Det var väldigt mörkt när Riley kom hem till Fredericksburg och, av någon anledning, så kände hon att hennes natt nästan säkert skulle komma att bli värre. Hon fick en känsla av déjà vu när hon svängde in framför det stora huset som låg i ett respektabelt förortsområde. Hon hade en gång delat det där huset med Ryan och deras dotter. Det fanns många minnen där, många av dem var fina minnen. Men fler än några av dem var inte så fina, och några var riktigt hemska.

Precis när hon skulle kliva ur bilen och gå fram till huset så öppnades dörren. April kom ut och Ryan stod som en silhuett i ljuset från dörren. Han vinkade till Riley medan April gick fram, sen gick han tillbaka in i huset och stängde dörren.

Riley tyckte att han stängde dörren lite väl snabbt, men hon visste att det förmodligen var hennes egen inbillning. Den dörren hade stängts för gott för en tid sedan, och det livet var borta. Men sanningen var den att hon aldrig riktigt hade hört hemma i en så vanlig, säker, respektabel värld med ordning och rutin. Hennes hjärta var alltid på fältet, där kaos, oförutsägbarhet och fara var det som gällde.

April nådde bilen och klev in i passagerarsätet.

”Du är sen” fräste April och korsade armarna.

”Förlåt” sa Riley. Hon ville säga mer, berätta för April hur djupt ledsen hon verkligen var, inte bara för den här natten, inte bara för hennes far, utan för hela hennes liv. Riley ville så gärna vara en bättre mamma, vara hemma, och vara där för April. Men hennes arbetsliv kunde bara inte släppa taget om henne.

Riley körde ut på vägen igen.

”Vanliga föräldrar jobbar inte hela dagen och hela natten” sa April.

Riley suckade.

”Jag har sagt det förut—” började hon.

”Jag vet” avbröt April. ”Kriminella tar inte lediga dagar. Det är ganska töntigt, mamma.”

Riley körde i tystnad i några ögonblick. Hon ville prata med April, men var för trött, för överväldigad av sin dag. Hon visste inte ens vad hon skulle säga längre.

”Hur var det att vara hos pappa?” frågade hon till slut.

”Hemskt” svarade April.

Det var ett förutsägbart svar. April verkade ogilla sin pappa ännu mer än sin mamma nuförtiden.

Ännu en lång tystnad föll mellan dem.

Sedan, i en mjukare ton, tillade April ”Gabriela var där i alla fall. Skönt att se ett snällt ansikte i alla fall, för en gångs skull”

Riley log en smula. Hon uppskattade verkligen Gabriela, den medelålders guatemalanska kvinnan som hade arbetat som husmor där i flera år. Gabriela var alltid väldigt ansvarsfull och jordnära, vilket var mer än Riley kunde säga om Ryan. Hon var glad att Gabriela fortfarande fanns i deras liv och fortfarande fanns där för att ta hand om April när hon var hos sin pappa.

Under bilfärdens gång så kände Riley ett behov av att kommunicera med sin dotter. Men vad kunde hon säga för att ta nå fram till henne? Det var inte direkt så att hon inte förstod hur April kände – speciellt en natt som denna. Den stackars flickan var måste känna sig oönskad som blir skjutsad fram och tillbaka mellan sina föräldrars hem. Det var svårt för en fjortonårig som redan var arg på så många saker i sitt liv. Lyckligtvis gick April med på att åka till sin pappas hus efter skolan varje dag tills Riley hämtade upp henne. Men idag, den första dagen med det nya arrangemanget, så hade Riley blivit så himla sen.

Riley föll nästan i tårar när hon körde. Hon kunde inte komma på något att säga. Hon var helt enkelt för utmattad. Hon var alltid för utmattad.

När de kom hem gick April utan ett ord till sitt rum och stängde dörren hårt bakom sig. Riley stod i hallen en stund. Sedan knackade hon på Aprils dörr.

”Kom igen, älskling” sa hon. ”Kan vi inte prata? Vi kan sätta oss i köket och ta en kopp pepparmintste. Eller kanske i trädgården. Det är en fin kväll ute. Det vore dumt att inte utnyttja det.”

Hon hörde Aprils röst svara ”Du kan gå och göra det själv, mamma. Jag är upptagen.”

Riley lutade sig hårt mot dörrkarmen.

”Du säger alltid att jag inte spenderar tillräckligt mycket tid med dig” sa Riley.

”Det är mitt i natten, mamma. Det är sent.”

Riley kände hur hennes hals stramade och hur tårar vällde upp i ögonen. Men hon kunde inte låta sig själv gråta.

”Jag försöker, April” sa hon. ”Jag gör mitt bästa.”

En tystnad föll.

”Jag vet” sa April till slut inifrån sitt rum.

Sen var allt tyst. Riley önskade att hon kunde se sin dotters ansikte. Var det möjligt att hon hörde ett spår av sympati i de två orden? Nej, förmodligen inte. Var det ilska då? Riley trodde inte det. Det var nog bara tomma ord.

Riley gick in på toaletten och tog en lång varm dusch. Hon lät ångan och de skållande heta dropparna massera hennes kropp, som värkte efter en lång och svår dag. När hon kom ut och torkade håret kände hon sig fysiskt bättre. Men inuti kände hon sig fortfarande tom och orolig.

Hon var inte redo för att sova.

Hon tog på sig tofflor och en badrock och gick till köket. När hon öppnade ett skåp var det första hon såg en nästan full flaska bourbon. Hon funderade på att hälla upp en dubbel whisky.

Ingen bra idé, rättade hon snabbt sig själv.

I sin nuvarande sinnesstämning skulle hon inte sluta med en. Trots alla sina problem de senaste sex veckorna så hade hon lyckats att inte låta alkoholen besegra henne. Det var ingen idé att tappa greppet nu. Hon gjorde sig en kopp varmt te istället.

Sedan satte Riley sig i vardagsrummet och började se över mappen som var full av fotografier och information om de tre mordfallen.

Hon visste redan lite om offret för sex månader sedan nära Daggett – den som de nu visste var det andra av tre mord. Eileen Rogers hade varit en gift mamma med två barn som ägde och förvaltade en restaurang med sin man. Och självklart hade Riley också sett platsen där det tredje offret, Reba Frye, hade lämnats. Hon hade även besökt Fryes familj, inklusive den självupptagna senatorn.

Men det tvååriga Belding-fallet var nytt för henne. När hon läste rapporterna började Margaret Geraty komma i fokus som en riktig människa, en kvinna som en gång hade levt och andats. Hon hade jobbat i Belding som revisor och hade flyttat till Virginia från New York kort innan hon dog. Hennes familj, bortsett från hennes man, bestod av två systrar, en bror och en mamma som blivit änka några år tidigare. Vänner och släktingar beskrev henne som godhjärtad men lite av en ensamvarg.

Riley smuttade på sitt te och kunde inte låta bli att undra vad det hade blivit av Margaret Geraty om hon hade fått fortsätta leva? Vid trettiosex års ålder så hade livet fortfarande alla sorters möjligheter – barn och så mycket annat.

Riley kände en rysning när en annan tanke slog henne. För bara sex veckor sedan hade hennes egen livshistoria kommit fruktansvärt nära att hamna i en mapp precis som den som nu låg öppen framför henne. Hennes hela existens kunde ha minimerats till en hög hemska bilder och officiella rapporter.

Hon blundade och försökte skaka bort det när hon kände minnena komma tillbaka. Men hur hon än försökte så kunde hon inte stoppa dem.

När hon kröp genom det mörka huset hörde hon det skrapa under golvbrädorna, sedan ett rop efter hjälp. Efter att ha granskat väggarna fann hon det – en liten fyrkantig dörr som öppnade upp ett kryputrymme under huset. Hon lös in med sin ficklampa.

Strålen föll på ett skrämt ansikte.

”Jag är här för att hjälpa dig” sa Riley.

”Du är här!” ropade offret. ”Åh, tack gode Gud, du är här!”

Riley skyndade över jordgolvet mot den lilla buren i hörnet. Hon fumlade med låset ett ögonblick. Sedan drog hon ut sin kniv och hackade på låset tills det öppnades. En sekund senare kröp kvinnan ur buren.

Riley och kvinnan var på väg mot öppningen. Men kvinnan var knappt ute innan en hotande manlig figur blockerade Rileys väg.

Hon var fast, men den andra kvinnan hade en chans.

”Spring!” skrek Riley. ”Spring!”

Riley drog sig tillbaka till nutiden. Skulle hon någonsin vara fri från dessa fasor? Visst, det blev kanske inte direkt lättare för henne av att arbeta med ett nytt fall som involverade tortyr och död.

Ändå fanns det en person som hon alltid kunde vända sig till för det stöd hon behövde.

Hon tog fram sin telefon och skrev till Marie.

Hej. Fortfarande vaken?

Efter några sekunder kom svaret.

Ja. Hur mår du?

Riley skrev: Lite skakig. Och du?

För rädd för att sova.

Riley ville skriva något för att få dem att må bättre. På något sätt tycktes det inte vara tillräckligt med att skriva så här.

Vill du prata? Skrev hon. Jag menar PRATA—inte bara skriva?

Det tog flera långa sekunder innan Marie svarade.

Nej, jag tror inte det.

Riley blev förvånad först. Då insåg hon att hennes röst kanske inte alltid var tröstande för Marie. Ibland kanske den till och med utlöste tillbakablickar för henne.

Riley kom ihåg Maries ord senaste gången de hade talat. Hitta den jäveln och döda honom åt mig. Och när hon funderade över dem, så hade hon ju faktiskt nyheter som hon trodde att Marie kanske skulle vilja höra.

Jag är tillbaka på jobbet, skrev Riley.

Maries ord vällde ut i en våg av fraser.

Åh bra! Så glad! Jag vet att det inte är lätt. Jag är stolt. Du är väldigt modig.

Riley suckade. Hon kände sig inte så modig – inte just nu.

Maries ord fortsatte.

Tack. Att veta att du jobbar igen får mig att känna mig mycket bättre. Kanske kan jag sova nu. Godnatt.

Riley skrev: Håll ut.

Sedan lade hon ner telefonen. Hon kände sig också lite bättre. Trots allt hade hon uppnått någonting, genom att komma tillbaka till jobbet såhär. Långsamt men stadigt började hon verkligen bli bättre.

Riley drack resten av sitt te och gick sedan rakt i säng. Hon lät sin utmattning vinna över henne och hon somnade snabbt.

Riley var sex år gammal, i en godisaffär med mamma. Hon var så glad över allt godis mamma köpte åt henne.

Men då gick en man mot dem. En stor, läskig man. Han hade något över sitt ansikte – en nylonstrumpa, precis som mamma hade på benen. Han drog en pistol. Han ropade på mamma att ge honom sin handväska. Men mamma var så rädd att hon inte kunde röra sig. Hon kunde inte ge den till honom.

Och så sköt han henne i bröstet.

Hon föll blödande till golvet. Mannen ryckte tag i handväskan och sprang.

Riley började skrika och skrika och skrika.

Då hörde hon mammas röst.

”Det finns inget du kan göra, älskling. Jag är borta och det finns inget att göra åt det.”

Riley var fortfarande i godisaffären men hon var vuxen nu. Mamma var precis framför henne och stod över sitt eget lik.

”Jag måste få tillbaka dig!” ropade Riley.

Mamma log ledsamt mot Riley.

”Du kan inte” sade mamma. ”Du kan inte få tillbaka de döda.”

Riley satte sig upp och andades tungt, väckt från sin sömn av ett skramlande ljud. Hon tittade runt, plötsligt helt vaken. Huset var tyst nu.

Men hon hade hört något, hon var säker. Som ett ljud vid ytterdörren.

Rileys instinkter gick igång och hon hoppade upp på fötterna. Hon tog en ficklampa och hennes pistol ur byrån och rörde sig försiktigt genom huset mot ytterdörren.

Hon kikade genom den lilla glasrutan i dörren, men såg ingenting. Allt var tyst.

Riley stadgade sig och öppnade snabbt dörren helt och lyste utåt. Ingen. Ingenting.

När hon flyttade ljuset runt på framsidan såg hon något. Några småstenar låg spridda där. Hade någon kastat dem mot dörren och orsakat det här?

Riley försökte komma ihåg om stenarna hade varit där när hon hade kommit hem igår kväll. I hennes trötthet kunde hon helt enkelt inte vara säker på det ena eller det andra.

Riley stod där en stund, men det fanns inget tecken på någon någonstans.

Hon stängde och låste ytterdörren och gick tillbaka ner längs den korta korridoren till hennes sovrum. När hon nådde slutet av korridoren blev hon rädd när hon såg att Aprils sovrumsdörr var lite öppen.

Riley öppnade dörren och tittade in.

Hennes hjärta bankade med rädsla.

April var borta.

Kapitel 12

”April!” skrek Riley. ”April!”

Riley sprang till badrummet och tittade in. Hennes dotter var inte där heller.

Hon sprang desperat genom huset, öppnade dörrar och tittade i varje rum och i varje garderob. Hon hittade ingenting.

”April!” skrek hon igen.

Riley kände igen den bittra smaken i munnen. Det var smaken av skräck.

I köket märkte hon en udda lukt komma in genom ett öppet fönster. Hon kände igen den lukten från sina dagar som universitetsstudent. Hennes rädsla flöt iväg, och ersattes av sorglig irritation.

”Åh, gud” mumlade Riley högt och kände sig enormt lättad.

Hon ryckte upp bakdörren. I det tidiga morgonljuset kunde hon se sin dotter, fortfarande i pyjamas, sitta vid det gamla picknickbordet. April såg sig skyldig och förlägen ut.

”Vad vill du, mamma?” frågade April.

Riley gick över gården och höll ut handen.

”Ge mig den” sade Riley.

April försökte visa ett oskyldigt uttryck.

”Ge dig vad?” frågade hon.

Rileys röst höll tillbaka mer sorg än vrede. ”Jointen du röker” sa hon. ”Och snälla, ljug inte för mig om det.”

”Du är galen” sa April och gjorde sitt bästa för att låta rättfärdigt arg. ”Jag röker ingenting. Du antar alltid det värsta om mig. Vet du det, mamma?”

Riley märkte hur hennes dotter lutade framåt när hon satt på bänken.

”Flytta din fot” sa Riley.

”Va?” sa April, och låtsades vara oförståelig.

Riley pekade på den misstänksamma foten.

”Flytta din fot”.

April stönade högt och lydde. Visst nog hade hennes toffel täckt en nyligen fimpad marijuanacigarett. Rök steg från den och lukten var starkare än någonsin.

Riley böjde sig ner och ryckte upp den.

”Ge mig resten.”

April ryckte på axlarna. ”Resten av vad?”

Riley kunde inte hålla sin röst stadigt. ”April, jag menar det. Ljug inte för mig. Snälla du.”

April rullade ögonen och sträckte ner handen i fickan. Hon drog fram en till som ännu inte hade tänts.

”Åh, för guds skull, här” sa hon och överlämnade den till sin mamma. ”Försök inte påstå att du inte kommer att röka det själv så fort du får en chans.”

Riley stoppade de båda i sin badrocksficka.

”Har du mer?” krävde hon.

”Det är allt!” fräste April tillbaka. ”Tror du inte på mig? Sök igenom hela mig då. Kolla mitt rum. Kolla överallt. Det här är allt jag har.”

Riley skakade i hela kroppen. Hon kämpade för att få sina känslor under kontroll.

”Var fick du det här ifrån?” frågade hon.

April ryckte på axlarna. ”Cindy gav dem till mig.”

”Vem är Cindy?

April släppte ut ett cyniskt skratt. ”Ja, det vet ju inte du, eller hur, mamma? Det är ju inte direkt så att du vet mycket om mitt liv. Varför bryr du dig ens? Jag menar, gör det någon skillnad för dig om jag blir hög? ”

Riley kände sig träffad. April hade gått rakt efter halspulsådern och det gjorde ont. Riley kunde inte hålla tillbaka tårarna längre.

”April, varför hatar du mig?” grät hon.

April såg förvånad ut. ”Jag hatar inte dig, mamma.”

”Varför straffar du mig då? Vad har jag gjort för att förtjäna det här?”

April stirrade ut mot horisonten. ”Kanske borde du fundera lite på det, mamma.”

April reste sig upp från bänken och gick mot huset.

Riley vandrade genom köket och tog mekaniskt ut allt hon behövde för att göra frukost. När hon tog ägg och bacon ur kylskåpet undrade hon vad hon skulle göra med den här situationen. Hon borde ge April utegångsförbud omedelbart. Men hur exakt kunde hon göra det?

När Riley hade varit hemma från jobbet så hade hon kunnat hålla koll på April. Men allt var annorlunda nu. Nu när Riley var tillbaka på jobbet så skulle hennes schema bli otroligt oförutsägbart. Oförutsägbar var tydligen hennes dotter också.

Riley gick över sina eventuella möjligheter medan hon lade remsor av bacon i stekpannan för att steka. En sak verkade i alla fall säker. Då April skulle komma att spendera så mycket tid med sin far framöver, så borde Riley verkligen berätta för Ryan vad som hade hänt. Men det skulle öppna en annan värld av problem. Ryan var redan övertygad om att Riley var fullständigt inkompetent, både som fru och som mamma. Om Riley berättade för honom att hon hade hittat April i full färd med att röka marijuana i trädgården, då skulle hon bevisa för honom att han hade rätt.

Och kanske hade han rätt, tänkte hon eländigt när hon stoppade två skivor bröd i brödrosten.

Hittills har Ryan och Riley lyckats undvika en vårdnadstvist om April. Hon visste att, även om han aldrig skulle erkänna det, så njöt Ryan av sin frihet som ungkarl för mycket för att vilja bry sig om att uppfostra en tonåring. Han hade inte varit glad när Riley sa till honom att April skulle spendera mer tid med honom.

Men hon visste också att hennes före detta mans inställning kunde förändras väldigt snabbt, speciellt om han hade en ursäkt för att ge henne skulden för något. Om han fick reda på att April hade rökt kunde han försöka ta henne ifrån Riley helt och hållet. Den tanken var outhärdlig.

Några minuter senare satt Riley och hennes dotter vid frukostbordet och åt. Tystnaden mellan dem var ännu mer besvärlig än vanligt.

Till slut frågade April ”Ska du berätta för pappa?”

”Tycker du att jag borde?” svarade Riley.

Det verkade som ett tillräckligt ärligt svar under omständigheterna.

April hängde med huvudet och såg oroad ut.

Sedan tillade April ”Snälla berätta inte för Gabriela.”

Orden slog Riley rakt i hjärtat. April var mer orolig över att deras hemhjälp skulle få reda på det, än vad hon var gällande vad hennes pappa skulle tycka – eller hennes egna mamma, för den delen.

Så saker har blivit så illa, tänkte Riley eländigt.

Det ytterst lilla som fanns kvar av hennes familjeliv föll samman rakt framför näsan på henne. Hon kände sig som om hon knappt var en mamma alls. Hon undrade om Ryan hade sådana känslor om att vara en pappa.

Antagligen inte. Att känna sig skyldig var inte Ryans stil. Hon avundade ibland hans känslomässiga likgiltighet.

Efter frukost, när April gjorde sig redo för skolan, blev huset tyst och Riley började tänka på det andra som hade hänt den morgonen – om det hade hänt. Vad eller vem hade orsakat det som skramlade vid ytterdörren? Hade det varit ett skramlande vid ytterdörren? Var kom stenarna plötsligt från?

Hon blev påmind om Maries panik över konstiga telefonsamtal, och en rädsla växte inom henne, en rädsla som var svår att kontrollera. Hon tog ut sin mobiltelefon och ringde ett bekant nummer.

”Betty Richter, FBI kriminaltekniker” hördes från andra änden.

”Betty, det här är Riley Paige.” Riley svalde hårt. ”Jag tror du vet varför jag ringer.”

Riley hade ringt exakt samma telefonsamtal varannan eller var tredje dag under de senaste sex veckorna nu. Agent Richter hade varit ansvarig för att avsluta Peterson-fallet och Riley ville desperat ha ett avslut.

”Du vill att jag ska berätta att Peterson är död på riktigt” sade Betty i en sympatisk ton. Betty var en tålmodig själ, förstående och trevlig, och Riley hade alltid varit tacksam för att ha fått henne att prata med om detta.

”Jag vet att det är löjligt.”

”Efter allt du gått igenom?” sa Betty. ”Nej, det tycker jag inte. Men jag har inget nytt att berätta för dig. Bara samma gamla grej. Vi hittade Petersons kropp. Visst, den brändes till en kolbit, men det var exakt hans längd och kroppsbyggnad. Det finns verkligen ingen annan det kunde ha varit.”

”Hur säker är du? Ge mig en procentandel.”

”Jag skulle säga nittionio procent” sa hon.

Riley tog ett djupt, långsamt andetag.

”Du kan inte göra det hundra?” frågade hon.

Betty suckade. ”Riley, jag kan inte ge dig en hundraprocentig garanti om mycket här i livet. Ingen kan det. Ingen är hundra procent säker på att solen kommer att stiga imorgon. Jorden kan bli träffad av en asteroid under tiden, och vi kanske alla dör. ”

Riley gav ifrån sig ett skratt.

”Tack för att du gav mig något annat att oroa mig för” sa hon.

Betty skrattade också lite. ”Inga problem” sa hon. ”Glad att vara till hjälp.”

”Mamma?” ropade April, redo att åka till skolan.

Riley avslutade telefonsamtalet och kände sig lite bättre och beredd att gå. Efter avsläppet hade hon gått med på att hämta Bill idag. De hade en intervju med en misstänkt som passade alla kriterier.

Och Riley hade en känsla att han kunde vara den kallblodiga mördaren de letade efter.

Kapitel 13

Riley stängde av motorn och satt framför Bills hus och beundrade hans trevliga tvåvåningsvilla. Hon hade alltid undrat hur han lyckades hålla gräsmattan så hälsosamt grön och de prydliga buskarna så perfekt trimmade. Bills hemmaliv var kanske oroligt, men han hade i alla fall en trevlig trädgård, en perfekt liten oas i detta pittoreska bostadsområdet. Hon kunde inte föreställa sig hur alla andra bakgårdar såg ut i detta lilla samhället som låg så nära Quantico.

Bill kom ut, och hans fru Maggie som stod bakom honom gav Riley en ilsken blick. Riley tittade bort.

Bill klev in och stängde dörren bakom sig.

”Kör nu,” mumlade han.

Riley startade bilen och svängde bort från kanten.

”Jag antar att allt inte är så bra där hemma” sa hon.

Bill skakade på huvudet.

”Vi hade ett stort bråk för att jag kom hem så sent igår. Allt började om igen i morse.”

Han var tyst i ett ögonblick och tillade sedan dystert ”Hon pratar om skilsmässa igen. Och hon vill ha full vårdnad om pojkarna.”

Riley tvekade, men sen frågade hon det hon behövde ha svar på: ”Och jag är en del av problemet?”

Bill var tyst.

”Ja” erkände han till slut. ”Hon är inte glad över att vi arbetar tillsammans igen. Hon säger att du är ett dåligt inflytande.”

Riley visste inte vad hon skulle säga.

Bill tillade ”Hon säger att jag är mitt värsta jag när jag jobbar med dig. Jag är mer distraherad, mer besatt av mitt jobb.”

Sant, tänkte Riley. Hon och Bill var båda besatta av sina jobb.

Tystnad föll igen när de körde. Efter några minuter öppnade han sin bärbara dator.

”Jag har lite info om killen vi ska prata med. Ross Blackwell.”

Han skannade skärmen.

”En registrerad sexbrottsling” tillade han.

Rileys läpp rullade sig i avsky.

”Vad för dom?”

”Innehav av barnpornografi. Han misstänktes för mer men ingenting bevisades någonsin. Han finns i databasen men har inga restriktioner. Det var tio år sedan och det här fotot är ganska gammalt.”

Lömsk, tänkte hon. Kanske svår att fånga.

Bill fortsatte läsa.

”Avskedad från flera jobb, av vaga skäl. Sist arbetade han i en kedjebutik i en stor galleria vid Beltway. De säljer vanliga kommersiella grejer, och deras kundkrets är i princip familjer med barn. När de kom på Blackwell med att posera dockor i sexuella positioner så sparkade de honom och anmälde honom till polisen. ”

”En man med ett intresse för dockor och en dom för innehav av barnpornografi” mumlade Riley.

Hittills passade Ross Blackwell den profil som hon hade börjat sätta ihop.

”Och nu?” frågade hon.

”Han har jobb i en hobby- och modellbutik” svarade Bill. ”En annan butik i en annan galleria.”

Riley var lite förvånad.

”Visste inte cheferna om Blackwells register när de anställde honom?”

Bill ryckte på axlarna.

”Kanske bryr de sig inte. Hans intressen verkar vara helt heterosexuella. Kanske tror de inte att han kommer att göra mycket skada på ett ställe med modellbilar och flygplan och tåg.”

Hon kände en rysning genom hennes kropp. Varför skulle en sån kille kunna få ett annat jobb? Den här mannen kunde eventuellt vara en ond mördare. Varför skulle han släppas ut varje dag för att mingla runt bland de som var sårbara?

De tog sig äntligen igenom den obevekliga trafiken till Sanfield. Förorten gav Riley intrycket av ett typiskt exempel på en ”utkantsstad”, till stor del bestående av köpcentrum och företags huvudkontor. Hon tyckte att det var så själlöst, dött och deprimerande.

Hon parkerade utanför det stora köpcentret. För en stund så satt hon bara i förarsätet och stirrade på det gamla fotografiet av Blackwell på Bills bärbara dator. Det var inget utmärkande med hans ansikte, bara en vit kille med mörkt hår och ett oroväckande uttryck. Nu borde han vara runt femtio år.

Hon och Bill klev ut ur bilen och gick till fots genom konsumenternas utopi tills de såg butiken.

”Jag vill inte låta honom komma undan” sade Riley. ”Vad händer om han lägger märke till oss och sticker?”

”Vi borde kunna hålla kvar honom där inne” svarade Bill. ”Ta fast honom och få ut kunderna.”

Riley satte en hand på sin pistol.

Inte än, sa hon till sig själv. Orsaka inte panik om vi inte behöver.

Hon stod där en stund och tittade på butikens kunder som kom och gick. Var en av killarna Blackwell? Hade han redan flytt?

Riley och Bill gick in genom dörren till butiken. Det mesta av utrymmet togs upp av en stor och detaljerad reproduktion av en liten stad, komplett med ett löpande tåg och blinkande trafikljus. Modellflygplan hängde från taket. Det fanns inga dockor i sikte.

Flera män verkade arbeta i affären, men ingen av dem passade den bild som hon hade i huvudet.

”Jag ser honom inte” sade Riley.

Vid receptionen frågade Bill ”Har ni en viss Ross Blackwell som arbetar här?”

Mannen i kassan nickade och pekade mot ett ställ med skalmodeller. En kort, knubbig man med grått hår sorterade varorna. Hans rygg var vänd mot dem.

Riley rörde pistolen igen, men lämnade den i höljet. Hon och Bill spred ut sig så att de kunde blockera eventuella försök till flykt som Blackwell skulle kunna komma att göra.

Hennes hjärta slog snabbare när hon närmade sig.

”Ross Blackwell?” frågade Riley.

Mannen vände sig om. Han hade tjocka glasögon och hans mage stack ut över bältet. Riley förvånades speciellt av den trista och grådaskiga tonen i hans hud. Det verkade inte särskilt troligt att han skulle försöka fly, men hennes fördom av ”äckel” passade honom bra.

”Det beror på” svarade Blackwell med ett brett leende. ”Vem frågar?”

Riley och Bill visade båda sina brickor för honom.

”Wow, FBI, alltså?” sa Blackwell och lät nästan nöjd. ”Det här är nytt. Jag är van att hantera de lokala myndigheterna. Ni är inte här för att arrestera mig, hoppas jag. För jag trodde verkligen alla dessa konstiga missförstånd hörde till det förflutna.”

”Vi skulle bara vilja ställa några frågor” sa Bill.

Blackwell log lite och la huvudet på sned.

”Några frågor, va? Tja, jag känner till mina rättigheter ganska väl. Jag behöver inte prata med er om jag inte vill. Men visst, varför inte? Det kan till och med vara roligt. Om ni köper mig en kopp kaffe går jag med på det. ”

Blackwell gick mot receptionen och Riley och Bill följde honom nära. Riley var uppmärksam på eventuella försök att fly.

”Jag tar en kaffepaus, Bernie” ropade Blackwell till kassören.

Riley kunde se på Bills uttryck att han undrade om de hade rätt kille. Hon förstod varför han kände så. Blackwell verkade inte det minsta upprörd att se dem. Faktum var att han verkade ganska nöjd.

Men för Riley var det just det som gjorde att han verkade allt mer misstänkt och sociopatisk. Några av de galnaste seriemördarna i historien hade uppvisat både charm och en sammanhållning. Hon förväntade sig inte att mördaren skulle visa spår av skyldighet.

Det var bara en kort distans till kaféet. Blackwell eskorterade Bill och Riley direkt till en bänk. Om mannen var nervös över att prata med två FBI-agenter så visade han inte det.

En liten tjej som gick bakom sin mamma snubblade och föll precis framför dem.

”Whoops!” ropade Blackwell glatt. Han böjde sig ner och lyfte barnet på fötter igen.

Mamman sa ett automatiskt tack och tog sedan sin dotter i handen. Riley såg Blackwells ögon titta på den lilla flickans nakna ben under hennes korta kjol och hon kände sig med ens illamående. Hennes misstankar fördjupades.

Riley grep Blackwells arm hårt, men han gav henne en blick av förvirring och oskuld. Hon skakade på huvudet och lät honom gå.

”Hämta ditt kaffe” sa hon och nickade mot den närliggande kafédisken.

”Jag skulle vilja ha en cappuccino” sa Blackwell till den unga kvinnan bakom disken. ”De betalar.”

Sedan vände han sig till Bill och Riley och frågade ”Vad ska ni ha?”

”Det är bra för oss” sa Riley.

Bill betalade för hans cappuccino och de gick mot ett bord som inte hade andra personer i närheten.

”Okej, vad vill ni veta om mig?” frågade Blackwell. Han verkade avslappnad och vänlig. ”Jag hoppas att ni inte är allt för dömande, som de myndigheter jag är van vid. Människor är så känsliga nu för tiden. ”

”Känsliga gällande att lägga dockor i obscena ställningar?” frågade Bill.

Blackwell såg uppriktigt sårad ut. ”Du får det att låta så smutsigt” sa han. ”Det var inte något obscent med det. Titta själva.”

Blackwell tog fram sin mobiltelefon och började visa fotografier av sitt handarbete. De omfattade små pornografiska tablåer han hade skapat inuti dockhus. De små mänskliga figurerna var avklädda i olika omfattning. De hade ställts i varierande grupper och positioner i olika delar av husen. Riley var förbluffad av de olika sexhandlingar som visades på bilderna – några av dem var ganska sannolikt olagliga i många stater.

Ser väldigt obscent ut enligt mig, tänkte Riley.

”Jag var satirisk” förklarade Blackwell. ”Jag gjorde ett viktigt socialt uttalande. Vi lever i en sådan dum och materialistisk kultur. Någon måste göra denna typ av protest. Jag utövar min rätt till yttrandefrihet på ett grundligt och ansvarsfullt sätt. Jag missbrukade den inte. Det är inte som att jag skrek ”eld” i en full biosalong.”

Riley märkte att Bill började se upprörd ut.

”Vad sägs om de små barnen som snubblat över dina små scener?” frågade Bill.

”Tycker du inte att du skadar dem?”

”Nej, det gör jag inte” sa Blackwell ganska självgott. ”Man ser värre saker i media varje dag. Det finns ingen sådan sak som ett barns oskuld längre. Det var precis vad jag försökte berätta för världen. Det krossar mitt hjärta, det kan jag lova.”

Han låter faktiskt som han menar det, tänkte Riley.

Men det var uppenbart för henne att han inte alls menade det. Ross Blackwell hade inte ett enda moraliskt eller empatisk ben i sin kropp. Riley misstänkte honom allt mer för varje ögonblick som gick.

Hon försökte läsa av hans ansikte. Det var inte lätt. Liksom alla sanna sociopater, maskerade han sina känslor med fantastisk skicklighet.

”Berätta för mig, Ross” sa hon. ”Gillar du att vara utomhus? Jag menar sånt som camping och fiske.”

Blackwells ansikte lyste upp med ett brett leende. ”Åh ja. Ända sedan jag var ett barn. Jag var en scout förr i tiden. Jag går ibland ut i vildmarken ensam flera veckor i taget. Ibland tror jag att jag var Daniel Boone i ett tidigare liv. ”

Riley frågade ”Gillar du att jaga också?”

”Visst, hela tiden” sa han entusiastiskt. ”Jag har massor av troféer hemma. Du vet, monterade huvuden av älgar och hjortar. Jag monterar dem alla själv. Jag har en riktig talang för att stoppa upp djur.”