Samma atelier, men flera, delvis nya, möbler. Draperier framför dörrarne. Några stora, japanesiska lyktor nedhängande från taket. På divanbordet en vas med rosor. På ett mindre bord vid sidan om chäslongen ett kabinettsporträtt af Alland.
Louise och värdinnan samtala framför dörren till entréen. Louise i ny, elegant parisertoalett.
Vi ha i dag den tjugoandra juni, och den första juli är atelieren ledig. Det är hög tid, att jag får den uthyrd.
Jag hyr den på en månad – två månader – ett kvartal, om så nödvändigt skall vara —
Nej, inte mindre än ett år, det sade jag er häromdagen, mademoiselle.
Lemna detta och flytta in i ett vanligt litet rum? Till värdinnan. Ett halft år – jag hyr den på ett halft år.
Ett helt eller inte alls. Den nya hyresgästen väntar på svar, och han räknar mig pengarne på bordet, mademoiselle – pengarne på bordet.
Det gör också jag.
Då har ni företrädet, mademoiselle.
Jag kan betala hälften nu och andra hälften första September. Jag har inte så mycket pengar att undvara strax.
Till den första September kan jag vänta. Men ni betalar mig väl litet för allt extra, mademoiselle?
Om ni låter mig få allt som jag vill, och —
Man är diskret. Man har sett verlden. Nickar. Ni sätter nog värde på, att inte ha med något vanligt dumhufvud att göra, mademoiselle?
Ja – ja —
Godt! Jag har varit mycket belåten med mademoiselle, derför skall ni också ha er atelier. Och monsieur är också en utmärkt herre, en riktigt nobel herre.
Och om det skulle vara någonting extra med uppköp eller uppassning eller dylikt, så står jag alltid till tjenst.
Se der! Det är ju riktigt.
Alldeles rätt. Jag skall skrifva kvittensen och så gå efter ett timbre. – Ja, så är det möblerna, de möblerna som mademoiselles bror hyrt. De äro också lediga den 1: ste Juli.
Vi kunna ju tala om det sedan.
Godt. Ni kan få allt efter er egen smak, mademoiselle. Går.
Åh, det är vansinnigt, vansinnigt! Men jag kan inte annat.
Nu äro de här igen – fröknarna – hon, målarinnan häruppe och hennes syster. Hvad – ?
Låt dem komma in.
Godt. Jag står alltid på ert bästa, mademoiselle – släpper aldrig in någon utan att först ha sagt, att ni inte är hemma.
Ja, jag vet —
Jag gör det af pur vänskap – det vet Gud i himmelen – af pur vänskap för er, mademoiselle, och den vackre monsieur – Ja, ja, blif inte ond, man har ju också varit ung en gång, fast det inte syns längre – men jag mins hur det var i alla fall! Springer ut.
O Gud i himmelen, hvar är han! Hvad har jag gjort! Hvarför kommer han inte. – Jag blir från förståndet!
Sådana nyheter posten har fört med sig. Räcker Louise ett öppet bref. Läs!
Jag förstår inte.
Förstår du inte, att jag fått stipendium?
Nio tusen kronor! Ja, det vill säga tre tusen under tre år!
Jag gratulerar dig, kära Erna.
Och jag får lof att stanna!
Det har jag inte lofvat säkert.
Åh, du har visst inte hjerta att skicka mig hem.
Jo, det blir nog bäst, att du reser hem med Louise.
Jag stannar nog – ännu någon tid.
Du sade ju, att du inte hade råd?
Litet längre kan jag väl sträcka mig.
Ja, det är rätt! Du har ju kontanter – behöfver bara skrifva till bankmenniskan derhemma – Klappar i händerna. – Åh, hvad jag är glad! Nu skall det lefvas!
Lefvas, ja! – Louise har ju dragit sig tillbaka från oss alla —
Ja, men nu ska’ hon dras fram igen!
Hur kan du säga så?
Din dörr är alltid stängd för dina vänner numera – Studsar då hon får syn på Allands porträtt.
Jag är ju ofta på teatern – och så har jag mina franska lektioner.
Hvad heter din lärare?
Det kan väl egentligen inte intressera dig.
Åh-nej, du har rätt. Låt oss inte tala om det.
Vet du hvad! Jag har haft bref från Viggo.
Jaså.
Sexton sidor! Hvilken massa dumheter de måtte innehålla!
Åh – fy. Går till fönstret, tar fram brefvet och fördjupar sig i dess innehåll.
Så förändradt här är! Så mycket nytt i gamla skräpkammaren. Du plottrar visst bort vådligt med pengar? Då Louise ingenting svarar. Nå, ta inte illa upp, ungen min – Jag är ju van att vara allas förmyndare.
Blef du verkligen ond?
Nej.
För inte rör det mig, hvad du gör och inte gör. Ser sig om efter Lilly. Står hon inte der och läser det välsignade brefvet från den välsignade karlen omigen. Du evige! Det är fjerde gången!
Inte! Det var bara någonting, jag skulle se efter.
Javisst! Du »ser efter» på alla sexton sidorna!
Åh tyst! Det var bara det, jag skulle tala om för Louise, att han fått förläggare till sina noveller och hoppas kunna bli fast korrespondent här och —
– och – och – och! Ja, man »hoppas» så mycket, som aldrig blir af.
Hvad är du i för humör i dag?
Åh ja, åh ja. Man kan inte vara som sammet alltid.
Men när man fått stipendium!
Jag är glad invärtes. Men gå du upp på ateliern, ifall träbelätet skulle komma. Han lofvade hjelpa till med uppköp och sådant – till Louise – för vi ska’ ju ha en liten stipendiejunta, gu’bevars. Vi kom just för att be dig illustrera den med din närvaro.
Tack – Jag vet inte säkert, om jag kan —
Skynda dig nu, för om ingen är hemma, blir han arg och går sin väg.
Ja – men du kommer väl strax?
Ja.
– för det är så otrefligt att vara ensam med en karl, som bara sitter och glor. Nickar till Louise och går.
Du går väl inte och blir sjuk igen?
Jag? Hur kan du tro det?
Du ser så förstörd ut, så blek – och så förplågad. Hvad är det? Du har gråtit – ja, det tjenar till ingenting, att du söker dölja det. Man har sett sådant förr.
Jag har sofvit dåligt bara.
Jaså, bara det.
Hör du, brukar Alland ofta besöka dig?
Åh, inte så ofta just – Någon gång. På sista tiden har det för resten varit mycket sällan – Jag är ju inte ofta hemma —
Du har inte mycken öfning ännu, min vän.
Hvad menar du?
I att ljuga. – Tystnad.
Du borde inte stanna här längre.
Jag förstår dig inte.
Du är alltid i feber, alltid nervös. Och som du magrat! – Jag känner till det der!
Men Erna då!
Jag vet, att det är ogrannlaga, men jag bryr mig strunt om det. – Alland är en bödel! Akta dig!
Jag tål inte att du talar illa om —
Se bara! Du blir ond – det bevisar, att min varning inte var öfverflödig.
Med hvad rätt »varnar» du? Du känner honom ju inte.
Jo! Jag känner honom! Jag känner honom genom min bästa vän. Han gjorde lifvet till ett helvete för henne – och så slängde han henne undan.
Det är inte sant. De bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.
Hvem har sagt det?
Han har berättat det för mig.
Har han? Beherskar sig. Nå det är sant. Det ingår i hans anfallsplan. Men han nämner inga namn. – Och han förgyller – kom ihåg att han förgyller – sakta – framför allt sig sjelf!
Men hur kan du tro – ?
Jag mötte honom härutanför.
Gjorde du!
Ja.
Här! Utanför?
Ja, ja, ja. Det såg ut, som om han ämnat sig hit, men då han fick syn på mig, vek han om hörnet.
Då kommer han nog igen. Han brukar alltid titta inom, när han har sina vägar åt våra trakter.
Det händer visst inte så sällan?
Åh – nej – men —
Nå – kommer du i kväll?
Hvarthän?
Det är mycket smickrande! Du mins inte ens, att jag för fem minuter se’n högtidligen inviterade dig.
Jo, jo – visst mins jag – men jag vet inte —
Du har kanske – fransk lektion?
Åh – fy!
Jaså, inte? Nå, då kommer du väl?
Ja, ja – kanske – en liten stund —
Jaså! En liten stund! Tack! Fixerar henne. Du väntar Alland?
Ja. Han har inte varit här på en hel evighet – och —
Ett par dar kan jag tro. Det är väl hela evigheten?
Du får inte bli ond, Erna, men – lemna mig nu, så är du snäll.
Gud bevars! Jag skall inte genera! Går.
Ändtligen! Jag trodde, ni aldrig skulle komma igen.
Så blek ni är. Så förgrämd.
Jag hade blifvit så van vid att se er hvarje dag.
Man skall akta sig för vanor.
Har ni varit ond på mig?
Ond? Nej – Men jag kommer för att träffa er. Era vänner intressera mig icke.
Mina vänner? Jag har inga. Jag har ju dragit mig tillbaka från dem alla.
Sista gången var här åtminstone fullt hus.
Och derför straffar ni mig genom att bli borta fem dagar.
Ni tager allting så högtidligt. Hvad gör det, om jag kommer eller blir borta —
Kom – som förr!
Så nervös ni är!
Jag kan inte uthärda att se er ond.
Jag är icke ond. Det är ni som är tragisk.
Jag rår inte för det. Dessa dagar ha varit så förfärliga.
Jag delar aldrig med någon.
Hur kan ni tala så! Är jag inte så likgiltig emot alla mina gamla bekanta —
Det begär jag ju inte; jag begär ju ingenting alls. Jag är det beskedligaste lam under solen.
Ni är ond. Åh, hvad skall jag göra för att få er god igen!
Seså! Låt oss inte bråka om det. Nu är jag ju här och – ser man på! En ny klädning. Är det för min skull?
Nej – ja – skrattar – jo.
Ni har fått ett helt annat uttryck i ögonen sedan någon tid. Och ni har lärt er skratta.
Svart ännu – ja, jag menar klädningen. Nå, den är vacker i alla fall. Men blommor måste det till. Tar några rosor från vasen på bordet och fäster dem vid hennes axel. Så der, det hjelper redan. Ni som är så smärt och fin, ni skulle se ut som en sagoprinsessa, om ni vore inhöljd i gaze och siden och spetsar. Vet ni af, att ni kommit att se så ung ut? Och så glad.
Det är som om jag varit blind; aldrig förr har verlden synts mig så grann som nu. Jag gläds åt allt på ett helt annat sätt än förr: åt sol, åt blommor, åt den stora vackra staden, åt de gråa broarne och åt lyktorna, som spegla sig i floden. Åh, det är så, att jag tycker andedrägten kan förgå mig.
Vet ni också af, att ni blifvit vacker?
Nej. Men jag önskar, jag vore det.
Aha! Ni är fåfäng!
Inte fåfäng, men – ja ni tycker ju om dem, som äro vackra.
Er skulle jag tycka om, antingen ni vore vacker eller ful.
Tack. Det tycker jag mer om, än att ni kallar mig vacker.
En sådan underlig varelse ni är! En fågel, som setat i bur och släpat på vingen, men som nu blifvit fri och börjat kvittra. Lägger armen kring hennes skuldror och för henne fram till en spegel. Se sjelf! Tycker ni, att ni är samma menniska, som när ni kom?
Alla mina bekanta säga också, att jag blifvit ung.
Ser ni det! – Sätt er nu der och låt mig vara er kammarjungfru. Hon sätter sig på stolen framför spegeln och han löser upp hennes hår. Hvar har ni er kam? Så vackert krusigt hår ni har. Se hur det faller öfver pannan, lätt och fint. Och det håret pinar ni tillbaka. Så här skall det sättas upp – och så här – och så här! Nå? Klär det?
Ja.
Får jag nu slippa se den otäcka klosterfrisyren?
Ja.
Så här tycker jag om er. Han böjer henne tillbaka och kysser henne. Ni är inte heller skygg för mig nu längre – som ni var den första tiden.
Nej. Ni har varit så enkel och så god och så vänlig. Jag känner förtroende för er. Och jag är lycklig.
Kom och lägg era armar kring min hals. Af egen, fri vilja. Visa mig, att ni vuxit sedan vi blefvo bekanta, att ni är en fri varelse, som vågar känna helt och vågar följa sin natur.
Skygg ännu?
Ni?
Du!
Det är ju det enda möjliga – och ändå är jag rädd för att säga det – småleende – det låter så underligt – till er.
En liten liten hängifven kvinna. Kan du också vara stark?
Hvarför skulle jag vara stark? Jag har ju dig.
Men när du inte har mig längre?
Inte – Hur menar du?
Jag har ju sagt dig, att kärleken inte räcker evigt.
Också du skall hata mig en gång.
Nej, aldrig.
Hvad vet du om det? Du har aldrig stått vid branten af sjelfmord eller vansinne. Du vet ingenting om dig sjelf ännu. Om du flöt på en planka i hafvet, ensam med mig, och det gällde för en af oss att dö, så skulle du hugga tänder och naglar i mig. Sådant är lifvet, sådan är du, sådana äro vi alla.
Du får inte tala så styggt.
Hvar tror du den kärlek fins, som böjer sitt hufvud tyst och dör?
Jag ville hellre dö än göra dig ondt.
Det vet du icke – förr än du står tomhändt.
Tomhändt? Efter hvad?
Lyckan.
Du skrämmer mig.
Jag vill inte, att du skall komma till mig med förbundna ögon.
Jag förstår dig inte.
Inte?
Jag trodde nyss – nu vet jag inte hvad jag skall tro —
Så se på mig då! Han böjer sig fram emot henne och fångar hennes blick. Hvad ser du?
Mina ögon ljuga icke. Men jag binder aldrig mig sjelf och aldrig andra. Det är det, jag vill du skall förstå.
Ah – det är —
Det är frihet – lycka – lif – åt dig, som aldrig lefvat.
Det lifvet vill jag inte lefva.
D. v. s. du törs inte? Nå – ja, följ din natur! Han går tigande af och an på golfvet.
Var inte ond.
När du är feg?
Det är jag inte.
Inte?
Det är inte feghet.
Är det motvilja då?
Nej, men jag rår inte för – det är som om något i min natur uppreste sig mot —
– mot hvad?
Mot det.
Hvad vill det säga?
Jag kan inte förklara det – det är – jag menar: att tala om kärlek och inte ge den för lifvet – hu!
Jag talar aldrig om kärlek. När den fins, lyser den ur mina ögon, strömmar den fram ur mitt väsen. Du vill ha ord och försäkringar. Du vill att jag skall svära vid himmelens stjernor att älska dig evigt.
Nej! Det behöfdes inga eder – uppsåtet – den redliga viljan vore nog.
Jag har det starkaste uppsåt att lefva, den redligaste vilja att klänga mig fast till lifvet – men jag förmår icke lägga en sekund till dess längd. Så är det också med kärleken.
Du förstår mig inte.
Så säga ni kvinnor alltid – Nå – det är möjligt, att så är.
Låt oss tala om något annat – låt allt vara som förr.
Jag kan icke hyckla. Mellan oss blir det aldrig som förr. Antingen mer eller mindre. Det är du som afgör.
Utan din vänskap kan jag inte lefva.
Sjelfbedrägeri! Kvinnor ljuga bort allting. Tar sin hatt. Men du måste välja nu.
Stanna ännu en stund! Gå inte!
Se icke så högtidlig ut. Jag skall gerna stanna, om ni så vill. Men det blir bara pinsamt för oss båda.
Det är icke mot mig, du kämpar; det är mot dig sjelf. Se hur förkonstlingen klämmer sina händer kring naturens strupe, för att förkväfva den! – Jag bara ser på; jag skall icke röra ett finger.
Inte så bitter! Var god! Tala till mig som förr – säg någonting.
Hvad skall jag tala om? Då Louise icke svarar, fortsätter han i konversationston
Jag skall berätta er en historia. Sätt er der; var icke rädd. Jag söker aldrig tillskansa mig, hvad man icke ger frivilligt. Ni kunde resa med mig jorden rundt utan risk. Jag skulle icke röra er med ett finger, icke komma er en hårsmån närmare än såhär.
Det lät så vackert, när ni sade »du».
Hvarför skulle jag säga »du»? Vi stå ju i intet förhållande till hvarandra. Vi äro två främmande menniskor – som ni sjelf vill. Men kanske ni inte bryr er om min historia?
Jo, ack jo.
Den handlar om mig sjelf, förstås. Konstnärer, som stannat i sin utveckling eller gått tillbaka, och män, som börja bli gamla, tala alltid om sig sjelf. Har ni lagt märke till det?
Åh —
Jag håller på att modellera en byst af en dam. Hon ser någorlunda bra ut – riktigt fula kvinnor vända sig aldrig till mig. Ryktet vet nemligen berätta, att jag aldrig förskönar mina offer —
Det fins nog tillräckligt af den sortens bildhuggare, som försköna – och de äro visst billigare.
Tror ni? Nå – ja. – Hon som jag håller på med nu, har ett af dessa ansigten, som äro så svåra att fängsla i bild just derför, att charmen ligger i uttrycket, i skiftningarne, i det spelande lifvet mer än i dragen. Hon är oregelbundet, själfullt vacker; när man talar med henne, känner man den der dallringen i nervsystemet, den der underliga, hemlighetsfulla dragningen, som vissa kvinnor äga – och veta af att de äga.
Jag är, som ni kanske vet, mycket emottaglig för intryck, och alla mina blidare känslor samla sig oftast i hvad vi fransmän kalla tendresse. Jag tyckte strax, att det var synd om henne; hon var så ensam. Hennes man är en ungersk magnat, som lefver endast för hästar och kapplöpningar. Han är otroligt rik, har ett halft tjog älskarinnor och vårdslösar sin hustru.
Fast hon är vacker?
Han är en landtjunkare. Hans smak måtte gå i en annan genre – För resten fängslar skönheten ju icke evigt —
Nå – men hon?
Hon är en själsaristokrat och hon är stolt – verldsdam i hvarje fiber af sin vackra kropp. Hon har ett hof af tillbedjare, men hon finner dem fadda och tomma. Hon leker med dem som med hundvalpar – kastar bort dem, eller tillrättavisar dem, när de trötta henne. Hon är fullkomligt fördomsfri, men hon älskar ingen af dem —
– och hon längtar efter någon att älska, ty hennes lif är så fattigt midt i öfverflödet.
Har ni varit bekant med henne länge?
En vecka knappt – men det är som hade vi varit tillsammans åratal redan. – Så blek ni är! Mår ni inte väl?
Jo, fullkomligt. Fortsätt, jag ber.
Sådana kvinnor som hon ha en otrolig makt öfver mig. Detta fullkomligt klara och medvetna, detta på en gång fria och kyliga – kyska – Hon har själs- och börds-adelns hela prestige. Generationers förfining ligger henne i blodet. Bara att se hur hon klär sig – ah! – Jag tycker nu en gång om, att en dam klär sig väl. Men det föraktar ni.
Nej – jag föraktar det inte.
Det käns, som hade hon börjat spinna silkesnät omkring mig – Jag blir nog hennes offer en dag. Jag tycker mig nästan på förhand besegrad – Jag kommer att falla på knä, blotta mitt bröst och säga: stöt till.
Hur är det? Ni mår fortfarande väl – icke sant? Då hon ingenting svarar, reser han sig upp, ser henne leende in i ansigtet och säger i förändrad ton Kära! Gör det så ondt, när sanningen skall fram. Du älskar mig! Lyfter upp hennes hand och kysser den.
Nej! Ah – ni tror mig visst vara mycket naiv och dum – derför att jag inte lefvat i stora verlden som ni – men ni misstar er! Jag har genomskådat er. Från första stund! Jag ville – ville bara veta, hur don Juan brukar gå till väga! Er egenkärlek har gjort er blind – ni har gått i min snara —
I så fall har ni glömt att draga åt den —
För mig har det varit intressant att studera verldsmannen, den ryktbare konstnären och – kvinnoeröfraren – Men ni? Hvad har ni haft för motiv till —
Motiv? Det fins aldrig mer än ett motiv? Men man dissekerar inte upp det! Det är som att skära i en sångfågel, stoppa upp den och sätta den på pinne i stället för att låta den flyga och sjunga! Det ligger något ofint och hjertlöst i det.
Hvad glädje kunde ni ha af en obetydlig varelse som jag? Hvarför? Hvarför har ni för hvarje dag dragit mig närmare till er? Jag förstår inte, hvad ni vill.
Jag vill aldrig något. För mig är lifvet en flod, och jag glider med dit händelserna föra mig.
Jag kom till er som menniska till menniska, öppet, förtroendefullt, utan biafsigter. Jag tyckte om er från första stund – och sade er det; så blef jag varm – och smekte er. Det der var allt lika naturligt för mig som att draga andan i frisk och ren luft. Men ni – ja, ni slog armarne kring min hals och återgäldade mina smekningar. Men ni tänkte bara på att samla erotisk erfarenhet, ni! Ni med era stränga grundsatser! Det var ju vackert – icke sant? – Åh, fy, fy! Vänder sig bort med ett uttryck af leda.
Det gör mig ondt om er, men jag kan icke hjelpa det; det är så vidrigt. Stannar framför henne. Och som en egenkär narr har jag skänkt er mitt porträtt; nu har ni väl ingenting emot, att jag tar det tillbaka.
Nej – åh nej, inte det! Låt mig få behålla porträttet!
Tag det då inte så svårt!
Låt mig få behålla porträttet.
Ja, ja – Men hvarför kunde ni icke låta det utveckla sig som det ville, detta som fans mellan oss två. Kunde det icke ha fått växa i fred. Hvarför skulle ni rifva i det med reflexionens plumpa fingrar.
Ja, hvarför, hvarför —
Trodde ni, att jag icke höll af er? För det jag berättade den der historien?
Ja.
Och så blygdes ni öfver att icke ha afvisat mina smekningar!
Ja, ja.
Ni har inga förutsättningar att förstå en natur som min. Ni vill mäta mig med ert ömkliga kälkborgarmått – och det passar icke. Då vaknar er reflexionssjuka: »hvarför? hvarför?» Hvilken småaktig misstänksamhet! Tror ni, man gör sig reda för, hvarför man kysser en kvinna? Om det icke faller af sig sjelf, så gör man det icke.
Jag var så förplågad – jag – jag förstår mig inte sjelf —
Trodde ni, att jag skulle anse er vara lättfärdig?
Ja.
Det är man icke med de der ögonen, den pannan och den munnen. Berör hennes ansigte lätt med sin hand.
Om ni kände de förhållanden under hvilka jag vuxit upp, skulle ni kanske förstå mig – och förlåta.
Stackare! Lifvet har varit hårdt emot er – det har gjort er misstänksam och bitter. Tystnad; han går omkring i rummet.
Det var sjelfförsvar; ni kände det, som om jag skulle komma att vålla er smärta – och er natur reagerade. Jag borde ha förstått det strax.
Ja, ja. Jag tror det – Jag var rädd, att ni skulle komma att gripa för djupt in i mitt lif.
Och nu tror ni det icke längre?
Då kanske ni tillåter, att jag drar mig tillbaka?
Åh-nej – stanna ett ögonblick ännu.
Jag kan icke. Ser på klockan. Baronessan har väntat mig en timma redan. Det blir icke mycket arbete af i dag.
Men om jag nu ber er —
Bed mig aldrig begå en taktlöshet emot en dam. – Då svarar jag nej.
Får jag inte se er mer i dag? Vill ni inte komma igen – efter séancen?
Jag vill i alla händelser ingenting lofva. Raljant. Jag binder mig aldrig – som ni vet —
Kom igen!
Au revoir! – Kanske à bientôt! Går.
»Mademoiselle är inte hemma!» – »Jo, det är hon!» – »När jag säger er, att hon inte är hemma!» – »Seså – bråka nu inte, gamla rifjern!»
Hon tränger sig in, menskan här. Det hjelper ju inte, hvad man säger.
Jag har något att tala med m: lle Strandberg om.
Tala – tala! När jag säger, att mademoiselle inte är hemma.
Der står hon ju.
Står hon – ja.
Lemna oss nu ensamma, madame.
Bevars! Jag ska’ inte genera! Jag ska’ aldrig genera. Jag ska’ släppa hela verlden in! Med hatfulla ögonkast till Erna; mumlar Men vänta mig, du! Går.
Jag har något att tala med dig om.
Sitt – sitt ner, kära Erna!
Tack. Går fram emot Louise och stannar framför henne.
Jag tycker inte om att gå krokvägar. Det gäller Alland.
Alland?
Ja. Jag såg, han gick härifrån nyss. Jag har väntat på det.
Men jag förstår inte hvarför – Du känner honom ju inte och —
Jag har ljugit för dig. Jag har känt honom. Det är derför jag kommer till dig nu.
Du nämde, att han talat med dig om en målarinna, som —
Ja – ja —
Den målarinnan var jag.
Förstår du nu, hvarför jag kommer?
Ja.
Att det är för din skull? Derför att jag håller af dig – derför att – du är för god att bli som jag.
Derför lägger jag min skam i dina händer! Jag kan inte låta dig gå samma väg som jag.
Jag vet alltsammans – allt – allt —
Nej. Du känner det kanske genom hans framställning, men – den är så olik den nakna verkligheten.
Jag vet, att han aldrig ljuger.
Han talar sanning – men han färglägger. Han hypnotiserar en, tills man ser med hans ögon och – Tvingar sig att tala lugnt. Han har berättat dig, att de tröttnat på hvarandra – han och hon?
Ja.
Det är inte sant. Han hade tröttnat – inte jag. Men det var jag, som bröt. Jag sade honom – att det – att det var förbi – också för mig.
Då var ju skulden din och icke hans!
Jag är ingen tiggare! Jag är för stolt att taga emot nådesmulor af den, hvars kärlek jag egt!
Du visste ju från början, att det skulle sluta så?
Hvad tjenar det till att man vet! Han tar en med hull och hår! Han snärjer en in i sin tankegång. Han låter glimta fram så många drag af äkta känsla och själens finhet, att man till sist – trots allt – går och invaggar sig i drömmar. Och så en vacker dag märker man att det är förbi; då kommer det som en isande öfverraskning.
Res hem, Louise!
Jag kan inte.
Nej. Det fins ingenting mellan oss – ingenting.
Jag vet, att han kommer här nästan hvarje dag. Jag vet också, hvad det betyder. Fins det ingenting i dag, så blir det i morgon. Han är en blodigel. Han släpper aldrig frivilligt sitt tag.