Elli ämnade just svara, då ett döfvande larm förnams från skogen. Far och dotter sprungo till fönstret.
"Ja, du har rätt", mumlade Pirrtiainen med dyster stämma. "Men hvad är att göra?" fortfor han med tydlig ångest i sina anletsdrag.
"Ni måste genast fly, fader", sade Elli brådskande.
"Och du?"
"Jag blir qvar, hvem skulle väl göra mig något illa."
"Du har rätt."
Med dessa ord grep Pekka hatten och käppen och störtade ut, följd af Elli. Men knappt hade han tagit några steg utom dörren, då han upptäcktes af de antågande.
"Han flyr, han flyr den skurken, den förrädaren", skreko tjogtals röster; "hindra honom från att komma undan."
Kärleken till lifvet gaf Pekka krafter; han såg ingenting, han hörde ingenting, utom kulorna, som hveno kring hans öron. Utåt hafvet styrde han kosan; bland dess snöberg ville han gömma sig. Sedan jagten fortsatts en stund, återvände bönderna med oförrättadt ärende, och deras harm gaf sig luft i åtskilliga hårda tillmålen.
"Det är du, som hjelpt din far på flykten", sade Ollola med hotande stämma till Elli, som i yttre dörren, till utseendet lugn, inväntade truppen.
"Ja, det har jag", svarade Elli utan den ringaste tvekan. "Skulle ni öfvergifvit er far, om han varit i samma belägenhet som min?"
Ollola blef svaret skyldig.
"Ja, då får flickan lida i faderns ställe", utbrast en af soldaterna.
"Hon är naturligtvis ryssvänlig, hon också."
Elli darrade. Hennes irrande blickar föllo slutligen på Rietu, hvilken, ett rof för de djupaste sinnesrörelser, nästan vanmäktig stödde sig på geväret. Han var nu den ende, af hvilken hon kunde hoppas hjelp.
"Nej, hon är ingen förräderska", utropade slutligen Rietu och såg sig omkring med stadiga blickar, "och den, som vågar bära hand på henne, han får med mig att göra. Perkele! Den som en gång till kallar henne för ryssvänlig, han må stå sitt kast."
Med dessa ord rätade ynglingen ut sin smärta, om styrka och vighet vittnande gestalt och intog en utmanande ställning framför Elli. Ingen svarade på en lång stund. Ändtligen bröt gamle Ollola tystnaden med dessa ord:
"Vi kriga ej mot värnlösa qvinnor och barn. Men Pirrtiainens stuga skall jemnas med jorden, så mycket är säkert. Fort, gossar, tänd eld på förrädarens näste."
Det behöfdes icke en uppmaning till. Tjogtals händer framburo välvilligt allt, som behöfdes för att tutta på, och det dröjde icke länge, förrän Pekka Pirrtiainens vackra gård var omgifven af ris och qvistar.
Elli hade flytt till Rietu och snyftande hvilade hon i hans famn. Ett svagt anskri bröt fram öfver hennes läppar, när de första eldtungorna girigt började slicka väggarna. Snart skulle det blott återstå en glödande askhög af det kära hemmet. Ellis mod var tillintetgjordt; hon var å nyo den svaga qvinnan.
"Var lugn, käraste vän", tröstade Rietu och smekte den unga flickans kinder, "det kommer väl en bättre tid."
"Men far, far", snyftade Elli. "Tänk för hvilka faror han är utsatt. Kanske skall han frysa ihjäl, kanske blifva tagen af de otäcka kosackerna! O, min Gud, om blott detta vore väl öfverståndet!"
Bönderna och soldaterna jublade i kapp, när eldens häftighet allt mera tilltog. Men långt ute på hafsisen, mellan ett par väldiga snöberg, icke långt från Carlöns strand, låg Pekka väl gömd. Han såg, att det var hans gård, som gick upp i lågor, och hans förbittring kände inga gränser. Men hvad ville han göra? Han måste tiga och lida och se till på hvad sätt han skulle kunna undgå faran att falla i sina landsmäns händer.
När Pekkas gård var något mer än till hälften nedbrunnen, dånade larmtrumman från Pietola, och i det obestämda ljus, som snön kastade öfver alla föremål, kunde man upptäcka mörka massor, som från det bundna hafvet närmade sig stranden.
Det var kosackerna, som nu å nyo började den blodiga leken.
III. Under drabbningen, i
1
Det var annandag påsk den 18 april 1808, som finska härens öde skulle afgöras. Från alla håll och kanter stormade de ryska kolonnerna in på finnarne, som enligt befallning till en början försvarade sig ganska lamt. Adlercreutz var betänkt på att återtåga, hellre än att riskera hären. Med dyster blick stod han på en höjd invid kyrkan, och hans ögon öfverforo spanande allt, hvad som kom i hans väg, så väl de finska som de ryska anstalterna. Det var vid middagstiden. Vid Pietola, der trossen befann sig, hade Nylands jägare och dragoner mycket att göra, och det var endast de förres ihärdiga eld, som kunde tvinga Kulneffs kosacker att stanna. Så fortgick striden utefter hela linien, och klockan blef ändtligen fyra på eftermiddagen. Då, sedan första och tredje brigaden gått öfver elfven, fick Döbeln befallning att retirera. Han gjorde det ogerna, ty den ställning, han intagit bakom den förut nämda dalgången, gjorde, att han ansåg sig ännu längre kunna hålla stånd. Men han måste lyda order. I den allra bästa ordning öfvergick han för den skull isen, och stälde marschen till Karinkarda. I och med andra brigadens återtåg fingo ryssarne större spelrum, och de ansågo sig redan såsom herrar på platsen. En allmän stormning mot norra stranden företogs; det såg mörkt ut för den adlercreutzska hären, ty fienderna hade vid Grytila hemman gått öfver ån till Sadinperä, samt hade lyckats fatta posto vid sjelfva elfvens mynning, i närheten af Gerttula gästgifvaregård. Vi förflytta oss fram till klockan 6 på aftonen. Den lätta skymningen hade redan inbrutit. På elfvens is och uppför den norra stranden krälade ryssarne som i en myrstack, allt under det finnarne med harmen i hjertat långsamt drogo norr ut. Det var ett dystert skådespel. Mången ärrig kämpe sedan Gustaf III: s krig grät raseriets tårar, mången tvang tåren ned igen och svor ve och förbannelse öfver upphofsmannen till detta nesliga återtåg. Men alla lydde, ingen vägrade att gå.
Från en liten snöhöljd kulle helt nära den plats, der von Herzen stod med sina nyländingar, tog Adlercreutz en ytterligare öfverblick af ställningen. Det ena smärtsamma uttrycket efter det andra vexlade i hans manliga anlete, och mången gång frammumlade han stympade meningar, dem ingen mer än han förstod. Han var finne till lif och själ och född i Nyland. Det var också derför som han särdeles omhuldade krigarne från detta landskap. Framför honom låg det öfvergifna Finland, prisgifvet åt den härjande fienden; bakom honom den höga, kalla norden med sin is och sin snö; omkring honom hans pröfvade soldater, färdiga att lida, färdiga att kämpa till sista man. Hvad skulle han icke tänka i dessa ögonblick; hur smärtsamt skulle icke hjertat krympa tillsammans vid tanken på det kommande! Adlercreutz for med afviga handen öfver den svettiga pannan, och en djup suck banade sig väg ur hans bröst. Hans blickar föllo på nyländingarne, och de ljusnade en smula. Hans forskande öga mötte von Herzens. Var det måhända denna blick som med ens förändrade stridens gång?
Ryssarne trängde på, och minut efter minut blef finnarnes trångmål större. Då sprängde Adlercreutz på sin eldiga springare fram till von Herzen. Hans öga brann af feberns glöd och hans stämma darrade lindrigt, då han utropade: "Tillbaka!"
Von Herzen rörde sig ej; hans soldater stodo likaledes orörliga som bildstoder.
Adlercreutz studsade; detta hade han icke väntat sig. En skär rodnad sprang upp på hans kinder, och han var nära att förifra sig.
"Tillbaka", ropade han med stränghet, och det blanka svärdet blänkte i hans hand.
Von Herzen kastade en pröfvande blick öfver sina tätt sammanslutna led. Det brann äfven i hans ögon en flammande eld; hans hjerta bultade våldsamt och hans senfulla hand omfattade konvulsiviskt svärdfästet.
"Tillbaka, tillbaka", dundrade Adlercreutz med hotfull stämma.
Då sprang von Herzen fram i têten af sin kolonn; hans kinder brunno som af feberns eld, hans blickar tycktes genomborra hvarje soldat, och hans väldiga stämma lät som åskan, då han, höjande svärdet öfver sitt hufvud, ropade:
"Framåt! fäll bajonett!"
Nu blef det lif i den förut till utseendet stendöda kolonnen; ett enstämmigt utrop af glädje förnams; bajonetterna fäldes så fort som de kanske aldrig förut blifvit fälda; den jemna marschen ökades med hvarje sekund, och många minuter hade icke gått till ända, då kolonnen med stormsteg rusade nedför stranden, öfverändakastande allt i sin väg.
Adlercreutz visste knappt till sig, han rycktes med i strömmen; hans entusiasm lågade å nyo upp; hans springare var som af eld, och sjelf i spetsen för de modiga nyländingarne, högg han in på de ryska kolonnerna, som vacklade, dels krossades, dels förströddes som agnar för vinden.
"Löjtnant", ropade han till sin adjutant under sjelfva stormningen af södra stranden, "spräng å stad; kalla de andra brigaderna tillbaka. Vår är segern!"
Herzens bataljon hade, lik en lavin, med oemotståndlig makt sprängt ryska centern. Blod och död betecknade dess väg. Nu blef det annat af. Från alla håll återkommo de finska afdelningarna. Trögt hade de tågat tillbaka; nästan i språngmarsch vände de åter. Ack, deras heligaste önskan, att få på fullt allvar mäta sig med den hatade fienden, den skulle nu uppfyllas, de skulle få visa, att de hade mod i bröstet och kraft i armen. Hvilket ändlöst jubel, när de vikande massorna kastade sig öfver fienden; hvilken ryslig förvirring; hur stolt och segerglad ljöd icke björneborgsmarschen öfver stridsbullret; det var ett helt folk, smädadt, tillbakasatt, jagadt nära nog ur dess landamären, som nu i ett ögonblick fick vakna upp till en annan verklighet, i hvilken segerns krona vinkade så skön; det var en berusning, som var omätlig; om mångdubbel styrka stått emot dem, skulle finnarne ändå vunnit seger.
Då centern så oförmodadt genombröts, måste de båda ryska flyglarne, som just höllo på att förfölja den finska hären, retirera, för att icke i sin ordning blifva öfverflyglade. Det dröjde icke länge, förrän striden å nyo utspann sig längs hela norra stranden, upp på hvilken ryssarne blifvit jagade, snart sagdt i en handvändning.
* * * * *
Dyster och ett rof för de gräsligaste lidanden vandrade Pekka Pirrtiainen mellan de kylande snöbergen. Fram till Siikajoki tordes han icke. Förrädarens samvetsförebråelser hopade sig öfver honom och tyngde hans sinne; hvart han såg, tyckte han sig upptäcka armar, som ville gripa honom, krossa honom. Under det Pirrtiainen fridlös irrade omkring, hade Rietu slutit sig till en ströfkår, som blifvit utsänd för att undersöka isen. Den unge mannen brann af begär lika mycket att utmärka sig, som att få reda på Pekkas spår. Och detta för Ellis skull.
Det var stark skymning, då den trupp, till hvilken Rietu hörde, tågade ut i riktning mot Carlön. Truppen var sammansatt af nyländingar och björneborgare; hvar och en täflade att göra sitt bästa; här och der skingrades en trupp ryssar, här och der tillfångatogs en annan. Elden från handgevärssalvorna upplyste de kala snödrifvorna och spred ett magiskt, fastän minutligt sken öfver det vidsträckta, ödsliga fältet. Ljudet från kanonerna och musköterna vid Siikajoki hördes än doft, än klart och tydligt.
Plötsligt spratt Rietu, som gick i främsta ledet, till. Hvad kunde orsaken vara? Jo, mellan ett par höga snödrifvor hade hans skarpa öga upptäckt en manlig varelse, som bemödade sig om att så fort som möjligt fly undan. Väl kunde han icke upptäcka den flyendes anletsdrag, men en inre stämma sade honom, att det var Pekka, och han uppbjöd allt, hvad i hans förmåga stod, att följa hans spår.
Äfven Pekka hade igenkänt finnarne. Hade det varit ryssar, skulle han icke ett enda ögonblick tvekat hvad han borde göra: bättre att öfverlemna sig åt fienden, än åt de förbittrade socknemännen, ty i senare fallet visste han nog, att hans död var gifven.