Hjertesår och Hjertebalsam, eller Den dygdiges Seger öfver Ödet och Döden

 
Beprisom ock den dygd, som grädda ej försmådde,
Med socker väl försatt, och illa då ej mådde,
Som lätt behaga sig den Franska Confiture
Och gjorde deraf blott en coup de la nature,
Och huru åt den ej färskt kött och bröd och kaka
O! hvilket monster än för husmor och för maka.
Få föddes af den art uti vår slemma tid,
Ej finns en jungfru mer, med sådan dygd och id!
Det enda ondt hon rönt, var blott ett eget väder.
Men det fördrefs så lätt med Hoffmans droppar, fläder,
Instämmom systrar då en sörglig afskedssång,
Till hennes dygders pris, om lifvets dystra gång.
 

Thrænodie af Systrarne

 
Zemir vår ömma vän
Du hälft utaf vårt hjerta,
Förstår du än vår smärta,
O se vi dig igen!
O! jämmer, O! jämmer! O nöd!
 
 
Zemir vår ögonsten!
Du som i himlens salar
Med englarne samtalar.
Glöm ej mitt hjerteben!
O! jämmer, O! jämmer! O nöd!
 
 
Jag glömmer icke dig!
Hur kunde jag dig glömma,
Du himlaljufva, ömma?
Ack glöm blott du ej mig!
O! jämmer, O! jämmer! O nöd!
 
 
O! se du, till mig ner,
Se mitt beklämda hjerta!
O! anar du min smärta,
Och hör hur jag nu ber?
O! jämmer &c.
 
 
Förspörjer du min gråt.
Och hör de qvalda toner.
Som upp till dina zoner
Försänds med sorgligt låt
O! jämmer &c.
 
 
O! får i himlen du
Söt grädda, socker kaka,
O får du socker-kaka,
Ell' får du blott ragout?
O! jämmer &c.
 
 
Ack! om du skref till mig
Att du der icke svälter.
En ryslig sten då välter
Ifrån mitt hjerta sig!
O! jämmer &c.
 
 
O! får du der en kyss?
Mån' englarne ej kyssa.
Mån' de till sömn dig vyssa.
Såsom jag gjorde nyss?
O! jämmer &c.
 
 
Farväl du ljufva vän!
Det lättar dock mitt hjerta.
Det lindrar qval och smärta!
Att minnas dig igen!
O! jämmer, O! jämmer! O nöd!
 

[Lång paus, upptagen af Systrarnes suckan, pustar, snyftningar och de häftigaste åtbörder, betecknande deras djupt krossande sorg och saknad.]

Madame Chat-amie.

 
Ja ja, du min Zamire, ej går du ur mitt sinne;
Hur du mig älskade, det går ej ut ur mitt minne.
Jag hoppas dock en gång vi kunna råkas der.
Som intet afsked finns, och ingen skillnad är.
 

Madame Cheri-babiche.

 
Jag glömmer ej den dag, då hon till oss blef lämnad.
Mitt hjerta sade strax att hon för mig var ämnad.
Jag kände något varmt, så ljufligt i mitt bröst.
Det talte till min själ, liksom en inre röst.
En aning födde sig, en suck ur hjertat trängde.
En tår i ögat sig med glädjestrålar mängde.
Så var jag ej till mods än i min lefnads dar.
Min längtan sade mig att detta kärlek var.
Väl fann jag sedan mig, så tyckte jag, bedragen.
Men hoppades likväl att det förgår med dagen.
Då kom den olyckstöt, som mig till jorden slog.
Zemire! min ömma vän, mitt lif, mitt allt – hon dog!
 

Mad. Caresseuse.

 
Hvem få vi klappa nu, Zemire är ju försvunnen.
Hon är af dödens hand förkrossad, öfvervunnen:
Och hennes mjuka hår och hennes varma bröst.
Den ljufva harmonie af hennes sköna röst.
Med kattorna i dans hur mången gång jag skådat
Zemire, med herrskar-mine, sin evighet bebådar
En sådan skön musik, en sådan melodie.
När mer på denna jord en sådan höra vi?
Zemire, som ur en flöjt sjöng klar och ren discanten.
Hon lopp ackorder ut, den ljufva kärlekspanten.
Ock med en lärkas smak hon drillade ibland.
Och med sitt tirlill förnöjde haf och land.
Såsom en näktergal hon suckade i dalen,
O! hennes ljufva bröst, där brände kärleksqvalen!
Hon blott min suck förstod, min längtan anade.
Ty hennes skarpa blick i hjertat spanade.
Men det var icke det, som jag nu ville säga.
Blott dess musik-talang vi vilja överväga.
"Gör rätt åt all förtjänst", så lyda skaldens ord.
Och sällan en Zemire föds i vår kalla Nord.
Hvad är mot henne, verld! din Thalma, Catalani,
Din Gabrielli med, och alla Spalanzani!
När med Zemire i Chor man hörde Jeppes röst
Med Grolla, Broka, Fix, – då fann mitt hjerta tröst
Mot alla lifvets qval, mot smärtor och mot plågor.
Och själen svingades melodiens vågor.
Upp till Serafers höjd, allena skapade
Att njuta sångens lön, bland himlens evige.
Och der skall ock en dag, i klara stjerneringar,
Min Grolla, Jeppe, Fix, på melodiens vingar,
Med Broka och Zemire, uti en lustig dans
Af solars klara sken hopfläta sig en krans.
Och efter deras namn man stjernorna skall nämna,
Och deras rykte så till efterverlden lemna,
Der de med evig glans ibland de hjeltar gå
Hvars bragder ryktet skref i himlavalfvets blå.
 

Mad. Pleureuse.

Du värdigt syster visst, och som din smärta ägnar.

Ja och ditt snilles kraft, och det oss alla fägnar.

Zemires förtjenster har, med skära penseldrag,

För verlden tecknar ut, med värde och behag.

Dock har du lemnat bort af dess fortjenster flera,

 
Och dem jag önskar nu att kunna här supplera.
Först nämna då jag bör dess silkesfina hår,
Jag har den känslan än, jag mins der som i går,
Då vid min sida hon låg som en silkesböna,
Så trind och len och mjuk, må himlen henne löna,
För hvarje ljuf sekund, för hvarje känslans tår,