Bredvid konungen stod Anders Trygg, och de slag han utdelade voro de kraftigaste. Massor af polacker stupade för hans och kung Karls svärd.
"Se der, se der", ropade plötsligt Anders.
"Hvad ser du?"
"Den förrädiske polacken, som lurat oss i bakhållet."
"Hvar?"
Anders svarade ingenting. I stället tog han ett språng och kastade sig handlöst öfver en i en fotsid kappa insvept person och tryckte honom oemotståndligt till marken.
"Släpp mig", hväste polacken och arbetade af alla krafter för att komma lös.
"Nej, din karnalje", ropade Anders. "Du har lurat oss i detta bakhåll, och derför skall du få lönen."
Med dessa ord lyfte han armen, för att gifva polacken dödshugget, men kung Karl förekom honom.
"Vi ska' föra honom med oss", sade han. "Döda ej värnlös man."
Då svenskarne efteråt voro ännu värst i klämman, hördes på afstånd en liflig gevärssalva. Vid åhörandet häraf studsade polackerna tillbaka. Det var en hjelpsändning, som de ej hade väntat sig.
Efter en half timmes väntan kom en polsk skara i vild flykt och kastade sig in på sina landsmän. Desse råkade i följd deraf i oordning, och då den innestängda svenska styrkan i detsamma gick bröstgänges till väga, flydde sarmaterna åt alla håll.
Då Karl XII återkom till svenska lägret, möttes han af Lewenhaupt och Rehnsköld. De hade under ett par timmars tid sökt konungen i lägret, men när de icke funno honom, anade de, att han var ute på äfventyr. De utsände för den skull en stark trupp ryttare, och det var denna förstärkning, som gjort polackernas försåt om intet.
"Ers majestät är bra oförsigtig", sade Rehnsköld varnande. "Vi kunde nu ha varit utan konung."
"Och hur skulle det då ha gått med oss och Sverige", inföll Lewenhaupt.
"Ah, så farligt kunde det väl ej bli", inföll kung Karl mildt. "Se så, mine herrar, sluta nu med förebråelserna."
Derefter vände han sig till Anders Trygg och sade:
"Hvar är förrädaren?"
"Här, ers majestät."
Den gamle polacken leddes fram. Han var dödsblek och darrade som ett asplöf.
"Nåd", ljöd det från hans skälfvande läppar.
Karl XII betraktade honom några ögonblick, och derpå sade han:
"Du gamle gråhårige syndare, du förtjenar ej nåd, då du så skamligt bedragit mig. Du får ej heller nåd!"
"O, låt mig få tala med kungen."
"Det är jag, det."
Polacken tog ett steg tillbaka och att döma af hans blickar tänkte han synbarligen:
"Att jag ej visste det förut. Jag skulle nog då ha tagit bättre mått och steg!"
"Bort med honom", befalde konungen strängt.
"Nåd, nåd! För den heliga jungfruns skull, skänk mig lifvet!"
"Eländige pultron", utbrast Karl XII harmsen, "du är ej värd att lefva!"
"På hvad sätt skall han dö?" sporde Anders Trygg.
"Häng honom."
En kort stund derefter dinglade den gamle förrädiske polacken i ett af de högsta träden.
Anders Trygg följde derefter Karl XII i alla hans fälttåg. Han var med vid Bender, vid kalabaliken derstädes, och vid Fredrikshald, der han befann sig i en af löpgrafvarna då den ödesdigra kulan ändade hjeltekonungens lif. Sorgen blef stor hos honom så väl som hos andra svenskar, ty de insågo nog, att det derefter skulle bli en helt annan tid för landet, såsom det också blef. Han gömde dock sin sorg inom sig sjelf, och längtade i tysthet efter den dag, då freden skulle bli sluten, och han kunde få återvända till sin hembygd och till Elsa.