Czytaj książkę: «Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman»

 
När som jag tyst och död är vorden,
drag ej den vita skruden av.
Jag ilar från den sköna jorden
att finna ro i djupan grav.
 
 
Där vilar jag en stund allena;
så öppnas blicken ung och klar.
Jag lämnar dräkten kvar, den rena,
och kransen, jag kring pannan bar.
 
 
De himmelska gestalter fråga
ej efter jordiskt stånd och kön.
Se, kroppen som en klartänd låga
står fläckfri och förklarat skön.
 
 
Väl slapp jag nödens kval att lida,
men smärtan kändes nog så tung.
Av hjärtekval jag åldrats tida;
gör mig ånyo evigt ung!
 

Ur Goethes Wilhelm Meister

INLEDNING

Det var en gång en författare, vilken levde lycklig med sin hustru och sina tre barn. Han var så lycklig, att han själv icke förstod det, och under allt detta skrev han många böcker om människors olyckor.

Emellertid var det icke i kärleken, som hans högsta lycka låg; ej heller bestod den i fadersglädjen, vilken han tog som en så naivt naturlig sak, som skulle föräldrar aldrig kunna ha annat än glädje av sina barn; ej heller låg den däri, att den sällsynta fågel, som kallas obruten ungdom, även efter många års äktenskap satt i orubbat bo i hans hem. Hans högsta lycka bestod däri att han aldrig mött eller lärt känna något ont, vilket han ej trodde sig äga kraft och hälsa att avvärja. De olyckor, vilka hotat att dyka upp, hade som övergående skyar försvunnit från horisonten och lämnat hans himmel ännu mera ren och fri. Åtminstone trodde han så, och denna tro var den verklighet, i vilken han levde. Fattigdomen, mot vilken han fört en oavbruten kamp, hade han dock städse förmått hålla på avstånd. Det var blott en fiende, med vilken han aldrig mätt sina krafter, och denne fiende hette döden. Det var kanske denne mans icke minsta lycka, att han länge aldrig på allvar fruktat, att döden kunde drabba honom själv eller dem, som stodo honom närmast.

I denna känsla av tillvarons fullhet skrev samme författare en gång en sommarljus bok, vilken handlade om hans egna två stora gossar, deras lekar och nöjen, äventyr och missöden. Boken blev en munter lek för honom själv, och när jag nu tänker tillbaka på denna tid, tycker jag mig knappt kunna fatta, att denne man, om vilken jag här talar, en gång var jag själv.

När boken var tryckt och häftad och allting var klappat och klart, för att denna berättelse skulle gå ut i den stora vida världen, då tog författaren med sig hem några exemplar av den i hemmet efterlängtade boken. Han skrev Olofs namn på en bok och Svantes på en annan och överlämnade högtidligen var sitt exemplar åt de förevigade sönerna.

Olof tog emot sin bok och Svante tog sin. Olof som är en praktisk natur och icke ligger åt det bokliga hållet, påstås vid detta tillfälle för första gången av egen drift satt sig att läsa i en bok. Jag tror nästan, att han läste tre hela kapitel. Svante åter läste hela boken i ett kör från början till slut. Därefter tog han ut vissa kapitel, vilka han särskilt tyckte om, och läste dem högt för vem som ville höra på. Det var med ett ord stort jubel i hela huset.

Vid detta tillfälle sprang emellertid ännu en liten pys omkring i rummen. Det var Olofs och Svantes lille bror, och han hade långt, lockigt och ljusgult hår och de största blåa ögon, som någon liten gosse kunnat ha. Han hette Sven och han var bara två år gammal. Tala kunde han icke helt och hållet. Men förstå kunde han.

När nu Svante läste högt för honom, frågade mamma:

»Vem tror du det handlar om?» Och då Sven icke visste, vad han skulle säga, så fortfor mamma:

»Jo, det handlar om de stora bröderna. Förstår inte Nenne det?»

Sven kallades nämligen i vardagslag för Nenne. Och det hade han själv hittat på, därför att han inte kunde säga s.

»Ja, men brorarne heter inte som det står i boken», försökte Nenne.

»Vad du är dum!» sade Olof, »det har han kallat oss för.»

Då förstod Sven, och med ögonen lysande av otålighet frågade han:

»Står där ingenting om Nenne?»

Pappa hade emellertid kommit ut, och han lyfte kelgrisen ända upp i taket, satte ned honom igen och sade:

»Vad skulle det stå om en parvel, som är så liten, att han ingenting gjort?»

Men Sven gav sig inte. Han använde sina stora blå ögon, det bästa han kunde, han delade ut kyssar med sin lilla röda mun, han stred med alla vapen, som stodo honom till buds. Han ville ha en bok för sin egen del.

»Ja, men Nenne kan ju inte läsa.»

Detta skäl gjorde inte det ringaste intryck på Nenne. Han sprang ut och in i rummen och var rosenröd av iver i hela sitt lilla levande ansikte. Olof hade fått en bok och Svante hade fått en bok. Varför skulle Sven ensam bli utan?

Och det hjälpte inte. Författaren hade inte något nytt exemplar till hands. Därför släppte mamma till sitt, och sedan hennes namn ordentligt blivit utraderat, skrev pappa högtidligt utanpå boken:

Till lille Nenne

från Pappa.

Och först då blev Sven nöjd.

Det vill säga det såg ut, som om han varit nöjd. Ty han gjorde icke några fler invändningar. Han gick bara omkring och läste i sin nya bok. Han kunde läsa både framlänges och baklänges, han höll boken upp och ner, och han läste högt, så att det skallade i hela huset.

Till sist satt han en stund för sig själv och funderade. Och så bar det av genom alla rummen, som om han omöjligen kunnat komma nog fort fram. Sven sprang direkt in i pappas rum, där pappa själv satt och bolmade vid skrivbordet. Där gjorde han sig så liten, så att han kunde krypa mellan pappas stol och bordet, och där stack han in huvudet och försökte se pappa i ansiktet.

»Vad är det, Sven?» sade pappa, som icke tyckte om att bli störd.

Men Sven gav sig icke, förrän stolen blev skjuten undan, så att han fick komma fram. Där ställde han sig mellan pappas knän, såg upp mot pappas ansikte och sade milt, men bestämt:

»Pappa skriva bok bara Nenne.»

»Vad för något?»

»Pappa skriva bok bara Nenne», upprepade den lille. Och denna gång höjde han rösten nästan hela tiden.

Då förstod pappa.

Det hade grämt lille-bror, att han inte fått vara med i boken. Så liten han var, hade han sin fordran på rättvisa. Så liten han var, tyckte han kanske, att han hade lika stor fordran på pappa som de andra bröderna, och så liten han var, visste han, att, där pappa, mamma och bröderna voro, där hade han sin plats given. Han såg på pappa med stora, frågande ögon, och han var ivrig som om det gällt liv och död.

Pappa tog det också mycket allvarligt och svarade:

»Jag lovar dig att en gång ska jag’ skriva en bok om dig också.»

»Bara Nenne», upprepade lille-bror, tydligt angivande, att däri låg själva klämmen på hans önskan.

»Bara Nenne», sade pappa allvarsamt. »Rätt ska’ vara rätt.»

Lille-bror sprang därifrån. Han skrek ut nyheten ända bort i köket, och hans upprättelse var i detta ögonblick fullständig.

Lille-bror försummade icke heller att påminna om detta. Men en författare har ju så mycket att skriva om. Han kan inte när som helst hinna med att skriva om en liten ljuslockig pilt, som ingenting annat uträttat i världen, än att han kom och gick och gjorde alla glädje. Och i dikten som i livet få de små vänta, emedan de stora icke vilja släppa dem fram, förrän deras tur kommer.

Därför har lille-bror fått vänta på sin bok ända till denna dag. Nu är jag själv en annan, och allting omkring mig är nytt. Lille-bror visste nog inte, vad han bad mig om, lika litet som jag visste, vad jag lovade.

Men jag hör i mitt öra en röst, som tvingar mig att hålla, vad jag lovade.

FÖRSTA DELEN

I

Hela denna bok är en bok om döden, och dock handlar den, synes det mig, mera om lycka än om olycka. Ty olyckan är icke att mista, vad man har kärt, olyckan ligger i att smutsa, förskämma eller förfula det. Och det finns en hemlighet till, vilket jag fått leva länge, innan jag kunde lära mig. Kärleken står aldrig stilla. Den måste antingen växa med åren eller avtaga. Och det är icke blott i det sista fallet, som den kan skänka lidande. Den väldigaste Eros är den, vilken giver lidande, därför att den ständigt blir starkare.

Men jag vill börja från början och berätta allt det, som i denna bok skrivet är, så som man berättar en dröm. Och så sällsamt det än må klinga för läsaren – det är alltsammans endast den bok, om vilken lille-bror bad mig.

Har jag drömt, att jag älskat, gift mig och fått barn? Har jag drömt, att jag varit outsägligt lycklig och outsägligt olycklig? Har jag drömt? Eller har jag verkligen upplevat allt detta, vilket icke synes mig erinra om något annat av mänskligt liv, som kommit inom min synkrets? Det förefaller mig nu, som om jag på något ofattbart sätt stode – icke över, ack, allt annat än över – men väl bortom det alltsammans, och det enda, som når mig nu, är en ton av andakt, så översvinnelig, att icke ens musik skulle kunna gripa och på ett fattbart sätt uttrycka den. Ja, när jag en gång nedskrivit, vad som nu söker sig väg till de oskrivna pappersark, vilka en dag kanske skola utgöra en bok, tycker jag mig kunna hoppas, att själva berättelsen skall giva mig ledtråden till att lösa den gåta, vilken nu plågar och oroar mig, vad som i mitt liv varit dröm, och vad verklighet.

Det är nämligen icke blott sorgen, som trycker mig. Det är även undran över vad som skett, samma undran vilken rör sig på botten av allt medvetet liv. —

Jag minns i detta ögonblick, hur jag en afton kom in i min hustrus rum och fann henne grubblande med en uppslagen bok framför sig. Hon läste icke i boken, och hennes ansikte uttryckte missbelåtenhet.

Jag böjde mig ned över hennes axel och såg, att hon läst i bibeln. Boken låg uppslagen vid Mose bok, och på min fråga, vad hon läst, pekade hon blott på ett par rader, vilka jag ännu tycker mig kunna läsa nederst på en sida. – Och jag läste orden:

Förbannad vare jorden för din skull … Med smärta skall du föda dina barn.

»Är det inte otäckt?» sade hon. »Jag minns inte, om jag fött med smärta. Jag har aldrig tänkt därpå.»

Hon reste sig upp och gick fram till en liten säng, som stod på tvären bakom våra egna sängar; och hon böjde sig ned över ett runt och frodigt barnaansikte, som snusade och sov, medan läpparna rörde sig, som om gossen legat vid modersbröstet.

»Har jag fött dig i smärta?» sade hon, som om hon talade för sig själv. »Nej, i lycka har jag fött dig, i lycka och jubel, en lycka, så namnlöst stor, att jag aldrig vetat det förrän nu.»

Hon drog mig ned i soffan och lutade sitt huvud mot min axel, kröp ihop i min famn, som ville hon finna skydd mot all världens sorger och tyngd. Utan att ändra ställning sträckte hon fram handen och slog igen boken.

»Det är en dum bok», sade hon. »Jag har aldrig förstått mig på den.»

»Det är den nog inte», sade jag leende.

»Det har du själv sagt», sade hon och reste sig till hälften upp.

»Jag? Aldrig!»

»Nå då har du sagt något annat då.»

Hon lutade sig ned igen.

»Jag minns det inte. Jag vet bara att jag vill tänka som du, tro som du, vara som du. Ty ingen är som du, ingen i världen.»

På sådana ord kan ingen man svara. Man behöver icke avböja dem, emedan de icke äro ämnade som rökoffer åt egenkärleken. De komma som en smekning, som när en man ser på sin hustru och säger: »Det finns för mig ingen kvinna mer än du.» Min hustru fortsatte också efter ett uppehåll så kort, att jag knappast hade märkt det.

»Jag har visst aldrig tackat dig», sade hon, »för att du lärt mig att tro, som du tror, men jag är så glad, att du gjort det. Du kan inte känna det, som jag gör. Du kan aldrig känna det så. Var dag, som går, gör mig rikare. Var timme synes mig full av min lycka. Det är så märkvärdigt att tänka på nu, att jag en gång, när jag var mycket yngre, längtade att få dö för att få komma till himmelen. Vad menade jag då, och vad längtade jag efter? Jag tycker, att jag har glömt det, som om det aldrig funnits till. Det enda jag förr kände svårt ibland, är, att jag aldrig skulle få återse min far, som är död. Men nu tycker jag, att jag begär ingenting mer än att få leva med gossarna och dig. Jag skulle inte önska, att det funnes något annat än det liv, som du och jag fått leva. Jag vill leva med dig, till dess att gossarna blivit stora och kommit ut. Så få vi åldras tillsammans – du och jag – och något mer kan jag inte tänka mig.»

»Tror du inte på någon som helst möjlighet av ett annat liv?» genmälde jag.

Hon skakade på huvudet med en energisk åtbörd.

»Nej», utbrast hon. »Jag vill ingenting annat, än det som är. Jag vill få sova en gång i jorden under en vacker blomsterkulle. Det är allt för mig, och det ber jag Gud om varje afton.»

Hon bad till Gud varje kväll, och hon trodde icke på ett odödligt liv. Jag visste det, och jag kände ånyo det underbara i denna hennes egen gåta, som för henne blott var naturlig verklighet. Jag strök hennes skuldra för att låta henne veta, att jag hört och förstått, och med en plötslig övergång frågade hon:

»Tror du på något annat?»

»Jag varken tror eller inte tror.»

Hon upprepade mina ord alldeles tonlöst, ehuru hon hört dem flera gånger förr, upprepade dem, som om de innebure något alldeles ofattligt och utbrast plötsligt:

»Då har du ändrat dig.»

»Det tror jag inte.»

»Jo, du har. Hur skulle jag annars kunna tro, att livet vore slut med döden? Det är du som lärt mig. Varför vill du nu inte tro som jag?»

Vid hennes ord flög ett minne genom min själ. Jag såg henne och mig gå en smal stig under skärgårdens ljusa björkar. Över oss tindrade himmelens stjärnor, och för våra fötter darrade i gräset det matta ljusskenet från fönsterna i vårt första sommarhem. Jag tyckte mig ännu kunna höra de ord, som i aftonens stillhet då viskades oss emellan, ord om livet och döden, om Gud och det kommande, dessa ord, som fingo allvar och glöd av vår första kärleks berusning. Jag mindes, att det var hon, som frågade, och jag som svarade. Jag mindes, att hon blev djupt bedrövad och tyst, medan hon satt och tänkte över mitt svar, och när detta minne nu flög igenom min själ med en tydlighet, som inga ord kunna återgiva, föreföll det mig, som om, vad jag då sagt, måtte hava träffat henne på ett helt annat sätt, än vad egentligen menat, och jag kände ett stygn i hjärtat, som om jag, utan att vilja det, gjort henne något ont.

Hon avbröt mig med att säga:

»Jag kan inte fatta detta att varken tro eller icke tro. Jag måste ettdera.»

Hon uttalade dessa ord med en ton, som om hon bett mig att icke motsäga henne och jag gjorde det icke heller. Jag behöll blott inom mig stämningen från vår ungdoms ljusa ö och undrade över, att jag hela tiden tyckte mig se stjärnorna genom björkarnas lövverk.

Min hustru hade, medan vi talade, rest sig upp och stod åter bredvid den lilla sängen. Mitt under samtalet hade hon märkt, att gossen rörde på sig. Hon lyfte upp honom, tog honom i sina armar på det trygga, värnande sätt, som endast mödrar kunna, och lade honom till bröstet. Hennes ansikte strålade, när hon såg och kände honom suga hennes mjölk med detta obeskrivliga lugn, varur samhörighetskänslan mellan moder och barn spirar.

Vad vi nyss talat om och vad jag nu såg, smälte på ett egendomligt sätt till enhet i min känsla, och jag ihågkom de ord, vilka hade utgjort det korta samtalets början. Länge satt jag och tänkte på vad jag ville säga. Jag tänkte på de grymma orden: »Förbannad vare jorden för din skull» och på tillägget om den stackars jorden: »törne och tistlar skall du bära». Känslan av vad jag ägde och vad jag såg var mig så övermäktig, att jag fruktade att börja tala, endast för att icke röja min rörelse genom tårar, och på samma gång försökte jag återhålla mina egna tankar från att taga ordets form, för att icke synas patetisk inför min hustru.

Till sist tog jag bibeln i hand och lade undan den.

»Du har rätt», sade jag. »Och det hårda ordet har orätt. Där borde stå: Välsignad vare jorden för din skull. Druvor och rosor skall den bära.»

Och som jag sagt detta, böjde jag knä och lutade pannan på en gång mot min hustru och mot mitt barn. Med den hand, hon hade ledig, strök hon mig över håret.

Ack! Vi voro unga då, unga och mycket lyckliga.

II

Jag har hittills icke nämnt min hustrus namn och jag har ännu svårt för att göra det. I mina tankar kallar jag henne stundom Mignon, därför att detta namn är det enda under vilket jag kan se henne själv, sådan hon kom och gick. Vad vet jag för övrigt, om jag nu målar henne själv, eller det minne hon lämnat? Är en människa, vad hon synes vara för dem, vilka icke sett henne så, som kanske blott en förmår? Är hon icke fastmer i sitt innersta väsen just det, som stannar kvar, när det yttre och tillfälliga förbleknat? Är det icke möjligt, att, vad mången kallar idealisering, egentligen är den innersta likheten, det som en gång, i en värld, dit intet mänskligt öga nått, skall bliva vårt verkliga jag och synligt för alla?

Hon var liten till växten och späd, och när jag första gången såg henne, var vid en flyktig presentation på gatan i skenet av en gaslykta. När jag lämnat henne, behöll jag minnet av ett par underbart stora och djupa ögon. För övrigt mindes jag endast en svart skinnkrage, ett par långa svarta handskar och trycket av en hand, som gav ett plötsligt och starkt intryck av något uppriktigt, vaket och sant. För övrigt mindes jag hela utseendet så illa, att jag ett par dagar senare gick förbi henne på gatan, utan att känna igen henne. Och dock hade dessa ögon aldrig lämnat mig någon ro, de hade städse återkommit för min inbillning, strålande och sorgbundna, gömmande något på en gång livsbegärande och andaktsfullt. Om någonsin ett par ögon speglat en själ, var det hennes.

När jag tänker på allt vad min hustru kommit mig att uppleva, vet jag, att ingen så som hon genom alla min levnads brokiga levnadsår lärt mig att bibehålla känslan för det religiösa. Hennes väsen var ömhet, och det liv hon ville leva var en fest, och en fest, där hennes känsla för livets värde och helgd icke kunde tåla ett missljud. Men allt, som var starkt och levande inom henne, var på samma gång bräckligt och skört. I djupet av hennes själ fanns en helhetsdyrkan, som icke tålde livet, därför att den syntes stå på ett högre plan än livet självt.

Vi hade varit gifta i många år, när hon en gång sade till mig, plötsligt, oförberett och utan yttre anledning, som hennes starkaste känslor alltid kommo:

»Du får aldrig, aldrig låta mig känna att någonting mellan dig och mig blivit gammalt och vant. Den dagen, när det händer, vill jag dö.»

Hur många kvinnor ha icke sagt detsamma och huru många ha icke levat och efteråt lett åt sina egna ord! Jag har hört någon gång om en kvinna, som sade till en man:

»Tror du icke, att vad alla kvinnor säga, kan det finnas några, som känna?»

Jag minns, att detta föll mig i minnet vid min hustrus ord, och att jag i känslan av deras sanning som svar endast tryckte hennes hand. Jag förstod, att vad hon sagt, var hennes djupaste allvar, och jag visste, att här passade icke ordet sentimentalitet. Men jag såg också, att hon väntade ett ord från mig, som skulle säga henne något, och därför svarade jag:

»Tror du icke, att något kan bli gammalt och vant utan att därför mista i styrka, glädje och helgd?»

Hon såg på mig med stora ögon, som ville hon se till botten av min själ. Så gick hon emot mig och kysste mig, och jag märkte, hur hennes ögon voro fuktiga, medan jag kände, hur hela hennes gestalt böjde sig mot min i en enda stor ömhet.

»Låt det bli gammalt och vant då», sade hon. »Jag längtar att det ska’ bli så.»

Icke ett ord mera blev yttrat. Men hela dagen såg jag, att hon gick omkring som i stilla tyst jubel. På eftermiddagen var hon ute i trädgården, och jag hörde från mitt fönster, att hon sjöng ensam, sjöng med fulla, klockrena toner.

Om en stund kom hon in med en konstrikt bunden bukett av ängsblommor, där sommarens flora blandades som tonerna i sång. Hon satte den utan ett ord på mitt bord och log tyst för att icke störa mitt arbete. Så tog hon själv plats ett stycke bort i rummet, och medan jag skrev, såg jag ibland upp, endast för att få se på henne. Aftonsolen färgade hennes mörka hår och spelade i de skiftande färgerna på hennes ansikte, som städse var nytt, aldrig sig likt.

III

Det hände aldrig, att någonting mellan oss blev gammalt och vant. Jag vet, att jag säger ett stort ord. Men det är sant. Och därför kan jag ännu säga: Välsignelse över livet, och vad livet gav! Att välsigna livet, för vad det tog, det kan jag inte.

Men det hände oss i stället, att sorgen kom i vårt hus, och jag förstår nu, att den kunde ha skilt oss, därför att jag icke förmådde att sörja som hon. Men jag vet med ödmjuk tacksamhet, att så dock aldrig skedde. Och dock – hade människor förmått detta, skulle det ha lyckats.

Hur tidigt jag såg detta, vet jag ännu ej. Men jag vet, att intrycket härav är så djupt sammansmält med minnet av min hustru, att jag icke längre tycker mig kunna förstå, att jag någonsin sett henne i dagern av enbar ungdom och lycka. Hon var nämligen tidigt sjuklig, ja, jag har aldrig känt henne annat än med fröet till sjukdom groende inom sig. Hur kom det sig då, att jag ända in i det sista långa tider kunde glömma, att hennes hälsa var undergrävd och att det sjukdomsfrö, som fanns, antingen måste utvecklas eller också alldeles försvinna? Jag visste ju alltför väl, att det icke försvann. Och dock lärde jag mig aldrig att se hennes liv i helt annan mening än den vanliga som en väg mot döden. Lyssnade jag icke till de förebud som kommo? Gjorde jag mig döv och blind mot de aningar, vilka flammade upp inom mig, som vådeldar hotande min lyckas hus, vilket jag trodde så fast murat? Jag vet ej, om det var så. Men jag vet, att, när jag gifte mig, var jag så ung, att jag trodde kärleken vara ett botemedel mot all världens olycka, och när jag såg Elsa strålande och lycklig, när vi följdes åt i skogen och på sjön, när jag såg henne bli brun av solen och hennes vita lemmar sköljas av sommarvågen, då glömde jag, att olyckan kunde komma, och jag intalade mig att vad jag befarat endast var en inbillning. Ack, jag blev till sist så övad i konsten att glömma, det jag icke ville se, att jag drömde om hälsa och långt liv, även sedan Elsa hade varit döden så nära, att det var ett under, att hon undkom den, och hon gick med märkena efter operatörens kniv, dolda under sin dräkt, alltid på sin vakt mot plågor, aldrig fri därifrån, glömmande dem endast genom att göra våld på sig själv för att skänka glädje och livets fest åt oss som hon älskade, barnen och mig.

Men jag minns dock, hur tidigt jag såg detta något, mot vilket hela vårt äktenskap var en skiftande kamp för att kunna glömma. Jag såg det på hennes ansikte, då hon satt ensam och trodde sig osedd, och i början inbillade jag mig, när jag såg detta, att det brast något mellan henne och mig. Jag plägade fråga henne därom och det är svårt att säga, om det var min kärlek eller min egenkärlek, som kom mig att tro, att ingenting annat än det som rörde mig själv kunde störa hennes lycka. Jag såg, att jag plågade henne outsägligt med mina frågor, men jag frågade henne ändå, och vid sådana tillfällen kunde hon le med ett uttryck, som om hennes själ varit långt borta, ett uttryck, som ännu pinar mig att minnas, därför att det var detta uttryck, som jag i åratal kämpade att för alltid besegra, men som till sist fick överhanden och besegrade mig.

»Du skall inte fråga mig», sade hon en gång.»Jag vet inte själv vad det är. Jag vet bara, att ingen människa kan förstå det.»

Vari hon då blickade in, tillhör det okända, varom alla kunna fråga, men varpå ingen får svar. Men hur skulle jag kunnat förstå detta då? Vårt liv var lyckligt, våra dagar glada, våra gossar växte och fyllde vårt hem med sitt muntra stoj. Och aldrig var Elsa ömmare emot mig, än när jag lagt märke till dessa stunder av tigande sorgsenhet, som jag skulle haft rätt att kalla omotiverad, om inga andra motiv funnes än dem, vilka människor kunde kläda i ord.