Czytaj książkę: «Den bergtagna: En kärlekens tragedi», strona 5
ALLAND
Det gör mig ondt, käre kollega. Men jag tål aldrig att någon ser hvad jag har för händer – med ett fint småleende – och naturligtvis allraminst en så talangfull yrkesbroder, som ni.
LIND
Jag ber, jag ber!
VIGGO
ute i trädgården; knackar i bålen
Mina damer och herrar! Låt oss dricka ett glas med den sist anlände gästen!
Allmän tillslutning. Alla strömma ut i trädgården med undantag af Erna, som blir sittande orörlig
*
HENRIK
som gått ut med de andre kommer in igen från trädgården
Så ensam! Hvar har du din tillbedjare? Har han öfvergett Venus för Bacchi skull?
ERNA
vänder sig bort, utan att svara
HENRIK
Jaså, du ger den stumma! Aj, aj! Då står det illa till med samvetet.
ERNA
Låt mig vara i fred.
HENRIK
I fred med ditt onda samvete? En skön duett!
ERNA
vänder sig emot honom
Ställ inte till uppträde nu! Jag är inte i humör att tåla dina dumheter!
HENRIK
Jaså! Du är inte i humör! Det var ju tråkigt, det! Hur kan det komma sig? Du skulle väl inte ha lagt ut dina garn förgäfves?
ERNA
Gå din väg!
HENRIK
Gå! Ja, det är just det, jag tänker göra. Men jag skall säga dig sanningen först. Jag låter inte sparka bort mig som en hund. Jag har tålt det alltför länge – akta dig nu, för nu bits jag!
ERNA
Så bit då, om du törs, din byracka!
HENRIK
knyter händerna och far emot henne; hejdar sig
ERNA
Se bara! Du törs ju inte slåss en gång.
HENRIK
Jag slåss inte med en kvinna.
ERNA
Nej, åtminstone inte med en som är starkare än du.
Kvartetten stämmer upp i trädgården och sorlet derute dämpas
*
LOUISE
kommer hastigt in i ateliern och går fram till Erna och Henrik
Sch! Inte går det an att ni grälar så högt! Man hör er ju derute. Tänk på det!
ERNA
Det är inte mitt fel. Jag har bedt den der herrn hålla sig i styr och gå.
HENRIK
»Den der herrn!» – Hvad tycker du, Louise?
LOUISE
Tyst, tyst! Inte skrika!
HENRIK
utom sig
Jag har älskat den der hyndan högre än mitt lif – derför har hon under två år kunnat göra mitt lif till ett helvete —
ERNA
Ni är inte tillräknelig! Gå er väg! Och sätt aldrig er fot inom min dörr!
HENRIK
Jag skall sätta dig i gapstocken i stället – Jag skall brännmärka dig – ska’ du få se – ditt —
LOUISE
Henrik! —
ERNA
Gör det! Gör det! Skrik ut för verlden, att jag tålt er i min närhet, att jag tillåtit er hand att röra vid min kropp – Jag har aldrig så tydligt som nu sett, hur nesligt det var —
HENRIK
kämpar med sig sjelf som om han ville säga något; tar ett steg emot henne; vänder sig derpå hastigt om och störtar ut
*
LOUISE
ser efter honom
Stackaren! Så förtviflad han var! Hur började det?
ERNA
Som vanligt. I dag var jag inte i humör att fördraga hans lumpenhet —
LOUISE
Ja, men – detta är ju – sätter sig hos henne – Säg mig uppriktigt, Erna lilla – älskar du honom inte längre?
ERNA
Ack du – Jag har aldrig älskat honom! Aldrig en sekund. Är det en menniska, som man kan älska, denna parasit på konstnärslifvet härute? En menniska som ingenting är, ingenting blir, ingenting duger till.
LOUISE
Men det visste du ju förut.
ERNA
Jag visste! Jag visste! Hvad gör det för nytta hvad man vet? Jag led så, att jag kunde bli vansinnig. Jag var förhexad, förbannad, bunden! Det fans bara en i verlden, som jag tänkte på – Men det, som en gång hade dött, kunde icke åter väckas till lif – Du har kanske hört talas om menniskor, som bli drinkare af olycklig kärlek? Jag var för feg att dö – för litet romantisk om du så vill. Jag kastade mig i hans armar derför, att han just gick och suckade för mig —
Der har du min »kärleks» historia! Den är poetisk – inte sant!
LOUISE
stryker öfver hennes hår
Stackars, stackars Erna!
ERNA
drar sig undan
Och nu i kväll när jag såg de två bredvid hvarandra – då märkte jag min förnedring. Jemför de två! Mot hans axel har jag lutat mitt hufvud – och ändå har jag kunnat sänka mig ner till det der krypet! Reser sig upp och går mot dörren. Adjö!
LOUISE
skyndar efter henne
Hvart går du? Du är så upprörd och —
ERNA
Jag måste ut härifrån – härinne kväfs jag. Jag kan inte andas samma luft som han. Jag hatar honom – med rätt eller orätt – det bryr jag mig inte om! Jag hatar honom för det jag aldrig mer kan tilltvinga mig hans intresse – aldrig annat än denna iskalla likgiltighet, som jag kan krossa min panna emot, men aldrig rubba. – Men jag skall fram! Jag skall upp till hans sida igen! Jag vill göra underverk – I en snyftning. Åh – om jag vore en man! Åh – om jag vore en man! Men jag blir aldrig, aldrig annat än en kvinna, som han föraktar – Rycker upp dörren till entréen och störtar ut.
*
Viggo och Lilly komma hastigt in från trädgården
LILLY
Gick Erna?
LOUISE
Ja.
VIGGO
Hvarför gick hon?
LOUISE
Hon mådde inte riktigt bra – hon var så nervös och —
LILLY
Jag får lof att gå till henne!
LOUISE
Hon gick ut. Hon ville ha frisk luft —
Gästerna, som märka, att någonting är på färde, ha skockat sig i dörren till trädgården. Bergström och Johansson komma in i ateliern
VIGGO
Henrik är också borta. Det har väl varit ett uppträde igen?
LOUISE
sakta till Viggo
Gå ut i trädgården och laga att de andra gå med. Bed dem sjunga – eller hvad du vill —
VIGGO
nickar; går fram till Bergström och Johansson, tar en under hvar arm och drar dem med sig
Låt oss få en sång till. En fosterländsk – som väcker hemlandsminnen.
BERGSTRÖM
Kör för det. Om vi skulle ta Josephsons Vårt land?
JOHANSSON
Jaha! ropar Sångare!
De gå ut i trädgården; gästerna följa med. Lilly gör min af att stanna hos Louise, men då hon ser Alland komma in, går hon hastigt förbi honom ut till de andre
*
ALLAND
Hvad stod på? Hvarför gick fröken Walldén?
LOUISE
Åh – här var ett uppträde – mellan henne och Henrik Rydberg.
ALLAND
sätter sig hos henne, tar hennes hand och ser henne in i ögonen
Var det ingenting annat?
LOUISE
Jo – storinqvisitor! Men slipper jag inte att svara på det?
ALLAND
Naturligtvis – om du finner det obehagligt. Men säg mig då i stället, hvarför alla de här menniskorna trängt sig in i mitt paradis?
LOUISE
Du hade ju sagt, att du inte kunde komma i dag – Festen skulle ha varit på Ernas atelier, men hon har ingen trädgård – och så frågade de, om de inte kunde få flytta hit ner. Jag kunde inte säga nej.
ALLAND
skrattande
Nej, det kunde du väl inte – Men vet du, hvad jag hade tänkt?
LOUISE
Nej – hvad?
ALLAND
tar upp ett par biljetter
Taga dig med till operan i kväll.
LOUISE
Det skulle ha varit roligt!
ALLAND
Och så skulle vi ha superat efteråt. Fint och lätt, alldeles som min kräsna lilla prinsessa vill ha det.
LOUISE
Ja, men nu stanna vi hemma i stället.
ALLAND
Omöjligt, min fröken! Jag måste ju gå med de andre!
LOUISE
Hvarför måste du gå?
ALLAND
Inte kan jag ensam stanna kvar. Tänk på ert rykte, min fröken!
LOUISE
Det bryr jag mig inte om. Nedslagen. Skall du verkligen gå?
ALLAND
Absolut! Om inte madame sjelf är rädd om sitt rykte, måste jag taga vara på det. Jag är väl närmast till det, skulle jag tro. Betraktar henne leende; då hon fortfarande ser nedslagen ut, böjer han sig fram emot henne och hviskar. Jag går således med de andre. Men jag kommer igen —
LOUISE
nickar emot honom, småleende
ALLAND
Och då skall madame vara klädd i nya, fina morgonrocken – och så skall hon sätta sig till pianot och spela och sjunga medan monsieur – som arbetat hela dagen – ligger på chäslongen och hvilar —
LOUISE
Går det lätt för monsieur att arbeta nu?
ALLAND
Ja.
LOUISE
nickar upprepade gånger
Det visste jag.
ALLAND
Du är en märkvärdig liten kvinna. Aldrig pockande, aldrig nyfiken. Inga frågor, intet bråk – och ingen jämmer för det jag håller dig borta från min atelier.
LOUISE
Jag vill inte komma dit förr, än du sjelf ber mig.
ALLAND
Lilla orm! Jag börjar frukta, att du ämnar beveka mig genom din blidhet.
LOUISE
Tror du det? Då måste jag ju bli pockande för att visa, att du tar fel. Skrattar. Men det skulle vara mycket svårt för mig.
ALLAND
ser ut i trädgården
Jag kunde ha lust att kyssa dig, men det går väl inte an. Det återstår mig således ingenting annat än att säga farväl. Reser sig upp, bugar sig och tar hennes hand, som han kysser. Adieu, fröken Strandberg! Hviskande. A bientôt!
Han tar sin rock och hatt och går ut i trädgården för att säga farväl till de andre. Det blir allmänt uppbrott. Gästerna komma in, och taga farväl under sorl och skratt
BERGSTRÖM
till Johansson
Du sjöng falskt, din bof! Tror du inte, att jag märkte det?
JOHANSSON
Det var du sjelf som gnällde för högt. Du har inte öra – inte sant, Viggo? Det var han, som sjöng falskt?
VIGGO
Det hörde jag inte.
LIND
som håller på att säga farväl till Louise
Monsieur Alland! Vänta ett ögonblick – vi få sällskap.
ALLAND
Det skall bli mig ett stort nöje.
De gå
BERGSTRÖM
till Lilly
God natt! Är Erna gången?
LILLY
Ja, hon mådde inte riktigt bra.
JOHANSSON
bugar sig för Louise
Tack för i kväll! Det var mycket gemytligt, fast den bofven Bergström sjöng falskt.
LOUISE
Jag tyckte, det lät mycket vackert.
BERGSTRÖM
Jag bryr mig inte om att försvara mig – det var han sjelf som inte höll sig uppe – det är just hans svaga sida, både som menniska och konstnär, att han inte kan hålla sig uppe – Bugar sig för Louise. Tack för i afton!
JOHANSSON
Och du vill klifva högre än vingarne bära – I dörren. – Godnatt här, allesammans! Går.
BERGSTRÖM
Hör du Janne du! Vänta litet. Vi få sällskap. Skyndar efter.
De andre gästerna ha under tiden sagt farväl, de gå alla, utom Viggo och Lilly
*
LILLY
Jag undrar om Erna är kommen hem.
VIGGO
Låt oss gå upp och se efter. Och om hon inte är kommen, ta vi oss en promenad på boulevarden.
LILLY
Arm i arm! Det vill jag rysligt gerna. Det är det mest förtjusande jag vet.
LOUISE
skämtsamt
Det är egentligen mycket opassande —
LILLY
Åh, här i Paris kan man ju göra alldeles hvad man vill.
LOUISE
Det är just det, som är det farliga.
LILLY
Faran är inte stor, när man vill det, som är rätt —
VIGGO
sticker sin arm under Lillys
När jag går med henne under armen, då känner jag mig alltid som en riktig hönsmamma – som om jag spänt min stora, varma vinge ut öfver kycklingen vid min sida – Du kan vara lugn!
LOUISE
småleende
Jag menade inte heller, att det kunde vara farligt för er.
*
ERNA
kommer häftigt in om dörren; till Lilly
Jaså här är du! Gud ske lof!
LILLY
går bort till henne
Bevars, bevars! Hvad står på? Du är så blek —
ERNA
Kom nu, så gå vi upp.
VIGGO
Lilly och jag ha kommit öfverens om att taga oss en liten promenad först.
ERNA
hårdt
Det blir ingenting af med det!
VIGGO
Hvad för slag? Blir ingenting af? Jag antar, att Lilly har sin egen vilja.
ERNA
Inte så länge hon är här i Paris – hos mig.
VIGGO
Hon är min fästmö!
ERNA
Hon är min syster! Hånfullt. Fästmö? Ja, så heter det alltid. Men jag känner er män … Ni äro alla lika!
LOUISE
Erna då!
ERNA
Jag bryr mig inte om, hvad ni säger! Inte ett grand! Jag lägger mig inte i andras affärer! Stöt gerna hufvudet i väggen sjelf … Kasta dig i djefvulens armar … Jag skall inte säga ett ord. Men så länge jag har kraft nog att värna om henne der, skall det bli lögn att …
VIGGO
Säg inte mer, Erna. Du är inte tillräknelig i kväll.
LILLY
går hän emot honom
God natt, Viggo. Jag går med – vi träffas ju i morgon – inte sant?
VIGGO
Jo. God natt liten.
LILLY
kysser Louise på pannan
God natt! Sof godt.
Erna och Lilly gå
*
VIGGO
Hvad kom åt Erna? Jag har aldrig förr sett henne så upprifven …
LOUISE
Hon och Henrik ha brutit med hvarandra i kväll.
VIGGO
Det ha de gjort så ofta.
LOUISE
Ja, men nu är det allvar … nu blir det aldrig godt igen.
VIGGO
Så mycket bättre. Hon har visst aldrig brytt sig stort om honom.
LOUISE
Nej. Då hade hon inte varit så olycklig.
VIGGO
Hur menar du?
LOUISE
Det ringer i mina öron en underskön replik … jag vet inte hvar jag läst den … det är väl i en af de moderna böckerna, kan jag tro. Den handlar väl om en kvinna, som gett sig åt den man, hon älskar – och derigenom råkat i kollision med pligt, heder och samvete … Han ser, att hon lider – han förebrår sig sjelf, att han tagit emot, hvad hon gaf – och så frågar han henne en gång, om hon är mycket olycklig … Då smyger hon sig in till honom och ser på honom med en blick full af hängifvenhet. »Jag olycklig?» säger hon. »Jag är som en utsvulten tiggare, hvilken fått mat; måhända fryser han ännu i sina trasor – men olycklig är han inte längre.»
VIGGO
Och Erna – menar du – ?
LOUISE
Hon är olycklig – derför att hon kastat sig i armarne på en man, som aldrig egt hennes hjerta.
VIGGO
begrundande
Ja, ja. För en finkänslig kvinna måste det vara den största olycka på jorden.
LOUISE
ryser till
Hu! Att få hela sitt lif besudladt … forntid och framtid … allt – ett tjockt, smutsigt streck draget öfver allt som man känt fint och friskt och omedelbart och omedvetet – den drömda lustgårdens blommor och buskar och träd förvandlade till slemmig tång – paradisets frukter till stinkande svampar – och vid allt detta, att minnas den tid, då man låg i gräset och såg blåa drufklasar skimra i solen öfver sitt hufvud – man behöfde endast sträcka ut handen för att nå dem – man dröjde bara derför, att man ville välja den vackraste —
Räcker honom sin hand. God natt, Viggo. Du får inte vara ond på henne. Hon har lidit mer än någon vet om
Hon går in i sitt sofrum. Han står ett ögonblick stilla, försjunken i tankar; vänder sig om och går mot dörren, stannar igen och ser ut i trädgården. Lyktorna ha börjat slockna, men månen skiner klart öfver buskarne derute och genom det stora fönstret in i ateliern. Han stirrar ett ögonblick ditut, drar en djup suck och går långsamt sin väg
*
LOUISE
kommer från sofrummet, klädd i en morgonrock af ljusrödt siden med spetsgarnityr; hon släcker lamporna, sätter sig till pianot och slår an ett par enstaka toner, hvilka efterhand öfvergå till en melodi. Slutligen börjar hon sjunga:
»Och jungfrun hon skulle sig till ottesången gå.
Tiden görs mig lång.
Så gick hon den vägen åt höga berget låg,
Men jag vet att sorgen är tung. – »
ALLAND
kommer sakta in. Stannar och ser på henne medan hon sjunger. När hon slutat går han bort och lägger sin hand på hennes hufvud, böjande hennes ansigte uppåt
Hvad tänker du på, när du sitter så här ensam?
LOUISE
På dig. Alltid på dig.
ALLAND
Och hvad tänker du om mig?
LOUISE
Att du är bergakungen, och att jag kunde sitta här i hundra år och tro att några veckor förflutit.
ALLAND
kysser hennes panna
Du gör mig nästan rädd.
LOUISE
Med hvad? Att jag är så lycklig?
ALLAND
Ja.
LOUISE
lägger sin hand öfver hans mun
Tyst. Jag vet hvad du vill säga.
ALLAND
Allting dör.
LOUISE
Det skall man inte tänka på, så länge solen skiner och lifvet är så rikt.
ALLAND
vemodigt
Det låter så underligt, att du predikar den läran för mig. – Entusiastiskt. – Du är – du är den noblaste, den älskligaste kvinna jag mött i lifvet.
LOUISE
Jag är hvad du gjort mig till. Det var din trolldryck – bergakung!
ALLAND
böjer sig på knä, lägger ena armen kring hennes lif och ser upp i hennes ansigte
Ja. Du skulle passa till att sitta dernere och spinna silke. Du är så fin och sval. Du är så vacker. Jag älskar dig.
Lägger sitt hufvud i hennes sköte. Hon stryker öfver hans hår med sin hand
V.
Paris, en eftermiddag i Maj
Samma atelier. Syrenerna blomma ute i trädgården, hänga i stora klasar öfver muren, belysta af den nedgående solen.
Erna, Lilly och Viggo stå samtalande midt i rummet.
VIGGO
Vet ingen hvart hon gått?
ERNA
Det är mottagning hos Alland. Han visar sin marmorgrupp hemma i atelieren. Hon har väl gått dit.
VIGGO
Det är troligt.
LILLY
Var det något särskildt? Du ser så besynnerlig ut.
VIGGO
Jag har fått ett bref från kamrer Möller derhemma – en gammal vän till Louises familj och utredningsman i sterbhuset – Han skrifver:
Tar upp ett bref och läser
» – då jag är tjensteman i den sparbank, der fröken Strandberg har sina medel insatta, har jag icke kunnat undgå att iakttaga, hur mycket det under de sista månaderna lyftats å denna sparbanksbok. Jag har ingen rätt att misstänka den person, i hvars händer hon lemnat den, ehuru det för mina ögon ser omöjligt ut, att fröken Strandberg sjelf kunnat använda så stora summor. Jag ber dig derför med största grannlagenhet och af vänskap för din fostersyster skaffa något ljus i denna sak, rörande hvilken jag af vissa skäl har svårt att vända mig direkte till henne sjelf. Det vissa och bekymmerfulla i detta är, att om minskningen af kapitalet fortgår på samma sätt, fröken Strandberg inom kort skall befinna sig utan existensmedel – »
ERNA
Kunde just tro det! Det har kostat vackra slantar – med en gest omkring ateliern – allt dethär.
LILLY
Och hennes toaletter sen!
ERNA
Jo jo! Som en hertiginna – och med en liten prestdotters förmögenhet. Några fattiga tusen i en bank derhemma. – Sparfven i tranornas dans – det är en gammal historia – och den tar alltid en ända med förskräckelse —
VIGGO
som går nervöst af och an på golfvet
Jag har länge vetat, att ateliern inte var Carls. Hon har hyrt den sjelf – för egna medel —
ERNA
hårdt
Naturligtvis! Det var ju klart! »Ramen kring hennes lifs roman» – en mycket dyrbar lyxartikel för en menniska med hennes tillgångar —
LILLY
sakta
Stackars, stackars Louise!
ERNA
Prat! Det är bäst som sker. Nu blir hon tvungen att resa.
VIGGO
stannar framför henne
Är du så säker på det?
ERNA
På hvilket?
VIGGO
Att hon reser?
ERNA
Ja. När det inte fins mera pengar så —
VIGGO
Ännu fins det ju litet kvar och dessutom …
ERNA
Man måste skrifva till dender kamrern, att han inte får betala ut mer —
VIGGO
Det blir han tvungen till ändå, när hon sjelf så önskar.
ERNA
Men det är ju vanvett. Man måtte väl i Guds namn kunna finna ett medel att hindra en menniska från att kasta sig rakt i förderfvet.
VIGGO
Så nämn ett medel då! —
ERNA
Hvarför inte ställa henne under förmyndare?
VIGGO
Emot hennes vilja?
ERNA
Om så skulle behöfvas – ja.
VIGGO
skakar på hufvudet
Nej, Erna. För det första kunna vi inte göra det – och om vi också kunde, skulle vi inte ha rätt att bruka våld …
ERNA
Inte ens om det gällde lif eller död?
VIGGO
Inte ens då.
ERNA
Det är sköna åsigter.
VIGGO
De gälla för mig – inte för dig.
ERNA
Nej, det fattades bara! Man skulle kanske inte heller ha rätt att söka bringa henne till förnuft. Man skulle stå stilla som ett får och bara bliga – Tack! det ligger inte för mig!
VIGGO
Så gör hvad du finner för godt. Tala till henne – säg henne allt – sakta – men det tjenar ingenting till – jag känner henne jag.
Louises röst höres utanför, i samtal med värdinnan
ERNA
Här kommer hon. – Gå ni er väg – jag vill tala med henne ensam – Pekar ut åt trädgården. Den vägen – trädgårdsluckan är öppen —
Viggo och Lilly gå ut genom trädgården
*
LOUISE
kommer in från entréen; hennes ansigte är blekt, förstenadt i uttrycket och hon stirrar framför sig som en somnabul
ERNA
går emot henne; häftigt
Hvad står på? Hvad har händt?
LOUISE
Ingenting.
ERNA
Är du sjuk?
LOUISE
Nej. Det är ingenting.
ERNA
Det är någonting med Alland; neka inte.
LOUISE
Jag kommer från hans atelier. Ni ha sagt, att han gått tillbaka. Det är inte sant. Jag har sett hans nya arbete. Vi ha sett det alla. Alla säga med en mun detsamma. Någonting sådant har han aldrig åstadkommit förr.
ERNA
Men jag förstår inte … Du ser ut som en somnabul. Hvad är det som gripit dig så?
LOUISE
Gruppen.
ERNA
Hvad föreställer den?
LOUISE
Han kallar den Ödet.
ERNA
Ödet?
LOUISE
Ja.
ERNA
Men så tala ut! Ödet, hvad vill det säga?
LOUISE
Vänta – jag skall berätta.
Jag var den första som kom. Han hade önskat det så. Han tog undan det gråa skynket – och jag såg …
ERNA
Hvad?
LOUISE
Att börja med var det som om det bländat min syn, men så löste sig konturerna och stodo der fasta och klara … jag skall minnas dem alltid … i min sista stund …
ERNA
Var det något emot dig? Han har de besynnerligaste infall.
LOUISE
Det var hvad han kallar det: Ödet. – Fotställningen bildas af ett skrofligt klippblock, som vid venstra sidan höjer sig uppåt och bakåt tycks antyda liksom ingången till en håla eller klyfta. Den starka sluttningen framåt, en kant af sjögräs och några refvor af tång ge en föreställning om hafvet. Man tycker sig nästan känna dess kyliga luft, så väl har han förstått att ge stämningen af dess närhet —
ERNA
Men figurerna? Figurerna? Det är ju en grupp?
LOUISE
Hufvudfiguren är af något mer än kroppsstorlek – en kvinnoskepnad med starka lemmar, inhöljd i ett draperi, som faller ner från hufvudet och hvari stormen sliter; med ena handen håller hon det samman omkring halsen, den andra sträcker hon ut som för att taga stöd af klippblocket. Hållningen är framåtlutad, och blicken spejar skarpt och kallt ut i rymden – mot ett för andra osynligt mål. Hon tycks vara i gående och har just tagit ett steg framåt – öfver den kropp, som ligger hänkastad på marken —
ERNA
En kvinnokropp?
LOUISE
med ett djupt andetag
Ja. En liflös, naken kvinnokropp. Fötterna och benen ligga slängda ner öfver sluttningen mot hafvet, hufvudet har fått stöd mot en sten vid hålans ingång, hakan har sjunkit emot bröstet och armarne hvila på marken slappt och tungt – Hela figuren ligger der just så, som vågorna vräkt den upp – så enkelt men så plastiskt gripen – utförd med en storslagen konst. Det är vanmakten och hjelplösheten, adlade till höghet af dödens ro —
– Och det ansigtet, som man ser in i! Dess lugn har något af öfverjordisk jemnvigt: – den kalla blidheten hos den, för hvilken menniskors önskningar och menniskors lidanden icke längre finnas till – den heliga glömskan af allt det, som här benämnes glädje och sorg – godt och ondt – Detta ansigte, på hvilket dödsleendet ligger stelnadt som en olöslig gåta, är en siares verk —
ERNA
Ja, men —
LOUISE
När jag stod der och såg, då greps jag af bäfvan, ångest, beundran. Denne mästare, denne konstnär hade jag behandlat som en jemnlike. – Han hade varit kamraten i mitt hvardagslif; jag hade trott, att han behöfde min tröst, nästan min hjelp – han, en konstens storman!
ERNA
Du öfverdrifver; du är inte normal. Han är en menniska – han som vi andre – ingenting mer —
LOUISE
Du känner honom inte – sjelf har jag aldrig förr än i dag vetat hvad han var. Aldrig så, genom mig sjelf – i första hand. Jag tror, att jag hittills sett honom endast genom andras beröm, i glorian af hans verldsrykte. Men när jag stod der och såg på hans verk – då gick det upp för mig, hur stor, han är —
ERNA
Och ändå stod han der väl sjelf vid sidan och såg på dig med forskande intresse för att studera, hvad intryck mästerverket gjorde.
LOUISE
Jag skälfde som inför något öfvernaturligt: den döda bar mina drag, men förädlade, odödliggjorda – det var mitt eget stelnade jag – en saga som skall öfvergå till efterverlden – min trista saga – Knäpper händerna samman och står en stund i tankar.
ERNA
Det är ett af hans vanliga påhitt. Du skall inte taga dig det så när.
LOUISE
stirrar ut i luften
Och den stora figuren – ödet! Dragen voro en menniskas, men uttrycket var mer än menskligt. Det var den orubbliga lagbundenheten, för hvilken allt i vår verld måste böja sig eller krossas – det af evighet bestämda – hvilket går hän öfver ett menniskolif som vore det mindre värdt än hafvets tång —
ERNA
Du är så blek. Du får visst lof att lägga dig – annars svimmar du.
LOUISE
Ja, nu vill jag hvila. Nu är det förbi.
ERNA
Hvilket?
LOUISE
Allting – Kastar sig framstupa på chäslongen. Märker du inte, Erna? – Detta är ett farväl.
ERNA
En nedrighet, är det!
LOUISE
häftigt
Det har du ingen rätt att säga. Han har inte bedragit mig, han har inte bedragit dig, han har inte bedragit någon. Han har en annan natur än vi – han är af en annan race än vår.
ERNA
Du skall stänga din dörr för honom och visa, att det är du som gör slut!
LOUISE
med ett melankoliskt leende
Jag göra slut!
ERNA
Det är du skyldig dig sjelf – din stolthet —
LOUISE
Jag har ingen stolthet. – Och nu får du inte bli ond, om jag ber dig om en tjenst.
ERNA
Du vill väl, att jag skall gå?
LOUISE
Ja.
ERNA
Du väntar honom.
LOUISE
Jag har lofvat, att han inte skall träffa dig oftare.
ERNA
betänker sig
Nej. Jag kan inte lemna dig nu. Han skall pina dig ihjäl.
LOUISE
Låt honom göra det, men gå.
ERNA
Nej. Du kan inte svara för dig sjelf. Trygga dig till mig. Gå in i ditt sofrum och låt mig taga emot honom.
LOUISE
Det är kanske sista gången, jag får se honom, och ändå vill du hindra mig.
ERNA
Sista gången? Nej, den tortyren kan räcka länge ännu.
LOUISE
ser upp, gladt
Tror du?
ERNA
Res hem.
LOUISE
Aldrig mer. Det fins intet hem.
ERNA
Du kan inte lefva här alltid. Utan arbete, utan förmögenhet – ja, Viggo har just haft bref —
LOUISE
Gå och tala inte mer.
ERNA
Du måtte väl kunna höra ett förnuftigt ord!
LOUISE
Om du inte går, så drifver jag ut dig.
ERNA
Bevars, bevars! Mumlar i det hon går. Och intet medel att sätta henne på dårhuset.
*
LOUISE
går nervöst af och an på golfvet. Det har börjat skymma och hon tänder lampan på bordet. Strax derefter kommer Alland in från entréen
ALLAND
skyndar mot henne; ömt
Hur är det med dig – barn? Du blef visst sjuk och jag kunde ju inte följa dig.
LOUISE
Det är bra nu, när jag ser dig.
ALLAND
smeker henne
Du lilla toka. Skall du aldrig kunna lära dig att bli förståndig?
LOUISE
Jo. När det behöfs. Det har jag lofvat dig.
ALLAND
Och att glömma?
LOUISE
När du så fordrar – ja!
ALLAND
Det kommer att kännas som när man rycker ett hårstrå af sitt hufvud. Just så ondt gör det.
LOUISE
Skola vi då skiljas nu? För alltid?
ALLAND
Ingen vet det. Jag reser i morgon kväll – jag har ju sagt dig det. Jag har en beställning – i New-York.
LOUISE
stöder sig mot stolryggen
Det hade jag glömt.
ALLAND
Se nu inte så tragisk ut. Det är ju att förstöra alla våra minnen.
LOUISE
Dem kan intet förstöra. Min hela, vida, vackra verld – sträcker ut armarna som till ett stort famntag.
ALLAND
Du reser väl hem – kan jag tro?
LOUISE
Hem? Ja! Till det mörka, kalla hemmet … O Gud!
ALLAND
Allting skall der falla in i de gamla hjulspåren.
LOUISE
Jag skall lyda dig.
ALLAND
Glömma?
LOUISE
stirrar framför sig utan att svara; då ser han in i hennes af smärtan förvridna ansigte och rycker till
ALLAND
Du gör mig rädd. Säg någonting! Det kan väl inte vara möjligt, att du älskat mig på fullt allvar – så som en kvinna älskar första gången.
LOUISE
tonlöst
Hur älskar hon första gången?
ALLAND
Så, att hon går helt upp i den känslan. Så att den fyller hennes varelse. Så att hennes vilja är ofri – bunden af en annans?
LOUISE
Har du inte förstått, att det är just så, jag älskat dig?
ALLAND
Jag vet inte – kanske jag tänkt det någon gång – förr —
LOUISE
Hvad har du då trott om mig – ?
ALLAND
tiger
LOUISE
ser på honom med ett uttryck af förfäran och döljer ansigtet i sina händer med ett skri
Det också!
ALLAND
Jag tror det inte längre – olyckligtvis!
Barn, hur kunde du älska mig? Inte hade jag omedelbarhet nog att besvara en känsla sådan som din? – Men det behöfs väl också bara, att du får ögonen upp för hvad jag är, för att …
LOUISE
Du är finkänslig och du är god. Mot mig har du varit bättre än någon annan menniska på jorden.
ALLAND
Tjugo kvinnor ha älskat mig före dig. Tänk på det.
LOUISE
Hvad gör det mig? Inte kan jag hålla mindre af dig för det.
ALLAND
Men barn – kalla din stolthet till hjelp. Kom ihåg – det kan ju hända att – att du inte blir den sista.
LOUISE
Om någon blir så god och trofast emot dig, som jag skulle ha varit, så unnar jag dig henne – och henne dig.
ALLAND
sakta
Du gör afskedet allt för svårt för oss båda.
LOUISE
Jag ville göra det så lätt för dig – efter det måste ske. – Se! Jag gråter ju inte ens! Lyfter sitt ansigte upp emot honom.
ALLAND
ömt
Jag önskar, att jag aldrig tagit dig. Du var för god – och detta bryter dig.
LOUISE
Inte ledsen för min skull. Lutar sitt hufvud mot hans axel. Jag är ju lycklig – in i det sista. Hvad begär man mer? Tack för allt. Jag önskar intet ogjordt af det, som skett.
ALLAND
Du är så underlig. Jag törs nästan inte lemna dig. Men jag måste gå; man väntar mig till festen.
LOUISE
Så gå då. Men kyss mig innan du går – nej, på pannan som du brukade strax när vi blefvo bekanta.
