Boris Gudunow hade sprungit upp vid Gustafs sista ord. Hans kinder voro hvita som snö. Hela hans kropp skälfde af förbittring och ögonen tycktes i hvarje sekund vilja tränga sig ut ur sina hålor.
"Gå, gå!" utbrast han slutligen med hes stämma. "Jag skall låta er se, att det trots ni visat czar Boris Gudunow icke skall blifva ostraffadt."
Prins Gustaf afträdde med en stolt bugning.
Mellan czaren och furst Grenin uppstod nu en lång öfverläggning, och följden deraf blef den, att fursten genast lät efterskicka kapten Repnolsky. Det var i ett litet rum i en af slottets flyglar, som Repnolsky mottog sina instruktioner. Men de båda herrarne hade icke talat utan vittnen. En af Axinias hofdamer hade af en händelse råkat få höra hvad som afhandlades. Utan att förlora ett enda ögonblick omtalade hon genast allt för prinsessan.
Axinia älskade verkligen, såsom förut blifvit nämdt, prins Gustaf. När hon då fick vetskap om de ränker, som smiddes mot honom, blef hon nästan utom sig af ångest. Hvad skulle hon nu göra för att hindra anläggningen? Skulle hon sjelf eller genom andra låta varna prinsen? Hon beslöt sig för att sjelf göra det. Härvid måste hon likväl gå försigtigt till väga, ty spioner omgåfvo henne öfver allt.
* * * * *
Furst Grenin var, såsom ofvan antyddes, en listig man, som icke gerna ville släppa tillfället ur händerna att komma i ännu större gunst hos czar Boris Gudunow. Sedan han lyckligt och väl fått kapten Repnolsky att åtaga sig att stjäla bort prins Gustafs lejdebref, mot det att haa (kaptenen) skulle erhålla högre befattning vid det regemente, han tillhörde, öfverlade fursten med sin lika sluga och ränkfulla maka om bästa sättet att aflägsna Gustaf från hemmet den dag stölden skulle ega rum. Nu var händelsen den, att Theresia, så hette den unga prinsessan, ganska ofta brukade komma på besök hos furstinnan Grenin, emedan denna visat den landsflyktiga en särdeles varm vänskap, och dessutom var en bildad qvinna, med hvilken Theresia, som sjelf egde djupa kunskaper och ett sinne, öppet och mottagligt för alla lifvets förhållanden, helst önskade att umgås. På denna omständighet byggde de furstliga makarne sin nedriga plan. Bud sändes till prins Gustafs ädla maka med en bjudning. Theresia ville ej neka, ehuru hon den dagen helst velat vara hemma. Hon gick således, dock först sedan hon erhållit Gustafs löfte, att han på aftonen skulle afhemta henne. Furst Grenin underrättade genast kapten Repnolsky om förhållandet. Denne tog för den skull sina mått och steg, och läsaren har förmodligen reda gissat, att det var kaptenen, med hvilken han fick göra bekantskap i början. Så var det också.
III
Knappt hade kaptenens handtlangare, en bestucken soldat vid gardet, slumrat på sin post, förr än snabba steg längre upp på gatan tillkännagåfvo, att en person, som hade brådtom, nalkades. Vare sig nu att soldatens rus icke var så grundligt, att det helt och hållet förmådde betaga honom medvetandet, eller att tanken på hans skyldighet och det oförsonliga straff han skulle ådraga sig, om han försummade tjensten, höll hans själ i så stark spänning, att den var urståndsatt att njuta någon hvila – nog af: när den okände personen kom närmare, spratt soldaten upp ur sin halfslummer, ruskade på sig några ögonblick och gick derpå fram till den anländande som, efter att en stund ha betraktat huset, stannade framför porten, synnerligen tvehågsen om han skulle knacka på eller ej. Soldatens framträdande kom honom att spritta till.
"Hvem söker du här i huset?" sporde soldaten med myndig ton.
"Jag har bref till den främmande prinsen."
Soldaten var en mäkta klippsk figur, som ville taga tillfället i akt att visa sin påpasslighet för kaptenen och derigenom komma i gunst hos honom. Han sade för den skull, i det han slog den okände budbäraren lätt och med en viss förtrolighet på skuldran:
"Lemna du mig brefvet. Jag är dwornik här i huset och väntar just nu på att prinsen ska' komma hem."
Den främmande betraktade, så godt sig göra lät, soldaten närmare och icke utan misstroende.
"Om du är dwornik, hvarför sitter du här ute i regnet?" sade han. "Har du ej något tak att krypa in under?"
"Visst har jag det", svarade den falske dworniken med ett tilltvunget leende, "men ser du", och vid dessa ord sänkte han rösten till en låg hviskning, "jag fick alltför mycket wotka i går, och bakruset gör, att jag helst dväljes utom hus, isynnerhet när det regnar som nu. Ah, det är särdeles skönt, när vattnet så här svalkar pannan."
Med dessa ord aftog den listige soldaten mössan och lät regnet öfverskölja hufvudet. Och han fortfor, sedan han ånyo satt på sig hufvudbonaden:
"Men har du inte smakat en tår wotka i dag, så kan du få här. Jag har väl så mycket öfver, att du kan få dig en dugtig klunk."
Med dessa ord drog han upp den till hälften tömda flaskan och öfverräckte den till främlingen. Denne, som tillförene betraktat soldaten med misstrogna blickar, förändrade nu hastigt uppförande, och knappt hade wotkan fuktat hans läppar, förrän han blef ganska meddelsam af sig.
"I förtroende skall jag omtala för dig", sade han och lutade sig intill soldaten, "att jag hört att brefvet är från prinsessan. Om du nu vill framlemna det till prinsen, så ska' du få en del af den belöning jag får. Jag har brådtom jag, ska' du veta. Katinka väntar mig. Det är besynnerligt med henne vet du. Hon kan aldrig lägga sig om qvällarne förrän jag kommit hem. Också är hon ju bara barnet ännu, inte mera än tjugo år. Se här är brefvet! Lemna prinsen det och nu farväl!"
Sedan han först visligen tömt flaskan så noga, att ingen kunde göra det bättre, aflägsnade han sig med skyndsamma steg.
"Den var inte svår att fånga", mumlade soldaten och gnuggade händerna af förnöjelse. "Undrar just hvad den här lilla breflappen kan innehålla… Ah, der kommer en person till! Han är af samma kroppsstorlek som prinsen! Ja, det är han."
Soldaten tryckte sig så nära väggen han kunde. Prins Gustaf, ty det var han, gick den gömde så nära att han nästan vidrörde honom med armbågen, slog lätt på porten och blef snart insläppt. Då först kunde soldaten andas ut igen.
"Ja nu är han hemma, men hur länge ska' det dröja innan han kommer ut igen", tänkte soldaten. "Här kanske jag kan få posta hela natten."
Ensamheten på den folktomma gatan jemte regndropparnes melankoliska plaskande mot marken gjorde att han ånyo försjönk i en lätt dvala, der han stod lutad mot den kalla och fuktiga väggen. Sålunda förgick ungefär en timme. Då gnisslade den tunga porten ånyo på sina gångjern och uppväckte soldaten, som denna gång slumrat till hårdare.
"Der är han, och den gamle dworniken är med honom i afton också", mumlade soldaten, när prins Gustaf och Manin trädde ut samt togo vägen åt det håll, der furst Grenins ansenliga palats var beläget. "Nu kan det vara på tid att låta höra signalen."
Med dessa ord satte han båda händerna för munnen och lät höra ett likadant ljud som det, hvarmed kaptenen lockat honom till sig, men soldatens signal var mera dämpad, för att icke väcka alltför stor uppmärksamhet, alldenstund prins Gustaf och Manin ännu voro inom hörhåll. Knappt hade soldaten gifvit signalen, så framträdde kapten Repnolsky med skyndsamma steg.
"Är allt klart?" frågade han med undertryckt stämma.
"Ja", svarade soldaten.
"Godt, följ då prinsen och laga så, att han blir uppehållen så länge som möjligt på vägen."
Soldaten aflägsnade sig med skyndsamma steg först sedan han öfverlemnat brefvet till kaptenen, samt omtalat den okändes förmodan, att det var från prinsessan.
"Från prinsessan", tänkte kaptenen. "Ah, det kan inte vara annat än en varning. Fort nu till verket. Jag ser att lyckan gynnar mig. Porten är bara löst tillsluten."
Med dessa ord stötte han sakta till porten, så att den gick upp utan buller, samt trädde in. Han kände noga till lokalen, och för den skall ilade han, utan att låta sig hejdas af något, upp till andra våningen, der prinsens rum voro belägda.
* * * * *
Hos furst Grenin var ett lysande sällskap församladt. Civila och militära personligheter trängdes om hvarandra i de glänsande, och med all den prakt, som en rik rysk furste kan åstadkomma, utstyrda salongerna. Värden och värdinnan voro sjelfva älskvärdheten och ehuru den tid redan hade förflutit, då prins Gustaf bort vara der, och denna omständighet marterade det furstliga värdfolket, kunde likväl ingen upptäcka i deras anleten, att en djup oro besjälade dem.
Det tillhör dem, som röra sig i den förnäma verldens salonger, att hyckla känslor, hvilka äro dem motbjudande. Det kallas för nobelt, diplomatiskt, verldsvett och mera sådant, man måste säga ett och tänka ett annat, så fordrar "goda tonen".
I denna förställningskonst hade det furstliga värdfolket hunnit mästerskapet. Men hur instuderadt det ändock var i sin ädla konst, förmådde det likväl med möda tygla sin glädje, när anmälaren med hög stämma framsade:
"Prins Gustaf af Sverige."
Alla, som sågo glädjen lysa i furstens och furstinnans blickar, trodde naturligtvis, att den härledde sig från sjelfva besöket. Så trodde också Theresia, och den tacksamhet hon kände, blef ännu större.
Prins Gustafs uppträdande väckte stor rörelse hos de församlade. De, som personligen kände honom, äflades att få trycka hans händer. De, som aldrig sett honom, trängde sig fram, för att få skåda in i det manligt sköna anlete, om hvars fägring de hört så mycket. Gustaf var också intagande i den enkla svarta drägt han bar, och när han, sedan han helsat på värdfolket, gick fram till Theresia och med ömhet tryckte henne till sitt bröst, samt kysste henne på den marmorhvita pannan, då kände han sig så outsäglig lycklig, som han icke känt sig på länge. Det var också med den hängifvenhet, som en sant älskande qvinna känner för den hon gifvit sin tro, som hon blickade in i hans ögon, som hon återgäldade honom hans omfamning, och som hon hviskade endast dessa betydelsefulla ord: "Min Gustaf".
Bland den tidens ädla tidsfördrif räknades musiken ganska högt. Gustaf var också en stor älskare af denna sköna konst, som förmår stilla själens gnagande sorger, och uppväcka leendet kring de läppar, der vemodet annars tagit sin stadigvarande boning. På framställan af det furstliga värdfolket och sedan Theresia också bedt honom derom, sjöng den irrande konungasonen med manlig stämma, följande sång, den han sjelf skrifvit och satt melodi till: