Med dessa ord gaf talaren hästen sporrarne och försvann i stridsvimlet.
"Ja, det torde kanske snart behöfvas, att jag anlitar hans hjelp", tänkte Elli för sig sjelf. "Det beror på, huru det går med far. Ah, nu skall det allt gå bra", utbrast hon med inre hänförelse; "han såg ju så mildt på mig, då han sade, att jag skulle uppsöka honom. Ja, far skall blifva räddad, och det genom mitt lyckliga skott."
Hur lätt hoppas icke barnet och ynglingen, att allt skall utfalla efter deras önskan; och om detta lifliga hopp ej funnes, hvad skulle då verlden vara? Ett hemvist för själar, utan detta aningens och hoppets sälla rosenskimmer, som mången gång förmår att nedbryta det oblida ödets skrankor.
Då Adlercreutz lemnade Elli, hördes de första svaga tonerna från björneborgsmarschen i södra strandens skog. Dessa toner kommo närmare; de brusade mäktiga som åskor, och de hänförde äfven de redan i striden stående. Den trötte kände ny kraft tillströmma armen, den sårade ansträngde sig för att resa sig upp en smula, och kring de läppar, som redan började skälfva af dödens kalla kyss, spred sig ett sekundlikt leende. Ack, hvad skulle icke dessa käcka krigare känna i dessa stunder, på denna deras första högtidsdag! Dödens smärta blef ljuf, ty de visste att segern var deras.
Adlercreutz sprängde emot Döbeln; deras blickar möttes, deras händer slöto sig i hvarandra. Hvad skulle icke de känna i denna stund! När de sist sågo hvarandra, fördystrade tanken på det hopplösa återtåget deras blickar; nu deremot, nu vinkade något helt annat: den första härliga segern.
Björneborgarne störtade som rasande lejon utför södra stranden, öfver isen och uppför den norra stranden. Hvad de förut gående skarorna icke kunnat drifva undan, det mejades nu som säd till marken, så vida det icke flydde. Förgäfves förde Rajewsky och Kulneff sina skaror i elden; de kastades öfver ända snart sagdt i en handvändning; allt måste fly, och allt flydde.
Sådan var aftonen af annandag påsk 1808. Den utmattade här, som tillförne måst draga sig tillbaka, hade nu rest sig upp och aftvått skammen med en lysande seger – en seger, som återgaf den förtröstan till nya framgångar och gjorde fiendens tro, att han var oemotståndlig, om intet.
Och han, som egentligen var satt till öfverbefälhafvare för den svensk-finska hären, var han, fältmarskalken Klingspor, månne närvarande vid drabbningen och ledde dess gång? Nej; redan långt förr än de första skotten föllo, hade han i en beqväm släde skyndat norr ut. Han var för mycket rädd om sin värda person, att han skulle gifva den till pris i en kamp på lif och död.
Och åt en sådan fältherre, om hvilken den genomhederlige gamle Lode i Franzila hade det mustiga yttrandet, att
"det är skam att tappre männer
täckas tala om en sådan",
hade Sveriges konung och råd anförtrott försvaret af brödralandet öster om Bottnen. Man kan icke, vid kännedomen härom, annat än erfara djupt vemodiga känslor af en harm, som utgången af fälttåget visade vara fullt berättigade.
En lycka var, att hären egde så dugliga och beslutsamma underbefälhafvare som Adlercreutz, Döbeln och Sandels, annars hade armén väl icke fått stanna förr än vid nordpolen.
IV. På fädernehemmets ruiner
Det var ett par timmar efter det striden ändat; finnarnes segersånger hördes då och då genomtona luften, alla försakelser voro nu förgätna, framför Finlands käcka söner låg nu fosterlandet å nyo öppet; den första segern var vunnen, och långt i söder ströfvade de ryska bataljonerna för att hinna undan i tid. Den finne, som kunde öfverlemna sig åt sömnen, han gjorde det nu med all trygghet; den som icke kunde det, och många voro de, ströfvade omkring på det af tusendes blod fuktade bataljfältet, kanske för att söka en kamrat, måhända också för att i ensamheten påminna sig de näst föregående timmarnes faror och värma sin själ vid hågkomsten af de utkämpade bragderna.
Bland dem, som med skyndsamma steg ilade vester ut, finna vi Elli alldeles ensam. När striden afstannat, blef det henne för trångt inom Ollolas stuga; hon måste hemta frisk luft; hon måste, kosta hvad som helst, ännu en gång återse det brända fädernehemmet, der hon lidit så mycket, njutit så mycket. Det dröjde icke länge, förrän hon var framme vid Pirrtis ruiner, från hvilka ännu en svag hvitgrå rök uppsteg mot vårhimmelen. En dyster bäfvan genomfor den unga flickans kropp, när hon satte foten på en af de kolade bjelkarne; hon ville ännu icke riktigt tro, att det hon såg var den nakna verkligheten; hon gnuggade sig häftigt i ögonen. Kanske att allt var en sorglig dröm, påskickad henne till pröfning! Ack, nej; verkligheten var allt för sann; den kolade bjelken knastrade under Ellis fötter, och hur mycket hon än gnuggade ögonen, såg hon ändock, att röken alls icke var någon bedräglig synvilla.
"O, min Gud, min Gud", suckade hon och knäppte händerna bedjande tillsammans öfver bröstet, "det är då en ryslig sanning, att jag ej mera har något fädernehem! Och du, min stackars far, hvar är du nu? Kanske irrar du omkring ute på det vida hafvet och vågar dig ej fram till bebyggda ställen!"
Vid dessa ord sprang hon upp från sin ödmjukt knäböjande ställning; hennes ögon voro fuktiga, hennes barm häfde sig med våldsamma slag. Hon tänkte öfver, antingen hon skulle vända om till Ollolas gård eller begifva sig ut på isen, för att uppsöka fadern. Men nu kunde hon icke besluta sig så fort som hon annars brukade; det var inom henne någonting, som alltid höll tillbaka, då hon trodde sig ha fattat beslutet.
De tunga skyarne delade sig efter hand, och Elli hade icke lång stund varit på ruinerna, då hon omgöts af månens klara strålar. På strid följer frid. Lugnet i naturen återgaf den unga flickan också i viss mån lugnet i själen. Hon gick med varsamma steg öfverallt i det nedbrända hemmet; hon undersökte allt hvad som kunde vidröras utan att falla till stoft, och hon hade just slutat sin vandring, samt öfvertänkte nu på nytt, hvart hon skulle styra sina steg, då ett buller, som med hvarje minut tilltog, tog hennes uppmärksamhet i anspråk.
"Kan det vara ryssar", tänkte hon och darrade. "Nej, de äro ju slagna.
Då är det finnar. Tänk om…"
Hon fick ej tala till punkt, ty en liten trupp, som med långsamma steg bröt fram ur strandskogen och satte marschen på Pirrtis, hejdade henne. Truppen närmade sig; Elli gaf till ett anskri af smärta, ty i första ledet igenkände hon fadern med bakbundna armar. Nästan medvetslös vacklade hon fram, men hade icke uttagit många steg, förrän hon sjönk i Rietus armar. Hennes kinder hade snöns färg, hennes läppar voro som förseglade; hon kunde i detta ögonblick icke ens tänka redigt; en kort vanmakt öfverföll henne. —
* * * * *
"Mine herrar", sade Adlercrentz ungefär vid samma tid som mötet på hemmets ruiner egde rum, till sina underbefälhafvare, och gick med häftiga steg fram och tillbaka i det rum han tagit i besittning, "vår ställning är nu så mycket bättre, att vi kunna gå anfallsvis till väga. Och vi skola ej lemna tillfället obegagnadt; det återkommer måhända aldrig mera. Nästa dust blifver…"
Ett buller utanför dörren gjorde, att han afbröt sitt tal. Han syntes en smula missnöjd.
"Hvem är det", sporde han posten, som nu inträdde.
"En ung flicka, herr general, en ung…"
"Har synbarligen förvridit hjernan på dig", afbröt Adlercreutz tvärt den stammande soldaten, och det med en viss skämtsam ton. "För in flickan!"
När dörren öppnades för andra gången, var det Elli som trädde in. Snöns blekhet hvilade ännu öfver kinderna, blickarne stirrade utan återvändo åt alla sidor.
"Hvad vill du, flicka?" sporde Adlercreutz medlidsamt och tog Ellis händer mellan sina. "Du är så upprörd."
Det vänliga tilltalet hade ett afgörande inflytande på Elli. Hon lösryckte händerna, for med dem öfver pannan och tycktes en stund öfvertänka hvad hon skulle säga.
"Tala fritt", sade generalen med en stämma så mild, att Elli spratt upp ur sina drömmar och med ett lätt, ett gladt utrop kastade sig till hans fötter, under det hon utropade:
"Ni förlåter ju ett brott! O, ja, jag ser det på er, general! Min far är brottslig; han hålles för en förrädare derför, att han icke ville följa bönderna på deras ströftåg. Vårt hem är uppbrändt, och nu vilja Siikajoki byamän taga lifvet af min far, som lyckats fly undan, men blifvit fångad nära Carlön. General", fortfor den vackra flickan och sträckte bedjande sina händer mot Adlercreutz, som, sjelf ett rof för de mest olikartade sinnesrörelser, knappast visste hvad han skulle tänka, "ni lofvade, att jag skulle få utbedja mig någonting af eder derför att jag räddat ert lif; nu beder jag om min fars lif. O, skynda er, annars kommer ni för sent! Skynda er!"
Adlercreutz lät sina blickar en stund hvila på krigskamraterna. I somligas ögon läste han det obevekliga svaret: "låt förrädaren undfå sin förtjenta lön", i andras deremot, och, vi tillstå det, i de flestas: "låt denna gång nåd gå för rätt."
"Din far skall blifva fri", sade ändtligen generalen och tecknade några ord på en papperslapp, gaf den åt en af sina adjutanter och befalde honom att följa Elli.
Den unga flickans glädje var outsäglig. Hon hade ju räddat sin far, och hon var säker på, att han efter den dagen skulle börja ett annat lif. Adjutanten kunde endast med ansträngning följa henne; lik en jagad hind ilade hon öfver snöfälten mot fädernehemmets ruiner.
Knappt hade hon försvunnit från generalens bostad, när Adlercreutz vände sig till de församlade, i det han sade:
"Mine herrar, det lyster mig högligen att se utgången på denna sak. Det torde hända, att bönderna här tillämpa den grymma lynchlagen. Viljen I följa mig?"
Alla voro genast färdiga, helst som natten var obeskrifligt härlig, och snart voro de på väg till Pirrtis.
* * * * *
Läsaren fattar nogsamt orsaken till Ellis plötsliga uppträdande hos Adlercreutz. Bönderna svuro enhälligt, och med dem soldaterna, att landsförrädaren, hända hvad som hända ville, skulle hänga i det närmaste trädet invid sin egen sköflade gård. Förgäfves bad Elli om tillgift för fadern, förgäfves lofvade denne att bättra sig, och lika förgäfves tiggde Rietu om Pekka Pirrtiainens lif.
"Han måste dö", skränade bönderna och soldaterna om hvarandra.
En djup suck höjde Pekkas bröst. Han ville tala, men orden fastnade i halsen. Det var förfärliga stunder för den fordom så högmodige bonden. Döden gapade mot honom; endast ett underverk kunde rädda honom, det insåg han mer än väl. Men Pekka Pirrtiainen trodde icke på några underverk, derför underkastade han sig, åtminstone till utseendet, det öde, som väntade honom. I hans bröst stormade dock de våldsammaste lidelser; han måste anlita hela sin själsstyrka för att visa sig någorlunda lugn, ty han visste, att endast detta kunde stämma hans fiender till hans förmån.
När Elli märkte det fåfänga i att slösa med böner, delgaf hon Rietu sitt fasta beslut att skynda till Adlercreutz, samt omtalade orsaken till de gynsamma förhoppningar hon hyste.
"Gå du, käraste vän", hviskade Rietu; "jag skall emellertid försöka att uppehålla bönderna och soldaterna i det längsta."
En tacksam, kärleksfull blick, och Elli var försvunnen.
Det blef en stund tyst vid ruinerna, öfver hvilka månen göt sitt bleka, dallrande sken. Stunden var icke utan sin stora högtidlighet. Man såg här ett folk i beredskap att hämnas på den, som med stolt förakt trampat fosterlandskärleken under fötterna. Det var grymt, men rättvist. Ren och stark lågade denna kärlek i österbottningarnes bröst; de kunde icke ens tåla höra namnet landsförrädare, och när dertill kom, att den brottslige var från samma provins, ja, till och med var bosatt i samma socken, blef hatet mot honom ännu mera uppjagadt.