Hjertesår och Hjertebalsam, eller Den dygdiges Seger öfver Ödet och Döden

 
Som hon kan locka fram, ehur den snart förgår.
Väl hyste hon ibland en större mängd af gäster,
Som, svarta till sin drägt, dock icke voro prester,
Det var dess enda fel – hvar dödlig äger dem,
Är någon af oss fri, mig svaren, systrar, hvem?
Som sagt, – dess enda fel, hon hyste dessa qvicka,
Som hoppa lätt i dans; som kittla och som sticka,
Men täckt hon log deråt, hon kyste dem med grace
Och smålog då åt mig; på läppen smög en frace,
Om hennes ömma bröst, om hennes ömma hjerta,
Som ingen dödlig vill tillfoga någon smärta.
Och när dess lätta vän sprang i en luftig tour,
Melodiskt vid mitt bröst hon sjöng: "Brulant d'amour".
Men af min känslas höjd, at smärtans grymma plågor,
Jag svindlar, mättas af, i sömnens vallmo vågor
Försänkes nu min själ, jag svimmar, ack jag dör,
Zemire, Zemire, mitt lif du allt! för dig jag dör!
 

(Dånar. Blir clairvoyante och talar.)

 
Hvad ser jag – himlen öppnas! – (paus)
Hvar är jag? – Uti grafven! – (paus)
Hvad skådar jag, o! smärta.
O! min Zemire det är!
O! klappa ömma hjerta
Jag henne skådar der!
(Med enthusiasm)
Bland englar och andar
I Abrahams sköte
Min älskling jag skådar
O! kom till mitt möte,
Din röst mig bebådar,
Bland himmel
Och hvimmel, —
Bland englar, Serafim,
Bland andar, Cherubim,
Och luftens hela skara
Att jag der snart får vara!
 

[Lång paus. Hon kastar sig orolig fram och åter; ger sorlande ljud och talar:]

 
Men jag tror jag åter irrar,
Är det ej Zemire som stirrar,
Der ibland en smutsig hop?
Är det ej en källargrop?
Kan väl Abraham sin boning
Der nu ha, och utan skoning
Fängsla dig Zemire, min vän?
Är det ej ert bländverk än?
Nej Zemire, du ömma, goda,
Liknar mera nu en groda,
Sluten i en källarsval,
Än den fordna glada, yra,
Som blott kyssar kunde styra,
Vid din dans i vänners tal.
Hafva än de onda makter,
Uti bergets mörka schakter,
Fångslat in din sköna kropp?
Skall du ömma här förkrossas,
Fria anden ej förlossas
Snart för dina vänners hopp?
Men du fläktar sorgligt svansen,
Ej du svänger bakfram dansen,
Huru är det nu med dig?
Måtte himlen det förlåta,
Men jag tror jag börjar gråta!
In i hjertat skär det mig!
 
 
O ve! o ve! o ve!
Der komma andar,
Der komma spöken,
I lågor, i röken,
Med horn och bränder,
Med jern och tänger,
De knipa och nypa,
Och slita och rifva,
Och rycka och knycka,
Den arma Zemire,
Den usla Zemire! —
I onda andar,
I leda andar,
Finge jag i Er,
Kommer Ni hit,
Ögon och oron
Skulle jag klå
Af eder alla.
Med muschlappar fula
Skulle Ni få
Skamflate vandra! —
O ve! o ve! o ve!
O! jämmer, O! jämmer!
De togo Zemire
Och stoppade henne
Uti en säck!
 

[Hon får starka convulsioner. Kroppen böjer sig i en båga, med hufvud och fötter uppåt förenade. Detta sker med den hastighet, att hon kastas i denna ställning emot taket, och förhänget faller.]

Andra Öppningen

[Theatern föreställer ruinerna af ett gammalt Göthiskt tempel. Under detsamma öppnar sig ett stort mörkt hvalf upplyst af en enda lampa i taket. Tunga dimmor sväfva öfver dunklet, som brytes af täta blixtar ifrån djupet. Längst i bakgrunden sitter, på en svart thron, en hjeltestor, luftig varelse, genomskinlig, som ett tungt moln. Andar och väsenden af alla slag och alla färger, små, stora, en-, två-, tre-, och mångbenta, med ett och många hufvud, samt utan hufvud, sväva hvisslande omkring. En ande inträder, och bär på en lång stång Zemire, som hänger uppbunden vid bakfötterna.]

Anden.

 
Här är det olycksbarn, jag länge efterspanat.
Till synder och till last har naturen danat.
Men ödets blick är skarp, och skarpt dess hämdesvärd.
Nu förs hon till den lön, hon länge varit värd.
 

[Blixtar bryta ut från alla sidor, med häftiga knallar. Den stora anden på sin thron skakar ett glödande eldsvärd. Zemire skälfver i alla lemmar, och söker fåfängt att upplyfta sitt nedåt hängande hufvud. Hon qvinkar ynkeligen; den stora anden tecnar med eldsvärdet. Zemire nedsättes på golfvet och lossas.]

Zemire [I vänlig ställning, med den hviftande svansen förut, nalkas smitande den stora anden, och uttalar med darrande, men lissmande gläffs:]

 
Ah! Monsieur diable, vous etes un grand Seigneur,
Vous etes un vaste genie, et le plus grand railleur.
Vous voulez mig un peu nu decontenensera,
Et dans une cour brillante min blygsamhet probera.
Je suis, je vous assure, une dame de qvalité,
Uppfostrad en bon ton, som Ni väl snart får se.
J'ai honte de me tout seule, så ibland männer finna,
Hvars les plus doux coups d'oeil, så kärligt på mig brinna.
Le rouge uppå min kind, är skymd af min cheveu,
Men blicka litet hit [lyfter på håren] vous le voyez un peu,
La peau douce comme soie, och foten lätt som vinden,
Jag dansar pas de deux, aussi charmante som hinden.
 

[Dansar och gör sina vanliga bakvända hopp.]

Den store Anden.

 
Du är en äkta narr, uti din franska drägt,