Kapitel 17
Riley svor tyst när hon svängde in på parkeringsplatsen bredvid en avlång byggnad med platt tak. Tre personer i FBI-jackor stod ute och pratade med flera lokala poliser.
”Det här kan inte vara bra” sa Riley. ”Jag önskar att vi hade kommit hit innan packet kom hit.”
”Japp, håller med” instämde Bill.
De hade fått berättat för sig att en kvinna hade kidnappats inne på vårdcentralen tidigt i morse.
”Vi blev ju inkopplade snabbare den här gången i alla fall” sa Bill. ”Kanske har vi en chans att hitta henne innan det är försent.”
Riley instämde tyst. Vid de tidigare fallen så hade ingen vetat exakt när eller var offret hade kidnappats. Kvinnorna hade bara försvunnit och senare hittats döda tillsammans med kryptiska ledtrådar till mördarens störda tankemönster.
Kanske blir det annorlunda den här gången, tänkte hon.
Hon var lättad över att någon hade bevittnat tillräckligt av brottet för att ringa polisen. Lokalpolisen kände till varningen för en seriekidnappare och mördare, och de hade ringt in FBI. De antog att detta var samma gärningsman.
”Han har fortfarande ett stort försprång” sa Riley. ”Om det nu verkligen är han. Det här är inte den typ av plats som jag hade förväntat mig att han skulle ta någon från.”
Hon hade trott att mördaren skulle lura i ett parkeringshus eller längs ett isolerat joggingspår. Kanske en dåligt upplyst stadsdel.
”Varför en vårdcentral?” frågade hon. ”Och varför i dagsljus? Varför skulle han ta risken att gå in i en byggnad?”
”Det verkar verkligen inte som ett slumpmässigt val” instämde Bill. ”Vi tar oss väl en titt, då!”
Riley parkerade så nära det avspärrade området som hon kunde. När hon och Bill klev ut ur bilen såg hon agenten Carl Walder.
”Det här bådar inte gott” muttrade Riley till Bill när de gick mot byggnaden.
Riley gillade inte Walder – ett babyliknande, fräknigt ansikte med lockigt, kopparfärgat hår. Varken Riley eller Bill hade arbetat med honom personligen, men han hade dåligt rykte. Andra agenter sa att han var den sämsta chefen – en person som inte hade någon aning om vad han gjorde och därför var desto mer besluten om att hävda sin auktoritet.
För att göra saken värre för Riley och Bill hade Walder högre rang än deras egen chef, Brent Meredith. Riley visste inte hur gammal Walder var, men hon var säker på att han hade klättrat upp i FBIs rangordning för fort för sitt eget bästa, eller för någon annans, för den delen.
Enligt Riley var det ett klassiskt exempel på Petersprincipen på jobbet. Walder hade framgångsrikt lyckats överstiga nivån för sin egen kompetens.
Walder gick fram för att möta Riley och Bill.
”Agent Paige och Jeffreys, jag är glad att ni kunde komma” sa han.
Utan onödiga artigheter så gick Riley fram och frågade Walder frågan som hon hade på tungan.
”Hur vet vi att det är samma gärningsman?”
”På grund av detta” sade Walder och höll ut en bevispåse med en billig liten tygros. ”Den låg på golvet där inne.”
”Åh, skit” sa Riley.
Byrån hade varit noga med att inte läcka ut till pressen den lilla detaljen gällande hans tillvägagångssätt – hur han hade lämnat rosor på platserna där han hade dumpat kropparna. Detta var inte en imitatör eller en ny mördare.
”Vem var det den här gången?” frågade Bill.
”Hennes namn är Cindy MacKinnon” sa Walder. ”Hon är sjuksköterska. Hon blev bortförd när hon kom hit tidigt för att öppna kliniken.”
Walder pekade på de andra två agenterna, en ung kvinna och en lika ung man. ”Kanske har ni träffat agent Craig Huang och Emily Creighton. De kommer att följa med er på det här fallet.”
Bill mumlade tydligt ”Vad i—?”
Riley petade Bill i revbenen för att stoppa honom.
”Huang och Creighton har redan informerats” tillade Walder. ”De vet lika mycket om dessa mord som ni gör.”
Riley rasade tyst. Hon ville berätta för Walder att nej, Huang och Creighton visste inte lika mycket som hon gjorde. Inte ens lika mycket som Bill gjorde. De kunde inte veta så mycket utan att ha spenderat så mycket tid på brottsplatserna, eller utan att ha spenderat otaliga timmar med att titta över bevis. De hade inte något som liknade den professionella investering som hon och Bill redan hade lagt ner i det här fallet. Och hon var säker på att ingen av dessa ungdomar någonsin hade satt sig i en mördares tankar för att få en känsla av hur de fungerade.
Riley tog ett djupt andetag för att kväva sin ilska.
”Inte för att trampa någon på tårna här” sa hon, ”Agent Jeffreys och jag har ganska bra koll på det här och vi behöver arbeta snabbt. Extra hjälp… hjälper inte.” Hon hade nästan sagt att extra hjälp bara skulle hålla dem tillbaka, men hade stoppat sig själv i tid. Ingen anledning att förolämpa de unga agenterna.
Riley upptäckte ett spår av ett leende på Walders babyliknande ansikte.
”Agent Paige, inte för att trampa någon på tårna men…” svarade han, ”Senator Newbrough håller inte med.”
Rileys hjärta sjönk. Hon kom ihåg hennes obehagliga intervju med senatorn och något han hade sagt. ”Du kanske inte vet det, men jag har goda vänner bland byråns överordnanden.”
Självklart var Walder en av de ”goda vännerna”.
Walder lyfte hakan och pratade med överdriven auktoritet. ”Senatorn säger att du har problem med att se objektivt på det här fallet.”
”Jag är rädd att senatorn låter sina känslor komma i vägen” sa Riley. ”Det är förståeligt, och jag förstår honom. Han är upprörd. Han tror att hans dotters död var politisk, något personligt eller kanske båda. Det var det givetvis inte.”
Walders ögon smalnade skeptiskt.
”Varför är det självklart?” sa han. ”Det verkar uppenbart för mig att han har rätt.”
Riley kunde knappt tro sina öron
”Sir, senatorns dotter var den tredje kvinnan tagen av samma person… nu är de fyra” sa hon. ”Han har hållit igång i över två år. Det var tyvärr en ren slump att hans dotter råkade vara ett av offren.”
”Jag ser det inte så” sa Walder. ”Och det gör inte Huang och Creighton heller.”
Som på givet kommando så flikade agent Emily Creighton in.
”Händer inte den här typen av saker då och då?” sa hon. ”Ibland begår en gärningsman ett annat mord innan han dödar sitt avsedda offer? Bara för att det ska se ut som om det inte är personligt?”
”Det här sista bortförandet skulle kunna tjäna samma syfte” tillade agent Craig Huang. ”En slutgiltig avverkning”.
Riley lyckades hindra sig själv från att himla med ögonen över hur naiv tjejen var.
”Det är en gammal, gammal skröna” sa hon. ”Fiktion. Så funkar det inte i verkligheten.”
”Jo” sade Walder med överlägsen ton, ”det hände den här gången.”
”Vi har inte tid för det här” fräste Riley. Hennes tålamod hade tagit slut. ”Har vi några vittnen?”
”Ett” sa Walder. ”Greta Tedrow ringde polisen men hon såg faktiskt inte mycket. Hon sitter där inne. Receptionisten är också där men hon såg inte när det hände. När hon kom hit klockan åtta var polisen redan här.”
Genom klinikens glasdörrar kunde Riley se två kvinnor som satt i väntrummet. En var en smal kvinna i löparkläder, med en cockerspaniel i koppel bredvid henne. Den andra var storväxt, latinamerikansk kvinna i medelåldern.
”Har du intervjuat Tedrow?” frågade Riley Walder.
”Hon har varit för chockad för att prata” sa Walder. ”Vi ska ta henne tillbaka till kontoret.”
Riley himlade verkligen med ögonen den här gången. Varför få ett oskyldigt vittne att känna sig som en misstänkt? Varför leka tuffa, som om det inte skulle skaka upp henne ännu mer?
Hon ignorerade Walders protesterande, slängde upp dörren och gick in.
Bill följde efter henne, men han lämnade intervjun till Riley medan han kollade ett par angränsande kontor och sedan väntrummet.
Kvinnan med hunden tittade ängsligt på Riley.
”Vad händer?” frågade Greta Tedrow. ”Jag är redo att svara på frågor. Men ingen frågar mig någonting. Varför kan jag inte åka hem?”
Riley satt i en stol bredvid henne och klappade hennes hand.
”Du kommer att få gå hem, fru Tedrow, och alldeles snart” sa hon. ”Jag är agent Paige och jag ska ställa några frågor till dig nu.”
Greta Tedrow nickade skakigt. Hunden låg bara där på golvet och tittade på Riley på ett vänligt sätt.
”Fin hund” sa Riley. ”Väldigt väluppfostrad. Hur gammal är han—eller är det en hon?”
”Han. Toby heter han. Han är fem år gammal.”
Riley höll långsamt ut sin hand mot hunden. Med djurets tysta tillstånd klappade hon honom lite lätt på huvudet.
Kvinnan nickade ett ljudlöst tack. Riley tog ut sin penna och anteckningsblock.
”Ta god tid på dig, stressa inte” sa Riley. ”Berätta i dina egna ord hur det hände. Försök att komma ihåg allt du kan.”
Kvinnan talade långsamt och stapplande.
”Jag gick med Toby.” Hon pekade utåt. ”Vi kom precis runt hörnet bortom häckarna där borta. Jag kunde precis se kliniken. Jag trodde jag hörde något. Jag tittade. Det stod en kvinna i dörröppning. Hon bankade på glaset. Jag tror att hon hade något för munnen. Då drog någon tillbaka henne och ut ur sikte.”
Riley klappade kvinnans hand igen.
”Du är jätteduktig, fru Tedrow” sa hon. ”Såg du hennes angripare alls?”
Kvinnan kämpade med sitt sviktande minne.
”Jag såg inte hans ansikte” sa hon. ”Jag kunde inte se hans ansikte. Ljuset var på, men…”
Riley kunde se chock dra in över kvinnans ansikte.
”Åh” sade kvinnan. ”Han hade en svart rånarluva.”
”Okej, bra. Vad hände sen?”
Kvinnan blev lite mer frustrerad.
”Jag stannade inte för att tänka. Jag tog ut min mobiltelefon och ringde polisen. Det kändes som om det tog lång tid innan jag fick prata med någon. Jag pratade med operatören när en bil kom ut bakom byggnaden. Däcken riktigt skrek när den körde ut från parkeringsplatsen, och den svängde till vänster.”
Riley tog snabbt anteckningar. Hon var medveten om att Walder och hans två unga favoriter hade kommit in i rummet och bara stod där, men hon ignorerade dem.
”Vilken typ av bil?” frågade hon.
Kvinnan rynkade på pannan. ”En Dodge Ram, tror jag. Ja det stämmer. Ganska gammal— kanske från slutet av nittiotalet. Den var väldigt smutsigt, men jag tror att den var mörkt marinblå. Och den hade något på taket. Som en husbil, fast det var inte en husbil. En av de där aluminium-hyttarna med fönster.”
”Som man kan sova i?” undrade Riley.
Kvinnan nickade. ”Jag tror det.”
Riley var riktigt imponerad av kvinnans minne.
”Hur var det med registreringsnummer?” frågade Riley.
Kvinnan såg lite överraskad ut.
”Jag såg inte det” sa hon och lät besviken på sig själv.
”Inte ens en bokstav eller ett nummer?” frågade Riley.
”Förlåt, nej, jag såg inte registreringsnumret. Jag vet inte hur jag missade det.”
Walder böjde sig fram och viskade intensivt i Rileys öra.
”Vi måste ta henne till kontoret” sa han.
Han ryggade tillbaka lite när Riley ställde sig upp.
”Tack, fru Tedrow” sa Riley. ”Det var allt för tillfället. Har polisen redan tagit din kontaktinformation? ”
Kvinnan nickade.
”Gå då hem och vila lite” sa Riley. ”Vi kommer snart att kontakta dig igen.”
Kvinnan tog med sig sin hund ut från kliniken och gick hem. Walder såg ut att vara redo att explodera av raseri och frustration.
”Vad i helvete handlade det där om?” röt han. ”Jag sa att vi var tvungna att ta henne till kontoret.”
Riley ryckte på axlarna. ”Jag ser ingen anledning till varför vi skulle göra det” sa hon. ”Vi måste fortsätta jobba med det här och hon har redan berättat allt hon kunde.”
”Jag vill att en av våra hypnotisörer ska jobba lite med henne. För att hjälpa henne komma ihåg registreringsnumret. Det ligger där i hennes hjärna någonstans.”
”Agent Walder” sa Riley och försökte att inte låta så otålig som hon kände sig. ”Greta Tedrow är ett av de mest uppmärksamma vittnen som jag någonsin har intervjuat. Hon sa att hon inte kunde se registreringsskylten. Inte ens ett nummer. Det märks att det störde henne. Hon visste inte hur hon kunde missa den. När det gäller någon med ett så bra minne som hon har, då kan det bara betyda en sak.”
Hon drog ett djupt andetag och utmanade Walder att gissa vad den ”enda saken” var för något. Att döma av hans tomma ansiktsuttryck så hade han ingen aning.
”Det fanns ingen registreringsskylt” sa hon till slut. ”Antingen hade gärningsmannen tagit bort den eller så var den smutsig och oläslig. Allt hon såg var ett tomt utrymme där registreringsskylten borde ha varit. Om en läsbar registreringsskylt hade suttit där så skulle den kvinnan ha sett åtminstone en del av den.”
Bill gav ifrån sig en grymtning av tyst beundran. Riley ville tysta honom, men tänkte att det bara skulle göra saker värre. Hon bestämde sig för att byta ämne.
”Har offrets släkt kontaktats?” frågade hon Walder.
Walder nickade. ”Hennes man. Han kom hit för några minuter sedan. Men han kunde inte hantera det. Vi skickade hem honom. Han bor bara några kvarter bort. Jag skickar agent Huang och Creighton för att intervjua honom.”
De två yngre agenterna hade stått lite längre bort, upptagna av en livlig diskussion. Just i det ögonblicket så vände de sig mot Riley, Bill och Walder. De såg väldigt nöjda ut.
”Emily—uhm, agent Creighton och jag har löst det” sa Huang. ”Det finns inga tecken på inbrott, inget som indikerar att han har tvingat sig in. Det betyder att gärningsmannen har lokala anknytningar. Faktum är att han känner någon som arbetar här. Han kanske jobbar här själv.”
”På något sätt så fick han tag på en nyckel” la Creighton till. ”Kanske stal han den, eller kanske lånade han den och kopierade den, något sånt. Och han visste koden för larmet. Han kom in och ut utan att sätta igång det. Vi kommer förhöra personalen med detta i åtanke.”
”Och vi vet vem vi letar efter” sa Huang. ”Någon med något slags motiv för att skada Senator Newbrough.”
Riley svalde sin ilska. Dessa två drog helt ogrundade slutsatser. Självklart kunde de tänkas ha rätt. Men vad hade de missat? Hon tittade runt i väntrummet och mot den angränsande korridoren, och en annan möjlighet bildades i hennes huvud. Hon vände sig mot den spansktalande receptionisten.
”Perdóneme, señora” sade hon till kvinnan. ””Dónde está el cuarto de provisiones?”
”Allá” sade kvinnan och pekade på en halldörr.
Riley gick till dörren och öppnade den. Hon tittade in och vände sig sedan till Walder och sa: ”Jag kan säga precis hur han kom in i byggnaden. Han kom in här.”
Walder såg irriterad ut. Däremot såg Bill allt annat än irriterad ut – han såg glad ut. Riley visste att Bill ogillade Walder lika mycket som hon gjorde. Han hade utan tvekan sett fram emot att se Walder få sig en liten lektion i detektivarbete.
De två unga agenterna stirrade in i genom dörröppningen och vände sig sedan mot Riley.
”Jag förstår inte” klagade Emily Creighton.
”Det är bara en garderob” fortsatte Craig Huang.
”Titta på lådorna där bak” sa Riley. ”Rör ingenting.”
Bill och Walder slöt sig till den lilla gruppen som tittade in. Pappersprodukter och bandage lagrades på breda hyllor. Klinikens kläder låg staplade i ett hörn. Men flera stora lådor på golvet såg konstiga ut. Även om allting i skåpet var ordentligt ordnat, så stod just dessa lådor i märkliga vinklar, och man kunde se ett utrymme där bakom.
”Lådorna har flyttats ut från väggen” svarade Bill. ”Någon kan lätt ha gömt sig där.”
”Hämta bevispersonalen” röt Walder till de yngre agenterna. Därefter frågade han Riley ”Vad är din teori?”
Hennes hjärna arbetade på högvarv och allt började falla på plats.
”Han kom till kliniken igår” sa hon. ”Förmodligen sent på dagen, när det var riktigt mycket folk och rörelse här. Mitt i allt så bad han receptionisten om någonting enkelt. Ett blodtryckstest, kanske. Och kanske var sjuksköterskan som utförde testet Cindy MacKinnon, den kvinna han siktat in sig på, kvinnan som han kom hit för att bortföra. Det är hans stil.”
”Det vet du inte säkert” sa Walder.
”Nej” kommenterade Riley. ”Och gav antagligen inte ut sitt riktiga namn, men har någon kollat med personalen om de kan titta i journalerna efter något namn de kanske inte känner igen? Alla som var patienter här igår är av intresse för utredningen.”
Det skulle ta tid, det visste hon. Men de var tvungna att följa upp alla ledtrådar så fort de bara kunde. De var tvungna att stoppa honom.
”Han var här” sa Riley, ”bland alla patienterna. Har vi tur så finns det någon som kommer ihåg honom. Och sen när ingen såg så lyckades han komma in i förvaringsrummet.”
”Det förvaras inga mediciner där, och inget annat av direkt värde heller” lade Bill till. ”Så det var nog inte särskilt svårt då det varken har lås eller vakt.”
”Han kröp antagligen in där, där under den nedre hyllan bakom lådorna” sa Riley. ”Personalen hade ingen aning om att han var där. Kliniken stängdes vid stängning, precis som alltid, och alla gick hem utan att märka något. När han var säker på att alla hade lämnat lokalen så sköt han lådorna åt sidan, klättrade ut och gjorde sig hemmastadd. Han väntade hela natten. Min gissning är att han sov riktigt gott också.”
Bevisenheten kom in och agenterna flyttade sig åt sidan för att låta dem söka efter hår, fingeravtryck och andra ledtrådar.
”Du kanske har rätt” mumlade Walder. ”Vi måste också titta på var han kan ha varit under natten. Överallt, antagligen.”
”Att titta överallt är den enklaste lösningen” sa Riley. ”Och antagligen den bästa.”
Hon tog på sig plasthandskarna och gick ner genom korridoren och tittade in i varje rum. Ett rum var ett personalrum med en bekväm soffa.
”Det var här han tillbringade natten”, sa hon med en känsla av säkerhet.
Walder tittade in. ”Alla håller sig borta från det här rummet tills teamet har gått igenom det” sa han och gjorde sitt bästa för att låta effektiv.
Riley återvände till väntrummet. ”Han var redan här när Cindy MacKinnon dök upp i morse, precis som hon alltid gjorde. Han tog henne.”
Riley pekade mot slutet av korridoren.
”Sedan tog han med sig henne ut genom bakdörren där. Hans bil stod där ute.”
Riley slöt ögonen en stund. Hon kunde nästan se honom, en skuggig bild som hon inte riktigt kunde få fokus på. Om han stack ut på något sätt så skulle någon ha märkt honom. Så han var inte extrem eller iögonfallande i utseendet. Inte tjock, inte ovanligt lång eller kort, ingen konstig frisyr, inga tatueringar eller utstickande hårfärger. Han var antagligen välklädd, men inget som kunde koppla samman honom med ett visst jobb eller sysselsättning. Gamla avslappnade men rena och prydliga kläder kanske. Det var naturligt för honom, tänkte hon. Det var det som han vanligtvis klädde sig i.
”Vad är hans relation till dessa kvinnor?” mumlade hon. ”Vart kommer hans raseri från?”
”Vi kommer ta reda på det” sa Bill bestämt.
Walder var helt tyst nu. Riley visste varför. Den teori hans små agenter hade kommit med, om att Cindy skulle ha förts bort av någon som jobbade där, verkade med ens riktigt löjlig. När Riley öppnade munnen igen så var det med en lätt nedlåtande ton.
”Agent Walder, jag uppskattar den ungdomliga entusiasmen hos dina två agenter” sa hon. ”De lär sig. De kommer bli bra på det här en dag. Jag tror verkligen det. Men jag tror att du gör bäst i att låta mig och agent Jeffreys sköta förhören i det här fallet. ”
Walder suckade och gav henne en liten, knappt synlig nickning.
Utan ett ord lämnade Riley och Bill brottsplatsen. Hon hade några viktiga frågor att ställa till offrets make.
Kapitel 18
När hon körde mot den adress som klinikens receptionist hade gett henne så kände Riley den där obehagskänslan som alltid infann sig när hon skulle förhöra eller intervjua offrens familjer. Hon kände på något sätt att det skulle bli ännu värre än vanligt den här gången. Men bortförandet hade skett nyligen
”Kanske hittar vi henne innan han hinner döda henne den här gången” sa hon.
”Om bevisenheten kan få fram något som leder oss till den här snubben” svarade Bill.
”På något sätt så tvivlar jag på att han kommer att dyka upp i någon databas.” Den bild som Riley hade i huvudet var inte den av en vanlig brottsling. Det här var djupt personligt för mördaren på något sätt som hon inte hade kunnat identifiera ännu. Hon skulle räkna ut det, snart, det var hon säker på. Hon behövde dock göra det snabbt för att kunna stoppa den rädsla och plåga som Cindy antagligen gick igenom just nu. Ingen annan borde behöva uthärda smärtan från den kniven… eller av mörkret… av den sårande flamman…
”Riley” sa Bill skarpt, ”Där är det.”
Riley rycktes tillbaka till nutiden. Hon svängde in mot trottoarkanten och tittade runt på på de små husen. Det var ett lite slitet område men samtidigt var det varmt och inbjudande på något vis. Det var den typ av område med låga hyror där unga utan mycket pengar på fickan kunde leva ut sina drömmar.
Visst visste Riley att grannskapet inte skulle förbli såhär. Gentrifiering skulle utan tvekan ta fart vilken dag som helst nu. Men kanske skulle det passa bra för ett konstgalleri. Om offret kom hem vid liv.
Riley och Bill klev ut ur bilen och närmade sig det lilla galleriet. En vacker metallskulptur stod på display i fönstret bakom en skylt där det stod ”STÄNGT”.
Parets lägenhet var på övervåningen. Riley ringde på dörrklockan och hon och Bill väntade några ögonblick. Hon undrade vem som skulle komma till dörren.
Dörren öppnades av ett välbekant ansikte – FBI-offerspecialisten Beverly Chaddick. Riley hade arbetat med Beverly tidigare. Specialisten hade varit i det här yrket i minst tjugo år, och hon hade ett fantastiskt sätt att ta itu med förkrossade offer och familjemedlemmar.
”Vi måste ställa några frågor till Mr MacKinnon” sa Riley. ”Jag hoppas att han är redo för det.”
”Ja” sa Beverly. ”Men var inte för hårda mot honom.”
Beverly ledde Bill och Riley till övervåningen i den lilla lägenheten. Det var inrett med skulpturer och målningar, säkert fullt av lyckliga minnen som nu endast verkade sorgliga. Personerna som bodde här älskade livet och alla dess möjligheter. Var allt det över nu? Hennes hjärta värkte för det unga paret.
Nathaniel MacKinnon, en man i senare tjugoårsåldern, satt i vad som var både vardagsrum och matsal. Hans långa kropp gjorde att han såg desto mer nedbruten ut.
Beverly tillkännagav med en mild röst ”Nathaniel, agent Paige och Jeffreys är här.”
Den unge mannen tittade på Bill och Riley, full av förväntan. Hans röst skakade av desperation.
”Har ni hittat Cindy? Är hon okej? Lever hon?
Riley insåg att det inte fanns någonting hon kunde säga som skulle få honom att må bättre. Hon var tacksam över att Beverly var här, och att hon redan hade pratat lite med den förtvivlade mannen.
Beverly satte sig bredvid Nathaniel MacKinnon.
”Ingen vet någonting än, Nathaniel” sa hon. ”De är här för att försöka hjälpa till.”
Bill och Riley satte sig i närheten.
Riley frågade ”Mr MacKinnon, har din fru sagt någonting nyligen om att hon ska ha känt sig rädd eller hotad?”
Han skakade sakta på huvudet.
Bill tillade ”Nu kommer det en lite svår fråga, men vi måste tyvärr fråga. Har du eller din fru några fiender, någon som kanske skulle vilja skada er? ”
Mannen verkade inte förstå frågan.
”Nej, nej” stammade han. ”Visst finns det alltid lite konkurrens och sånt i min bransch, men det är bara dumma små grejer! Skvaller konstnärer emellan, inte människor som skulle göra något som… ”
Han stannade i mitten av meningen.
”Och alla… älskar Cindy” sa han.
Riley kände hans ångest och osäkerhet om huruvida det fortfarande var okej att prata om Cindy som om hon levde. Det började kännas meningslöst och okänsligt att fråga ut den här mannen. Hon och Bill borde kanske lämna det hela åt Beverly. Hon visste vad hon gjorde.
Samtidigt kikade Riley runt i lägenheten i jakt på någon form av ledtråd.
Det krävdes inget geni för att lista ut att Cindy och Nathaniel MacKinnon inte hade några barn. Lägenheten var inte tillräckligt stor, och dessutom var de omgivande konstverken allt annat än barnvänliga.
Hon misstänkte dock att situationen inte var densamma som med Margaret och Roy Geraty. Rileys magkänsla sa till henne att Cindy och Nathaniel var barnlösa av eget val, och eventuellt bara tillfälligt. De väntade kanske på rätt tidpunkt, mer pengar, ett större hem, en mer stabil livsstil.
De trodde att de hade all tid i världen, tänkte Riley.
Hon tänkte tillbaka på sina tidigare antaganden att mördaren hade riktat in sig på mammor. Hon undrade ännu en gång hur hon kunde ha fått det så fel.
Med ens så började hon inse något annat gällande lägenheten. Hon såg inga fotografier någonstans på Nathaniel eller Cindy. Detta var egentligen inte särskilt förvånande. Som par var de mer intresserade av andras kreativitet än av bilder på sig själva. De var allt annat än narcissistiska.
Trots detta kände Riley behovet av att få en tydligare bild av Cindy.
”Mr MacKinnon” frågade hon försiktigt ”har du några nytagna bilder av din fru? ”
Han tittade på henne med en tom blick i några sekunder. Då ljusnade hans uttryck.
”Uh, ja” sa han. ”Jag har en ny här på min mobiltelefon.”
Han tog fram fotografiet på sin telefon och skickade den vidare till Riley.
Rileys hjärta hoppade upp i halsen när hon såg den. Cindy MacKinnon satt med en treårig tjej i knät. Både hon och barnet lyste av glädje medan de höll en vackert klädd docka mellan dem.
Det tog Riley en stund att börja andas igen. Den kidnappade kvinnan, ett barn och en docka. Hon hade inte haft fel. Åtminstone inte helt. Det måste finnas en koppling mellan denna mördare och dockor.
”Mr MacKinnon, vem är barnet på den här bilden? ”frågade Riley så lugnt som hon bara kunde.
”Det är Cindys systerdotter, Gale” svarade Nathaniel MacKinnon. ”Hennes mamma är Cindys syster, Becky.”
”När togs fotot?” frågade Riley.
Mannen pausade för att tänka. ”Jag tror att Cindy skickade det till mig i fredags” sa han. ”Ja, det är jag säker på. Det var på Gales födelsedagsfest. Cindy hjälpte hennes syster med festen. Hon gick från jobbet tidigt för att hjälpa till.”
Riley kämpade med sina tankar, osäker för ett ögonblick på vad hon skulle fråga härnäst.
”Var dockan en present till Cindys systerdotter?” frågade hon.
Nathaniel nickade. ”Gale var så stolt över den. Det gjorde Cindy glad. Hon älskar att se Gale glad. Flickan är nästan som en dotter för henne. Hon ringde mig direkt och berättade. Det var då hon skickade fotografiet.”
Riley kämpade för att hålla sin röst stadig. ”Det är en fin docka. Jag kan se varför Gale var så glad för den.”
Hon tvekade igen och stirrade på dockan som om den kunde berätta för henne vad det var som hon behövde veta. Kanske hade det målade leendet och de blänkande ögonen svaret på hennes frågor. Men hon visste inte ens vad hon skulle fråga.
Ur ögonvrån kunde hon se hur Bill tittade på henne.
Varför fick en brutal mördare sina offer att se ut som dockor?
Till slut frågade Riley ”Vet du var Cindy köpte dockan?”
Nathaniel såg verkligen förbluffad ut. Till och med Bill såg förvånad ut. Säkerligen undrade han vart Riley var på väg med det här. För att vara helt ärlig så var Riley inte säker själv.
”Jag har ingen aning” sa Nathaniel. ”Det sa hon inte. Är det viktigt?”
”Jag vet inte säkert” erkände Riley. ”Men jag tror att det kan vara det.”
Nathaniel blev mer irriterad nu. ”Jag förstår inte. Vad handlar det här om? Säger du att min fru blev bortförd på grund av en liten docka?”
”Nej, det säger jag inte.” Riley försökte låta lugn och övertygande. Egentligen var det precis vad hon försökte säga. Hon trodde på allvar att hans fru förmodligen hade blivit bortförd på grund av en liten docka, hur absurt det än lät.
Nathaniel var synligt upprörd. Riley såg att Beverly Chaddick, offerspecialisten som satt i närheten, tittade på henne med oro i blicken. Hon skakade lite på huvudet, som om hon tyst försökte be Riley att vara lite försiktigare med mannen. Riley fick påminna sig själv om att detta med att intervjua offer inte direkt var hennes starka sida.
Jag måste vara försiktig, sa hon till sig själv. Men hon kände också ett brådskande behov av att skynda på. Kvinnan hölls fången någonstans. I bur eller bunden, men det spelade ingen roll. Hon skulle inte leva länge till. Var det här verkligen rätt ögonblick att oroa sig för att trampa någon på tårna?
”Finns det något sätt att ta reda på var Cindy köpte den?” frågade Riley och försökte prata med en mildare ton. ”Bara om vi skulle behöva den informationen.”
”Cindy och jag sparar nästan aldrig kvitton” sade Nathaniel. ”Bara för kostnader vi kan göra skatteavdrag på. Jag tror inte att hon skulle spara kvittot för en vanlig present. Men jag ska titta.”
Nathaniel gick till en garderob och tog ner en skolåda. Han satte sig igen och öppnade lådan som var full av papperskvitton. Han började titta igenom dem, men hans händer darrade okontrollerbart.
”Jag tror inte att jag kan göra det här” sa han.
Beverly tog försiktigt lådan ifrån honom.
”Det är okej, Mr MacKinnon” sa hon. ”Jag letar efter det, oroa dig inte.”
Beverly började rota igenom lådan. Nathaniel var nära tårar.
”Jag förstår inte” sade han i en trasig röst. ”Hon köpte ju bara en present. Det kunde ha varit vad som helst. Från var som helst. Jag tror till och med att hon funderade på olika alternativ, men hon bestämde sig för en docka tillslut.”
Riley kände sig illamående. På något sätt hade beslutet om en docka lett Cindy MacKinnon till en mardröm. Om hon hade bestämt sig för ett mjukisdjur istället, skulle hon då ha varit hemma idag, levande och glad?
”Kan du snälla förklara för mig vad den här dockgrejen handlar om?” insisterade Nathaniel.
Riley visste att mannen förtjänade en förklaring. Hon kunde inte komma på något milt sätt att uttrycka det.
”Jag tror” började hon svagt. ”Jag tror att din hustrus kidnappare kan vara besatt av dockor.”
Hon var medveten om den omedelbara responsen från de andra i rummet. Bill skakade på huvudet och vred blicken nedåt. Beverlys huvud drogs upp i chock. Nathaniel stirrade på henne med ett uttryck av hopplös förtvivlan.
”Vad får dig att tro det?” frågade han i en kvävd röst. ”Vad vet du om honom? Vad är det du inte berättar? ”
Riley letade efter ett bra svar, men hon kunde se ett plötsligt glimmer i hans ögon.
”Han har gjort det här förut, eller hur?” sa han. ”Det har funnits andra offer. Har det här något att göra med det? ”
Nathaniel kämpade för att komma ihåg något.
”Åh herregud” sa han. ”Jag har läst om det i nyheterna. En seriemördare. Han dödade andra kvinnor. Deras kroppar hittades i Mosby Park och i nationalparken nära Daggett och någonstans kring Belding.”
Han föll ihop och började gråta okontrollerbart.