"Det vill säga, att han först låter sina vilddjur till kroater nästan stympa dem och sedan hänga upp dem, liksom ett par grofva missdådare", inföll Robert handskmakare, under det han bet ihop tänderna af ilska.
"Troligtvis", inföll gevärssmeden; "men här är inte rådligt att stå längre. Vilddjuren der inne börja redan att törsta efter blod. Jag går hem till min stackars sjuka Annchen och mitt barn. Må hända få vi ej vara tillsammans ens öfver julhelgen, ty det säges att Fernando da Capua ännu rasar häftigt vid tanken på de der båtlasterna, som Gerhard lyckades komma undan med, och hvem vet om han ej i sin förbittring befaller sine hejdukar att sätta eld på staden och utan försköning dräpa oss. Den, som kan vanhedra Guds hus och drifva gäck med heliga ting, han kan också låna sin hand till hvilket bofstreck som helst, isynnerhet om han, såsom denne italienare, är en äkta jesuit. Farväl så länge, mine vänner! Kanske återse vi hvarandra under gladare omständig – "
Den hederlige gevärssmeden hann icke fullborda sin mening, ty en hand, som lätt lades på hans skuldra, kom honom att hejda sin tunga och häftigt vända sig om, medan han blixtsnabbt förde högra handen till läderbältet, i hvilket han dolt tvenne ypperliga dubbelpistoler af egen tillverkning. Han trodde fullt och fast, att det var en af Fernando da Capuas spioner, som hört hans ord, och som nu ville arrestera honom. Men hans vrede upplöste sig i ett enda ord af lutter förvåning.
"Gerhard!" utbrast han, och hans båda följeslagare uttalade också nästan samtidigt detta namn. "Hur kan du våga dig hit efter hvad som skett? Vet du då ej hvilket öde, som drabbat din far?"
"Jo, jag vet det", svarade ynglingen sorgsen, "och jag vet äfven, att båda hans bäste vänner, 'mäster Hans' och Franz Schwanenfelz samt Arnold äro i fängelset, misstänkte för delaktighet i min faders brott, som katolikerne kalla det."
Och vid dessa ord spelade ett bittert löje kring hans hårdt slutna läppar. Han fortfor:
"I skymningen smög jag omkring i närheten af det hus, der fångarne förvaras. Det ligger alldeles invid floden. Kunde vi blott få veta i hvilket rum de äro, så – "
"Tala lägre, pojke", afbröt handskmakaren och lade hastigt ena handen öfver Gerhards mun. "Här ha väggarne öron."
De fyra männen drogo sig försigtigt några steg tillbaka, så att mörkret kom att ligga tätare omkring dem. Sedan de noga sett sig omkring och med tillhjelp af hörseln sökt utforska om någon lyssnare dolde sig i närheten, fortfor Gerhard:
"Jag måste till hvad pris som helst, försöka att rädda min fars trogna vänner, annars ska' jag aldrig kunna lefva en enda dag längre med lugnt samvete."
"Det är vackert af dig", sade gevärssmeden, "men det går troligen inte för sig, så länge vi ej få hjelp af svenskarne."
"Men, det är just det som vi få, och det redan i morgon", hviskade Gerhard så lågt, att en spion icke skulle kunnat höra det med mindre han stått invid talarens sida. "Jag såg i Stettin att svensken beredde sig till uppbrottet", fortfor han med samma lågmälda stämma, "och när jag frågade efter resans mål, lät man mig förstå, att den svenske kungen hade för afsigt att helsa på Fernando da Oapua och tillbringa juldagarne hos oss. Ungefär på samma gång som jag lemnade Stettin, gick den svenska förtruppen från Damm, och det är, som I veten, blott två mils väg hit."
Gevärssmeden tryckte varmt Gerhards händer, och handskmakaren stod just i beredskap att med några ord uttrycka sin glädje öfver underrättelsen, då Gerhard med ens vacklade och störtade till marken. Men gevärssmedens skarpa blickar hade redan, innan det blef för sent, upptäckt orsaken till ynglingens fall.
"Visste jag inte, att den fördömde italienarens spioner skulle stryka här omkring", utbrast han med halfhög stämma och störtade sig med all makt öfver den mörka kropp, som låg ofvanpå Gerhard, grep tag i den med hela sin kraft och slungade den ett godt stycke åt sidan. Nästan samtidigt ryckte handskmakaren upp ynglingen, mot hvars högra skuldra spionens dolkstöt hade snuddat utan att göra den ringaste skada.
Spionen var nästan ögonblickligen på benen, och hans gälla rop: "Hitåt, soldarer!" skallade så olycksbådande genom den mörka qvällen. Men det var också sista gången han uppgaf detta rop, ty med blixtens hastighet ryckte gevärssmeden en af sina pistoler ur bältet och sköt utan att betänka sig en enda sekund en kula rakt i spionens bröst. Han föll utan att gifva ett enda ljud ifrån sig.
"Nu fort undan!" skrek gevärssmeden. "Den der har utan tvifvel fått nog. Nu gäller det att se till på hvad sätt vi må komma undan!"
Ett förfärligt larm uppstod på "Kung Gambrinus" när skottet brann af. Den halfsofvande kroaten sprang upp, som om en orm stungit honom. Wallonen satte ölmuggen så häftigt i stenbordet, att den gick i kras och slängde pipan rakt i ansigtet på värden, som svärjande ref sig i pannan, der det våldsamma slaget träffade. Alla nyktrade i ett enda ögonblick till och när ropet: "Svensken kommer! svensken är öfver oss!" ljöd öfver det döfvande larmet, tumlade hela den druckna massan hals öfver hufvud ut genom dörren. Larmet på gatan blef ännu värre, i det att ute ströfvande soldathopar samlade sig. Trängseln på gatan blef snart förfärlig. Alla frågade hvarandra hvad som stod på, men ingen kunde svara derpå. Ingen observerade heller i mörkret den skjutne spionen, förrän en beriden patrull kom tillstädes med sina facklor. De undersökte platsen och träffade på den fallne. En vid kappa, som dolt hans gestalt, hade fallit tillbaka. Några officerare gingo fram för att taga liket i betraktande, men studsade ögonblickligen tillbaka.
"Hvem är det?" frågade en af dem som såg sina kamraters bestörtning, och som ej kände den fallne.
"Fernando da Capuas biktfar, franciscanermunken Ambrosius", ljöd svaret. En annan tillade genast:
"Ambrosii död ska' komma att stå denna staden dyrt. Da Capua ska' veta att blodigt hämnas sin förtrogne." Till de omkringstående kroaterna sade han: "Genomsök noga hela staden. Jag misstänker att det är vapensmeden Wanfrieds son, hvilken lär hålla sig fördold här, som föröfvat mordet. Femtio blanka dukater åt den som för honom död eller lefvande till mig."
Soldaterna skingrade sig. Somliga gingo tillbaka till "Kung Gambrinus", der värden ännu under tysta eder fortfor att gnida sin blodiga panna. Andra deremot skyndade att verkställa befallningen och länge dröjde det icke, förrän starka kroatafdelningar genomkorsade staden i alla riktningar, antastande och trakasserande hvem de mötte.
Men af flyktingarne funno de icke det ringaste spår. De hade tagit in på en sidogata, som i en annan riktning ledde ned till floden. Gynnade af mörkret kommo de oskadde ned till Oderns strand, hvarifrån en liten farkost öfverförde dem till motsatta sidan, der de åtminstone för ögonblicket voro i säkerhet.