Den irrande fogeln.
När vintern strör drifvor och snötäcket är
En svepning kring lilja och ros;
När isarne famna båd' skogar och skär,
Och sommarvind flyktat sin kos,
Den irrande fogeln sig söker ett bo,
Att lefva med makan i kärlek och tro
uti Nord.
När isarne smälta från klipporna ner
Och våren har hunnit till oss;
När sommarens sol ifrån himmelen ler
Och mattadt är stjernornas bloss —
Den irrande fogeln sig söker ett bo,
Att lefva med makan i kärlek och tro
uti Nord.
När fogeln ej finner det sökta i nord,
Till främmande land står hans håg,
Ack, härlig och skön är den grönskande jord,
Ack, härlig den djupblåa våg!
Snart irrande fogeln har funnit sitt bo,
Och snart får han slumra från kärlek och tro i sin graf.
Det var så tyst i den stora samlingen, att hvar och en kunde höra sitt eget hjerta slå. När furstesonen slutat sin enkla visa, en anspelning på honom sjelf, ty med den irrande fogeln menade han sig sjelf, det kunde ingen undgå att märka, rådde ännu tystnad några minuter. Theresia var blek som om dödens kylande hand vidrört hennes kinder. Den ena handen var hårdt tryckt mot hjertat. Den andra omfattade troget ett litet porträtt af Gustaf, hvilket hon ständigt bar på sig.
"Slå bort dessa vemodiga tankar, min prins", sade ändtligen furst Grenin och närmade sig Gustaf. "Ni bör ej tänka för mycket på dylika sorgliga ämnen, ty czaren, den Gud gifve ett långt lif, vill ju…"
"Tala ej om czaren", afbröt Gustaf häftigt, men med undertryckt stämma. "Ni vet hvad som senast förefallit oss emellan. Efter detta uppträde kan det ej blifva godt mera. Jag känner, att jag står vid den skiljoväg, der jag måste välja. Men", fortfor han och kastade hufvudet stolt tillbaka, "aldrig skall jag välja någonting, sam ställer mig i harnesk mot mitt fädernesland."
Furstinnan Grenin, som just nu kom fram till de samtalande, hade redan ett ord på tungan, då ett högt larm nedifrån gjorde hennes afsigt om intet. Skott föllo och en larmande folkhop började trängas i palatsets trappor. Furst Grenin ilade ut och kom snart tillbaka. Hans ansigte var likblekt.
"Hvad är på färde; hvad är på färde?" ropade en del af gästerna, under det andra rusade ut, för att sjelfve öfvertyga sig om hvad som stod på.
"Tionde regementet har gjort uppror", sade furst Grenin, "och jag fruktar, att mitt eget regemente snart skall följa exemplet. Hör bara! De ursinnige upprorsmännen plundra öfverallt."
Fruntimren voro nästan halfdöda af förskräckelse. De som mest bibehöllo sitt lugn, voro furstinnan Grenin och Theresia. Den sistnämnda stödde sig mot prins Gustafs arm, och såg upp till honom med fullkomlig trygghet.
"Kom, min älskade", sade han efter en stund och då larmet småningom aflägsnat sig, "vi vilja begifva oss hem; det är…"
"En biljett till prins Gustaf af Sverige", ropade i detsamma en röst.
Med feberaktig otålighet bröt prinsen den lilla biljetten. Vid den första blick han kastade på den, bleknade han och måste stödja sig mot en stolskarm för att icke falla. Men i nästa minut var han åter den stolte mannen, som trotsigt går emot lifvets stormar.
"Kom", sade han och tryckte en varm kyss på den bäfvande Theresias läppar, "vi måste skynda hem. Kanske skall jag icke komma för sent att hindra det nedriga skurkstrecket."
"Hvad är det; för himmelens skull hvad står på?" hviskade Theresia och virade sina armar kring Gustafs hals.
Prinsen öfverräckte åt henne det af hans fingrar tillskrynklade papperet, och Theresia läste följande prydligt skrifna ord.
"Min prins. Skynda er hem. På hög befallning beröfvar man
er nu det lejdebref, som kejsaren gifvit er."
Brefvet hade ingen underskrift. Hvem var författarinnan? Gustaf anade det, men han sade det icke till någon. Länge dröjde det icke förr än han och Theresia voro på väg till hemmet.
Sedan furst Grenin sett till, att hans regemente icke deltog i de upproriska rörelserna, skyndade han hem. På vägen mötte han Gustaf och hans maka. De sågo honom icke.
"Ja, skynda, skynda", mumlade den listige fursten, med ett segerleende på läpparne och i blickarne. "I skolen ändå komma för sent. Kapten Repnolsky har väl nu fullbordat sin handling."
Läsaren anar nog från hvem den lilla biljetten kom. Den var från Axinia. Knappt hade budbäraren återkommit och prinsessan fått veta, att Gustaf ej var hemma, samt att biljetten blifvit lemnad till dworniken, förrän en oförklarlig aning sade henne, att det icke stod till så, som det borde. Denna oro lemnade henne icke, huru mycket hon än försökte att slå bort den. Slutligen blef den henne alldeles öfvermäktig. Hon skref en annan biljett och sände, den till furst Grenin, i tanke att den skulle träffa prinsen der. Men budet, en pålitlig tjenare, blef uppehållet genom den oreda, som uppstod i följd af upproret, och kom icke fram så fort som ämnadt var.
Vi vilja nu följa, kapten Repnolsky på hans färd.
IV
När kapten Repnolsky genomilade de mörka korridorerna, som man måste passera innan man kom till prinsens våning, kände han sig ganska illa till mods och stannade ofta liksom tvekade han i vissa ögonblick att låna sig till verktyg åt czarens hämdgiriga planer. Han kände Gustaf personligen och hade, äfven han, blifvit intagen af beundran och medlidande för den landsflyktige konungasonen. I vissa ögonblick tvekade han verkligen, om han skulle fortsätta eller vända tillbaka, men han hade redan gått för långt för att kunna återvända, det erkände han. De egna fördelarne lade också sina tunga vigter med i vågskålen, och kapten Repnolsky var icke en så ädel menniska, att han kunde åsidosätta dem. Och hur många finnes det väl, som vid tillfällen, då egna fördelar erbjudas, äfven på bekostnad af vänskapen och aktningen, stöter dem tillbaka? Icke en bland tusen.
"Nej, jag måste framåt", tänkte kaptenen, der han trefvade sig fram i korridorerna. "Jag har gifvit furst Grenin mitt hedersord på, att jag skall försöka att få lejdebrefvet i mina händer. Skulle jag nu svika detta löfte! Då skall kanske czaren i sin förbittring taga mitt lif. Detta är han nog i stånd till."
Han var snart framme. Yttre dörren öppnade han med sitt vapen och det dröjde icke länge, förrän han stod i prins Gustafs arbetsrum, men här påkom honom ytterligare de besynnerliga tankarne, och just den tanken, att han liksom en simpel tjuv om natten skulle göra inbrott hos den han högaktade, och det på czarens befallning, marterade honom grufligast. Mere gånger drog han den mot chiffonieren utsträckta handen tillbaka, och en gång närmade han sig till och med dörren, i afsigt att gå med oförrättadt ärende. Men, då framhöll sjelfkärleken för honom sin förledande spegel, och alla betänkligheter veko, för att vid nästa försök ånyo dyka upp igen.
"Bab, raskt till verket", utbrast han och utsträckte för tredje gången handen mot den chiffonier, hvari Gustaf förvarade sina angelägnaste papper. "Nu eller aldrig måste det ske, annars är det för sent."
För en kraftig bindning af dolken sprang klaffen upp. Repnolsky öfverfölls af en darrning äfven nu i sista ögonblicket. Nu var det likväl för sent för honom att vända tillbaka med oförrättadt ärende. Omkring honom var det så tyst som i grafven, och det var just denna mystiska tystnad, som ängslade honom, den bistre krigaren, som icke bleknat på slagfältet. Det tycktes honom som om luftens tusen andar andats så kylande på honom. En kallsvett bröt fram på hans panna. Hans knän svigtade, och då han ändtligen efter långt sökande höll lejdebrefvet i sina händer, skälfde hans kropp alldeles som om en frossa skakat den.
"Bort, bort!" mumlade han och slog igen klaffen så att det gaf eko i rummet. "Nu fort till fursten!"
Han gick icke; han sprang icke; han bokstafligen flög genom de samma korridorer, der han för blott några minuter sedan måst trefva sig varsamt fram. Som en vansinnig störtade han trapporna utför, och skulle just träda ut på den lilla gården, då en gäll qvinnoröst skrek: "Jaså, det är tjufvar här i huset. Hjelp, hjelp!" Det var Maritscha, som blifvit honom varse, och nu med sina rop sökte uppväcka grannarne. Samtidigt stälde hon sig i vägen för honom, och det syntes tydligt, att hon var fast besluten att göra motstånd i det längsta.
Det der hindret hade icke kaptenen beräknat. Han studsade också i början af öfverraskning, men snart återfick hans själ sin spänstighet, och han märkte alltför tydligt, att endast våldet kunde hjelpa honom ur knipan. Med godo skulle det aldrig lyckas, det såg han på Maritschas hotande uppsyn.
"Låt mig passera, qvinna", sade han för den skull med så lugn stämma som möjligt.
"Nej, säger jag", skrek dworniken Manins modiga hustru, "ni kommer inte fram utan öfver mitt lik, kom ihåg att Maritscha håller ord hon."
"Släpp mig fram", sade kapten Repnolsky för andra gången och nu med mera hetta, ty han kunde ganska väl förnimma röster af annalkande personer, hvilka ditlockades af Maritschas skri. "Jag begrafver dolken i ditt bröst, om du ropar en enda gång till. Ur vägen!"
Med dessa ord sprang kaptenen fram, men icke många steg, innan den modiga qvinnan hängde sig fast vid hans arm och släpades ett godt stycke ut i portgången. Hon liknade en vampyr, som sugit sig fast vid Repnolsky. Kaptenen var ursinnig. Skulle hans företag nu göras om intet af denna qvinna, som de onda makterna, enligt hans förmenande, utsändt till att förfölja honom, Skulle han, just då han njöt af segerns frukter, lida nederlag? Aldrig! Dertill var kapten Repnolsky alltför beslutsam och van att handla.
Folket strömmade emellertid till allt ymnigare, och redan började en och annan att sticka in hufvudet genom den lilla till hälften öppnade porten. Repnolskys bröst häfde sig våldsamt och hans fingrar slöto sig krampaktigt omkring dolkfästet.
"För sista gången frågar jag om du vill släppa mig", frampustade kaptenen och upplyfte dolken. "I annat fall är du dödens?"
"Nej, nej, jag släpper er aldrig", skrek Maritscha. "Döda mig, men äfven då skall…"
Längre kom hon icke, ty utan betänkande begrof Repnolsky den hvassa dolken i Maritschas bröst. Blott ett doft rosslande och dworniken Manin var befriad från det jordiska umgänget med sin trätgiriga hustru.
Kapten Repnolsky störtade ut. Hans ansigte var förvridet. Han visste knappt åt hvilket håll han skulle gå, så förvirrad var han. Kring honom skränade pöbeln och det fans till och med dem, som voro så djerfva, att de grepo tag i honom för att hålla honom fast. Men då återvände Repnolskys besinning. Med kraftig arm utdelade han några slängar på måfå och kom undan.