De tre fångarne, för hvilka hoppet om frihet nu började randas, lade sig på knä i hörnet och arbetade som flitige mullvadar. Det lösa murbruket föll sönder som mjöl för deras händer och efter nära en timmes oafbrutet arbete kunde de höra det lätta bruset af Oderns böljor. Det var ett spännande ögonblick för våra vänner. Glädjedruckne omfamnade de hvarandra, och en varmare bön än den, som gick från deras tacksamma hjertan, har kanske aldrig uppstigit till skaparen. Efter ännu en halftimmes ansträngningar kände Arnold någonting vått på sin hand.
"Vatten, vatten", pustade han och slog sig för pannan, "men tänk om det ligger högre än rummet, hur ska' vi då komma ut? Ska' vi ej i stället utan hjelp drunkna här inne?"
"Ligger då flodens vattenyta högre än grunden till detta hus?" inföll 'mäster' Franz.
"Det tror jag inte", svarade Hans Wippenbach.
"Det är måhända endast något stänkvatten, som – "
"Det må vara hur som helst", afbröt Arnold lifligt. "Jag är en god simmare, likaså far och ni, 'mäster' Franz. Inte bör det afskräcka oss, om vi till och med hölle på att gräfva ända nere i flodens botten. Få vi bara hålet så stort, att vi kunna komma ut genom det, så ska' vi nog flyta upp till ytan. Lita på det."
"Sant", bedyrade Franz Schwanenfelz, "du är ändå en präktig pojke, Arnold; ja den bäste i hela Greiffenhagen, och så sant jag i detta ögonblick lefver och andas och är utan slägtingar, ska' inte du så framt vi komma helbregda härifrån, efter min död få ärfva allt hvad jag eger och det är ändå ej så litet."
"Men råttorna, 'mäster' Franz, hvad vill ni då göra för dem, ty det är väl ändå i sjelfva verket de, som frälsat oss genom att visa oss vägen?" inföll Arnold skälmaktigt.
"Råttorna! Aldrig mera kommer min fot att trampa ihjel en dylik liten stackare, och de kattor, som jag har der hemma, ska' jag låta dränka så fort sig göra låter."
Far och son skrattade hjärtligt åt Schwanenfelz' besynnerliga tacksamhet, men de kunde ändå ej underlåta att erkänna, att de vid detta tillfälle haft dessa små djur att tacka för att hoppet om frihet blef större med hvarje minut som gick.
"Låt oss nu", sade Arnold, när skämtet öfver råttorna ändteligen afstannat, "göra hålet så bredt som det behöfs. En småsak är det nu att få luft, men jag anser, att vi böra vänta dermed tills det blir dager, så att vi kunna se hur vi arbeta."
Förslaget antogs, och den väg, som aflatskrämaren Arcimbaldus en gång röjt, var snart upptagen till sin forna bredd. Hade de, som i hastigheten en gång murade igen denna vägg, kunnat ana, att den i en icke så aflägsen framtid skulle komma att göra protestantiske fångar samma nytta som den gjort den katolske munken, månne den icke då skulle blifvit ordentligt tillmurad! Emellertid, så tänkte våra vänner, hade det icke varit en småsak för pater Arcimbaldus, att genombryta den tjocka stenväggen. Men när lifvet står på spel, blir äfven den dummaste en snillrik man i att uppfinna medel till sin räddning.
Så förgick natten. Icke ett ljud utifrån tillkännagaf att något märkvärdigt hände. Ingen soldat eller fångväktare störde heller de tre skräddarne i deras tankar.
"Sof en stund, far", hviskade Arnold; "ännu dröjer det innan dagen inträder, och förr kunna vi ej företaga något. Jag ska' vaka."
De gamles ögonlock slöto sig nästan oemotståndligt och snart slumrade de på den fuktiga marken lika godt som i sina egna sängar. Härunder företog sig Arnold att närmare undersöka det utvidgade hålet, och fann då till sin stora glädje, att det våta, som han känt på handen, endast var den fuktighet, som nödvändigt måste uppstå genom flodens närhet, och hur länge han än lyssnade fann han slutligen, att flodens vattenyta måste ligga åtminstone en half aln lägre än öppningen. Det måste alltså bli deras lott att simmande uppnå flodens motsatta strand.
Slutligen började väggen midtemot gluggen att ljusna något litet. Dagen höll alltså på att göra sitt inträde. De gamle väcktes och gjordes uppmärksamma på, att nu vore det hög tid att lägga sista hand vid arbetet. Detta gick ofantligt lätt för sig. Öppningen vidgades mer och mer, och snart kunde de i det tilltagande dagsljuset mer och mer tydligt urskilja de låga kullarne på Oderns andra strand. En knapp half aln nedanför öppningen rann floden, visserligen ganska strid på sina ställen, men ändock icke häftigare, än att fångarne trodde sig kunna simma öfver.
Plötsligt ryckte Arnold till och lade hastigt sin ena hand öfver fadrens läppar, just som denne stod i begrepp att tala.
"Tyst för Guds skull", hviskade han med knappt hörbar stämma, "Jag hör årslag. Kanske att det är fiender som äro ute på rekognoscering, och i så fall äro vi förlorade, om denna öppning blir upptäckt."
Årslagen hördes nu äfven af de gamle. De närmade sig, och snart sköt bogen af en farkost tätt fram för öppningen, hvilken den stängde. Fångarne darrade i alla lemmar. Skulle deras hopp om frihet gäckas just i det ögonblick, då det var som säkrast?
"Man talar der ute i båten", hviskade Schwanenfelz, "men jag vill vara fördömd om jag kan höra hvad som säges."
En röst utifrån yttrade nu tydligt dessa ord:
"Här skulle det väl vara, eller hvad säger ni, 'mäster' smed?"
"Inte så högt", inföll en gröfre stämma. "Det kan finnas spioner äfven här, såväl som vid 'Kung Gambrinus', och det är inte säkert, om vi här skulle kunna affärda en sådan lika snabbt och lyckligt som der borta."
"Åh, dermed har det ingen fara", inföll den, som först talat. "Nog är Fernando da Capuas spioner sluge och skicklige, men inte tror jag, att de ega förmågan att klättra uppför släta stenväggar."
Arnold hade under tiden släppt det tag, som han fattat om fadrens arm och sakta krupit så långt fram i öppningen, att hans hufvud nästan vidrörde den tätt intill väggen liggande båten. Hans hjerta bultade ytterst våldsamt och för sig sjelf mumlade han:
"Skulle jag ha misstagit mig, eller är det inte vänner, som ilat till vår hjelp?"
Han var just också i begrepp att uttala ett namn, då han förekoms af den stämman, som först yttrat sig. Den ljöd nemligen så:
"Tag hit stången, 'mäster' handskmakare. Der uppe sitter en glugg, och om der inom finnas lefvande varelser, så ska' de väl nu svara på tecknet."
Nu kunde ej Arnold hålla sig längre, ty han hade igenkänt en bekant röst.
"Gerhard", yttrade hän derför så högt som försigtigheten det medgaf.
"Är det du, Gerhard Holtz?"
"Hvem ropar mig?" stammade rösten i båten. "Store Gud, det är ju Arnold. Jag känner igen hans röst!"
Och innan männen i farkosten hunno hemta sig från den förvåning, som naturligtvis skulle fatta dem vid denna oväntade upptäckt, hade Arnold, vig som han var, fattat ett kraftigt tag i båtrelingen och stod inom några ögonblick framför den af bestörtning stirrande Gerhard.
"Du tror väl, att jag är ett spöke, som kommer direkt från hafvet eller underjorden", sade ändteligen Arnold, "men se der den öppning från hvilken jag kommit. En lycklig tillfällighet har gjort att vi fått samma fängelserum som munken Arcimbaldus, om hvilken du vet att det berättas, att han brutit sig ut genom muren. Vi ha träffat på denna utgång, visserligen igenmurad, men dock snart upptagen. Den andra lyckliga tillfälligheten var, att du kom att stanna just utanför denna öppning. Innanför befinna sig min far och Franz Schwanenfelz, och – "
"Det är då verkligen du, Arnold", afbröt Gerhard, som nu först hann fatta sig. "Gud vare lofvad, som ledde oss denna väg. Säg fort till de gamle, att de skynda sig. De kejserlige ha redan börjat röra på sig, och för att komma i säkerhet, måste vi passera förbi deras poster på väg norrut."
Det dröjde icke länge förrän de båda mästerskräddarne också sutto i båten, der de hjertligt helsades af sina vänner, såsom återkomne till lifvet. Med friska och kraftiga årtag drefs den lätta farkosten mot norr, och det såg ut som om den obehindradt skulle få passera, då den vid en smal utskjutande udde plötsligen hejdades af anropet: "Wer da?"
I det samma utvecklade sig en trupp walloner på stranden, knappt tjugo alnar från flyktingarne.
"Se der är da Capua sjelf", skrek Gerhard och pekade på en ryttare, som i sporrstreck närmade sig floden. "Han har kanske känt igen oss. Ned i båten ty på ögonblicket smäller det!"
En salfva skrälde och en kula träffade handskmakaren i armen.
"Skräp", sade han och lindade en näsduk om den sårade lemmen. "De skjuta som stympare."
"Tag den här", sade gevärssmeden och räckte åran till Arnold. "Jag vill se hur långt min kula går."
Med dessa ord ryckte han fram den laddade pistolen och tog, under det farkosten alltjemt ilade framåt, sigte på Fernando da Capua, som i spetsen för de sina skyndade längs stranden i afsigt att längre upp, der floden blef smalare, förnya försöket att bemäktiga sig flyktingarne. Skottet brann af och häst och ryttare tumlade omkull på stranden. Den senare reste sig efter några minuter, den förre deremot icke. Kulan hade inträngt i ena ögat.
"Så var inte min mening", brummade gevärssmeden en smula förargad. "Det var den fördömde italienaren jag ville åt. Men jag träffar honom väl någon gång, och då ska' han sannerligen få bota för min vän Wanfried Holtz' död."
Fernando da Capuas fall hade emellertid gjort så mycket, att wallonerna hejdat sitt lopp och derigenom gifvit båten ett betydligt försprång. När de märkte detta återvände de.
Och juldagens sol gick upp och kastade sitt sken öfver Oderns glittrande vågor och landets der och hvar af bländhvit snö betäckta kullar. Då tedde sig för våra flyktingars blickar en syn, den de aldrig sedermera kunde glömma. Norr ifrån syntes täta led af soldater marschera upp på kullarne, medan en ansenlig båtflotta majestätiskt närmade sig på floden. Den förankrades. Den ena kanonen efter den andra fördes i land och inom kort öppnades från sextio artilleripjeser en fruktansvärd eld mot Greiffenhagen och dess kejserliga besättning. En sådan juldag hade sannolikt icke Fernando da Capua kunnat drömma om.