"Skall du gå i kriget, så dör jag!"
"Hvad är det för dumheter, flicka", ropade Lars Ersson och försökte att rycka Elsa från Anders. "Vet du inte, att du är min dotter."
"Jo, det vet jag, far, men jag vet också, att jag älskar Anders."
Lars Ersson ref sig ifrigt i pannan under det han sade:
"Är du tokig, flicka. Den der fattiglappen!"
Elsa såg på fadern med stora ögon. Efter en stund sade hon:
"Att han är fattig, det bryr jag mig ej om. Jag älskar honom ändå!"
"Och det skall du inte ha gjort förgäfves", inföll Anders och slöt Elsa i sina armar. "När jag kommer hem, är jag något mera än nu, annars kommer jag inte hem. Lita på mig, käraste Elsa, och vänta mig i fem år."
"Ja, i femtio", svarade den unga flickan och såg på Anders med en trohjertad blick. "Ja, jag väntar dig troget i femtio år, Anders."
"Flickan är galen", utlät sig Lars.
"Det är inte sant", inföll en gammal hemmansegare, som följt med pojkarne; "det är du som är galen! Tro du mig; det blir säkert något stort af Anders; det är jag säker på."
"Ja, då först får han min Elsa", svarade Lars högdraget, "men förr är det inte lönt, att han vidare tänker på henne."
"Att tänka på henne kan ni inte förmena mig", svarade Anders. "Det är med tanken på henne som jag skall vinna henne. Skrif upp mig nu, fader Lars." Efter en lång kyss, den Lars ej kunde hindra, skildes de älskande åt, för att icke mera träffas innan den öfverenskomna tiden.
Karl XII skulle gå öfver Dünafloden.
I spetsen för de småländska regementena stod Anders Trygg. Då konungen red utefter leden och mönstrade hvarje man, kom han slutligen till sitt garde. Hans första blick föll på Anders Trygg, som stod i första ledet, högrest och lugn som en smålandsfura, och han tilltalade honom med dessa ord:
"Tack för sist vid Narva, min käcke korporal!"
Anders Trygg kände sig långt ifrån trygg i dessa ögonblick. Han tänkte på Elsa, och ingen kan förundra sig deröfver, ty Lars Ersson hade ju sagt, att Anders ej skulle få Elsa förr, än han kom hem som en "karlakarl". Och det ville Anders. Derför svarade han kungen så här:
"Gud gifve att ers majestät komme i större farligheter än vid Narven, och om jag hade tusen lif, så skulle jag gifva dem för min konung."
Då Karl XII vid dessa Anders' ord såg på honom, såg han (kungen) så blid ut, och derpå sade han:
"Du, Anders, skall gå i spetsen för öfvergången, ty du är rätta mannen."
"Ja, det skall jag", svarade Anders Trygg, "och om det fins någon, som vill hindra oss att komma fram, så får han med mig att göra."
Anders Trygg höll ord. Han var en ibland de förste, som gick öfver floden, dels simmande, dels vadande.
På motsatta stranden hade fienden förskansat sig efter bästa förmåga.
Motståndet var relativt hårdnackadt, men efter några timmars tid hade Karl XII tillkämpat sig öfvergången.
Drabantkorporalen Anders Trygg var en af dem, som hade mest utmärkt sig.