En brännande rodnad sprang vid dessa fadrens ord upp på sonens magra, utstående kindknotor. Händerna trefvade ånyo i bältet och för andra gången blottades knifven, men nu helt och hållet.
"Jaså, folket skrattar åt mig", sade Franz halfhögt under det han mekaniskt lekte med knifven. "Jag har lust att veta hvem det är som skrattar."
Mathias Gründler betraktade några ögonblick sonen med pröfvande blickar, och då han kring dennes läppar märkte ett så fast drag af beslutsamhet, som han icke kunde påminna sig förut ha sett der, sade han, under det han närmade sig Franz:
"I stället för att hålla dig till skrattarne, bör du uppsöka papisten… du förstår… qvällarne ä' mörka nu, och…"
Han fullbordade icke sin mening utan gjorde i stället en betecknande rörelse med ena banden. Derpå sade han:
"Men det, som ska' göras, måste göras snart, ifall det ska' lända till någon nytta. Begriper du nu?"
Franz svarade ingenting. I stället instack han knifven återigen i bältet, nickade betecknande åt fadren och skyndade in på den gångstig, som ledde framtill Heinrich Mayers icke långt ifrån väderqvarnarne belägna lilla vackra stuga.
När Mathias Gründler såg hvilken väg sonen tog, gnuggade han förnöjd händerna, under det han utropade:
"Pojken är inte så dum som jag trodde, men rysligt slö är han. Få nu se om hans tycke för Annchen kan pigga upp honom. I sådant fall tror jag inte, att papistens lif är mycket värdt. Skulle önska att Franz ville visa, att mitt blod rinner i hans ådror."
Med dessa ord skyndade Mathias Gründler, i sitt innersta belåten med det verk och den uppryckning han gifvit sonen, in i sin stuga, hvars dörr han försigtigt tillslöt efter sig.
Långe Franz fortsatte emellertid sin gång fram mot Heinrich Mayers stuga. Redan på långt afstånd upptäckte hans skarpa blickar Anncben stående i dörren. Hon såg bort mot Lützen, det kunde Franz tydligt se, och redan denna omständighet gjorde att hans blod kom i en häftig svallning.
"Det synes nog, att hon tycker om papisten", mumlade han för sig sjelf, "annars skulle hon inte stå så der och koxa dit bort. Om jag skulle först som sist gå till staden och fordra räkenskap af förföraren! Ja… nej… far sa' ju, att jag först skulle tala med henne. Kanske att allt endast är ett nedrigt förtal. Men, jag ska' gå så, att jag öfverraskar henne oförhappandes."
Med dessa ord tog han en lång omväg förbi de andre qvarnbyggnaderne och lyckades att, osedd af Annchen, som med ifrig längtan skådade bortåt Lützen, dit fadren förbjudit henne att begifva sig, komma på baksidan af Heinrich Mayers hus. Hans hjerta klappade så våldsamt, som om det ville sprängas, och han måste sansa sig några minuter innan han förmådde träda fram.
Det lilla mjölnarhuset omgafs af en nätt trädgårdstäppa, ordnad och planterad af Annchens egna händer. Ett vackert gulmåladt spjelstaket skyddade vidare täppan för obehöriga personers och djurs inträngande.
Långa ben äro alltid bra vid så kallad "plankning". Detta fick Mathias Gründlers älskogskranke son också nu erfara.
Utan den ringaste svårighet klef han öfver staketet och smög sig derefter nedhukad genom den lilla, sandade gången fram till det hörn af huset, mot hvilket Annchen under sitt spejande vände ryggen.
Den unga flickan var så försjunken i sina tankar, att hon alls icke märkte Franz. Denne sträckte sig så långt fram han kunde och spände örhinnorna, för att tilläfventyrs kunna uppfånga någon af de många meningar Annchen mumlade för sig sjelf med knappt hörbar röst. Men han bedrog sig häruti; endast djupa suckar ur den unga mjölnardottrens beklämda bröst hunno fram till hans öron.
Men dessa djupa suckar pinade honom mera än han anade. Han skrufvade fram och tillbaka och kom vid ett dylikt tillfälle att oförsigtigt nog skrubba ena armen hårdare mot husknuten, än som ämnadt var.
Annchen hörde det frasande ljudet och vände sig hastigt om. Vid åsynen af Franz blef hennes vackra anlete pionrödt och hon utropade, under det hon utmanande betraktade sin långe friare:
"Jaså, du håller dig inte för god att lyssna. Fy, Franz! Hur har du kommit in?"
"Deröfver", svarade Franz Gründler och pekade menlöst på staketet.
"Hå hå, du går således alldeles som en tjuf om natten", inföll den unga mjölnardottren försmädligt.
"Jag är ingen tjuf", svarade långe Franz förnärmad.
"Det har jag heller aldrig sagt", inföll Annchen och intogs af medömkan öfver sin friares dumhet, "men du känner väl ordspråket, som säger om en person, som liksom du smyger sig på en annan, att han kommer som en tjuf om natten."
"Känner nog det", svarade Franz och tycktes för några minuter vakna ännu mera upp ur sin slöa likgiltighet, "men jag känner också ett annat ordspråk, och det ett bibliskt till på köpet", fortfor han och betraktade den vackra mjölnardottren med skadeglada och triumferande blickar.
"Ett bibliskt ordspråk", utbrast Annchen och såg förvånad på Franz, "hvad är det för ett ordspråk?"
"Det säger, att 'den förbjudna frukten smakar alltid bäst'. Har du inte hört det?"
Till en början kunde icke den unga flickan utfundera hvad Franz menade, men till slut fann hon det. En brännande rodnad betäckte hennes kinder och hals, då hon svarade:
"Du kommer för att förebrå mig. Gör det, men jag kan inte ändra mitt en gång fattade beslut."
Franz hade under tiden närmat sig förstugubron.
Hans gång liknade en drucken menniskas, så osäkert trampade han på den sandade gången, och hans blickar voro så bedjande, då han hviskade:
"Annchen, säg att det är osanning hvad folket pratar om dig och…"
Den stackars ynglingen hejdade sig sjelf här. Tungan nekade att göra tjenst, då han ville uttala det förhatliga namnet.
"Hvad är det som folket pratar?" inföll Annchen raskt. "Bara skräp, kan jag tro."
"Ja, Gud gifve att det vore så", svarade den stackars Franz och torkade de stora svettperlorna ur ansigtet. "Ingen skulle bli gladare deröfver än jag."
"Men säg då hvad det är frågan om", ropade den vackra flickan otåligt.
"Har du alldeles förlorat målföret?"
"Inte alldeles, men nära nog", svarade Franz med halft jemrande ton. "Jo, hör på, Annchen, hvad folket pratar om. Men, hvarför vänder du dig bort? Kan du inte se mig rakt i ansigtet?"
När den unga flickan nu hörde, att det skulle bli allvar af med bekännelsen, och hon kände med sig sjelf hur hon ytterligare rodnade men icke nu af samma orsak som förra gången, hade hon för några ögonblick vändt sig bort för att söka bemästra sin rörelse och återvinna det lugn, som höll på att lemna henne. Då Franz gjorde sin sista fråga "kan du inte se mig rakt i ansigtet?" hade det lyckats henne att återfå sitt lugn.
"Jo, nog kan jag se dig rakt i ansigtet", sade hon derför temligen obesväradt. "Hvad är det folket pratar om?"
Franz var i föga mindre afundsvärd ställning än Annchen. Hvarje gång det olyckliga namnet skulle öfver hans läppar fastnade det der. Slutligen gjorde han en förtvinad ansträngning och framstötte med ett ljud, som mera liknade en oxes bölande läte än en mensklig röst:
"Jo folket säger, att du tycker om pap… pap… papisten", skrek han till med tonvigt på de två sista stafvelserna.
Den stackars pojkens löjliga och på samma gång förskräckta uppträdande hade inverkat så mycket på Annchen, att hon nära nog gifvit till ett gapskratt. Hon hade likväl nog takt i sig att i tid qväfva detsamma. I stället sade hon:
"Jag förstår inte hvad du menar, bäste Franz. Hvilken papist?"
"Joseph von Bierich, vet jag", svarade Franz Gründler raskt, ty sedan början en gång blifvit gjord, var det ej så svårt att komma fram med sjelfva namnet.
"Bäste Franz", svarade den unga mjölnardottren, som nu var fullkomligt lugn, "inte är Joseph von Bierich någon papist, inte."
Franz gjorde stora ögon. Han höll på att återfalla i sin dumma slöhet igen.
"Jo, nog är han det", svarade han till slut. "Blef han inte funnen vid Breitenfeld i fjol och erkände han inte att han…"
"Hör på, Franz", afbröt Annchen, fattade långe Gründler i armen och drog honom med sig ned i trädgårdstäppan, "du är nog en bra pojke, det vet jag, fastän gubben far din retar upp dig. Joseph von Bierich har varit kejserlig officer, men är det inte längre, Han har varit katolik, men har nu öfvergått till den lutherska läran. Förstår du nu?"
"Jaha", utbrast Franz Gründler långsamt, "men är det sant, att du tycker om honom?"
"Ja, det är sant", svarade Annchen raskt.
Utan att yttra ett ord slet sig Franz lös från det tag, som Annchen fattat om hans arm, rusade samma väg som han kommit, hoppade i ett enda skutt öfver staketet och ilade derefter så snart hans långa ben det tilläto bort mot Lützen.
"Store Gud, hvad kommer åt honom", jemrade sig Annchen och vred förtvinad händerna, under det hon häftigt gick fram och tillbaka i den lilla täppan och såg efter den alltjemt springande Franz Gründler. "Hans utseende blef så förfärligt, då jag sade, att jag älskar Joseph! Himmelens Gud, tänk om han i sin dumhet springer åstad och gör honom något illa. Han slägtas på fadren, säger alltid far, och Mathias Gründler är känd för sitt häftiga lynne. O, nej, jag kan inte dröja längre, jag måste bryta mot fars befallningar; fader Wolf skall ändock alltid beskydda mig. Gud, jag måste till Lützen för att se om någon olycka händer Joseph. Gode Gud, tillräkna mig ej att jag är olydig mot min far."
En stund derefter syntes också Annchen på en liten omväg af alla krafter skynda bort mot den lilla staden. När Heinrich Mayer senare på dagen kom hem för att taga sin dotter i en grundlig upptuktelse, var huset tomt. Han sökte öfverallt i de två rummen, han ropade dottrens namn både inne och ute, men något svar fick han ej.
Pustande sjönk han ned på den lilla pinnsoffan, under det han i jemrande ton utbrast:
"Annchen, Annchen, nu har du styrt det vackert åt mig!"
V
En af katolikernes mest frejdade härförare, någre säga den förnämste, var Albert Wenceslaus Eusebius Wallenstein, en grym, högmodig och hänsynslös man, så snart det gälde att bringa fattade planer till mognad. Han började som partigängare och anförare för det värsta slöddret af krigsmanskapet, och svingade sig under de oupphörliga religionskrig, som Österrike vid den tiden förde, genom den kraft han utvecklade, upp till rikedom och anseende.
Emot grefven af Mansfeld vann han såsom den kejserliga härens befälhafvare flere segrar, förhärjade derefter Holstein och vände sig slutligen mot Stralsund för att rycka denna protestantiska stad ifrån den svenska besättning, som försvarade densamma, "om den ock vore bunden med kedjor vid himmelen", såsom hans öfvermodiga skryt lärer fallit. Men här kunde han ingenting uträtta, hvadan han med harmen i hjertat måste lemna Stralsunds fasta murar.
Ungefär samtidigt härmed höll kejsar Ferdinand riksdag i Regensburg. Vid detta tillfälle anklagade Tysklands katolske kurfurstar Wallenstein icke allenast för högmod och en omättlig ärelystnad, utan framhöllo äfven de förskräckliga grymheter, som denne fältherre begått och ännu begick i det af hans trupper redan så godt som utsugna Tyskland. Maximiliam af Bayern var den värste anklagaren och slutet härpå blef att Wallenstein afsattes från sitt befäl. Då han fick vetskap härom lär han på sitt bord ha nedskrifvit följande vers:
"Presternas reformation
Bringar kejsaren från hans thron
Och mig från min reputation.
De Kurfurstar skola bekomma sin lön."
Det gick också, såsom vi veta, galet för Wallensteins efterträdare, Tilly. Dödligt sårad vid Lech, afled han strax derpå i Ingolstadt.
Wallensteins stjerntydare Seni hade vid sin herres afsättning sagt sig kunna läsa i stjernorna, att den dag snart skulle komma, då kejsaren skulle tvingas till att gifva honom fullständig upprättelse. Efter Tillys död och svenskarnes inträngande i Bayern kom också denna stund.
Bud på bud skickades af den i ett grufligt trångmål stadde kejsaren till Wallenstein, der denne på sina gods i Mähren höll ett hof fullt ut lika präktigt som kejsarhusets i Wien. På ett af kejsarens mest bönfallande bref uttalade Wallenstein dessa sanna ord: "När höga herrar icke mera behöfva sina redskap, kasta de bort dem till glömska och förakt."
Efter långa underhandlingar gaf ändtligen Wallenstein med sig. Hans blotta namn var nog att inom en jemförelsevis kort tid under hans banér samla krigarskaror, lystne efter rof och plundring, och länge dröjde det icke, förrän han såg omkring sig en fullt rustad här om något öfver fyratio tusen man.
Med denna här gick han Gustaf Adolph till mötes. Efter några motgångar på ömse sidor, och sedan pesten börjat härja i de båda lägren drog sig Wallenstein upp mot Sachsen, i akt och mening att grundligt straffa dess kurfurste Johan Georg för hans förbund med Gustaf II Adolph och för de infall han gjort i Böhmen efter slaget vid Breitenfeld. Han närmade sig Sachsen i sträckmarscher, och branden från protestantiska städer och byar betecknade den väg han tog.
Då Wallenstein skyndade mot Sachsen, befann sig Gustaf Adolph i södra Tyskland. Sedan den sistnämnde förgäfves sökt att medelst ett anfall mot Bayern draga den papistiske härföraren dit ned, skyndade han efter den kejserliga hären mot Sachsen.
När Wallenstein märkte, att Gustaf Adolph ämnade stanna qvar i södra Tyskland skickade han bort sin underbefälhafvare Pappenheim, men återkallade honom genast, då han fick veta att den svenske konungen uppgifvit sin plan och under ilmarscher nalkades honom.