Räfskinnet

4

Vid svenskarnes ankomst till slottet Miltnitz blef der ett lif och en rörelse, som ej på många årtionden herrskat der. Ryttarne inqvarterades i sidobyggnaderne. Fredrik Dahlspets erbjöds och mottog ett rum i sjelfva slottet, så beläget att han derifrån kunde ha utsigt öfver den rymliga gården och de spår af vallar, som här och der funnos i behåll. Miltnitz hade nemligen förut varit ganska starkt befästadt, men under de fordna krigen råkat ut för åtskilliga belägringar och då blifvit ganska illa medfaret.

Då ryttmästaren under färden till slottet blef fulkomligt öfvertygad om att Ernst Odowalsky var icke blott protestant utan äfven varmt tillgifven svenskarnes sak, ansågs han naturligtvis ej mera såsom en fånge. Han förde också den svenske befälhafvaren med den största artighet in i slottet. Det var också han, som sjelfmant anvisade ryttarne deras platser och gaf äfven sjelf befallning om att deras hästar skulle förses med rikligt foder.

Väl grämde det honom icke så litet, att Minnchen undsluppit honom genom den svenske ryttmästarens ankomst, men han hade nog styrka att dölja dessa sina känslor.

Fredrik Dahlspets var, oaktadt han egde en tapper och pröfvad skara, ändock en smula orolig för sin ställning. Königsmark var ännu ett godt stycke aflägsen från Miltnitz, och nog skulle det kunna hända att borgens besättning innan dess blefve anfallen.

De andre ströfkårer, som voro utsände från hufvudstyrkan, hade allesammans tagit andra vägar. Visserligen skulle en händelse kunna foga så, att någon af dem komme i närheten af Odowalskys egendom, men detta var naturligtvis ingenting att med säkerhet lita på.

Den svenske ryttmästaren vidtog för den skull de anstalter han ansåg bäst förenliga med sin besättnings trygghet. Ernst Odowalsky såg dessa förberedelser med icke ogina ögon, ty derigenom blef också han mera skyddad.

En dag sade han då han kom ut till ryttmästaren, der denne öfvervakade sine ryttares arbeten med en till hälften färdig jordvall:

"Tror ni då att vi ska' bli anfallne här?"

"Kan inte så noga veta", inföll ryttmästaren fundersamt. "I alla händelser är det alltid klokast att vara beredd i förväg."

"Det har ni rätt i, men om en större styrka skulle komma hit, så vore…"

"En större styrka", afbröt Fredrik Dahlspets och betraktade slottsegaren skarpt. "Hur kommer ni på dessa tankar?"

Ernst Odowalsky fann genast att han sagt en dumhet, som lätt kunde tydas till hans nackdel. Han sade derför i det han räckte den svenske krigaren sin hand:

"Ni misstror mig, det ser jag på edra blickar, men jag försäkrar er heligt, att ni ej har den ringaste anledning dertill. Ni måste tro mig så mycket heldre då jag berättar eder, att kejsar Ferdinand och jag länge stått i spändt förhållande till hvarandra."

"Hur så", utbrast ryttmästaren och betraktade slottsherren med nyfikna blickar.

"Det är en enskild sak mellan kejsaren och mig", svarade Ernst Odowalsky undvikande, "och jag försäkrar er att den alls ingenting har att inverka på er ställning här. Men en annan sak oroar mig."

"Och det skulle vara?" sporde Fredrik Dahlspets, något snopen öfver att han ej fått sin nyfikenhet tillfredställd.

"Kom", utbrast Odowalsky och lade sin arm i den svenske krigarens. "Vi gå en smula åt sidan, ty om edra ryttare få höra något af hvad jag har att berätta eder, ska' det tilläfventyrs menligt inverka på deras hållning."

"Nu gör ni mig riktigt nyfiken", menade ryttmästaren under det han lät sig ledas från platsen.

"Jo", svarade Odowalsky när de väl kommit utom hörhåll för de arbetande ryttarne, "förhållandet är det att fältmarskalken Gallas varit synlig här i trakten."

"Gallas här", utbrast Fredrik Dahlspets och hoppade till. "Det är ej möjligt!"

"Jo, jag har det från säker källa."

"Från hvilken då?"

"Min slottsfogde Fuchs känner Gallas till utseendet. För några dagar sedan råkade han ut för de kejserlige och blef fångad. Men då han bedyrade sig vara en rättrogen katolik blef han genast frigifven. Medan han ännu var qvar i de påfviskes led kom Gallas ridande förbi. Fuchs hade all möjlig möda att kunna beherska sig, men lyckligtvis gaf ingen af knektarne akt på honom, annars hade han varit olycklig."

Ryttmästaren svarade icke genast på Odowalskys ord. Han hade lösgjort sig från dennes arm och vandrade nu med stora steg fram och åter. Slutligen sporde han:

"Hur långt härifrån var det som er slottsfogde träffade på de kejserlige?"

"Tre mil i söder härifrån vid byn Radnitz."

Ånyo försjönk ryttmästaren i sina djupa tankar. Plötsligt utropade han:

"Ah, det är nog inte så farligt! Jag är säker på att Gallas äfven nu ska' göra skäl för det namn, som Torstenssons folk gifvit honom!"

"Hvad är det för ett namn?" sporde Odowalsky förvånad och nyfiken.

"Härförderfvaren."

"Härförderfvaren!" utropade slottsegaren lifligt. "Hvarför har han fått detta besynnerliga namn?"

"Ja, ni må väl säga att det är besynnerligt", inföll ryttmästaren skrattande. "Jag ska' tala om för er orsaken dertill. Har ni någonsin hört att Gallas vunnit en enda fördel?"

"Nej. Han har tvertom endast haft idel motgångar."

"Inte nog dermed", inföll ryttmästaren muntert. "Den här, som han haft under sitt befäl, har nästan alltid gått under på ett eller annat sätt. Jag försäkrar er, att det ej blef större glädje i svenska lägret än då underrättelsen kom att Gallas fått befälet emot oss. Ja, jag vågar påstå att glädjen öfver en seger ej kunde vara större och mera allmän. Hvar och en af oss visste då, att om vi ej förderfvade den kejserliga hären skulle dess egen befälhafvare göra det. Och denna förmodan slog aldrig fel. Der har ni fått veta orsaken hvarför Gallas erhållit namnet härförderfvaren.".

"Ett ganska betecknande namn", utbrast Odowalsky, "och jag måste tillstå att det ligger djup sanning i det."

"Nå, deraf kan ni förstå att jag ej kände mig just så mycket orolig då ni berättade att han varit synlig här i trakten. Dessutom hyser jag den förhoppningen att Königsmark snart skall hinna fram."

"Ja, det vore en särdeles stor lycka för mig", tänkte Odowalsky. "Min ställning börjar verkligen att bli allt mer och mer brydsam."

Slottsegaren och ryttmästaren skiljdes derefter åt. Den först nämnde styrde kosan upp till sina rum, den sednare deremot återvände till de arbetande ryttarne.

* * * * *

Aftonen hade inbrutit. Såsom vanligtvis i de södra länderna var äfven denna natt mörk. En kylande vind svepte omkring slottet och svängde våldsamt omkring flöjlarne på tornen. Det gnisslande läte, som uppkom häraf, bidrog till att i ej ringa mån öka det hemska i den mörka stormnatten.

Midnattstimmen hade nyss ingått då en i vid kappa väl insvept karl sakta och med smygande steg kom från en af de gångar, som förde ned till de underjordiska hvalfven.

Mannen i kappan var ej ensam. Bakom honom följde en annan, som oupphörligt varnade den förut gående, att iakttaga den största möjliga försigtighet.

"Ty", sade han med undertryckt stämma, "ingen kan veta om ej svensken är vaken, och ni vet, fromme fader, att han förbjudit oss att släppa ut er."

Ett grymtande läte, som skulle föreställa ett svar blef frukten af den efteråt kommandes varningar.

De smygande gestalterne hade snart hunnit ut ur gången. Då stannade mannen i kappan.

"Nu hittar jag ej längre", sade han. "Nu är det din tur att ledsaga mig, min son. Men helst ville jag att du förde mig till bakporten, så att jag kunde…"

"För himmelens skull var bara tyst", uppfordrade den andre och lade temligen häftigt sin ena hand på talarens läppar. "Jag vet att sjelfva väggarne hafva öron och att… men kom nu! Det är ej tid att vänta längre, Han väntar på oss med den största otålighet."

Efter dessa ord framtog talaren en liten blindlykta som han ända hittills hållit gömd under sina kläder. Det svaga skenet var tillräckligt att vägleda dem genom de återstående irrgångarne.

"Här är det", sade slutligen mannen med lyktan och stannade framför en låg dörr. "Håll lyktan medan jag söker rätt på nyckeln."

Detta var snart gjordt. Den lilla dörren öppnades ljudlöst och slöt sig äfven på samma sätt efter de båda vandrarne.

De hade knappt hunnit försvinna, då ett annat sken dök upp icke långt ifrån dörren och en jettelik krigargestalt smög sig fram till densamma. Vid skenet igenkänna vi korporalen Nisse Styf.

"Aha", mumlade denne för sig sjelf och synade noga dörren, "det är allt något sattyg i görningen här, eller med andra ord ugglor i mossen. Jag anade det eftersom jag kände mig så orolig. Men, jag ska' nog ta' reda på det, jag. Nog måste de väl komma samma väg tillbaka. Tro ni inte att jag kände igen er, edra kanaljer? Jo jo men, Nisse Styf är ännu inte skumögd, det kan ni slå er i backen på. Om jag skulle varsko ryttmästaren", fortfor han efter några minuters begrundande. "Nej, det tjenar ingenting till att löpa i förväg. Jag vill behålla hemligheten för mig sjelf."

Med dessa ord började han att lysa omkring i gången efter ett gömställe. Länge var detta sökande förgäfves, och den käcke korporalen var just besluten att uppgifva allt hopp då han plötsligt till sin stora glädje upptäckte en nich lagom stor att dölja honom. Den låg icke heller långt ifrån den lilla dörren, genom hvilken de båda vandrarne försvunnit.

"Det der gömstället duger", mumlade Styf för sig sjelf och gnuggade förnöjd händerne. "Nu ä' ni då fast, edra kanaljer!"

Derefter satte han lyktan i nichen, och undersökte på det omsorgsfullaste sina vapen. När han sett att dessa voro i tillbörlig ordning stack han lyktan innanför kappan på det att dess sken icke skulle röja honom i förväg, samt tog derefter plats i sitt gömställe.

Sömnen började snart infinna sig, men den käcke korporalen kämpade manhaftigt mot denna fiende.

5

Innanför det lilla rum, i hvilket de båda vandrarne först inkommo, fanns ett större. Utan att säga ett enda ord stötte mannen med lyktan upp dörren till detta inre rum, sköt först in sin följeslagare och gick derefter också in.

De hade knappt hunnit inkomma då Ernst Odowalsky kom emot dem.

"Af med kappan", sade han med en viss häftighet till mannen, som bar den. "Här behöfves ingen förklädnad."

Mannen lät kappan falla, och vi igenkänna nu augustinermunken Clemens.

Hans följeslagare var slottsfogden Fuchs, räfskinnet kallad. När Fuchs gjorde miner af att gå, sade Odowalsky:

"Stanna qvar, du. Jag har lika mycket att säga dig som denne munk."

Sedan alla tre intagit sina platser fortfor Odowalsky i det han vände sig till pater Clemens:

"Nå, hvad tycker ni om vistelsen under slottet?"

Pater Clemens gjorde en ful grimace.

"Jaja", inföll Odowalsky skrattande, "jag förmodar att den inte är så riktigt angenäm, men som ni vet att det ej är genom min tillskyndelse som ni kommit dit, så har ni ingenting att förebrå mig. Jag sjelf är långt ifrån säker på mitt eget slott. Den svenske ryttmästaren är en barsk karl, och skulle han komma på mig med något snedsprång, så finge allt jag göra er sällskap. Men, det var ej för att tala härom som jag låtit hemta upp er, pater Clemens, utan om något helt annat."

"Du känner kanske i ditt samvete en oro öfver att du ej ingått i den katolska kyrkans sköte? Är det ej så, min son?" utbrast pater Clemens och himlade med ögonen.

Ett spotskt leende spelade vid denna fråga kring Odowalskys läppar.

"Nej fromme fader", sade han derpå, "jag måste uppriktigt bekänna att det ej är denna oro, som marterar mig."

"Men, den kan nog infinna sig", inföll pater Clemens, som redan smickrade sig med att kunna rycka en så rik man från de hatade kättarleden.

"Ja, då är det tids nog att tala om den saken", invände Odowalsky.

"Nu har jag en annan, som är vigtigare för mitt hjerta."

Munken och slottsfogden gåfvo hvarandra en förstulen blick. Odowalsky märkte den ej utan fortfor:

"Det är en qvinna, en af de skönaste jag någonsin träffat, som förorsakar mig en gräslig oro både natt och dag."

"Men", inföll pater Clemens och lade nu bort det förtroliga och beskyddande "min son", då han märkte att det ej nu var frågan om en öfvergång till den papistiska läran, "då ni är så rik och mäktig bör det väl ej bli särdeles svårt för er att vinna hennes hand."

"Det är nästan omöjligt", svarade Ernst Odowalsky under det en tung suck höjde hans bröst.

"Omöjligt! Är hon då rikare än ni, eller står hon i börd så högt öfver er, att detta lägger hinder i vägen? Eller kanske att det är religionen som uppreser hindret. Den saken är då lätt hjelpt om jag bara…"

"Nej, intet af allt detta", afbröt Odowalsky. "Hon är protestantiska af själ och hjerta. Hennes börd är ringa och hennes rikedom ingen."

Då Ernst Odowalsky yttrade dessa ord öfverfölls plötsligt slottsfogden af en våldsam hosta, så att han måste luta sig ned i stolen. Odowalsky märkte för den skull hvarken den glödande rodnad, som uppsprang på räfskinnets kinder eller hans konvulsiviskt sammanbitna läppar.

"Nå, då är det väl ingen konst att bemäktiga sig henne", inföll pater

Clemens under det ett besynnerligt leende spelade kring hans mungipor.

"Nå, säg mig då hur jag ska' göra för att få henne i mitt våld", utbrast Ernst Odowalsky. "Ett godt råd i denna sak är mycket värdt, och den, som gifver mig det, han ska' ej bli obelönt."

Pater Clemens funderade en stund. Derpå sade han under det det förra besynnerliga leendet ånyo spelade kring hans läppar:

"Man tager henne helt enkelt med våld om hon ej godvilligt vill följa med."

"Lättare sagdt än gjordt", menade Odowalsky.

"Hvarför det?"

"Ni glömmer, högt ärade pater, att svenskarne äro här!"

"Det glömmer jag visst inte, men hvad ha' de med den saken att göra?"

"De skola beskydda henne."

"Bah", utbrast pater Clemens föraktligt, "tror ni ej att de ha annat att göra än att beskydda vackra flickor!"

"Men, hon ska' anropa deras beskydd, och då kan ej ryttmästaren vägra att lemna det", svarade borgherren. Han var också nära att berätta om uppträdet i skogen, men hejdade sig lyckligtvis.

Pater Clemens betraktade honom en stund med blickar i hvilka det tydligaste hån afspeglade sig. Till slut sade han:

"Det är väl ej sagdt att hon ska' få tillfälle att anropa om det der beskyddet!"

Ernst Odowalsky ryckte till.

"Hvad är det ni säger, pater Clemens", utbrast han och kramade munkens hand. "Skulle ni kunna…"

"Tyst, tyst. Var för den heliga jungfruns skull försigtig", afbröt augustinermunken. "Väggarne kunna höra oss."

"Var lugn, vördige fader", svarade Ernst Odowalsky under det ett gäckande leende spelade kring hans läppar. "Slottet Miltnitz är ej bygdt på samma sätt som edra kloster, der man genom väggarne har långa rör, som sätta en i stånd till att höra hvad som talas i andra rum. Här äro vi så säkre för lyssnare som om vi skulle befinna oss på hundra mils afstånd från dem."

"Godt", sade munken efter en stunds begrundande, "jag går in på att skaffa er flickan, men endast på ett oeftergifligt vilkor."

I dessa ögonblick tilltog räfskinnets hosta med förnyad styrka igen.

"Säg genast edert vilkor, och om det är utförbart går jag genast in derpå."

"Ja visst är det utförbart, annars hade jag väl ej framställt det", svarade munken lifligt. "Att ni utverkar friheten åt mig."

Ernst Odowalsky funderade en stund. Derpå sade han:

"Detta är helt enkelt omöjligt."

"Och hvarför det?" sporde pater Clemens nedstämd.

"Derför att ryttmästaren anser er för en spion och har beslutit att förvara er till dess den svenske öfverbefälhafvaren kommer hit."

Slottsfogden hade ända hittills ej blandat sig i talet. Medan hans husbonde och pater Clemens utbytte sina tankar hade räfskinnet utfunderat sin egen plan. Han sade för den skull:

"Men, det är ju ej omöjligt att han kan fly undan."

Vid detta svar rusade Ernst Odowalsky upp med glädjen tydligt afspeglad i sina anletsdrag.

"Hvem har ingifvit dig denna präktiga tanke", utbrast han raskt.

"Åh, herre, man kallar mig ju räfskinnet", svarade slottsfogden och skrattade. "Och jag ska' nog försöka att göra skäl för det namnet", fortfor han ännu skrattande.

"Ja, gör du det, då ska' du få en större belöning än du anar. Du vet ju hvem jag menar?"

"Ja, herre… fördömda hosta, som ibland ansätter mig på det här sättet… det är ju Arnold Mayers vackra sondotter… nej nu tror jag rakt att jag qväfs. Uh, puh… gif mig en dryck vatten!"

"Det är ju svårt att ha en sådan der hosta", inföll pater Clemens till sitt yttre temligen likgiltig. "Jag brukar också ibland lida deraf men inte så svårt som er slottsfogde."

Hostan gaf slutligen med sig, och då fortfor Ernst Odowalsky enträget:

"Men det du gör, det måste du göra snart, kom ihåg det, Fuchs."

"Var lugn, herre. Redan i morgon natt ska' hon vara hos er på

Miltnitz."

"Nej, för himlens skull, för henne ej hit. Nog finnes det aflägsna byar dit man kan…"

"Nu har jag det", afbröt pater Clemens och knäppte med fingrarne. "Nu har jag det!"

"Ni vill väl inte föra henne till ett kloster heller", utbrast

Odowalsky och ryggade tillbaka.

"Nej, derpå kan ni vara säker. Långt inne i skogen, söder om slottet, har jag upptäckt en liten koja, bebodd af en vedhuggare och hans hustru. För guld ska' de nog taga emot flickan. Var bara lugn", fortfor munken under det han lutade sig ned mot golfvet och upptog ett litet papper, "jag svarar för att det ska' gå bra."

Utan att yttra ett ord gick Ernst Odowalsky fram till ett litet invid sängen stående rikt inlagdt skrin, tog derifrån en rulle dukater och lade den i munkens hand.

"Se der", sade han, "det räcker nog en god stund."

"Åh, det är mer än tillräckligt", svarade slottsfogden och betraktade girigt dukatrullen.

"Den, som du kommer att få om du uträttar ärendet till min belåtenhet, blir dubbelt så stor", utbrast Ernst Odowalsky, vänd till slottsfogden. "Men nu är det på tiden att ni, pater Clemens, återvänder till edert fängelse. Det skulle bli ett obehagligt streck i vår räkning om det upptäcktes att ni lemnat det samma."

Då slottsfogden och munken ville aflägsna sig samma väg som de kommit, hejdades de af Odowalsky.

"Gå genom lönngången", sade han och räckte slottsfogden en nyckel. "Du hittar vägen. Det anar mig att de svenske knektarne smyga omkring ute i gångarne, och då vore allt förloradt."

Då morgonsolen lyste in genom de små korridorfönstren, föllo hennes strålar på korporal Styfs i sömnen nickande hufvud. Den gamle knekten hade förgäfves kämpat mot denne farlige fiende.

Arg och rasande sprang han upp.

"Tänk om någon af posterne sett mig", utbrast han för sig sjelf. "Jo, det skulle vara vackert! Jag blir då till ett åtlöje för alla!"

Korporal Styf hade icke oroat sig utan skäl. En af ryttarne hade i daggryningen varseblifvit den gamle knekten der han satt och nickade. Historien kom snart ut bland manskapet, och alla undrade storligen hvad Styf hade att göra i nichen. Äfven Fredrik Dahlspets fick snart kunskap derom och frågade korporalen om ryktet var sant.

"Ja", svarade Nisse Styf, ty han kunde aldrig säga en osanning.

"Det var en besynnerlig sofplats", inföll ryttmästaren skrattande. "Jag gissar också att den var mindre beqväm."

För att med ens göra slut på det löje, som skulle förfölja honom kanske en längre tid, omtalade derpå korporalen orsaken till sitt vistande i nichen.

Ryttmästaren hörde uppmärksamt på den gamles berättelse. När den var slut sporde han:

"Kände du igen vandringsmannen?"

"Ja, nog tyckte jag att det var slottsfogden och den fängslade munken."

"Det ska' vi snart öfvertyga oss om", svarade Fredrik Dahlspets. Derpå befallde han korporalen att följa sig och skyndade ned till augustinermunkens fängelse.

"Nå", sade han då han återvände från fängelset, "ser du nu att din syn bedragit dig. Munken är ju qvar."

"Ja, det var det besynnerligaste jag varit med om", inföll Styf och gned sig i pannan. "Det var kanske bara satans funder alltsammans."

Ryttmästaren föresatte sig likväl att så fort som möjligt spörja Odowalsky om denna sak. När han träffade slottsherren gjorde han det också, men erhöll detta lugnt afgifna svar:

"Den gamle korporalen har drömt, det är säkert. Hur skulle munken kunna lemna sitt fängelse då vi ha' nycklarne både till dörren och till jernbommen."

Öfvertygad om att Nisse Styf sett i syne lemnade Fredrik Dahlspets

Odowalskys rum.

* * * * *

Då slottsfogden och augustinermunken kommo ut från den smala lönngång, som från andra sidan ledde ned till fängelsehålarne, stannade den först nämnde och sade:

"Vördige fader, vi ha ej ännu så brådtom. Jag skulle vilja tala några ord med er om det tillätes."

"Gerna", svarade munken, "men här är väl inte rätta platsen."

"Nej, men här", inföll räfskinnet och stötte upp en liten sidodörr. En kall och fuktig atmosfer slog emot de båda männen. Fuchs framtog genast sin blindlykta och gjorde tecken åt fader Clemens att stiga in.