3
En half timme hade förflutit, då Karl XII återkom i spetsen för femtio man. Äfven dessa hade han befalt att ej yppa hans namn.
Kring lägerelden lågo svenskarne och polackerna helt vänskapligt och berättade för hvarandra en massa äfventyr, som de å ömse sidor upplefvat.
Detta är krigets ljussida. Under dylikt glam förgätes helt och hållet vreden och oviljan; man är då endast menniska och ingenting annat.
Just som konungen anlände till bivuaken, var en af polackerna som bäst i farten med att berätta, huru han för ett par dagar sedan varit ute för en trupp svenskar. Det gälde lifvet, och han hade af alla krafter sprungit öfver ängar och sädesfält, ända till dess han utmattad sjunkit ned i ett dike vid randen af en skog. De svenska ryttarne hade då förlorat hans spår; de sprängde öfver diket utan att se honom.
Polackerna skrattade, och äfven de svenska soldaterna måste instämma i skrattet. Härunder anlände konungen till platsen.
"Ar du färdig nu, gubbe?" sade han till den gamle polacken.
"Ja, herr officer."
"Du visar väl säkert vägen?"
"Skulle jag ej det, då min dotters räddning beror derpå!"
Karl XII fann mannens ord så naturliga, att han ej vidare tänkte derpå. Oförvägen, som han var, önskade han ingenting hellre än att komma i äfventyr. Det han nu gick att möta, visste ingen af hans generaler af, ty i sådant fall hade de nog på ett eller annat sätt lagt hinder i vägen för honom.
"Hör på, ers majestät", hviskade Anders Trygg vid lägligt tillfälle, "får jag ha ögonen på den gamle polacken?"
Kungen betraktade sin drabantkorporal med förvånade blickar.
"Hvad menar du?" sade han derpå i samma hviskande ton.
"Jag tror icke att polacken har någon dotter."
"Inte?"
"Nej."
"Hur har du kommit på dessa tankar?"
"Ah, det var inte svårt. Under det ers majestät var borta, lågo vi vid elden och berättade historier. Jag såg då, hur fångarne blinkade åt hvarandra, och när den gamle lufvern berättade för ers majestät om sin dotters bortförande, var hans blick så skenhelig och hans rörelser så tvungna, att jag inte kan annat än varna ers majestät."
"Säger du det, Anders", inföll Kung Karl tankfull.
"Ja, ers majestät."
"Vi ska' ändock se, hur det kommer att gå."
"Men nu – "
"Hvad menar du, Anders?"
"Om ers majestät skulle löpa någon fara."
"Var lugn! Allt skall gå bra."
En half timme derefter var ryttartruppen på väg till Joseph Tibetskis slott. Om den gamle polacken ljugit eller sagt sant, det visste naturligtvis hvarken kung Karl eller Anders Trygg. Den senare höll emellertid sina ögon oaflåtligt fästa på vägvisaren.
Vid passerandet af en hålväg snafvade Anders och föll raklång öfver en trädstubbe. Detta fall gjorde ett litet uppehåll i marschen.
"Slog du dig?" sporde kungen, som gick framför Anders.
"Nej, men den förbannade vägvisaren, hvart tog han vägen?"
Alla tittade efter den gamle polacken, men ingenstädes syntes ett spår af honom.
"Ja, hvad sade jag", inföll Anders, i det han reste sig upp. "Hela hans berättelse var ju ingenting annat än en dikt."
"Du har rätt", svarade kungen eftertänksamt. "Vi måste taga oss i akt."
Han hade knappt fått sista ordet öfver läpparne, då en våldsam rörelse förmärktes i skogen rundt omkring den lilla svenska truppen. Det brakade i träden och buskarne, och innan svenskarne riktigt hunno sansa sig, voro de omgifna af en öfverlägsen polsk trupp.
"Sådan karnalje", ropade kung Karl. "Han har grundligt lurat oss."
"Men nog skola vi reda oss", inföll Anders Trygg med varm tillförsigt.
Och den fåtaliga svenska truppen redde sig godt en lång stund. Slutet blef dock, att den blef ännu fastare innesluten.
Karl XII var i en svår klämma. Natten var halfmörk och rundt omkring ljödo polackernas stridsrop.
Den lilla svenska truppen hade trängt sig tillsammans och stod som en enda man manligt emot de allt mera påträngande fienderna.