Men när denne tvekade sade slottsfogden med öfvertygande stämma:
"Det är alls inte farligt der inne fastän der är kallt och otrefligt.
Vi behöfva ej heller vistas der så länge."
"Gå du förut, min son", uppmanade pater Clemens. "Jag kommer straxt efter."
Slottsfogden steg in och placerade den lilla lyktan, hvars sken nätt och jemt kunde upplysa rummet, på ett vid främre väggen stående bord. Sedan munken derefter också inkommit stängde Fuchs varsamt dörren och gaf pater Clemens ett tecken att taga plats, på stenbänken vid bordet.
"Ni må tro", sade han derefter, "att detta rum har sin intressanta historia."
"Jaså", svarade augustinermunken kort och godt.
Utan att låtsa om detta korta och föga uppmuntrande svar fortsatte slottsfogden:
"En af min nuvarande husbondes förfäder, hvilken känner jag dock icke, var en mäkta lärd herre, som stod i stor gunst hos kejsaren. Han önskade dock helst att vara ensam och drog sig för den skull undan hit ned i detta rum, der han både sof och studerade. Derjemte befallde han alla sine tjenare att säga att han var bortrest då någon kom och sökte honom. Och det förunderligaste är att tjenarne trodde det."
"Hur så", menade pater Clemens nyfiken.
"Jo, den besynnerlige kärren gick tillväga på så sätt att han verkligen reste i öppen vagn ifrån slottet. Utkommen, i skogen lemnade han den och återvände i hemlighet till slottet genom en lönngång, som leder hit, och genom hvilken det också ska' lyckas oss att fly undan. Hans ende förtrogne voro kusken och den gamle trotjenaren. De buro derefter genom samma lönngång, som vi nyligen kommit, mat och dryck till honom och detta ibland under flere veckors tid."
"Det var en besynnerlig gubbe", utbrast pater Clemens, "men inte ser jag till någon lönngång ut i det fria."
"Jaså, inte! Se nu då", utbrast räfskinnet och tryckte på en knapp i väggen.
Genast vände sig ett par släthuggna stenar ljudlöst inåt, och mynningen af en kolmörk gång blef synlig.
"Är den lång?" sporde pater Clemens eftersinnande.
"Ah nej, knappt mer än tio alnar."
"Godt. Då ska' det nog inte bli svårt att tillryggalägga den, tror jag.
Men säg mig hur du fått reda på historien och gången."
"Genom den gamle trotjenaren, som lefde till dess han blef något öfver hundra år gammal. På sin dödsbädd omtalade han allt för mig och min nuvarande husbonde."
"Än kusken då? Är du säker på att ej också han omtalat förhållandet, så att flere veta det?"
"Ja, fullkomligt säker. Den sista veckan som gamle Odowalsky lefde blef kusken sjuk och dog tre dagar före sin husbonde."
"Nå, då ska' jag således vara fri i morgon natt", utbrast pater Clemens och gnuggade förnöjd händerne. "Må himmelens förbannelse träffa de…"
Han stannade förlägen midt i talet då han kom att tänka på att han framför sig hade en af dem, öfver hvilkas hufvud han ämnade utslunga sin förbannelse.
Men huru förvånad blef han icke då han hörde slottsfogden infalla:
"De protestantiske kättarne menar ni, fromme fader. Ja, måtte de bli förbannade i evighet. Ni ser på mig som om ni trodde att jag skämtar med hvad jag säger. Nej, ni ska' veta, fromme fader, att jag i hemlighet är tillgifven den katolska läran."
Munken hoppade ordentligt till då han utbrast:
"Nå, himmelen vare låfvad att jag ändteligen träffat på en hederlig menniska i detta ulfvabo. Hur länge har du varit katolik, min son?"
"Ända sedan min födsel, fromme fader, och nu är jag fyratiotre år och några månader. Men omständigheter, hvilka jag nu ej har tid att omtala, ha gjort att jag varit tvungen att taga tjenst hos kättarne. Det har dock alltid lyckats mig att föra dem bakom ljuset, så att de ingen enda dag anat att jag hycklat och nu har…"
"Gud välsigne dig, min son", afbröt pater Clemens salvelsefullt och lade sina händer på räfskinnets hufvud. "Du har gjort en Gudi behaglig gerning och får nog en gång lönen derför. Men, är det nu inte tid att återvända till fängelset innan de svenske hundarne upptäcka förhållandet?"
"Genast, fromme fader", svarade slottsfogden, "men först ett par ord om ni tillåter."
"Tala, min son."
"Nå, mottag då en bekännelse. Den flicka, som min husbonde vill att vi gemensamt ska' röfva bort, har jag också ett godt öga till. Ja, jag älskar henne ända till ursinne", fortfor han och stampade i golfvet. "Ska' jag nu nödgas se henne i min husbondes armar, då blir jag galen."
"Var lugn, min son", inföll pater Clemens under det hans mörka ögon glimmade en sällsam eld. "Din husbonde är vår trosfiende, och mot dylika är det vår pligt att göra så mycket ondt vi kunna. Jag gifver dig härmed absolution för hvad du ärnar begå mot honom."
Ett glädjerop var nära att undslippa räfskinnets läppar.
"Nå, då ska' hon allt raka din näsa förbi", utbrast slottsfogden och knöt händerne våldsamt. "Men hvart ska' vi föra henne? Till den gamle vedhuggaren, såsom vi nämnde?"
"Det går inte an efter hvad som nu passerat", svarade pater Clemens. "Odowalsky ska' då lätt finna henne der, och detta går ju ej in i din plan, min son?"
"Nej, för den heliga jungfruns skull, inte dit! Inte dit!" ropade slottsfogden och slog afvärjande framför sig med händerne.
"Nå då föra vi henne till Prag. Der ska' det inte bli svårt att dölja henne."
"Jag har ingen enda bekant der", svarade räfskinnet. "Jo, låt se! Jag har verkligen en bekant der, men nu är olyckan den, att jag alls inte vet hvar han bor."
"Åh, den saken reder sig nog", inföll pater Clemens. "Men nu har jag verkligen ingen tid mer att att vänta. Vid midnatt i morgon således."
"Ja."
De båda männen fortsatte derefter vägen ännu djupare ned till munkens fängelse. Med ängsliga blickar undersökte slottsfogden derefter golfvet både inom och utanför det lilla rummet för att se om spår efter besökande voro synliga.
"Nej", utbrast han slutligen med förnöjelse, "ingen har varit här under vår frånvaro."
"Godt, då kunna vi vara lugna", sade augustinermunken i det en djup suck af lättnad undslapp hans bröst.
Några minuter derefter satt han ånyo inlåst i sitt fängelse. Räfskinnet hade lagt för jernbommen och omsorgsfullt låst till med de nycklar, som han fått af Odowalsky, ty denne hade för längesedan låtit en vid tiden för denna berättelse afliden smed förfärdiga dubbla exemplar till alla dörrar i slottet.
Då slottsfogden skyndade samma väg till Odowalskys rum som han kommit derifrån gnuggade han förnöjd händerne under det han tänkte för sig sjelf:
"Ändteligen står jag vid mina önskningars mål. Ah, Minnchen! Länge har du gäckat mig, men snart ska' du hvila i mina armar! Men", fortfor han i sin tankegång efter några minuters eftersinnande, "hvad ska' vi göra med gamle Arnold Mayer om han sätter sig till motvärn? Bah, för den saken blir det alltid någon råd!"
Sedan han öfverlemnat sin rapport till Odowalsky skyndade han ned till sin bostad för att vidtaga de mått och steg, som voro af nöden i och för flykten. Dertill hörde i främsta rummet vapen. Slottsfogden hade en ganska stor samling deraf och var äfven väl förfaren i att handtera dem.
6
Då Minnchen hemkom rusade hon hufvudstupa in i stugan liksom hade hon ännu varit förföljd af Odowalskys ilskne hund.
"Store Gud så du ser ut, mitt barn", utropade Arnold Mayer och sprang upp från stolen. "Hvad har händt?"
"Oh, om ni visste i hvilken dödlig ångest jag varit", svarade den unga flickan och sjönk till hälften medvetslös ned på soffan.
Arnold hemtade genast vatten och badade dermed Minnchens tinningar.
Inom kort återkom den unga flickan till fullkomligt medvetande igen.
Hon reste sig upp, for några ögonblick med händerne öfver pannan och sade derefter:
"Ja, farfar; aldrig förut har jag varit i en mera dödlig ångest och i en större fara. Det hade lätt kunnat hända att du aldrig mera hade fått återse mig."
Och vid dessa ord slog hon sina armar kring farfadrens hals, och en ström af tårar lättade hennes bröst.
"Men, så tala då, kära barn", uppmanade Arnold Mayer. "Du vet inte hur orolig du gör mig."
Sedan Minnchen ännu några ögonblick hemtat sig omtalade hon sitt möte med Odowalsky, hvad han sagt henne och slutet på deras samtal.
"En sådan skurk", utropade Arnold Mayer gnisslande med tänderne. "Om jag hade honom här, skulle jag mala sönder honom till gryn."
"Ja, det var ett förfärligt ögonblick då Nero låg öfver mig", svarade den unga flickan. "Jag trodde bestämdt att min sista stund var kommen."
"Och husbonden gjorde ej miner af att locka hunden till sig?"
"Nej! Han betraktade mig i stället med så vilda och hånfulla blickar, att jag… ja, jag kan ej säga hvad jag kände i dessa förfärliga ögonblick."
"Stackars min lilla flicka", sade Arnold Mayer och lade den ännu darrande sondottrens täcka hufvud vid sitt bröst, samt smekte hennes kinder och lockar. "Men du ser nu att det är sant hvad jag alltid sagt."
"Hvad då, farfar?" sporde Minnchen och blickade den gamle förtroendefullt i ögonen.
"Att Gud alltid håller sin allmaktshand beskyddande öfver dem, som städse vandra rätta vägar. Sanna du mina ord! Du ska' få se, att Odowalsky slutligen får den lön han förtjenat."
"Ja, det vore ej mer än rätt", inföll Minnchen. "Dock skulle jag önska den rödhårige Fuchs ett ännu värre straff."
"Hur så mitt barn?"
Sedan Minnchen derefter omtalat den hjertslitande scen hon varit vittne till vid Miltnitz, sade gamle Arnold Mayer:
"Var lugn mitt barn. Straffet är nog inte långt borta äfven för honom."
Farfar och sondotter sutto derefter en stund tillsammans under tystnad.
Slutligen sade den förstnämnde:
"Men det var ju för innerligt väl att svenskarne kommo dig till hjelp.
Såg du hvem det var som befriade dig?"
"Ja, en ung och vacker karl efter hvad jag kunde se", inföll Minnchen under det en fin rodnad sprang upp på hennes kinder.
"Ja, sådant se ni fruntimmer aldra först på", skämtade gamle Arnold.
"Men då jag fått ögon att se med", inföll den unga flickan ännu mera brydd af farfadrens skämt, "så… så…"
"Så ska' du väl använda dem, menar du", afbröt Arnold Mayer och hötte skälmaktigt med ett finger. "Nå deri har du rätt, mitt barn. Gud gifve blott", fortfor han allvarsamt, "att befriarne stannade qvar i trakten. Jag har hört besynnerliga saker medan du var borta."
"Hvad då, farfar", utbrast Minnchen till hälften förskräckt.
"Jo, gamle Kasper från Miltnitz var här och berättade att de påfviske varit synlige här i närheten."
"Gud beskydde oss för dem", suckade den unga flickan och knäppte de små händerne öfver bröstet.
"Ja, det må du väl säga. Det är vilddjur i menniskohamn. Kejsaren är också högeligen förtörnad på oss för vårt affall från den katolska religionen, och Kasper sade att han hört från Wien, att det är meningen att förgöra oss med eld och svärd, så framt vi ej ändra religion igen. Detta bud lär ha kommit i dagarne från Rom."
För en stund smög sig den unga flickan darrande intill den gamle farfadren. Men efter en stund klarnade hennes anlete upp, och hennes röst blef säkrare då hon utbrast:
"Ah, det är nog inte så farligt som Kasper sagt. Han har kanske lagt till något sjelf."
"Gifve Gud att du spådde sannt", utbrast gamle Arnold under det en djup suck höjde hans bröst.
Minnchen satt en stund tyst och funderade med det täcka hufvudet lutadt i handen, Slutligen upplyfte hon det med en viss häftighet och sade under det en blixt sköt fram ur hennes vackra ögon:
"Vet du hvad jag tror, farfar?"
"Nej, mitt barn. Säg ut. Du ser så förtröstansfullt på mig."
"Jo, farfar, jag tror att det är en större svensk här i antågande hit, och att de, som så lägligt kommo till min räddning, endast utgjorde en ströftrupp, utsänd för att kunskapa. Det är min tro."
"Ja, ja, min flicka, det kan du allt ha rätt i", svarade Arnold Mayer sedan han en stund begrundat Minnchens ord. "Ja, ju mera jag tänker på saken desto troligare förefaller den."
När han dagen efter fick vetskap om att den svenska truppafdelning, som räddat Minnchen från att antingen sönderslitas af Neros tänder eller falla ett offer för Odowalskys lustar, stannat qvar i trakten, blef han högeligen glad.
"Du hade allt rätt, du", utropade han då han sednare kom in i stugan.
"Hur vet du det, farfar?"
"Jo, Kasper var här äfven i dag och berättade att den svenska truppen stannat på Miltnitz."
"Gud vare lof för det", utbrast den unga flickan och tryckte händerne hårdt mot bröstet. "Då kunna vi vara säkra åtminstone så länge som den är der."
"Ja, utan tvifvel. Du ska' också veta att något stort är i görningen, förmodligen mot Prag."
"Hur så, farfar? Har Kasper fått reda äfven derpå?"
"Ja, han har fått veta af en af de svenske ryttarne, att en stor svensk här är i antågande."
"Gud, om det skulle bli strid här i trakten", utbrast Minnchen ängsligt. "Det vore…"
"Lugna dig, mitt barn", afbröt Arnold Mayer tröstande. "Här blir det troligtvis ej som striden kommer att stå."
* * * * *
Den för flykten afsedda natten var om möjligt ännu mörkare än den föregående. Att Odowalsky, hans slottsfogde och pater Clemens voro särdeles nöjde dermed är naturligt.
Redan tidigt på morgonen hade Fredrik Dahlspets låtit hemta upp pater
Clemens till förhör.
Då munken, åtföljd af korporal Styf, inträdde i ryttmästarens rum, hade denne tagit på sig den barskaste mine han kunde.
"Nu måste du säga mig hvad du vet om de kejserliges planer", sade ryttmästaren och borrade sina blickar in i munkens.
"Jag svarar som tillförne, att jag ingenting vet", inföll augustinermunken.
"Tro honom inte, ryttmästare", inföll i sin ordning korporal Styf. "Det påfviska packet har fan i sig, det är tvärsäkert."
"Var du lugn", svarade Fredrik Dahlspets, "jag ska' nog klämma sanningen ur honom. Det är inte första gången jag har lata munkar att behandla. Nå, hvad svarar du?"
"Som förut. Jag vet ingenting."
"Är det längesedan du var i Prag?"
"Ett år sodan."
"Nu ljuger du, munk", dundrade ryttmästaren med en stämma som kom augustinermunken att ordentligt hoppa till.
"Nej, jag ljuger inte", svarade denne. "Dertill tager jag den heliga jungfrun till vittne."
"Åh, hon bryr sig nog inte om en lat och okunnig munk", inföll ryttmästaren gäckande. "Men om du ej varit i Prag sedan ett år tillbaka, hvar har du då varit?"
"I Barmen, Müchnen och flere andra städer", svarade pater Clemens sakta och mindre fräckt.
"Och så har du kanske ströfvat omkring på landsbygden och gjort allehanda ofog", fortfor ryttmästaren.
"Vi göra ej något ofog", svarade pater Clemens under det en vild eld glimmade i hans mörka ögon.
"Hvad göra ni då?"
"Vi undervisa och lära folket."
"Men böhmarne erkänna ej längre påfven såsom sitt öfverhufvud."
"Vi söka att taga dem ur den villfarelse de råkat i genom de kätterske lärosatser, som Johan Huss predikade."
"Du är djerf i dina svar, munk. Dock angår det der ej mig. Jag är säker på att du är en spion åt de kejserlige. Nu får du ytterligare betänketid tills i morgon bittida. Talar du ej då sanning, så låter jag hissa vipp dig på spetsen af det höga tornet."
Då pater Clemens hörde dessa ord kände hans glädje knappt några gränser.
"I morgon ja", tänkte han för sig sjelf, "då är fogeln utflugen. Tag honom sedan den som kan."
Han ville derefter aflägsna sig, men ett dundrande "halt!" från ryttmästarens läppar tvang honom att stanna.
"Styf", sade ryttmästaren derefter, "hemta genast hit slottsfogden, men fort ska' det ske!"
Och innan pater Clemens hann tänka ut sin tanke stod Odowalsky, som korporalen träffat i en af slottets gångar, inne i rummet.
Fredrik Dahlspets var en man, som alltid gick rakt på saken med sina frågor och derför äfven fordrade ett bestämdt svar. Han sade derför så snart de första helsningarne voro öfver:
"Har ni ej något annat rum till fängelse åt munken?"
"Nej", svarade Odowalsky utan betänkande.
"Åhjo, drag er bättre till minnes. Ni känner slottet nogare än jag."
"Men hvarför duger ej det han nu har?"
"Det är ej nog starkt."
"Jo, herre", svarade Odowalsky, "det är tillräckligt säkert för tio fångar. Så mycket mera för en obeväpnad munk."
Den unge ryttmästaren var en god stund villrådig hur han skulle göra.
Under sina djupa funderingar gick han fram och tillbaka i rummet.
Detta oaktadt vågade dock icke Odowalsky och munken utbyta en enda blick, ty gubben Styf, som postade vid dörren, hade oaflåtligt sina ögon fästade på dem.
Slutligen afbröt ryttmästaren sin hastiga gång och befallde korporalen att åter nedföra fången.
"Till samma fängelse?" sporde korporalen.
"Ja, eftersom det inte finnes något säkrare, så… men skynda dig nu!"