Kapitel 3
Tonårsflickan som öppnade dörren såg ut som om hon skulle smälla igen den i Bills ansikte. Istället snurrade hon runt och gick iväg utan att säga ett ord och lämnade dörren öppen.
Bill klev in.
”Hej, April” sa han automatiskt.
Rileys dotter, en tvär, gänglig fjortonåring, med sin mammas mörka hår och bruna ögon svarade inte. Klädd i endast en för stor T-shirt med håret i en röra, vände sig April och satte sig ner på soffan, ignorerande allt utom sina hörlurar och mobiltelefon.
Bill stod där besvärat, osäker på vad han skulle göra. När han ringde till Riley hade de kommit överens om att han skulle titta förbi, om än motvilligt. Hade hon ändrat sig?
Bill tittade sig omkring när han gick in i det dunkla huset. Han gick genom vardagsrummet och såg att allt var snyggt och på sin plats, vilket var typiskt för Riley. Ändå märkte han att persiennerna var neddragna, och att ett tunt lager damm låg på möblerna – och det var inte alls likt henne. I en bokhylla såg han en rad glänsande nya rysar-romaner som han hade köpt till henne under hennes semester, i hopp om att de skulle få henne att tänka annat. Inte en enda bok såg använd ut.
Bills känsla av oro förstärktes. Detta var inte den Riley han kände. Hade Meredith rätt? Behövde hon mer tid? Gjorde han fel i att kontakta henne innan hon var redo?
Bill förberedde sig själv och gick längre in i det mörka huset, och när han rundade ett hörn så hittade han Riley ensam i köket, sittandes vid bordet i morgonrock och tofflor med en kopp kaffe framför sig. Hon tittade upp och han såg en skymt av förlägenhet, som om hon hade glömt att han skulle komma. Men hon gömde det snabbt bakom ett svagt leende och ställde sig upp.
Han gick fram och kramade henne, och hon kramade honom tillbaka. I tofflor var hon lite kortare än vad han var. Hon hade blivit väldigt smal – för smal – och hans oro blev med ens större.
Han satte sig ner vid bordet och studerade henne. Hennes hår var rent, men inte kammat, och det såg ut som om hon hade haft på sig tofflorna i flera dagar. Hennes ansikte var skarpt, blekt och såg mycket, mycket äldre ut jämfört mot när han sist hade sett henne för fem veckor sedan. Hon såg ut som om hon hade varit i helvetet. Och det hade hon. Han försökte att inte tänka på vad den senaste mördaren hade gjort mot henne.
Hon undvek hans blick och de satt båda där i den tunga tystnaden. Bill hade varit så säker på att om bara han fick träffa henne så skulle han veta precis vad han skulle säga för att muntra upp henne, men när han satt där kände han sig överväldigad av hennes sorg, och han blev mållös. Han ville att hon skulle se mer robust ut, som hennes gamla jag.
Han gömde snabbt kuvertet med filerna om det nya mordet på golvet bredvid hans stol. Han var inte längre säker på om han ens skulle visa det för henne. Det började allt mer likna ett misstag. Hon behövde helt klart mer tid. Faktum var att även han, för första gången, kände sig osäker på om hans partner någonsin skulle komma tillbaka.
”Kaffe?” frågade hon. Han kunde känna hennes oro.
Han skakade på huvudet. Hon var uppenbart bräcklig. När han hade besökt henne på sjukhuset och även efter att hon kommit hem så hade han varit orolig för henne. Han hade undrat om hon någonsin skulle komma tillbaka från smärtan och fasan som hon hade uthärdat – från djupet av hennes till synes långvariga mörker. Det var så olikt henne. Hon hade verkat oövervinnerlig under alla deras andra fall. Något med det här sista fallet, den här sista mördaren, var annorlunda. Bill kunde förstå: mannen hade varit den mest störda psykopaten han någonsin stött på – och det sa en hel del.
När han tittade på henne så upptäckte han något annat. Hon såg faktiskt ut att vara sin egentliga ålder nu. Hon var fyrtio år gammal, precis som han, men när hon arbetade, rörlig och aktiv, hade hon alltid verkat flera år yngre. Grått började smyga sig fram i hennes mörka hår. Jo, hans eget hår började väl också ändras.
Riley ropade på sin dotter, ”April!”
Inget svar. Riley ropade hennes namn flera gånger, högre varje gång tills hon äntligen svarade.
”Vad är det?” svarade April från vardagsrummet med en irriterad röst.
”När är din lektion idag?”
”Det vet du.”
”Säg bara när, snälla?”
”Halv nio.”
Riley rynkade pannan och såg upprörd ut. Hon tittade upp på Bill.
”Hon kuggade engelskan. Skolkade från för många lektioner. Jag försöker hjälpa henne att ta sig ur det. ”
Bill skakade på huvudet och förstod alltför bra. Deras jobb tog hårt på dem alla, och deras familjer var de största offren.
”Vad tråkigt” sa han.
Riley ryckte på axlarna.
”Hon är fjorton. Hon hatar mig.”
”Det låter inte så bra…”
”Jag hatade alla när jag var fjorton” svarade hon. ”Gjorde inte du det?”
Bill svarade inte. Det var svårt att föreställa sig att Riley någonsin hade hatat alla.
”Vänta tills dina pojkar blir så gamla” sa Riley. ”Hur gamla är de nu? Jag har glömt det.”
”Åtta och tio” svarade Bill och log sedan. ”Så som det går med Maggie vet jag inte om jag ens kommer att vara där när de blir Aprils ålder.”
Riley lutade på huvudet och tittade på honom med oro. Han hade saknat det där omtänksamma utseendet.
”Så illa är det alltså?” sa hon.
Han tittade bort och ville inte tänka på det.
De båda tystnade ett ögonblick.
”Vad är det du gömmer på golvet?” frågade hon.
Bill tittade ner, sedan upp igen och log. Även det här tillståndet missade hon aldrig någonting.
”Jag gömmer inte någonting” sa Bill och plockade upp kuvertet och lade det på bordet. ”Bara något jag skulle vilja prata med dig om.”
Riley log stort. Det var uppenbart att hon visste alltför väl vad han verkligen var här för.
”Få se då,” sa hon och tillsatte sedan, efter en nervös blick på April, ”Kom, vi går ut. Jag vill inte att hon ska se det.”
Riley tog av sig tofflorna och gick ut i trädgården barfota framför Bill. De satt på ett skevt picknickbord som hade funnits där sedan långt innan Riley flyttade in, och Bill tittade på den lilla gården med sitt ensamma träd. Det var skog på alla sidor. Det fick honom att glömma att han ens var nära en stad.
För isolerat, tänkte han.
Han hade aldrig känt att detta var rätt plats för Riley. Det lilla huset låg två mil från staden; det var slitet och alldagligt. Det låg strax intill en liten väg, med ingenting annat än skog och betesmarker i sikte. Inte för att han någonsin trodde förortslivet var rätt för henne heller. Han hade svårt att föreställa sig henne passa in på ett cocktail-party. Hon kunde åtminstone köra in till Fredericksburg och ta tåget till Quantico när hon kom tillbaka till jobbet. När hon fortfarande kunde arbeta, vill säga.
”Få se vad du har nu då” sa hon.
Han lade ut rapporterna och fotografierna på bordet.
”Kommer du ihåg Daggett-fallet?” frågade han. ”Du hade rätt. Mördaren var inte färdig.”
Han såg hennes ögon vidgas medan hon tittade på alla bilderna. En lång tystnad föll medan hon studerade dokumenten intensivt, och han undrade om det här kunde vara vad hon behövde för att komma tillbaka – eller om det skulle ha motsatt effekt.
”Vad tror du?” frågade han till slut.
Ännu en tystnad. Hon tittade fortfarande inte upp från de bilder och dokument hon hade framför sig.
Till slut så gjorde hon dock det, och han blev chockad över att se tårar i hennes ögon. Han hade aldrig sett henne gråta förut, inte ens under de värsta utredningarna, eller nära döda kroppar. Det var definitivt inte den Riley han kände. Den där mördaren hade gjort något med henne, mer än han kanske visste.
Hon svalde sina tårar.
”Jag är rädd, Bill” sa hon. ”Jag är så rädd. Hela tiden. För allt.”
Bill kände sitt hjärta sjunka av att se henne så här. Han undrade var den gamla Riley hade tagit vägen, den enda personen som han alltid kunde förlita sig på att vara tuffare än honom, den där klippan han kunde vända sig till i besvärliga tider. Han saknade henne mer än han kunde ge uttryck för.
”Han är död, Riley” sa han med den mest självsäkra tonen som gick att få fram. ”Han kan inte skada dig mer.”
Hon skakade på huvudet.
”Det vet du inte.”
”Visst gör jag väl det” svarade han. ”De hittade hans kropp efter explosionen.”
”De kunde inte identifiera den” sa hon.
”Du vet att det var han.”
Hennes huvud föll framåt och hon höll handen framför ansiktet medan hon grät. Han höll hennes andra hand i sin över bordet.
”Det här är ett nytt fall” sa han. ”Det har inget att göra med vad som hände med dig.”
Hon skakade på huvudet.
”Det spelar ingen roll.”
Långsamt, medan hon grät, sträckte hon ut pärmen med bilderna och tittade bort.
”Jag är ledsen” sa hon och tittade ner och höll ut en darrande hand. ”Jag tror att det är bäst om du går” tillade hon.
Bill, chockad och ledsen, sträckte ut handen och tog emot pärmen. Detta var inte vad han hade förväntat sig över huvud taget.
Bill satt där en stund och kämpade mot sina egna tårar. Till slut klappade han försiktigt hennes hand, ställde sig upp och gick tillbaka genom huset. April satt fortfarande i vardagsrummet med ögonen stängda och med huvudet gungandes till musiken i hörlurarna.
*
Riley satt kvar och grät vid picknickbordet efter att Bill hade gått.
Jag trodde att jag var okej, tänkte hon.
Hon ville verkligen vara okej, för Bills skull. Och hon hade trott att hon skulle klara av det. Att sitta i köket och tala om triviala saker hade känts okej. Därefter hade de gått ut och när hon hade sett pärmen han hade med sig, ja då hade hon trott att det också var okej. Mer än okej, faktiskt. Hon hade nästan känt sig exalterad. Den där gamla brinnande passionen för jobbet hade kommit tillbaka, och hon hade för en sekund inte velat något mer än att komma ut på fältet igen. Hon hade börjat tänka, lägga ihop pusselbitarna med det andra nästan identiska mordet, och det hela hade känts nästan som en form av intellektuellt spel. En utmaning. Det var bra. Hennes terapeut hade sagt att om hon någonsin ville kunna återgå till jobbet, så var det bara att kasta sig in.
Men, när hon hade suttit där med Bill så hade det intellektuella spelet plötsligt förvandlats till vad det verkligen var – en hemsk, mänsklig tragedi där två oskyldiga kvinnor hade dött i extrem smärta och skräck. En tanke kom då över henne: Var det lika illa för dem som det var för mig?
Hennes kropp var nu fylld av panik och rädsla, såväl som förlägenhet och skam. Bill var hennes partner och hennes bästa vän. Hon var skyldig honom så mycket. Han hade stått på hennes sida under de senaste veckorna, även när ingen annan gjorde det. Hon skulle inte ha överlevt sin tid på sjukhuset utan honom. Det sista hon ville var att han skulle se henne som hon var nu; reducerad till något så litet och hjälplöst.
Hon hörde April ropa från skärmdörren.
”Mamma, vi måste äta nu eller så kommer jag bli sen.”
Hon kände en brinnande lust att ropa tillbaka ”Gör din egen frukost!”
Men det gjorde hon inte. Hon var sedan länge trött på att bråka med April. Hon hade gett upp.
Riley reste sig upp från bordet och gick tillbaka till köket. Hon drog en pappershandduk av rullen och använde den för att torka tårarna och snyta sig, sedan beredde hon sig för att laga mat. Hon försökte återkalla sin terapeuts ord: Även rutinmässiga uppgifter kommer att ta mycket medvetna ansträngningar, åtminstone ett tag. Hon var tvungen att finna sig i att ta saker och ting ett steg i taget.
Steg ett var att ta saker ur kylskåpet – kartongen med ägg, baconpaketet, smörskålen, syltburken – eftersom April tyckte om sylt även om inte Riley gjorde det. Och så fortsatte det tills hon lade sex remsor bacon i en stekpanna på spisen, och slagit på gasen.
Hon ryckte tillbaka vid åsynen på den gulblåa flamman. Hon slöt ögonen och allt kom svärmandes tillbaka till henne.
Riley låg i ett trångt utrymme under ett hus, i en liten provisorisk bur. Propanbrännaren var det enda ljus hon någonsin såg. Resten av tiden spenderades i fullständigt mörker. Golvet var jord. Golvbrädorna ovanför henne var så låga att hon knappt kunde huka sig.
Mörkret var totalt, även när han öppnade en liten dörr och kröp in till henne. Hon kunde inte se honom, men hon kunde höra honom andas och grymta. Han skulle låsa upp buren, öppna den och klättra in.
Och sen skulle han tända upp flamman. Hon kunde se hans grymma och fula ansikte i dess ljus. Han hånade henne med en tallrik äcklig mat. Om hon nådde den förde han facklan mot henne. Hon kunde inte äta utan att bli bränd…
Hon öppnade ögonen. Bilderna var mindre intensiva med ögonen öppna, men hon kunde inte skaka av sig strömmen av minnen. Hon fortsatte att göra frukost med mekaniska rörelser, och hela hennes kropp fylldes av adrenalin. Hon höll precis på att duka när hennes dotters röst ekade genom huset igen.
”Mamma, hur lång tid kommer det att ta?”
Hon hoppade till och tallriken gled ur hennes hand. Den föll till golvet och splittrades.
”Vad hände?” ropade April och kom upp bredvid henne.
”Inget” sade Riley.
Hon städade upp röran, och när hon och April sedan satt och åt tillsammans så var den tysta fientligheten påtaglig, som vanligt. Riley ville sätta stopp för det, nå ut till April, och säga, April, det är jag, din mamma och jag älskar dig. Men hon hade försökt så många gånger och det gjorde det bara värre. Hennes dotter hatade henne och hon kunde inte förstå varför – eller hur hon skulle få slut på det.
”Vad ska du göra idag?” frågade hon April.
”Vad tror du?” fräste April tillbaka. ”Gå till lektionen.”
”Jag menar efter det” sa Riley och höll sin röst lugn. ”Jag är din mamma. Jag vill veta. Det är normalt.”
”Ingenting som har med vårt liv att göra är normalt.”
De åt tyst i några minuter.
”Du berättar ju aldrig någonting för mig” sa Riley.
”Det gör inte du heller.”
Det stoppade allt hopp om en konversation en gång för alla.
Det är rättvist, tänkte Riley bittert. Det var mer sant än April ens visste. Riley hade aldrig berättat för henne om hennes jobb och hennes fall. Hon hade aldrig berättat för henne om hennes fångenskap, eller hennes tid på sjukhuset, eller varför hon var ”på semester” nu. Allt April visste var att hon hade varit tvungen att bo med sin pappa under en lång tid och hon hatade honom ännu mer än hon hatade Riley. Men hur mycket hon än ville berätta för henne så tyckte Riley att det var bäst att April inte hade någon aning om vad hennes mamma hade varit med om.
Riley klädde på sig och körde April till skolan, och de sa inte ett ord till varandra under hela tiden. När hon släppte av April så ropade hon efter henne: ”Vi ses vid tio.”
April gav henne en slarvig vinkning medan hon gick iväg.
Riley körde till ett närliggande kafé. Det hade blivit en rutin för henne. Det var svårt för henne att spendera tid på ett offentligt ställe, och hon visste att det var exakt därför hon var tvungen att göra det. Kaféet var litet och aldrig fullt, även så här på morgonen, så hon fann det relativt behagligt.
När hon satt där och smuttade på en cappuccino kom hon ihåg Bills fråga. Det hade gått sex förbannade veckor. Det var tvunget att förändras. Hon var tvungen att förändras. Hon visste inte hur hon skulle göra det.
Men en idé började formas i hennes huvud. Hon visste exakt vad hon behövde göra först.
Kapitel 4
Den vita flamman från brännaren fladdrade framför Riley. Hon var tvungen att ducka fram och tillbaka för att undvika att bli bränd. Ljusstyrkan bländade henne från att se något annat och hon kunde inte ens se sin kidnappares ansikte längre. När flamman fladdrade omkring verkade den lämna kvar långvariga ljusspår som hängde i luften.
”Sluta!” skrek hon. ”Sluta!”
Hennes röst var rå och hes från allt skrikande. Hon undrade varför hon slösade energin. Hon visste att han inte skulle sluta plåga henne förrän hon var död.
Just då höjde han en tuta och blåste av den rätt i hennes öra.
En biltuta lät utanför. Riley hoppade tillbaka till nutiden och tittade ut för att se att ljuset vid korsningen hade blivit grönt. En rad förare väntade bakom henne, och hon trampade på gasen.
Riley tvingade bort minnet med svettiga händer och hon påminde sig själv om var hon var. Hon skulle besöka Marie Sayles, den enda andra överlevaren av hennes nästan-mördares otänkbara sadism. Hon var arg på sig själv för att ha låtit sig påverkas av minnena. Hon hade lyckats tänka enbart på att köra i en och en halv timme nu, och hon hade trott att hon gjorde det bra.
Riley körde in i Georgetown, passerade lyxiga viktorianska hem och parkerade på adressen Marie hade gett henne över telefonen – ett rött tegelhus med ett vackert burspråk. Hon satt en stund i bilen och diskuterade med sig själv huruvida hon skulle gå in, eller låta bli.
Till slut klev hon ur bilen. När hon gick upp för trappan blev hon glad då hon såg Marie i dörren. Lätt men elegant klädd så stod Marie där och log något vagt. Hennes ansikte såg trött och utmattat ut. Från ringarna under hennes ögon var Riley ganska säker på att hon hade gråtit. Det kom inte som någon överraskning. Hon och Marie hade setts och pratat mycket de senaste veckorna via videochatt, och det var inte mycket de kunde undanhålla från varandra.
När de kramades blev Riley omedelbart medveten om att Marie inte var så lång och robust som hon hade trott att hon skulle vara. Även i skor med klackar så var Marie kortare än Riley; hennes kropp liten och tunn. Det överraskade Riley. Hon och Marie hade pratat mycket, men detta var första gången de träffades. Maries spädhet fick det att framstå som ännu mer modigt att hon skulle ha överlevt vad hon hade gått igenom.
Riley såg sig omkring när hon och Marie gick in i matsalen. Platsen var obefläckat ren och smakfullt inredd. Det skulle normalt sett ha varit ett fantastiskt hem för en karriärsmässigt framgångsrik singelkvinna. Men Marie höll alla gardiner stängda och lampljuset lågt. Stämningen var underligt förtryckande. Riley ville inte erkänna det, men det fick henne att tänka på sitt eget hem.
Marie hade en lätt lunch redo på matsalsbordet och hon och Riley satte sig ner för att äta. De satt där i en lite obekväm tystnad. Riley svettades men var osäker på varför. Att se Marie fick allt att komma tillbaka.
”Så… Hur kändes det?” frågade Marie försiktigt. ”Att komma ut i världen?”
Riley log. Marie visste bättre än någon annan vad dagens körning hade krävt av henne.
”Bra” sade Riley. ”Ganska bra, faktiskt. Jag hade bara ett jobbigt ögonblick. ”
Marie nickade, helt klart förstående.
”Du gjorde det i alla fall” sa Marie ”och det var modigt.”
Modigt, tänkte Riley. Det var inte hur hon skulle ha beskrivit sig själv. En gång kanske när hon var en aktiv agent. Skulle hon någonsin se sig själv så igen?
”Du då?” frågade Riley. ”Går du ut mycket?”
Marie blev tyst.
”Du lämnar inte huset över huvud taget, eller hur?” frågade Riley.
Marie skakade på huvudet.
Riley nådde fram och höll hennes handled i ett grepp av medkänsla.
”Marie, du måste försöka” uppmanade hon. ”Om du låter dig själv sitta fast här inne så är det som att han fortfarande håller dig fången.”
En kvävd snyftning tvingade sig ut ur Marie’s hals.
”Förlåt” sa Riley.
”Det är okej. Du har rätt.”
Riley såg på Marie medan de båda åt, och en lång tystnad uppstod. Hon ville så gärna tro att det gick bra för Marie, men hon var tvungen att erkänna att hon verkade oroväckande svag. Det fick henne att tänka på sig själv och sin egen situation också. Såg hon också lika svag ut?
Riley undrade tyst om det verkligen var bra för Marie att bo ensam. Kanske skulle hon bli bättre snabbare med en man eller pojkvän? undrade hon. Sen undrade hon samma sak om sig själv. Ändå visste hon att svaret för båda var troligen att nej, det skulle det inte. Ingen av dem var i något känslomässigt tillstånd för ett seriöst förhållande. Det skulle bara hålla dem tillbaka.
”Har jag någonsin tackat dig?” frågade Marie efter ett tag och bröt tystnaden.
Riley log. Hon visste att Marie menade tack för att ha räddat henne.
”Massor av gånger” sa Riley. ”Och det behöver du inte. Seriöst.”
Marie petade i maten med sin gaffel.
”Har jag någonsin sagt förlåt?”
Riley blev överraskad. ”Förlåt? Varför då?”
Marie talade tungt och sansat.
”Om du inte hade fått ut mig därifrån, då hade du aldrig blivit tagen.”
Riley klämde försiktigt Maries hand.
”Marie, jag gjorde bara mitt jobb. Du kan inte känna dig skyldig för något som inte var ditt fel. Du har tillräckligt att hantera som det är. ”
Marie nickade förstående.
”Att bara komma ur sängen varje dag är en utmaning” erkände hon. ”Jag antar att du märkte hur mörkt jag har allt. Starkt ljus påminner mig om den där flamman. Jag kan inte ens titta på tv, eller lyssna på musik. Jag är rädd att någon ska smyga sig på mig och att jag inte hör det. Något litet ljud överhuvudtaget gör att jag får panik.”
Marie började gråta tyst.
”Jag kommer aldrig kunna se världen så som jag gjorde förut. Aldrig. Det finns ondska där ute, runt omkring oss. Jag hade ingen aning. Människor kan göra så hemska saker. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna lita på människor igen.”
När Marie grät ville Riley lugna henne, och intala henne att hon hade fel. Men en del av Riley var inte så säker på att hon hade det.
Till slut tittade Marie på henne.
”Varför kom du hit? Idag, menar jag.” frågade hon bestämt.
Riley blev paff av Maries rakhet – och av det faktum att hon inte riktigt visste själv.
”Jag vet inte” sa hon. ”Jag ville bara hälsa på dig. Se hur du har det.”
”Det är något annat” sa Marie och hennes ögon smalnade, hon var nästan kusligt iakttagande.
Kanske hade hon rätt, tänkte Riley. Hon tänkte på Bills besök, och hon insåg att hon kanske hade kommit dit på grund av det nya fallet. Vad var det hon ville ha från Marie? Råd? Lov? Uppmuntran? En del av henne ville att Marie skulle säga att hon var galen, för då kunde hon kanske kunna ta det lugnt och glömma bort Bills besök. Men det fanns eventuellt också en annan del som ville att Marie skulle uppmana henne till att göra det.
Till slut suckade Riley.
”Det är ett nytt fall” sa hon. ”Eller, inte ett nytt fall. Men ett gammalt fall som aldrig löstes.”
Maries ansiktsuttryck blev stramt och hårt.
Riley svalde.
”Och du kom hit för att fråga om du ska ta det?” frågade Marie.
Riley ryckte på axlarna. Men hon tittade också upp och sökte Maries blick för trygghet och uppmuntran. Och i det ögonblicket insåg hon att det var precis det hon hade kommit dit i hopp om att hitta.
Men till hennes besvikelse så sänkte Marie blicken och skakade långsamt på huvudet. Riley fortsatte att vänta på ett svar, men istället följde en oändlig tystnad. Riley kände hur en alldeles speciell rädsla slog rot inom Marie.
Medan tystnaden kvarstod så tittade Riley runt i lägenheten, och blicken föll på Maries telefon. Hon blev förvånad över att se att den var urkopplad ur väggen.
”Vad är det med din telefon?” frågade Riley.
Marie såg träffad ut och Riley insåg att hon hade tagit upp ett känsligt ämne.
”Han ringer mig hela tiden” sa Marie i en nästan ohörbar viskning.
”Vem?”
”Peterson.”
Rileys hjärta flög upp i halsgropen.
”Peterson är död” svarade Riley med skakig röst. ”Jag satte eld på stället. De hittade hans kropp.”
Marie skakade på huvudet.
”Det kunde ha varit vem som helst de hittade. Det var inte han.”
Riley kände en våg av panik. Hennes värsta skräck kom tillbaka.
”Alla säger att det var det” sa Riley.
”Och du tror verkligen på det?”
Riley visste inte vad hon skulle säga. Det var inte rätt tillfälle för att beklaga sig över sina egna rädslor. Marie var förmodligen bara förvirrad. Men hur kunde Riley övertyga henne om något som hon inte trodde på själv?
”Han fortsätter att ringa” sa Marie igen. ”Han ringer och andas och lägger på. Jag vet att det är han. Han lever. Han förföljer mig fortfarande.”
Riley kände en kall, krypande rädsla.
”Det är nog bara en sån där telefonförsäljare” sa hon och låtsades vara lugn. ”Men jag kan få kontoret att kolla upp det ändå. Jag kan få dem att skicka ut en bevakningsbil om du är rädd. De kan spåra samtalen.”
”Nej!” sa Marie skarpt. ”Nej!”
Riley stirrade förbluffat tillbaka.
”Varför inte?” frågade hon.
”Jag vill inte göra honom arg” sa Marie i ett patetiskt mummel.
Riley, överväldigad, kände en panikattack smyga sig på, och insåg plötsligt att det hade varit en dålig idé att komma dit. Om något så kände hon sig ännu värre än vad hon hade gjort tidigare. Hon visste att hon inte kunde sitta kvar i den dunkla matsalen ett enda sekund längre.
”Jag måste gå” sade Riley och fortsatte prata. ”Jag är ledsen. Min dotter väntar.”
Marie grep plötsligt tag i Rileys handled med överraskande styrka och grävde naglarna in i hennes hud.
Hon stirrade tillbaka med sina iskalla blå ögon, med sådan intensitet att det skrämde Riley. Det jakande utseendet skar in i hennes själ.
”Ta fallet” uppmanade Marie.
Riley kunde se i hennes blick att Marie hade blandat ihop det nya fallet med Peterson. Hon trodde att de var ett och samma.
”Hitta den jäveln” tillade hon. ”Och döda honom åt mig.”