Riley.

Mike tog en eftertänksam klunk från sin mugg.

”Du bär på så många känslor” sa han. ”Du har skilt dig i år, och jag är medveten om att dina känslor gällande det är lite motstridiga. Och självklart har du förlorat din mamma på ett så hemskt och tragiskt sätt för alla år sedan.”

Riley ansikte fylldes av irritation. Hon ville inte gå in på det här.

”Vi har pratat om omständigheterna kring ditt eget bortförande” fortsatte Mike. ”Du gick över gränsen. Du tog en stor risk. Dina handlingar var verkligen ganska dumma.”

”Jag hjälpte Marie ut” sa hon.

”På din egen bekostnad.”

Riley tog ett långt, djupt andetag.

”Du tror att jag offrade mig med flit alltså” sa hon. ”Eftersom mitt äktenskap hade rasat samman, och på grund av hur min mamma blev dödad. Du säger att jag kanske tror att jag förtjänade det. Så jag lockade till mig det hela. Jag satte mig i den situationen.”

Mike log tillbaka med ett sympatiskt leende.

”Jag säger bara att du måste ta en ordentlig titt på dig själv just nu. Fråga dig själv vad som verkligen hände och varför du tar de beslut som du tar.”

Riley kämpade efter luft och för att hålla tillbaka tårarna. Mike hade rätt. Hon hade funderat på alla dessa saker själv. Det var därför hans ord träffade henne så hårt. Men hon hade ignorerat de negativa tankarna. Och det var dags att hon accepterade läget, om det nu var sant.

”Jag gjorde mitt jobb, Mike” sa hon med en kvävd röst.

”Jag vet” sa han. ”Inget av det var ditt fel. Det vet du? Det är självkänslan jag oroar mig för. Du lockar till dig vad du tror att du förtjänar. Du skapar dina egna livsförhållanden.”

Riley stod upp, hon kunde inte lyssna mer.

”Jag blev inte fast, doktorn, för att jag lockade till mig det” sa hon. ”Jag togs fast eftersom att det finns psykopater där ute.”

*

Riley svängde snabbt in på närmaste avfart, in på den öppna gården. Det var en vacker sommardag. Hon tog flera långa, djupa andetag och lugnade sig lite. Sedan satte hon sig på en bänk och lade huvudet i händerna.

I samma ögonblick ringde hennes mobiltelefon.

Marie.

Hennes magkänsla sa direkt att samtalet var brådskande.

Riley svarade och hörde ingenting annat än flämtningar.

”Marie” frågade Riley, ”Vad är det?”

Under några sekunder så hörde Riley bara snyftningar. Marie var uppenbarligen i ett ännu sämre tillstånd än vad hon var.

”Riley” sa Marie till slut ”Har du hittat honom? Har du letat efter honom? Har någon letat efter honom?”

Rileys moral sjönk. Naturligtvis pratade Marie om Peterson. Hon ville försäkra henne om att han var död, att han dog i explosionen. Men hur kunde hon säga det när hon själv tvivlade? Hon kom ihåg vad Betty Richter hade berättat för henne för några dagar sedan om oddsen att Peterson var död.

Jag skulle säga nittionio procent.

Den siffra hade inte givit Riley någon tröst. Och det var det sista som Marie ville eller behövde höra just nu.

”Marie” sade Riley eländigt ”Det finns inget jag kan göra.”

Marie släppte ut ett förtvivlat ljud som fick Riley att rysa.

”Åh, Gud, då är det han!” ropade hon. ”Det kan inte vara någon annan.”

Rileys nerver var på helspänn. ”Vad pratar du om, Marie? Vad har hänt?”

Maries ord vällde ut i en skrämmande rask takt.

”Jag sa att han hade ringt mig. Jag kopplade ur min fasta telefon, men på något sätt har han mitt mobilnummer. Han fortsätter att ringa hela tiden. Han säger ingenting, han ringer bara och andas, men jag vet att det är han. Vem annars kan det vara? Och han har varit här, Riley. Han har varit i mitt hus.”

Riley blev direkt alert.

”Vad menar du?” frågade hon.

”Jag hör ljud på natten. Han kastar saker mot dörren och mitt sovrumsfönster. stenar, tror jag.”

Rileys hjärta hoppade när hon kom ihåg stenarna vid sin egna dörr. Var det möjligt att Peterson verkligen levde? Var både hon och Marie i fara igen?

Hon visste att hon var tvungen att välja sina ord noggrant. Marie mådde uppenbarligen inte bra.

”Jag kommer till dig nu, Marie” sa hon. ”Och jag ska få FBI att titta på det här.”

Marie släppte ut ett kallt, desperat och bittert skratt.

”Titta på det?” upprepade hon . ”Glöm det, Riley. Du sa det redan. Det finns inget du kan göra. Du kommer inte göra någonting. Ingen kommer att göra någonting. Ingen kan göra någonting.”

Riley klev in i sin bil och slog på högtalaren så att hon kunde prata och köra.

”Lägg inte på” sa hon när hon började köra sin bil mot Georgetown. ”Jag kommer till dig.”