"Er bön är hörd, 'mäster Franz", hördes i detsamma en välljudande ungdomlig stämma från dörren, och innan de båda gamla hunno hemta sig från den bestörtning, som intog dem vid denne tredje persons uppträdande, hade en smärt ljuslockig yngling hastat fram till Hans Wippenbach och slagit sina armar om hans hals.
"Du här, Arnold, min son", utbrast "mäster Hans", och hans händer darrade våldsamt, då han lade dem på ynglingens hufvud. "Hvar har du varit under desse fyra dagar? Har du varit en fånge hos våra grymme fiender? Och hvad var det för ord du utkastade, när du så oförmodadt trädde in? Berätta, berätta!"
Arnold förtäljde, stående framför fadren, som ännu höll en af hans händer i sina:
"Fader, blif ej ond på mig. Jag kunde ej motstå det begär som mäktigt arbetade inom mig, nemligen att med egna ögon se vår befriare, och, om möjligt, gifva honom del af vår belägenhet. En natt för fyra dagar sedan smög jag mig ut ur huset, kom oantastad ned till floden och följde springande dess strand. Jag ville många gånger sjunka ned af trötthet, men faran och det mäktiga begäret höllo mig uppe. I dagningen såg jag Stettins tornspiror höja sig ur dimman. Hur glad kände jag mig ej, och hur lugn blef jag inte då jag stötte på en afdelning svenska soldater. Jag trodde till en början ej mina ögon. Var det verkligen svenska soldater, desse tarflige män, af hvilka en gråskäggig krigsbuss delade med mig sitt brödstycke, då han hörde, att jag var hungrig? O, huru olika äro ej dessa krigare mot de kejserlige! Vänligt helsade de mig, och när jag nämnde för dem min åtrå att få se deras konung, sade den gamle gråskäggige, i det han leende pekade på en man, som red förbi, och för hvilken alla blottade sina hjessor: Se der, min gosse, det är vår kung. Jag glömmer aldrig med hvilken stolthet och på samma gång kärlek han yttrade dessa ord, och inte heller glömmer jag, om jag ännu lefde i tusen år, de känslor, som bemäktigade sig mig. Jag har ej förmåga att redogöra för dem, men det vet jag, att en oemotståndlig makt dref mig ned på mina knä, under det mina läppar stammade några ord, dem jag ej nu kommer ihåg."
"Du har sett vår befriare", utbrast fadern med glad stämma.
"Och du har kanske äfven talat med honom?" frågade Franz.
"Ja, det har jag", svarade Arnold och hans röst darrade af sinnesrörelse. "Kungen såg mig och han vinkade åt mig att stiga upp. Jag gick fram till honom, och när jag kom inom hörhåll, frågade han mig hvem jag var och hvad jag ville. Jag berättade allt för honom, sade i hvilken belägenhet vår stad var och bad honom, och här föll jag åter på knä, att han skulle komma till vår räddning."
"Och hvad svar fick du?" inföllo de båda gamla ifrigt.
"Stig upp, min gosse", sade kungen. "Endast för Gud böjer man sitt knä. Jag är blott en svag dödlig såsom du, men om det är den Högstes vilja, skall jag inom kort komma eder och eder stad till hjelp. Res i frid tillbaka och bed våra trosförvandter, att de äro ståndaktige och ej rädas för de påviskes anklang. Gå, sade han, och såg på mig så mildt, att jag fick tårar af tacksamhet i ögonen. Men nu skola vi vara glade", utbrast den liflige ynglingen och omfamnade de båda gamle, "ty vår räddare är redan på väg!"
"Gud vare lof!", sade Hans Wippenbach och knäppte fromt händerme tillhopa. "Ännu en gång skall det kanske förunnas mig att få höra Guds rena ord predikas i våra tempel."
"Amen", inföll Franz Schwanenfelz, i det han reste sig. "Mitt svärd är slipadt tillreds, och när svensken kommer, ska' han finna mig i spetsen för de våra."
"Mig också", utbrast Arnold och hans ögon tindrade af glädje. "Men du, gamle fader, inte kan – "
Tre hårda slag på den jernbeslagna ekporten kommo hela huset att darra. Arnold ilade fram till ett fönster, men hade knappt hunnit kasta en blick ut på gatan, förrän han förskräckt ryggade tillbaka, under det hans läppar uttalade dessa ord:
"Kroaterne!"
Nedifrån hördes också, i detsamma som slagen på porten fördubblades, en stark stämma uttala denna hotelse:
"Öppna i kejsarens namn, annars bryta vi oss in med våld!"
Den gamle Hans Wippenbach sjönk tillintetgjord ned i den ländstol Franz suttit uti. Denne deremot ryckte slagsvärdet ur skidan och hotade att sticka ned hvarenda kroat, som vågade titta in i rummet. Slutligen upplyfte "mäster Hans" det mot bröstet nedsjunkna hufvudet och sade med matt stämma:
"Arnold, gå ned och öppna. Som förståndige män tillhör det oss att böja oss för öfvermakten. Min broder", sade han till Franz Schwanenfelz, när sonen försvunnit, "det skulle vara en ren galenskap att försöka ett motstånd. Låtom oss underkasta oss detta öde. Snart är befriaren här, och då – ."
"Du har rätt", afbröt honom Schwanenfelz, i det han stack svärdet tillbaka i skidan. "De påviskes tid är snart all."
Stående midt på golfvet och med armarne korsade öfver bröstet inväntade han derpå kroaterne, hvilka under grofva förbannelser hördes storma uppför trappan.
2
Julafton har i alla kristna länder en stor betydelse och firas såsom en glädjens, en försoningens dag. Invånarne i Greiffenhagen hade också haft för sed att helighålla denna dag, och de skulle också hafva gjort det offentligt detta år (1630), men kriget med dess förbannelser låg tungt på hvarje sinne, och gjorde att hvar och en hellre stängde sig inne med de sina, oroligt afbidande hvad som komma skulle. De öfliga katolska ceremonierna i templen hade visserligen försiggått under tillopp af en stor menniskomassa, men efter deras slut genomströfvades gatorna lika fullt af larmande soldathopar, som tillstälde vilda uppträden och förorättade fredlige borgare, vare sig att de tillhörde vänner eller fiender. Med ett ord: de kejserlige uppförde sig alldeles så, som de blifvit vane vid under Wallensteins anförande. De spelade herrar med ett öfversitteri, som mången gång kom flere katoliker att uppriktigt önska deras aflägsnande. Under Tillys och Wallensteins segertåg genom de rika protestantiska länderna hade soldaterna vant sig vid ett yppigt lefnadssätt. Guld aktade de ringa, ty sådant hade de mer än de behöfde. Så kom för de kejserlige en helt annan tid. De fordom rika länderna, som de tillräckligt brandskattat, kunde icke mera tillfredsställa deras nästan omätliga behof. Der de förut varit vane att finna öfverflödet, stötte de nu på nöd och torftighet. Och ändock måste de lefva, ty kejsaren gaf dem ej någon sold. De voro hänvisade till sig sjelfve och sin egen förmåga att hjelpa sig fram. Lägger man härtill att disciplinen var till ytterlighet förslappad; ja, nästan blott ett tomt ord, isynnerhet i den trupp, som Fernando da Capua hade under sitt befäl, och som till största delen bestod af utskummet af de fordom så stolta katolska härarne, så är det icke svårt att göra sig ett begrepp om hvad det folk, som råkade ut för dessa kårer, hade att utstå. Också var den fordom smått förmögna staden Greiffenhagen nästan bragt till fattigdom.
De katolska messorna hade förklingat, menigheten strömmade ut ur templen, en del för att irra omkring på gatorna, en annan del, och det, den största, för att begifva sig till sina sköflade hem. Och för dem, som tänkte på det förflutna, stod det närvarande såsom en dyster, hotande verklighet, den der i nästa ögonblick kunde falla öfver deras hjessor, och i ett nu krossa dem. Icke blott protestanter, utan äfven katoliker hade klart för sig, att de stodo på randen af en afgrund. Ett enda ord af Fernando da Capua, och de skulle störtas dit för att jemmerligen omkomma. Dagarne före julaftonen hade bud kommit om Passewalks förstöring, denna illbragd, som knappt har sitt motstycke i krigshistorien. Kanske var samma öde ämnadt Greiffenhagen.
Intet under således att stadens invånare bäfvande betraktade Fernando da Capua, der han efter messorna red genom gatorna. Intet under heller, att många i djupet af sina hjertau önskade, att jorden måtte remna och uppsluka denne rofgirige man med hans följe och allt!
I det stora af tjock tobaksrök nedsvärtade rummet på ölkrogen "Kung Gambrinus", stadens förnämsta ölställe, var på sjelfva julaftonen en stor samling folk. Der, i ena hörnet, halfsof en rusig kroat, då och då sprittande upp ur sin dvala för att draga svärdet och dermed hota de närvarande. I ett annat hörn satt den gamle wallonen, en qvarlefva från de lysande dagar, då "friedländaren" och den gamle Tilly täflade om hvem, som betydde mest, och då Tysklands förödmjukade furstar knappt bevärdigades med en blick från desse "diktatorer", hvilka till och med, om det gälde, voro nog ötvermodiga att trotsa kejsarens befallningar. Medan han tog djupa klunkar ur bägaren och bolmade digra rökhvirflar ur pipan, spejade han med skarpa ögon omkring och lyssnade med spända örhinnor om tilläfventyrs något ord, någon oförsigtig mening, som kunde tydas såsom förklenande för "hans katolska majestät", eller den påfviska läran, skulle uttalas.
Och ve den, som icke här gaf noga akt på sig sjelf. Ingenting skulle kunna rädda honom. Mellan dessa båda svärmade soldater om hvarandra, rökande, drickande och icke så sällan afgörande sina tvister med knytnäfvarne.
Utanför "Kung Gambrinus" träffades, just då larmet nått sin höjdpunkt, tre yngre borgare, goda lutheraner och i öfrigt väl ansedda handtverkare.
"Svåra tider", sade den förste, en groflemmad gevärssmed, under det han förstulet blickade in i krogrummet, hvars ytterdörr stod halföppen. "Hafven I hört den ledsamma händelsen?"
"Hvilken händelse?" sporde de två andra med en mun.
"Jaså, I ären okunniga derom. Nå, så hören då! Gamle 'mäster Hans' och Franz Schwanenfelz samt Arnold Wippenbach hafva i går afton blifvit fängslade, misshandlade och förde till fängelset. Jag hörde för en stund sedan en wallon och en kroat samtala derom, och de menade på, att deras befälhafvare nog skulle göra processen kort och låta skjuta dem."
"När?" sporde åter de båda andra gemensamt.
"I morgon på sjelfva juldagen efter messornas slut", svarade gevärssmeden. "Den fördömde italienaren tror att det var de, som öfvertalade Wanfried Holtz att sända sina brynjor, harnesk och pansarskjortor till Stettin och derför ämnar han låta dem få samma slut som den olycklige vapensmeden."